............ som för mej är full av minnen som man inte vill ha förknippade med en helg som återkommer år efter år! Jag kan se glädjen över att denna helgen kommer hos andra och jag kan känna glädje över att nu är det jag som ger minnena som kommer att följa med denna helg för mej och barnen men den glädjen skyms lite av de mörka minnena.

Det svartaste minnet är en påsk när jag var hög-gravid med Skruttan. Det var inte långt kvar tills hon skulle komma och hon var min första. Jag visste att det var en tjej som låg där inne trots att vi inte hade tagit reda på det - jag bara visste och hade redan bestämt vad hon skulle heta. Jag hade hopp att allt våld och all skit jag fick ta emot och som stegrades under hela graviditeten skulle avta bara den lilla kom ut. Tyvärr blev det inte så men hoppet det bar jag med mej.

Tanken var att jag skulle ha åkt till mina föräldrar på längfredagen och att jag skulle ha varit kvar där över påsken. Jag hade sett fram emot det så mcket för jag kunde få en fristad från allt våld och allt jobbigt men jag kom aldrig dit. På skärtorsdagen så skulle jag lägga mej tidigt eftersom det var tänkt att jag skulle åka tidigt på fredags morgon. Jag hade gjort mej klar för natten och skulle bara gå neren sista gång och ta medicinen mot illamåendet så att jag kanske skulle kunna sova på natten. Hela dagen hade luften mellan oss känts tung och kall och jag bara väntade på att något negativt skulle hända. Det kom när jag tog mitt första trappsteg och det var en spark i ryggen tillräcklig för att jag skulle ramla ner för hela trappen. Jag gjorde allt för att skyda magen men det gick inte. Jag försökte få tag i räcket så jag kunde hindra faller men mina händer fick inget tag. Jag har knuffats och sparkats ner för den trappan innan och efter men den har aldrig känts så lång som den gjorde den gången och inte heller så farlig.

Jag minns när jag landade på golvet neranför. Tystnaden hade man kunnat skära i med kniv. Skruttan var livlig i magen så jag hade blåmärken på vissa ställen där en armbåge eller häl hade träffat för många gånger men efter fallet fanns inte en rörelse, Jag hörde inget, jag kände inget och jag kunde inte röra mej. Jag kände mej förlämad för jag var livrädd för vad som skulle komma mer. Det kom inget mer. Inte en förklaring inte ett förlåt inte ens en kommentar på vad som hade hänt.

Jag tog mej till slut upp för trappan och till sängen. När jag frågade honom varför han hade gjort det, vad jag hade gjort så fick jag inte ens ett svar. Fick inte ens en blick eller något förän dagen efter när han frågade vad som had hänt för att jag hade så många blåmärken.

Jag kom aldrig iväg till mina föräldrar och jag har aldrig vågat berätta varför. En sak vet jag iallafall att varje högtid har minst ett tragiskt minne från Helvetet men jag ska göra allt för att jag och barnen ska få minst ett positivt minne från varje högtid i framtiden och kanske en dag är det bara de som finns där när vi kommer till nästa högtid!

PUSS OCH GLAD PÅSK FRÅN HÄXANSURTANT