Idag är jag riktigt glad - och det är en sån där glädje som känns på insidan. Jag känner att det bubblar inom mej och orsaken till den är att jag haft en bra dag med många skratt men mestadels för att jag sett såna framsteg psykiskt hos barnen. Egentligen skedde dessa för länge sedan men det var kanske idag som jag behövde se dem och upptäcka dem för att orka nästa steg.

När vi hde kommit ifrån helvetet så litade inte barnen på någon man. Morfar fick kämpa mycket för att bygga upp det som en gång hade funnits där och vissa dagar gick det bra och andra inte men det märktes jättetydligt att deras förtroende för män var skadat. De ville inte lämna mej ur sikte när vi befann oss på samma ställe och om en man pratade med dem så svarade de inte utan gömde sej och skyggade undan.

Det var jobbigt att se då för detta var ytterligare en sak som hade funnits där och fungerat som hade brytits ner. Vissa dagar kändes det som att det aldrig skulle gå att bygga upp allt som hade försvunnit under helvetestiden men hoppet fanns kvar att det skulle gå att bygga upp igen och det är jag glad för att det gjorde.

Deras morbror är en man som de, speciellt Skruttan, har beundrat. Det bara lös om henne när hon var i hans närhet och han fick henne att vika sej av skratt och hon lärde sej massor av spratt av honom. När han träffade dem andra gången efter misshandeln var allt detta borta. De var bara skygga och gömde sej och det skar i mitt hjärta att se både deras reaktion men även min brors. Han visste inte hu han skulle göra eller agera och det blev spänt.

Denna relation byggdes sakta upp men det var först idag som jag upptäckte att den är bättre idag än vad den varit tidigare och just vilken glädje de utstrålar när de träffar honom och det ger mej en sån glädje och ett sånt hopp att det de varit med om kommer att kunna övervinnas och göra dem starka istället för att trycka ner dem. Jag känner hopp och glädje igen och det måste vara ett stort steg i rätt riktning. Jag känner mej stark och jag känner att jag kommer att klara detta och att det kommer att bli bra - någon gång, någonstans.

Det är inte bara min pappa och bror som har hjälpt till at bygga upp detta förtroende igen utan flera män som de har träffat på. Vi var på en vecka med det skyddade boendet där det var män som var med som "ledare" och dessa var helt enorma med barnen och de tog mina barn på helt rätt sätt. De har lämnat avtrck i våra liv och hjärtan och jag tror aldrig att de kan förstå vilken insats de gjorde. När mina barn kom var de avståndstagande och iakttog dem mest men när de hade varit med dem i en dag kunde de söka kontakt och det fanns ett samspel vilket för mej var helt otroligt att se. Ungefär samma uppenbarelse som idag men inte med samma känsla i kroppen för då var tvivlet större.

Det finns en annan man som verkligen har gjort mycket för barnen från dag ett och som har funnits där och visat dem att det finns pappor som är snälla. Jag tror inte att han är medveten om det han har gjort utan att detta bara var en naturlig sak i hans pappa-roll.

Kanske är det hoppet om att saker skulle kunna förändrats som har gjort att jag har klarat denna resa och som kommer att göra så att jag klarar att landa när jag mått slutmålet. Kanske är det de som andra har sett när jag bara har känt mej som en blöt fläck fastän de har sagt att de har sett en styrka inom mej. Finns många kansken och många frågor men just nu ska jag tillåta mej att bara känna glädjen och hoppet - för det har jag och barnen gjort oss förtjänt av och jag ska NJUTA av den känslan för jag är helt övertygad om att det kommer att komma dagar när svackorna kommer igen men jag ska minnas glädjen och ta mej igenom dem!

PUSS från Häxansurtant