Just nu känner jag att det är för mycket och jag känner att jag vet inte hur jag ska klara av att hålla ihop. Känns som om jag håller på å rasar samman cell för cell och den enda tanken som finns är att jag måste hålla ihop.

Nu bor vi iallafall i vårat nya hem och jag känner att detta är vårat och jag känner att jag har ett lugn som jag inte känt tidigare för här känner jag mej hemma vilket jag inte har känt på två år när det känns som om det bara har varit en landning för att ha någonstans att bo men denna gång hr jag kommit hem - ett gammalt uttryck men för mej är det viktigt. Jag känner att detta är vårat hem och bara allt är upplockat så kan jag bara njuta.

Just nu känns det som om mitt liv går i 170 och som vanligt har jag kommit in i min ketchupeffekt - allt händer på en och samma gång. Jag har börjat bli utredd för mina hjärnskador för att de ska kunna hjälpa mej på bästa sätt. Jag bävar för vad resultatet på alla testerna ska bli men jag kan inte göra mer än det jag kan och som min morfar alltid sa till mej medans han levde att om man har gjort sitt bästa så kan man inte göra mer.

Förra veckan var min första utredningsdel och när den var färdig så bara tittade hon på mej och sa att jag tror inte att det kommer att bli att du kommer att kunna jobba igen för skadorna är de som ställer till mest när det gäller det som har med jobb att göra. Får panik av att höra det för jag vill återvända till ett arbetsliv men jag kan inte trolla så jag måste ju lita på det de säjer. Imorgon ska jag på läkarbesök för ännu en ny läkare och jag ser inte fram emot det. Har med en hel lista som min advokat vill att de ska skriva intyg om. Vem har sagt att livet ska vara lätt?

Min advokat kom till mej förra veckan och vi gick igenom allt som hade med rättegången och förundersökningen att göra. Det var inte roligt att läsa men det var nyttigt. Jag såg för första gången  bilderna som togs på mej när jag kom till sjukhuset och de var inte en vacker syn. Jag bara brt ihop samtidigt som det var nyttigt för mej att se dem. Jag har förträngt detta och efter att ha levt med en psykopat så är man en mästare på att lura och ljuga för sej själv så detta var ett uppvaknade för mej. Jag hade inte en fläck på hela kroppen som det inte fanns märken på och detta fick mej att inse att jag verkligen hade dödsångest - det var inget jag förstorat.

Jag upptäcker för varje steg jag tar inom rättsväsendet att det inte finns något som är rimligt eller logiskt när det gäller lagar och regler för det visade sej att han har fått läsa och kemmentera mina förhör men jag fick inte se hans förän nu. Känns skrämmande för det är ju detta som jag har fått dödshot på tidigare att om jag berättade så skulle han döda mej. Det skrämmer mej men samtidigt är det försent att vända igen. Jag fick även mina förhör för att jag skulle kunna färska upp minnet men jag vet inte hur jag ska orka läsa dem för de väcker så mycket inom mej men jag har kommit en sida iallafall på fyra dagar och jag har bara typ 40 kvar. Jag gruvar mej för den dagen då jag ska möta det förflutna och jag gruvar mej för att jag ännu en gång ska bli liten och ifrågasatt. Nu ska man inte ta ut sorgen och farhågorna i förtid men jag kan inte låta bli.

Nu ska jag försöka få lite sömn för annars håller jag inte ihop.Vill baa säja ett TACK till min prenumerant - du vet vem du är- och säja at du ska veta att dina kommentarer ger mej kraft och energi att fortsätta framåt. Tack!

Känner att det är frustrerande när man tror att vissa ska ha en förståelse för att det är för mycket just nu och att jag inte orkar så mycket mer men att den inte finns. Men samtidigt börjar jag bli van att få knivar i ryggen men de gör mer ont när det är människor som man håller av som ger dem men det är väll livet antar jag. Nä nu ska här sovas så jag orkar få iväg barnen till dagis och slutföra min lista till läkaren som jag ska träffa imorgon för den fortsatta utredningen på mina hjärnskador!

Livet är roligt jämt!

PUSS från Häxansurtant