Idag var det åter dags för terapi och jag kände att egentligen hade jag inte vare sej ork eller energi till att åka men jag gjorde det och jag är glad för det nu i efterhand. Känns som om jag inte känner lika mycket hopplöshet som jag gjorde innan jag åkte. Någonstans under denna "resa" så förvandlade jag mitt liv till just bara en transportsträcka - hela tiden mot nya mål och nya visioner utan att ta vara på det som finns runt mej. Jag insåg det inte förän idag och den insikten skrämmer mej lite för jag tycker att jag har sett årstider, dagar, glädjeämnena och all annat som ingår i ett liv men kanske har jag inte gjort det. Kanske har jag inte tillåtit mej att leva för att jag lägger skuld på mej själv. Jag vet inte och det finns nog inget svar på det här och nu men kanske en dag kommer jag att få en uppenbarelse om det med.

Jag kände mej totalt tom när jag åkte in och kände att jag inte förstod varför jag skulle dit. Jag hade ju inget jag ville prata om idag och inget jag kände att jag behövde eller ville prata om. Satte mej i stolen och min tanke var att detta kommer att bli de längsta minuterna i mitt liv tills jag öppnade munnen och allt bara bubblade ur mej. Allt det som jag inte ens har vågat säja högt för mej själv, inte ens tänka tills tanken tar slut, allt det och lite till och när jag hade sagt allt så bara kände jag ett lugn tittade på min terapeut och frågade om hon tyckte att jag var hel knäpp. Hon bara tittade på mej och säjer "Tycker du att det är konstigt att du känner så här?" 

Frågan kom så naturligt och jag kände verkligen att Ja jag tycker att det är konstigt att jag känner så här för jag har aldrig tillåtit mej själv att känna efter när det gäller negativa känslor. Jag har bara tryckt ner dem och satt på mej ett glatt ansikte och låtsas att de inte fanns. Jag har aldrig ställt frågan till mej själv att är detta verkligen vad jag vill och har jag gjort det så har jag inte lyssnat. Jag har alltid haft ett enormt kontrollbehov och jag känner att jag börjar släppa på det och det skrämmer mej enormt. Jag släpper inte det frivilligt utan för att jag har inte kontrollen i den situationen som jag befinner mej i, jag kan aldrig ha full kontroll på livet så som jag har velat ha och det känns som en befrielse att få erkänna det och framförallt att erkänna det för mej själv.

Jag känner mej lugnare inför rättegången för det är inte jag som kan eller ska ha kontrollen. Jag är ditkallad och ska vittna om det som jag och barnen har varit med om och jag ska "stå upp" för mej och barnen vad som frågas, säjs och vad det slutar med det kan jag inte kontrollera hur mycket jag än försöker och jag är STOLT att jag kan tänka så. Kommer säkert att komma dagar när paniken kommer över att jag känner just detta men jag vet det någonstans och kanske kan jag säja stopp tidigare än nu.

Jag känner att det inte finns energi och det finns inte ork för något men jag har fått kontakt med mej själv på ett helt annat sätt än vad jag tidigare haft tack vare denna resa. Jag har upptäckt att jag kan tycka att "flummiga" saker intresserar mej. Detta med drömtydning fasinerar mej mer än vad jag tidigare har erkänt för det har bara varit flum, jag har beställt en bok om meditation för kanske kan jag lära mej det och kanske kan jag hitta en ro som jag inte har idag genom det. Jag har lärt mej att lyssna på mej och inte mitt kontrollbehov och kanske kan jag hitta tillbaka till att måla en dag med. 

Nu ska jag bara vila!

PUSS från Häxansurtant