Jag kan inte låtabli att fundera om det finns personer i min omgivning som ser detta med min rättegång som ett jippo. Och det känns jättehemskt att den tanken och känslan ska finnas för jag har sorterat bland mina vänner redan och gjort slut med dem som jag känner att de inte ger mej något utan att jag bara är en nyhet för dem. Sedan finns det vänner som jag trodde fanns där för mej som skulle stötta mej men som det känns som om de har så fullt upp med sej själv och att min kommande rättegång bara är en häftig händelse och att det är häftigt att känna en som ska befinna sej i den siruarionen och då väljer man att bjuda in alla möjliga ocj prata om det brett och vitt. Jag vill inte kalla dessa personer för vänner men jag har trott att de skulle vara det men det visar sej nu att det inte är så och det sårar.

Min älskade sis är hel annorlunda för hon stöttar mej verkligen och jag känner att hon är en av dem som kommer att finnas där av rätt anledning. Det känns som om detta är den största utmaningen i mitt liv och jag är livrädd. Är det inte meningen att de som ska vara mina sk vänner ska fråga om jag vill ha dem där utan att de bara kräver att de ska få vara med. Jag känner att jag blir både arg och ledsen över detta.

Jag har inga känslor kvar för mannen som jag ska möta i rätten men han har funnits i mitt liv och han är ändå en sk pappa till mina barn. Det känns som om det inte finns något som är hemligt längre och jag kan stå ut med det - jag har förlikat mej med det men jag kan inte förlika mej med dessa personer som absolut ska vara där och jag känner att orsaken är för att de är nfikna och att det i deras ögon är en häftig grej och jag kan inte förstå det. Dethandlar om mitt liv och detta är mina svarta minnen och upplevelser som ska komma fram. Känner mej såradeöver att dessa personer gör detta mot mej. Varför ska det pratas om och säjas till personer som jag inte har en realation till och som jag inte känner stöttning ifrån att de ska befinna sej där. Är det av skadeglädje eller nyfikenhet? Jag vet inte svaret jag vet bara att jag inte kan förstå det.

Mitt i allt annat så befin ner jag mej mitt i en utredning om minahjärnskador och vad som kan göras för att lätta min vardag men där märker jag att jag inte kan vara så öppen som jag önskar att jag kunde vara men det är kanske så det känns. Jag vill inte acceptera att det är så illa som det är och testeran visar ju att det är så och då kan jag inte längreblunda. Jag vill inte ha detta liv och jag vill inte ha det nu. Jag vill ha ett annat liv ochjag önskar att jag hade mina barn men att jag hade valt en annan pappa till dem - men det är lätt att vara efterklok.

PUSS från Häxansurtant