Idag är jag riktigt glad - och det är en sån där glädje som känns på insidan. Jag känner att det bubblar inom mej och orsaken till den är att jag haft en bra dag med många skratt men mestadels för att jag sett såna framsteg psykiskt hos barnen. Egentligen skedde dessa för länge sedan men det var kanske idag som jag behövde se dem och upptäcka dem för att orka nästa steg.

När vi hde kommit ifrån helvetet så litade inte barnen på någon man. Morfar fick kämpa mycket för att bygga upp det som en gång hade funnits där och vissa dagar gick det bra och andra inte men det märktes jättetydligt att deras förtroende för män var skadat. De ville inte lämna mej ur sikte när vi befann oss på samma ställe och om en man pratade med dem så svarade de inte utan gömde sej och skyggade undan.

Det var jobbigt att se då för detta var ytterligare en sak som hade funnits där och fungerat som hade brytits ner. Vissa dagar kändes det som att det aldrig skulle gå att bygga upp allt som hade försvunnit under helvetestiden men hoppet fanns kvar att det skulle gå att bygga upp igen och det är jag glad för att det gjorde.

Deras morbror är en man som de, speciellt Skruttan, har beundrat. Det bara lös om henne när hon var i hans närhet och han fick henne att vika sej av skratt och hon lärde sej massor av spratt av honom. När han träffade dem andra gången efter misshandeln var allt detta borta. De var bara skygga och gömde sej och det skar i mitt hjärta att se både deras reaktion men även min brors. Han visste inte hu han skulle göra eller agera och det blev spänt.

Denna relation byggdes sakta upp men det var först idag som jag upptäckte att den är bättre idag än vad den varit tidigare och just vilken glädje de utstrålar när de träffar honom och det ger mej en sån glädje och ett sånt hopp att det de varit med om kommer att kunna övervinnas och göra dem starka istället för att trycka ner dem. Jag känner hopp och glädje igen och det måste vara ett stort steg i rätt riktning. Jag känner mej stark och jag känner att jag kommer att klara detta och att det kommer att bli bra - någon gång, någonstans.

Det är inte bara min pappa och bror som har hjälpt till at bygga upp detta förtroende igen utan flera män som de har träffat på. Vi var på en vecka med det skyddade boendet där det var män som var med som "ledare" och dessa var helt enorma med barnen och de tog mina barn på helt rätt sätt. De har lämnat avtrck i våra liv och hjärtan och jag tror aldrig att de kan förstå vilken insats de gjorde. När mina barn kom var de avståndstagande och iakttog dem mest men när de hade varit med dem i en dag kunde de söka kontakt och det fanns ett samspel vilket för mej var helt otroligt att se. Ungefär samma uppenbarelse som idag men inte med samma känsla i kroppen för då var tvivlet större.

Det finns en annan man som verkligen har gjort mycket för barnen från dag ett och som har funnits där och visat dem att det finns pappor som är snälla. Jag tror inte att han är medveten om det han har gjort utan att detta bara var en naturlig sak i hans pappa-roll.

Kanske är det hoppet om att saker skulle kunna förändrats som har gjort att jag har klarat denna resa och som kommer att göra så att jag klarar att landa när jag mått slutmålet. Kanske är det de som andra har sett när jag bara har känt mej som en blöt fläck fastän de har sagt att de har sett en styrka inom mej. Finns många kansken och många frågor men just nu ska jag tillåta mej att bara känna glädjen och hoppet - för det har jag och barnen gjort oss förtjänt av och jag ska NJUTA av den känslan för jag är helt övertygad om att det kommer att komma dagar när svackorna kommer igen men jag ska minnas glädjen och ta mej igenom dem!

PUSS från Häxansurtant   

Idag kom iden fram om att nu när jag har en trödgård igen (om man nu kan kalla det för det just nu men det kanske kommer att bli) så skulle jag plantera förn och sätta ut sen. Jag älskar att se dessa frön bli till gröna små pinnar och är så fasinerad av att dessa kan utvcklas till fina blommor. Sagt och gjort så plockade jag fram såjord och krukor men sedan kom jag inte längre för här kom minnena men denna gången positivs så det slutade med att jag skrattade och ställde undan dem så en annan dag ska jag göra det.

Minnet som fick mej att skratta i min ensamhet tills tårarna rann var är jag hade bott på det skyddade boendet ett tag och Skruttan hade kommit ner till mej för att få hjälp med terapi och samtal. Jag, Skruttan och finaste hade fått en ide att vi skulle spara kärnor från grönskaer och frukter och sedan skulle vi sätta dessa och när de kom upp så skulle de representera våra nya liv. Vi satte fart med detta ute på balkongen som hade en matta som hade en annan färg när vi slutade än vad den hade innan vi påbörjade våran plantering.

Skruttan och Finaste de satte kärnor från paprika och melon men jag skulle tänka stort jag så jag tog en avokadokärna. Jag var så nöjd för detta skulle verkligen representera mitt och barnens nya liv. Nöjd och glada satte vi våra finamuggar och fönstret och började vänta. Skruttan skrek rakt ut en morgon när hennes paprikaplantor började växa och inte ett endaste grönt syntes i min mugg. Sagt och gjort var vi ju tvungen att titta i finastes mugg med och där var det långt på väg med men min mugg den var svart den inte det minsta lilla gröna strå kunde synas hur gärna man än ville.

Dagarna gick och gick och jag fick fixa en liten spalje till min dotters plantor men inte till min för den kom inte. Efter att deras verkligen var stora och gröna så insåg jag att det måste vara något som var fel på vad som skulle symbolisera mitt nya liv - och fastän jag grävde fram den så hade det inte skett något. Kändes som om detta var verkligen ett tecken till mej att det inte var meningen att jag skulle komma fråmåt för det kändes verkligen som om allt stod på samma ställe och stampade. Till slut gav jag upp och jord och kärna hamnade i papperskorgen men det ger mej ett leende varje gång jag tänker på det för tanken var god iallafall.

Så idag när mina luktärtsfrön skulle komma i jorden var det detta minnet som dök upp och fick mej att skratta. Är man ensamstående mamma till småbarn blir man duktig på att roa sej själv kan jag lova. Nu funderar jag om jag imorgon ska bara peta ner dessa i jorden utan att tänka eller om jag helt enkelt ska låta detta bli tecknet och symbolen för mitt nya liv för det känns som om det kommer att komma snart för snart är rättegången här och med den så kommer även ett efter.

Vad det efter blir det vet jag inte men en sak vet jag och det är att jag kommer att överleva det för jag överlevde tiden i helvetet och jag kommer att klara allt som ligger framför oxå. Hur jobbigt det än har varit under denna resa så har jag trots allt överlevt och det får man inte glömma för det gäller att se och fånga de små ljusglimtarna för att orkar ta nästa steg och komma vidare!

PUSS från Häxansurtant    som hoppas att alla har en underbar påsk!

När jag kom till skyddade boendet var det en helt underbar person som har fått en speciell plats i mitt och barnens hjärta som hade samtal ed Skruttan. Redan då visade det sej att hon hade en tydlig bild av pappa som inte det gick att göra så mycket åt - den var mörk och det fanns inget positivt. Någonstans så trodde jag nog inom mej att detta var en chock hos henne efter att ha sett den sista misshandeln som jag utsattes för men nu x år och månader efter kan jag inte blunda för att det är den bilden de kommer att bära med sej resten av livet trots alla samtal och terapi de har gått igenom. Jag vet inte om det är mitt dåliga samvete som har gjort att jag har "hoppats" på det trots att inte jag har positiva minnen men honom och barnen tillsammans med mej.

Jag fick för ett tag seda reda på av barnens terapeut att Smulan hade lämnat att hon hade en pappa och gått vidare med att hon hade en familj som bestod av mamma och systrar. Terapeuten hade upplevt att hon var helt nöjd med detta och att pappa bara hade varit en börda, något negativt som hon hade frigjort sej ifrån. Kan erkänna att jag inte skänkte detta så många tankar då utan det kändes som ett steg i bearbetningen.

Senare har Skruttan flera gånger sagt till mej att hon inte har någon pappa men när hon har sagt detta så har hon varit lugn och jag har känt det som att hon har testat om hon skulle få en reaktion från mej och hur den skulle vara. Jag har fått "expertråd" och de har varit att jag inte ska förstora men inte heller förminska det som barnen har sagt eller tyckt och dessa följde jag även i detta fallet. Det har varit händelser som jag har fått höra om när hon verkligen har förklarat för människor i hennes närhet att hon inte har någon pappa men jag har tolkat dem till det som hon har berättat för mej men nu vet jag hur viktigt det är för henne att folk accepterar att det inte är någon pappa med i bilden och det var en smärtsam insikt.

Idag har varit en jättefin dag med sol och värme mestadels och vi har varit ute nästan all vår vakna tid. Ikväll när vi skulle gå in så följde ett grannbarn med oss in på "gården" och ställde den helt naturliga frågan vart barnens pappa var. Skruttan tände på alla cylindrar och sa att de hade ingen pappa. Jag reagerade på att det var ett så laddat ämne eftersom hon alltid varit så lugn när hon sagt detta till mej. När sedan följdfrågan kom till mej om de inte hade någon pappa så kom tårarna och hon blev helt hysterisk och skrek: Hör du inte vad jag säjer VI HAR INGEN PAPPA! Jag kände hur smärtsamt det var och det högg till i mitt hjärta. Jag vill inte att de ska behöva känna så här, jag vill inte att det ska finnas en pappa som jag har "valt ut" som ska ha gjort dem så ont och jag skulle bara vilja skona dem från allt detta. Smulan sa helt lugnt att vi har ingen pappa för han är dum.

Hur förklarar man för ett barn som inte har varit utsatt för allt som mina har varit med om att mina har valt bort sin pappa för att han skadade dem fysiskt och psykiskt? Barn föds i en beroendeställning till sina föräldrar och de vet inte vad ondska är när de kommer till jorden och jag önskar att inget barn skulle behöva bli medveten om det men tyvärr så blev mina medveten om att det fanns för tidigt och av en person som egentligen skulle ha varit beredd att ge sitt liv för att skydda dem.

 Jag kan inte göra det ogjort och jag kan inte försöka sudda det som hänt ur deras minnen men jag kan försöka ge dem glada, fina minnen och jag skulle kunna ge mitt liv för att skydda dem från allt. Tyvärr är jag inte mer än människa även om jag skulle önska ibland att jag kunde göra allt som sårar ogjort. En sak kan jag dock lova dem och alla andra att jag ska göra allt i min makt för att de ska slippa återvända till Helvetet för de förtjänar så mycket mer och jag älskar dem av hela mitt hjärta och ska skydda dem.

Var rädda om era nära och kära för man kan aldrig reparera det som en gång försvunnit eller förstörts när det gäller känslor och förtroenden!

PUSS från Häxansurtant   

............ som för mej är full av minnen som man inte vill ha förknippade med en helg som återkommer år efter år! Jag kan se glädjen över att denna helgen kommer hos andra och jag kan känna glädje över att nu är det jag som ger minnena som kommer att följa med denna helg för mej och barnen men den glädjen skyms lite av de mörka minnena.

Det svartaste minnet är en påsk när jag var hög-gravid med Skruttan. Det var inte långt kvar tills hon skulle komma och hon var min första. Jag visste att det var en tjej som låg där inne trots att vi inte hade tagit reda på det - jag bara visste och hade redan bestämt vad hon skulle heta. Jag hade hopp att allt våld och all skit jag fick ta emot och som stegrades under hela graviditeten skulle avta bara den lilla kom ut. Tyvärr blev det inte så men hoppet det bar jag med mej.

Tanken var att jag skulle ha åkt till mina föräldrar på längfredagen och att jag skulle ha varit kvar där över påsken. Jag hade sett fram emot det så mcket för jag kunde få en fristad från allt våld och allt jobbigt men jag kom aldrig dit. På skärtorsdagen så skulle jag lägga mej tidigt eftersom det var tänkt att jag skulle åka tidigt på fredags morgon. Jag hade gjort mej klar för natten och skulle bara gå neren sista gång och ta medicinen mot illamåendet så att jag kanske skulle kunna sova på natten. Hela dagen hade luften mellan oss känts tung och kall och jag bara väntade på att något negativt skulle hända. Det kom när jag tog mitt första trappsteg och det var en spark i ryggen tillräcklig för att jag skulle ramla ner för hela trappen. Jag gjorde allt för att skyda magen men det gick inte. Jag försökte få tag i räcket så jag kunde hindra faller men mina händer fick inget tag. Jag har knuffats och sparkats ner för den trappan innan och efter men den har aldrig känts så lång som den gjorde den gången och inte heller så farlig.

Jag minns när jag landade på golvet neranför. Tystnaden hade man kunnat skära i med kniv. Skruttan var livlig i magen så jag hade blåmärken på vissa ställen där en armbåge eller häl hade träffat för många gånger men efter fallet fanns inte en rörelse, Jag hörde inget, jag kände inget och jag kunde inte röra mej. Jag kände mej förlämad för jag var livrädd för vad som skulle komma mer. Det kom inget mer. Inte en förklaring inte ett förlåt inte ens en kommentar på vad som hade hänt.

Jag tog mej till slut upp för trappan och till sängen. När jag frågade honom varför han hade gjort det, vad jag hade gjort så fick jag inte ens ett svar. Fick inte ens en blick eller något förän dagen efter när han frågade vad som had hänt för att jag hade så många blåmärken.

Jag kom aldrig iväg till mina föräldrar och jag har aldrig vågat berätta varför. En sak vet jag iallafall att varje högtid har minst ett tragiskt minne från Helvetet men jag ska göra allt för att jag och barnen ska få minst ett positivt minne från varje högtid i framtiden och kanske en dag är det bara de som finns där när vi kommer till nästa högtid!

PUSS OCH GLAD PÅSK FRÅN HÄXANSURTANT   

...........jag kunde ge barnen den tryggheten som de förtjänar. Jag önskar att jag bara kunde ta bort de hemska minnena som de har med sej och som de är för små för att ha fått egentligen. Jag gjorde ett val att leva tillsammans med Äcklet men det gjorde inte de och jag skulle verkligen ge vad som helst bara de slapp må som de gör nu bara under perioder men förr jämt.

Jag har under några nätter nu sovit skitkasst bara för alla förbannade mardrömmar och minnen som kommer fram. Jag önskar att det kunde komma ett bra minne iallafall ibland men det gör inte det utan bara alla jobbiga minnen. Egentligen vet jag inte om det finns några bra minnen från den tiden eller om det är jag som förskönar vissa dagar.

Jag vaknar på nätterna av mitt eget skrik när jag vädjar till Äcklet att han inte ska ha ihjäl mej, att slagen och sparkarna ska ta slut och jag känner skräcken inom mej. Jag vaknar av att svetten bara rinner av mej och jag har panik. Jag vet att det bara är drömmar att den tiden är slut men de påverkar mej så sen går det inte att somna om utan jag ligger vaken.

Barnen har haft en bra period länge nu när det har kommit upp saker på dagarna men på nätterna har de fått sova och har sovit lugnt. Skruttan gjorde ett avslut med sitt biologiska ursprung genom att berätta på terapin för x antal månader sedan att hon hade ingen pappa och sedan dess har det varit så. Jag känner att jag iallafall kan vara stolt över att jag inte har pratat skit om honom till barnen eller nämnt det som jag varit utsatt för. Detta bestämde jag direkt efter sista misshandeln att de skulle inte ha en påverkad syn från mej och jag har klarat av att hålla det löftet till mej själv. När någon frågar henne vart hennes pappa är så är det svaret de får från henne: Jag har ingen pappa! Fortsätter de att fråga så vidhåller hon det och när det lvergår till tjat då förklarar hon rakt upp och ner att han var inte snäll och därför har hon ingen pappa. Hon har haft den synen sen vi kom från helvetet men jag trodde då att den skulle mattas av men den har inte gjort det utan bara blivit starkare med att minnena kom upp!

Den som har det värst av barnen nu är Smulan. Hon hör honom komma på nätterna för att göra henne illa, hon ser honom i skuggorna och hon hör honom hur han säjer att vi inte kan gömma oss för honom. Det som skrämmer mej mest är att det finns där hos henne så starkt nu efter så lång tid och trots att hon var så liten när vi kom därifrån. Jag känner smärtan inom mej  när hon vaknar på nätterna och är hysterisk, rädd och bara vill bli lugnad och tröstad. Allt för att jag valde en psykopat att bilda familj med.

Samtidigt gör detta att jag kan känna glädje att vi har kommit därifrån och att det inte pågick under mängder av år som det gör för vissa andra. Jag kan inte låta bli att tänka på att Liten troligen kommer att växa upp utan att minnas något av behandlingen i helvetet. Jag måste se de små ljusglimtarna för att orka ta ett steg till - för att få ett efter.

Samtidigt känner jag att jag vet inte ett skvatt hur jag kommer att reagera när jag ser Äcklet i rätten. Nu när jag vet så mycket mer som han har gjort på/mot barnen, när jag vet hur det påverkar oss idag så länge efter att vi har kommit därifrån. Kommer det att finnas en dag när vi inte känner rädsla, oro och mardrömmar? Ja kanske om han inte fanns längre men så länge han finns så kommer nog tyvärr dessa känslor oxå att finnas och det är ett val som man själv får göra. Om man ska leva med dessa negativa känslor eller om man ska låta känslorna styra livet! Lätt att säja - svårt att göra vilket av detta man ska välja för jag vill leva och jag har fått en andra chans och den tänker jag ta!

Nu ska jag hålla mitt löfte till B och ta fram förhören som jag har skjutit upp så länge men nu måste göra! Tack för din stöttning!!!!!!! Alla stöttande mail har fått mej att gråta många gånger! 

PUSS från Häxansurtant   

Ibland kan jag känna att det bara låser sej när jag tänker på saker som har hänt och det är den gången jag verkligen känner att jag älskar de människor runt mej som får mej att komma till insikt. Igår eller rättare sagt inatt så pratade jag med min älskade sis och det var nyttigt för det fick mej ännu en gång att komma till ännu en insikt och komma vidare i mina tankar och funderingar.

Jag har under vad som känns som en evihet jobbat med detta att lägga skulden där de hör hemma - nämligen hos den som har gjort oss allt detta. Vissa dagar lyckas jag medans det andra dagar går helt åt skogen. Inatt hade jag en sån panik så jag kan inte förklara den med ord. Jag kände att allt som har hänt var mitt fel och om jag inte hade gjort ........ så hade inte ......... hänt. När jag fick frågan av sis: Om jag hade ringt till dej och sagt att jag hade fått ett blåöga av min sambo för att jag inte hade plockat undan skorna vad hade du tänkt då?" Handen på hjärtat så hade jag tänkt att hon måste därifrån innan det händer något värre och jag hade inte lagt skulden på henne utan på honom. Det hade varit den första tanken och det hade varit den tanken som hade stannat kvar. Jag hade gjort allt för att hon skulle komma ifrån denna idiot och jag hade inte ens under pistolhot kunnat säja att det var hennes fel men varför kan jag inte göra det mot mej själv?

Troligen för att jag under så många år har fått höra att allt var mit fel: hade inte barnen varit ledsna när han kom hem utan jag hade lugnat dem så hade han inte nedvärderat mej eller slagit mej, hade jag städat så hade han inte............., hade jag plockat undan skorna så hade han inte................, hade jag haft sex med honom på en gång så hade han inte.................... Listan kan göras oändlig och fastän jag bearbetar det så finns det kvar, Jag kan idag se att jag var utsatt för hjärntvätt under dessa åren men jag förstår inte varför jag inte kunde se det då. Troligen för att det var en överlevnadsstrategi. Vad hade jag för val jag kom ju inte därifrån hur jag än betedde mej för ingen var beredd att hjälpa mej fastän jag sände ut signaler.

När jag var på min terapi sist så pratade vi om detta att det finns en styrka inom mej även om jag inte ser den. Vi pratade mycket om vad jag trodde det var som hjälpte mej att komma framåt och ha klarat av detta som jag har klarat av och då slog det mej att det är min mammaroll som har räddat mej genom hela resan. Min mammaroll var inte lika ifrågasatt av honom som jag var som "person" för mammarollen klarade han sej inte utan. Jag vet inte hur många gånger under dessa år som jag sa att jag var en ensamstående mamma med sambo och det var så det kändes. När jag kom från Helvetet så visste jag att "mamman" inom mej klarade av massor av saker som jag hade gjort under dessa år och det var den personen som jag tog fram - ännu en gång blev det en omedveten överlevnadsstrategi. Jag har klarat denna resa och jag ska klara det som ligger framför mej. En dag ska jag inse att den person som jag är som helhet klarar massor som jag inte är medveten om idag. Jag ska kunna lägga skulden där den hör hemma och jag hoppas att rättegången kommer att hjälpa mej med det. Jag hoppas att jag efter den kommer kunna känna att han var den svagaste av oss och jag den starkaste och att det var så under hela vårat förhållande.

Jag är stark om jag bara lyssnar på mej själv och tar hjälp av dem jag älskar som står runt mej och stöttar och stärker mej. Ensam behöver man inte alltid vara stark! - bara man väljer dem man har runt sej!

PUSS från Häxansurtant       

Känner att jag skulle behöva att den dagen kom nu för jag orkar inte med allt detta längre. Känns som om varje stag jag tar är som att gå i dy med skor som är gjorda av metall och väger ton och jag har gjort det för länge och jag har inte orken att fortsätta och ändå så måste jag göra det.

Restriktionerna kring vad vi får och inte får göra har skärpts pga saker som jag inte kan skriva här eftersom det är för känsligt och för träffande på just oss. Jag blir bara så förbannad över hur systemet och lagarna fungerar för det är inte jag eller barnen som har gjort så att vi sitter i denna sitsen och ändå så är det vi som får vara rädda och inte få röra oss och göra det som vi brukar. Varför kan de inte bara eliminera det hot som finns så att jag slipper allt detta. Känns som om jag har gömt mej nog och att jag har fått mitt mått av onormalt liv redan - men tydligen inte. Jag vill kunna umgås med människor, gå på de gator som jag själv bestämmer, inte behöva tänka på att bilder som jag sätter upp på barnen här hemma inte kan synas ut. Jag har rensat ut allt som jag hade när jag träffade honom och allt från vi levde tillsammans för att inte en gardin eller lampa ska kunna ansläja oss. Barnen har fått nya cyklar trots att de andra var helt okej bara för att det inte ska röja vart de är eller vilket dagis de befinner sej på. De har inte kläder kvar som kan avslöja dem och jag är less på allt detta nu. Jag vill inte behöva vara rädd längre, inte vara på min vakt hela tiden och jag vill inte ha denna oro inom mej hela tiden som finns är både omedvetet och medvetet. Jag vill inte behöva ha allt det skydd som är uppbyggt runt oss för det påminner mej hela tiden om det som varit och det känns som om jag inte vill möta mitt förflutna på en rättegång eller någonsin över huvudtaget.

Igår skulle jag slutföra de sista testerna i utredningen över mina hjärnskador som jag fick vid misshandeln. Jag har hela tiden fått höra att det inte syns på röntgen och detta ar hela tiden gett mej ett hopp om att testerna kan visa fel, att det kanske är situationen som gör att det kan tolkas som skador men igår fick jag ännu en gång veta att det är en lögn i mitt liv. Skadorna syns på röntgenbilderna som det nya teamet beställt från förra stället och det känns som om jag gång på gång blir sparkad på. Varför? Har jag inte fått gå igenom nog snart? Jag är ärlig mot andra och jag förväntar mej att andra är det mot mej men tydligen är det inte ens så under sjukvården.

Jag känner mej just nu besviken på det mesta och det jag är mest besviken på är hela samhället och lagarna som finns. Det är inte de som beslutar som får höra av sina barn varje kväll när man ska lägga dem att de aldrig mer vill till pappa för att han är dum och att deras barn ber dem att lova att de aldrig mer behöver återvända - det är jag som inte kan lova dem det eftersom det inte är jag som beslutar och det är jag som får sår på insidan över att höra detta. Det är inte de som beslutar som lever med rädslan och faran och att hela tiden ha en plan i reserv fall Äcklet skulle ha hittat oss. Det är inte de som får klara av att ha vardagen mitt i allt som ska fungera och vara bra för mej och barnen - det är jag och jag vet inte hur länge till jag orkar. Jag vet att jag måste göra det men jag vet inte hur. Jag vet inte ens hur jag ska orka komma igenom de papper som jag måste komma igenom innan rättegången jag vet inte hur jag ska orka stå på mina ben imorgon för orken finns inte och ändå så måste jag det!

Puss från Häxansurtant   

Igår kom det ett mess til min mobil med frågan Hur känns det i väntan på rättegången? Ja det stod mer saker oxå men det var just denna fråga om startade tankarna och det är just den frågan som jag inte vågat ställa till mej själv. Jag har inte vågat känna efter eller "tänka längre än näsan räcker" för jag vet att det inte känns bra att möta mitt förflutna men jag har inte vågat släppa tanken längre än så -förän frågan kom.

Jag vet att jag inte har något tålamod för det märks på allt jag gör - det får inte krångla. Jag orkar inte med mej själv - än mindre andra och jag blir jättelätt irriterad men mitt i detta kaos så måste vardagen fungera och vad gör jag då? Jo jag stänger av tankarna och känslorna som jag har övat på i så många år när jag levde tillsammans med Äcklet. Om jag inte känner efter så finns inte känslorna och jag behöver inte tänka men så fungerar det inte utan detta pågår hela tiden omedvetet i min kropp. Omedvetet så påverkar alla tankar, känslor mej och egentligen så märker jag det men jag vill inte märka det.

Många gånger har jag fått höra att det kommer ett "efter" och det ser jag fram emot men jag kan inte säja att jag ser fram emot det som måste göras innan detta efter som jag hoppas innebär en frihet, befrielse och att jag och barnen kan få ett lugn i vårat liv.

Jag vet egentligen inte vad jag känner inför rättegången jag vet bara att jag inte mår bra av det jag känner. Oron finns där dag och natt och det behövs så lite för att den ska komma upp till ett medvetet plan. Jag oroar mej för vad som ska hända, hur jag ska orka med detta när jag tycker att vardagen är jobbig annars. Jag vill inte ha detta liv - jag vill bara ha ett lugnt och harmoniskt liv. Jag vill inte behöva tänka på vad jag ska säja när vi sitter på rättegången eller hur jag ska säja det för att det ska förstås rätt. Jag vill inte se honom men för att jag känner att jag behöver det för min egen uppbyggnad så ska jag sitta i samma rättssal som honom och jag ska se honom bli ifrågasatt och han ska få se att det fanns människor som lyssnade på mej och som trodde mej.

På nätterna kommer bilder upp - det är bilder som jag inte ens var medeten om att jag mindes. Vissa saker ligger så undanknuffade inom mej så det är en chock varje gång som en ny kommer fram. Dessa blandas med dem som jag har alldeles färsk och som hela tiden gör mej medveten om att jag är rädd, att jag har någon att vara rädd för. Och mitt i allt känner jag en sån frustration att det ska behöva gå så här långt innan man blir just trodd av samhället och rättsväsendet. Att känna sej trygg det anser jag är en mänsklig rättighet men tyvärr så är det för många människor som lever med en rädsla. Det tär på en och det tär på krafterna.

Imorgon ska jag göra min sista del i den nya bedömningen om mina hjärnskador och sedan kommer de att träffas för en slutbedömning och jag bävar för vad som kommer att komma fram. Det finns även inom detta område saker som jag blundar för. Jag försöker att inte tänka på det de säjer om att det troligen är så att jag inte kommer att kunna återvända till ett arbetsliv. Det är för smärtsamt att tänka å och bearbeta just nu. Jag ska försöka göra mitt bästa på testerna imorgon och sedan kan jag inte göra mer. Det visar vad det visar men jag kan ändå inte låta bli att sörja över att jag en gång varit frisk men inte är det nu och att orsaken  till detta är en persons val att skada mej. Varje dag som jag inte kan jobba och jag ser saker som jag tidigare har kunant göra påminner mej om det som varit och att det inte är som då och det gör ont.

Mitt i alla medvetna och omedvetna tankar och känslor ska man fungera som människa, mamma och vän. När jag hade gett ett kort svar på frågan i messet så fick jag tillbaka ett dör det stod att personen som skickat det tänkte på mej och hade märkt och känt att det "inte var som vanligt". Hade jag fått det i ett annat sammanhang hade jag känt att det hade varit jobbigt att någon hade märkt att jag inte mådde bra, att jag inte orkar vare sej med mej själv eller andra men nu kändes det bara som en tröst.

Människor i min närhet kan tycka om mej och bry sej fastän jag inte är felfri och fastän jag inte ens har ork till att orka med mej själv! C om du läser detta så ett stort tack till dej för att du hjälpte mej att ta mej tid att fundera och reagea över vad jag känner! Du ger mej mer än du någonsin kommer att kunna förstå. 

PUSS från en Häxansurtant som nu ska försöka sova så att hon orkar ståut medsej själv några dagar till och kanske orkar med några fler personer mer än barnen