Ibland kan jag känna att det bara låser sej när jag tänker på saker som har hänt och det är den gången jag verkligen känner att jag älskar de människor runt mej som får mej att komma till insikt. Igår eller rättare sagt inatt så pratade jag med min älskade sis och det var nyttigt för det fick mej ännu en gång att komma till ännu en insikt och komma vidare i mina tankar och funderingar.

Jag har under vad som känns som en evihet jobbat med detta att lägga skulden där de hör hemma - nämligen hos den som har gjort oss allt detta. Vissa dagar lyckas jag medans det andra dagar går helt åt skogen. Inatt hade jag en sån panik så jag kan inte förklara den med ord. Jag kände att allt som har hänt var mitt fel och om jag inte hade gjort ........ så hade inte ......... hänt. När jag fick frågan av sis: Om jag hade ringt till dej och sagt att jag hade fått ett blåöga av min sambo för att jag inte hade plockat undan skorna vad hade du tänkt då?" Handen på hjärtat så hade jag tänkt att hon måste därifrån innan det händer något värre och jag hade inte lagt skulden på henne utan på honom. Det hade varit den första tanken och det hade varit den tanken som hade stannat kvar. Jag hade gjort allt för att hon skulle komma ifrån denna idiot och jag hade inte ens under pistolhot kunnat säja att det var hennes fel men varför kan jag inte göra det mot mej själv?

Troligen för att jag under så många år har fått höra att allt var mit fel: hade inte barnen varit ledsna när han kom hem utan jag hade lugnat dem så hade han inte nedvärderat mej eller slagit mej, hade jag städat så hade han inte............., hade jag plockat undan skorna så hade han inte................, hade jag haft sex med honom på en gång så hade han inte.................... Listan kan göras oändlig och fastän jag bearbetar det så finns det kvar, Jag kan idag se att jag var utsatt för hjärntvätt under dessa åren men jag förstår inte varför jag inte kunde se det då. Troligen för att det var en överlevnadsstrategi. Vad hade jag för val jag kom ju inte därifrån hur jag än betedde mej för ingen var beredd att hjälpa mej fastän jag sände ut signaler.

När jag var på min terapi sist så pratade vi om detta att det finns en styrka inom mej även om jag inte ser den. Vi pratade mycket om vad jag trodde det var som hjälpte mej att komma framåt och ha klarat av detta som jag har klarat av och då slog det mej att det är min mammaroll som har räddat mej genom hela resan. Min mammaroll var inte lika ifrågasatt av honom som jag var som "person" för mammarollen klarade han sej inte utan. Jag vet inte hur många gånger under dessa år som jag sa att jag var en ensamstående mamma med sambo och det var så det kändes. När jag kom från Helvetet så visste jag att "mamman" inom mej klarade av massor av saker som jag hade gjort under dessa år och det var den personen som jag tog fram - ännu en gång blev det en omedveten överlevnadsstrategi. Jag har klarat denna resa och jag ska klara det som ligger framför mej. En dag ska jag inse att den person som jag är som helhet klarar massor som jag inte är medveten om idag. Jag ska kunna lägga skulden där den hör hemma och jag hoppas att rättegången kommer att hjälpa mej med det. Jag hoppas att jag efter den kommer kunna känna att han var den svagaste av oss och jag den starkaste och att det var så under hela vårat förhållande.

Jag är stark om jag bara lyssnar på mej själv och tar hjälp av dem jag älskar som står runt mej och stöttar och stärker mej. Ensam behöver man inte alltid vara stark! - bara man väljer dem man har runt sej!

PUSS från Häxansurtant