Känner att jag skulle behöva att den dagen kom nu för jag orkar inte med allt detta längre. Känns som om varje stag jag tar är som att gå i dy med skor som är gjorda av metall och väger ton och jag har gjort det för länge och jag har inte orken att fortsätta och ändå så måste jag göra det.

Restriktionerna kring vad vi får och inte får göra har skärpts pga saker som jag inte kan skriva här eftersom det är för känsligt och för träffande på just oss. Jag blir bara så förbannad över hur systemet och lagarna fungerar för det är inte jag eller barnen som har gjort så att vi sitter i denna sitsen och ändå så är det vi som får vara rädda och inte få röra oss och göra det som vi brukar. Varför kan de inte bara eliminera det hot som finns så att jag slipper allt detta. Känns som om jag har gömt mej nog och att jag har fått mitt mått av onormalt liv redan - men tydligen inte. Jag vill kunna umgås med människor, gå på de gator som jag själv bestämmer, inte behöva tänka på att bilder som jag sätter upp på barnen här hemma inte kan synas ut. Jag har rensat ut allt som jag hade när jag träffade honom och allt från vi levde tillsammans för att inte en gardin eller lampa ska kunna ansläja oss. Barnen har fått nya cyklar trots att de andra var helt okej bara för att det inte ska röja vart de är eller vilket dagis de befinner sej på. De har inte kläder kvar som kan avslöja dem och jag är less på allt detta nu. Jag vill inte behöva vara rädd längre, inte vara på min vakt hela tiden och jag vill inte ha denna oro inom mej hela tiden som finns är både omedvetet och medvetet. Jag vill inte behöva ha allt det skydd som är uppbyggt runt oss för det påminner mej hela tiden om det som varit och det känns som om jag inte vill möta mitt förflutna på en rättegång eller någonsin över huvudtaget.

Igår skulle jag slutföra de sista testerna i utredningen över mina hjärnskador som jag fick vid misshandeln. Jag har hela tiden fått höra att det inte syns på röntgen och detta ar hela tiden gett mej ett hopp om att testerna kan visa fel, att det kanske är situationen som gör att det kan tolkas som skador men igår fick jag ännu en gång veta att det är en lögn i mitt liv. Skadorna syns på röntgenbilderna som det nya teamet beställt från förra stället och det känns som om jag gång på gång blir sparkad på. Varför? Har jag inte fått gå igenom nog snart? Jag är ärlig mot andra och jag förväntar mej att andra är det mot mej men tydligen är det inte ens så under sjukvården.

Jag känner mej just nu besviken på det mesta och det jag är mest besviken på är hela samhället och lagarna som finns. Det är inte de som beslutar som får höra av sina barn varje kväll när man ska lägga dem att de aldrig mer vill till pappa för att han är dum och att deras barn ber dem att lova att de aldrig mer behöver återvända - det är jag som inte kan lova dem det eftersom det inte är jag som beslutar och det är jag som får sår på insidan över att höra detta. Det är inte de som beslutar som lever med rädslan och faran och att hela tiden ha en plan i reserv fall Äcklet skulle ha hittat oss. Det är inte de som får klara av att ha vardagen mitt i allt som ska fungera och vara bra för mej och barnen - det är jag och jag vet inte hur länge till jag orkar. Jag vet att jag måste göra det men jag vet inte hur. Jag vet inte ens hur jag ska orka komma igenom de papper som jag måste komma igenom innan rättegången jag vet inte hur jag ska orka stå på mina ben imorgon för orken finns inte och ändå så måste jag det!

Puss från Häxansurtant