Igår kom det ett mess til min mobil med frågan Hur känns det i väntan på rättegången? Ja det stod mer saker oxå men det var just denna fråga om startade tankarna och det är just den frågan som jag inte vågat ställa till mej själv. Jag har inte vågat känna efter eller "tänka längre än näsan räcker" för jag vet att det inte känns bra att möta mitt förflutna men jag har inte vågat släppa tanken längre än så -förän frågan kom.

Jag vet att jag inte har något tålamod för det märks på allt jag gör - det får inte krångla. Jag orkar inte med mej själv - än mindre andra och jag blir jättelätt irriterad men mitt i detta kaos så måste vardagen fungera och vad gör jag då? Jo jag stänger av tankarna och känslorna som jag har övat på i så många år när jag levde tillsammans med Äcklet. Om jag inte känner efter så finns inte känslorna och jag behöver inte tänka men så fungerar det inte utan detta pågår hela tiden omedvetet i min kropp. Omedvetet så påverkar alla tankar, känslor mej och egentligen så märker jag det men jag vill inte märka det.

Många gånger har jag fått höra att det kommer ett "efter" och det ser jag fram emot men jag kan inte säja att jag ser fram emot det som måste göras innan detta efter som jag hoppas innebär en frihet, befrielse och att jag och barnen kan få ett lugn i vårat liv.

Jag vet egentligen inte vad jag känner inför rättegången jag vet bara att jag inte mår bra av det jag känner. Oron finns där dag och natt och det behövs så lite för att den ska komma upp till ett medvetet plan. Jag oroar mej för vad som ska hända, hur jag ska orka med detta när jag tycker att vardagen är jobbig annars. Jag vill inte ha detta liv - jag vill bara ha ett lugnt och harmoniskt liv. Jag vill inte behöva tänka på vad jag ska säja när vi sitter på rättegången eller hur jag ska säja det för att det ska förstås rätt. Jag vill inte se honom men för att jag känner att jag behöver det för min egen uppbyggnad så ska jag sitta i samma rättssal som honom och jag ska se honom bli ifrågasatt och han ska få se att det fanns människor som lyssnade på mej och som trodde mej.

På nätterna kommer bilder upp - det är bilder som jag inte ens var medeten om att jag mindes. Vissa saker ligger så undanknuffade inom mej så det är en chock varje gång som en ny kommer fram. Dessa blandas med dem som jag har alldeles färsk och som hela tiden gör mej medveten om att jag är rädd, att jag har någon att vara rädd för. Och mitt i allt känner jag en sån frustration att det ska behöva gå så här långt innan man blir just trodd av samhället och rättsväsendet. Att känna sej trygg det anser jag är en mänsklig rättighet men tyvärr så är det för många människor som lever med en rädsla. Det tär på en och det tär på krafterna.

Imorgon ska jag göra min sista del i den nya bedömningen om mina hjärnskador och sedan kommer de att träffas för en slutbedömning och jag bävar för vad som kommer att komma fram. Det finns även inom detta område saker som jag blundar för. Jag försöker att inte tänka på det de säjer om att det troligen är så att jag inte kommer att kunna återvända till ett arbetsliv. Det är för smärtsamt att tänka å och bearbeta just nu. Jag ska försöka göra mitt bästa på testerna imorgon och sedan kan jag inte göra mer. Det visar vad det visar men jag kan ändå inte låta bli att sörja över att jag en gång varit frisk men inte är det nu och att orsaken  till detta är en persons val att skada mej. Varje dag som jag inte kan jobba och jag ser saker som jag tidigare har kunant göra påminner mej om det som varit och att det inte är som då och det gör ont.

Mitt i alla medvetna och omedvetna tankar och känslor ska man fungera som människa, mamma och vän. När jag hade gett ett kort svar på frågan i messet så fick jag tillbaka ett dör det stod att personen som skickat det tänkte på mej och hade märkt och känt att det "inte var som vanligt". Hade jag fått det i ett annat sammanhang hade jag känt att det hade varit jobbigt att någon hade märkt att jag inte mådde bra, att jag inte orkar vare sej med mej själv eller andra men nu kändes det bara som en tröst.

Människor i min närhet kan tycka om mej och bry sej fastän jag inte är felfri och fastän jag inte ens har ork till att orka med mej själv! C om du läser detta så ett stort tack till dej för att du hjälpte mej att ta mej tid att fundera och reagea över vad jag känner! Du ger mej mer än du någonsin kommer att kunna förstå. 

PUSS från en Häxansurtant som nu ska försöka sova så att hon orkar ståut medsej själv några dagar till och kanske orkar med några fler personer mer än barnen