Idag kom iden fram om att nu när jag har en trödgård igen (om man nu kan kalla det för det just nu men det kanske kommer att bli) så skulle jag plantera förn och sätta ut sen. Jag älskar att se dessa frön bli till gröna små pinnar och är så fasinerad av att dessa kan utvcklas till fina blommor. Sagt och gjort så plockade jag fram såjord och krukor men sedan kom jag inte längre för här kom minnena men denna gången positivs så det slutade med att jag skrattade och ställde undan dem så en annan dag ska jag göra det.

Minnet som fick mej att skratta i min ensamhet tills tårarna rann var är jag hade bott på det skyddade boendet ett tag och Skruttan hade kommit ner till mej för att få hjälp med terapi och samtal. Jag, Skruttan och finaste hade fått en ide att vi skulle spara kärnor från grönskaer och frukter och sedan skulle vi sätta dessa och när de kom upp så skulle de representera våra nya liv. Vi satte fart med detta ute på balkongen som hade en matta som hade en annan färg när vi slutade än vad den hade innan vi påbörjade våran plantering.

Skruttan och Finaste de satte kärnor från paprika och melon men jag skulle tänka stort jag så jag tog en avokadokärna. Jag var så nöjd för detta skulle verkligen representera mitt och barnens nya liv. Nöjd och glada satte vi våra finamuggar och fönstret och började vänta. Skruttan skrek rakt ut en morgon när hennes paprikaplantor började växa och inte ett endaste grönt syntes i min mugg. Sagt och gjort var vi ju tvungen att titta i finastes mugg med och där var det långt på väg med men min mugg den var svart den inte det minsta lilla gröna strå kunde synas hur gärna man än ville.

Dagarna gick och gick och jag fick fixa en liten spalje till min dotters plantor men inte till min för den kom inte. Efter att deras verkligen var stora och gröna så insåg jag att det måste vara något som var fel på vad som skulle symbolisera mitt nya liv - och fastän jag grävde fram den så hade det inte skett något. Kändes som om detta var verkligen ett tecken till mej att det inte var meningen att jag skulle komma fråmåt för det kändes verkligen som om allt stod på samma ställe och stampade. Till slut gav jag upp och jord och kärna hamnade i papperskorgen men det ger mej ett leende varje gång jag tänker på det för tanken var god iallafall.

Så idag när mina luktärtsfrön skulle komma i jorden var det detta minnet som dök upp och fick mej att skratta. Är man ensamstående mamma till småbarn blir man duktig på att roa sej själv kan jag lova. Nu funderar jag om jag imorgon ska bara peta ner dessa i jorden utan att tänka eller om jag helt enkelt ska låta detta bli tecknet och symbolen för mitt nya liv för det känns som om det kommer att komma snart för snart är rättegången här och med den så kommer även ett efter.

Vad det efter blir det vet jag inte men en sak vet jag och det är att jag kommer att överleva det för jag överlevde tiden i helvetet och jag kommer att klara allt som ligger framför oxå. Hur jobbigt det än har varit under denna resa så har jag trots allt överlevt och det får man inte glömma för det gäller att se och fånga de små ljusglimtarna för att orkar ta nästa steg och komma vidare!

PUSS från Häxansurtant    som hoppas att alla har en underbar påsk!