Den dagen kom idag - dagen när jag skulle berätta för barnen att vi som är deras trygghet kommer att vara borta på samma gång för att vi är tvugna att vara på rättegången.

Låter kanske som en självklarhet att man någon gång som småbarnsförälder måste låta barnen sova borta eller att man lämnar dem men jag har inte kunnat göra det sen vi kom från helvetet för de har inte kunnat hantera det. De få gånger jag har varit ifrån dem har det varit för att jag skulle till läkare eller för andra saker som har haft med bevisning och polisen att göra så har de bott hos mina föräldrar. De har varit trygga och de har varit i en miljö som känns hemma för dem men ändå så har oron funnits hos dem och de har gått bakåt i det som terapin har hjälpt dem framåt i. när jag har kommit tillbaka är det barn som är lättade över att de ska få tillbaka sin mamma och sin vardag igen. För att rucka dem så behövs så lite och jag är livrädd för vad konsekvenserna av att vi försvinner kommer att bli.

Samtidigt har jag känt att jag inte vetat hur jag ska lägga fram det. Ska jag förklara så gott jag kan och så nära sanningen som det bara går eller ska jag dra en nödlögn för att det ska vara det lugnaste. Jag hatar lögner och det är det värsta jag vet men jag kan inte neka till att tanken fanns där. Jag kände att det är så många som redan har svikit dem och jag vill inte vara en av dem och om det kommer fram att jag ljög för att skydda dem så skulle jag vara en i den massan. ag valde att prata med deras terapeut för ett tag sedan och hon höll med mej - mina barn är för smarta, de känner av stämningen och det går inte att lura dem så hennes råd till mej var att ta det så nära sanningen jag bara kunde.

Att berätta för dem att jag skulle träffa Äcklet det är helt uteslutet för det innebär för dem att jag utsätter mej för fara och att jag inte kommer att komma tillbaka- det är en sak som de har gett uttryck för varje gång jag har åkt ifrån dem. Jag och terapeuten pratade och det vi kom fram till var att de vet att det har varit polisförhör och har själv varit på förhör så det var det närmaste sanningen och det mest förståliga alternativet vi kunde koma fram till.

Jag har i flera dagar laddat, övat på hur jag ska säja och tankarna har bara malt, malt och malt igen. Igår bestämde jag mej att det var tvunget att bli idag för att de ska få en chans att bearbeta och för att BUP ska kunna hjälpa dem och stötta dem. Och det var så hemskt att berätta det, att se deras ansikten som blev tomma och se deras oro. Det gör ont i mitt hjärta bara jag tänker på det och ändå så vet jag att jag gjorde rätt. Men det får konsekvenser!

Deras kommentarer var få men deras ansikten och kroppsspråk sa så  mycket merxh jag vill bara kunna skona dem från detta. Jag vill stryka datumet i almanackan och bara stanna hemma och skydda dem. Ibland känns det som att det är jag mot världen för det finns inte det barnperspektiv som jag önskar och det känns så fel. Vem hade kunnat tro att det skulle bli så här när jag blev mamma?! Jag vill kunna skydda dem mer än vad jag gör men jag gör allt som står i min makt och jag kan inte mer fastän jag så gärna vill.

Jag vill kunna säja till dem att allt kommer att ordna sej, att de inte ska höva träffa honom som har gjort dem så illa mer, att de är trygga men jag kan inte för jag vet inte sjäkv vad som kommer att hända. Jag tänker inte lova något som jag inte kan hålla för de har fått för mycket av det redan. Jag kan försöka lugna dem och bygga upp dem men det behövs så lite för att det ska rasa. Jag kan bara sätta mitt hopp till att det finns en mening med allt och att jag en dag kommer att inse vad det är.

Kanske är detta priset som vi måste "betala" för att bli fria och starka igen! Vi lever och vi kommer att äverleva detta med och en dag kommer vi att se tillbaka och förstå meningen med allt! 

PUSS från en virrig Häxansurtant    med för mycket tankar och känslor just nu