"Mamma! Jag vill intebo kvar! Jag vill flytta!"

Skruttans ord kom som en hink med iskallt vatten över mej när jag skulle lämna på dagis imorse. At något var fel det har jag sett tecken på ett tag eftersom hon börjat att tugga och bit på saker igen, hon förstör saker och ron som fanns i kroppen under ett längre tag denna gången än den tidigare funnits där har varit mindre men att denna kommentaren skulle komma var som en chock eftersom jag vet att hon älskar stället som vi bor på och sotrtrivs! Det var bara att ännu en gång finna sej mitt i kaoset som kan vara på ett dagis mitt i lämningen och sätta sej med henne i ett så lugnt ställe som man bara kan hitta, försöka att hitta sej själv och samla ihop mej så mycket att jag skulle kunna reda ut varför hon kände så! Jag hade mina misstankar men jag ville ändå att hon skulle få berätta även om det var jobbigt och det var vad jag tyckte var helt fel tillfälle och plats men jag har lärt mej under denna resa och åren att de väljer de tillfällen som de själva vill och att det bara är för mej som mamma att anpassa mej!

Rätt snabbt kommer det fram att det är något som oroar henne och att det är därför som hon börjar bita och tugga på kläder och så säjer hon men tårar i ögonen:

"Men mamma, denna gången tuggar jag inte på håret iallafall som jag lovat dej att inte göra mer! För du blir ledsen när jag gör illa mej själv!"   

Tårarna bränner innanför ögonlocken ~ min kloka lilla "unge" som redan varit med om för mycket har tänkt på det mitt i cirkusen och oron! Jag lyckas få fram att jag inte vill att hon ska må dåligt alls och att jag inte kan hjälpa henne om hon inte berättar vad det är som gör att hon vill flytta och som gör att hon mår dåligt och samtidigt säjer jag som jag brukar att jag inte kan lova att jag kan göra något åt det för jag lovar inget som jag inte kan hålla till dem! 

Det är något som jag aldrig kommer att göra ~ lovar något som jag inte kommer att kunna hålla för de har fått nog med brutna löften redan! 

Tårarna rinner nerför hennes kinder när hon berättar att motorcykeln som åker utanför oss gör att hon blir rädd och tror att det är pappa som kommer, att han har hittat oss! Paniken kommer mer och mer hos henne och jag hör vad hon säjer men samtidigt så känner jag bara att jag vill inte höra det för det gör för ont. Ett barn ska inte behöva känna så här över något som de flesta inte ens tänker på eller lägger märke till och om de gör det så är det en "häftig grej". Jag har redan fått vara den "knäppa mamman" som fått fråga om han kan ta en annan väg så att han inte åker precis utanför oss men vi hör ljudet iallafall och jag reagerar på det och tittar mej runt ikring varje gång jag hör det så jag förstår hennes reaktion hon som är liten när jag som är stor reagerar för ljudet är så förknippat med honom! Det är gör ännu ondare i mej när hon säjer att det gör att hon minns allt det hemska som har hänt och att hon kommer ihåg det varje dag som hon hör ljudet! Det känns som om usen knivar körs rakt in i mitt hjärta för jag vill bara ta bort de här minnena och de här känslorna hos henne och samtidigt så skäms jag för att det gör så ont hos mej att höra detta. Jag är mamma och jag ska kunna ta det! Det gör så ont att jag inte kan göra något åt det! 

Jag förklarar för Skruttan att hur vi än gör och vart vi än flyttar så kommer det alltid att finnas något som påminner oss om det som har varit och det är så svårt för hon är så liten men ändå så förstår hon så mycket, har fått vara med om så mycket och framförallt så har hon varit utsatt för så mycket! Jag försöker förklara att vi inte kan flytta varje gång det är något som påminner om det som varit för att det kommer att komma något nytt och det är som att hon förstår och som att hon accepterar och jag får en bamsekram och hon säjer bara "Jag älskar dej du är den bästaste mamman" och sen springer hon till sina kompisar. 

När jag kommer till bilen så brister allt! Tårarna bara forsar ner för mina kinder för det känns som att det aldrig blir ett slut! Jag ska orka bära, tackla och bearbeta mina egna minnen, känslor och reaktioner men samtidigt så ska jag orka med deras också och ibland så känns det bara som att det blir för mycket! Det känns inte som att det är mänskligt! Jag gjorde ett val som visade sej vara fel ~ jag valde fel man att bilda familj med men jag tycker att jag har tagit mitt straff för det flera gånger om nu! Jag tycker att jag har betalat ett pris som är högt nog för att få lugn och ro men tydligen så har jag inte det för hela tiden så skjuts datum upp och det kommer nya saker och det känns som att kraven som ställs inte är mänskliga! Jag har kämpat i år och det känns som att vi måste någon gång få ett avslut för vi lever alla i ovisshet fortfarande om vad som kommer att gälla i framtiden och det ger en större oro! 

Jag förstår att minnen och reaktionerna av dem inte kommer att suddas ut bara för att vi får en dom eller att de bestämmer hur det ska vara men denna ovisshet som vi lever i nu gör att man inte kan "landa" allt ligger på ytan och kommer upp av minsta lilla! Bara att man fick lägga en sak bakom sej skulle betyda så mycket för när förra domen kom så kände jag att jag "blomstrade" jag hade fått mitt slut men det varade ju inte så länge men det var en sån frihet nu är vi tillbaka på ruta ett igen och även om inte barnen är medveten om det "spelet" så vet de ju att tanterna och farbröderna ännu inte bestämt om de ska behöva åka tillbaka till den person och det ställe som de är mest rädd i hela världen att de ska behöva återvända till och det är klart att de blir oroliga över det och även vi som vet hur de var när de kom därifrån! 

Jag inser att hur jag än vänder och vrider på mej och hur jag än svarare så kommer det att komma fler såna här tillfällen när orden och minnena som kommer från mina barn åker som knivar rakt in i mitt hjärta vare sej jag vill eller inte och jag vet att jag inte har något val ~ jag måste orka! Och samtidigt så vet jag att jag har orkat fram till idag för jag står fortfarande på benen och jag hoppas att jag gör det när denna resa är över med..............................

  KRAMAR   

Ibland skulle jag kunna ge vad som helst för att vara familjen "Vem som helst" istället för vad det känns som vi hela tiden är familjen "Annorlunda" och det känns som att det hela tiden gör att jag kommer till val som jag inte vill komma till men som jag måste ta för att vi lever det liv vi gör och i den situation som vi gör och det finns inget alternativ för det är så vårat liv ser ut här och nu och har gjort i år! Vi finns inte trots att vi gör det och ska få vrdagen att fungera och det är inte det lättaste!

Imorgon är ett sånt där tillfälle när jag skulle vilja vara familjen Vem som helst mer än någonsin och inte behöva tänka på hur jag svarar, hur jag ska förhålla mej för att inte komma till de jobbiga frågorna för det känns som att jag måste hålla mej på en nivå där jag inte uppfattas som "snorkig och fisförnäm" men ändå inte blir för personlig med fler än de som redan vet så att det kommer såna vanliga frågor som vart vi bor eller andra vardagliga frågor som jag inte kan svara på och det som händer är en sån vanlig händelse som en sommarfest på dagis! En sak som egentligen skulle vara förknippad med bara glädje och avslappning men för mej känns det som det bara är laddat med ångest att det ska bli fel!

Denna gången är det även avtackning av dem som ska börja skolan till hösten och då kom naturligtvis en fråga med ett beslut som jag skulle ta och som jag känner mej kluven inför som vanligt. När de har denna så ropar de upp en och en och säjer namnet på det barnet och så långt är det lugnt men sedan säjer de alltid vilken skola barnet ska gå på! Känner bara redan där att jag vill inte mer, jag vill inte behöva ta mer och fler beslut för jag har fått nog! Jag har inte gjort annat än det de senaste åren och jag vet att alla gör det gång på gång och jag kommer att göra det i hela mitt liv med men det är inte beslut som grundar sej om mitt barn ska få vara som andra eller om jag ska hålla på säkerheten för att skydda dem från deras egen pappa! Känner att jag blir mer och mer frustrerad ju fler belut jag får ta och det blir bara mer och mer sjuk situation eftersom allt tar så lång tid! Det känns så fel mot Skruttan som lägger märke till allt om alla andra barnen blir uppropade med namn och att de säjer vilken skola de ska börja på men inte när det gäller henne! Jag tycker synd om henne att hon hela tiden ska behöva höra varför vi ska ha det annorlunda mot alla andra men samtidigt så vet jag inte vilka som hör vad och vilka de känner och det blir en sån kluven situation! Jag vet inte än vilket jag kommer att välja och hur jag än kommer att välja så vet jag inte vilket som är rätt!

Det känns som att det är i så många situationer som det blir "fel" och man väcker uppmärksamhet för att jag inte kan svara på frågor. När någon frågar vart man bor så kan jag inte svara och ändå så är det den mest naturliga fråga som finns när man pratar med någon! Jag ser att människor reagerar när jag svarar att jag tyvärr inte kan svara på det och samtidigt så vill jag inte förklara varför för jag vill inte ha medlidandet, jag vill inte att alla ska veta vad vi varit med om! Jag vill inte att vi ska ha den stämpeln för människor har så lätt att dömma så lätt att tycka synd om och det är inte medlidande jag vill ha. Jag vill bara att människor ska respektera mej för den jag är och för att jag inte kan svara! 

När människor pratar med mej så tar de förgivet att barnen är hos sin pappa och att jag då har barnledigt! Det är inte så det ser ut i våran situation och jag vet att det inte ser ut så i många fler situationer och kanske är det så att människor kanske måste lära sej att inte ta saker förgivet. När jag säjer att de träffar inte sin pappa så är det som att hälla en hink med kallt vatten på dem och jag ser genast den dömande blicken från dem. Ja jagdriver vårdnadsprocess om ensamvårdnad utan umgänge och jag har det idag och har haft det under lång tid men jag skulle aldrig göra det om inte mina barn inte ville träffa honom, om jag inte visste att han skadat dem och om jag inte hade hört allt vidrigt som de berättat och ännu en gång så känner jag att det är inte medlidande och dömande blickar jag behöver utan respekt! Jag kör inte ett race för att hämnas, jag har myndigheter bakom mej och jag för mina barns talan och jag skyddar dem och jag skulle mer än gärna byta med dem som är två föräldrar om barnen för det är ingen dans på rosor mitt liv och det är ingen dröm att vara ensam om allt alla årets dagar men när en förälder bara skadar barnen så finns det inget alternativ för då är det ingen förälder. 

Jag önskar att jag hade alla svaren på hur jag skulle göra mina val så att allt skulle bli rätt, hur jag skulle ta mina beslut så att tryggheten var kvar på max och att mina barn fick känna sej som "de andra barnen" men samtidigt så känns det som att det är en ekvation som inte går att få ihop! Kanske är det bara att inse att vi är familjen Annorlunda som kommer att fortsätta att vara det för att situationen är som den är! Vi är som Smulan sa när de pratade om familjer på dagis en familj med mamma och syskon men vi är en familj med stark sammanhållning och vi ställer upp för varann! Jag måste se till tryggheten men samtidigt till att barnen förstår och att de får känna sej som andra så kanske är det helt enkelt så att vi aldrig kan bli familjen Vem som helst men vi kanske kan vara familjen Annorlunda vem som helst men så länge som vi är trygga så får det duga ~ för vi har varann och vi har ingen som skadar och trycker ner oss längre och det kanske är det som är priset vi får betala för det........................ vem vet Kanske vet vi det med en dag och kanske vaknar jag imorgon med svaret på hur jag ska göra på sommarfesten imorgon med! Det heter ju att allt har sin tid så jag får helt enkelt tro på det   

  KRAMAR   

Jag lär mina barn att ärlighet är det som varar längst och även om det är jobbigt och tufft så ska man säja sanningen! Jag vet också att sanningen kan svida ~ både att säja och höra men det är ändå den som gör att relationer håller och att man kan lita på andra! Det är när sanningen kommer fram som man kan göra ett val om man vill stanna kvar eller om man vill gå eller om man vill fortsätta att ha kontakt med personen eller om man inte vill det! Efter att ha levt tillsammans med en person som ljög och manipulerade hela tiden och haft människor som svikit i min närhet så värdesätter jag ärlighet och rakhet ännu mer än jag någonsin gjort även om det svider och är jobbig och jag beundrar människor som är det! Jag är rak och ärlig mot andra och jag förväntar mej att människor är det mot mej och det svider när jag upptäcker att människor inte är det och jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som är så svårt med att vara just ärlig?! Det borde vara svårare med att vara oärlig för jag vet att under den tiden när jag var det så hade jag svårt att komma ihåg vad jag hade sagt för att slippa bestraffningarna och många gånger blev det fel så jag var tvungen att komma på ytterligare en lögn för att komma ur det, det var svårt att komma ihåg vilken ursäkt jag hade om någon upptäckte blåmärkena eller varför jag ställde in en träff eller att H skulle komma till oss ~ jag vet att det är mycket lättare att vara ärlig! 

För några dagar sedan frågade en vän till mej om jag hade några minuter över och jag kände på en gång som frågan kom att det var något som "tyngde henne". När vi satt och pratade så kom det fram saker som hon inte berättat och det var inte heller så att hon ljugit om det utan det var bara det att hon hade låtit bli att berätta det! Vi pratade och hon fick förklara sin version och jag fick berätta vad jag tänkte och tyckte och vi verkligen redde ut det och massor med andra saker runt och kring detta och runt oss! Efteråt kändes det så skönt för det kändes att nu fanns det inga frågetecken och inga tankar att varför hade det varit si eller så, vi visste vart vi hade varandra och vi visste varför vi hade reagerat som vi hade gjort! Detta gjorde att jag ännu en gång insåg hur viktigt det är att man är ärlig i en relation, vilken relation det än är, att man vågar lägga korten på bordet och att man vågar visa alla sina sidor vare sej det är de starka eller de svaga! Det är inte så att man tycker mindre om varandra för det utan tvärs om ~ banden blir starkare för man har en ärlig och rak kommunikation! 

När jag sedan har funderat över detta med ärlighet så har jag tänkt i så många olika banor för egentligen så förstår jag inte vad det är som är så skrämmande med det! Sanningen kan såra ~ja det kan den men lögnen sårar betydligt mer! Svek sårar ännu mer, jag lovar för jag har upplevt den och den skapar massor av funderingar och frågetecken och man funderar massor varför och de kan komma av sanningen med men man vet att någon respekterade en så mycket att de var i alla fall ärlig och rak mot mej. Jag brukar tänka att jag ska vara mot andra som jag vill att de ska vara mot mej och det behöver inte vara svårare än så! Jag blir hellre sårad av sanningen för den innebär att den andra parten respekterade mej det gör man inte med lögner och svek! 

Jag är så naiv att jag tror att sanningen segrar till slut och jag tror att sanningen kommer ikapp! Jag bestämde mej när jag startade vårdnadsprocess och det blev brottsmål och allt annat att hur det än skulle gå så skulle jag kunna gå ut ur det med huvudet högt för att jag hade spelat med öppna kort och att jag hade kört ett ärligt spel och inte ljugit och jag har klarat det fram tills idag och jag ska göra det i fortsättningen med! Mina barn har inte hört mej prata illa om deras pappa, de har fått ärliga svar när de har frågat något men jag har inte suttit och berättat för dem för de måste själva få bygga upp sin bild och jag avskyr när barn blir indragna i vuxnas bråk! Jag tror att förr eller senare förlorar man på det som vuxen! Jag förstår inte varför inte fler människor kan vara ärliga och stå upp för sanningen men kanske är det så samhället ser ut idag men jag är tacksam för de personer som jag har runt mej som är ärliga och de som inte är det de rensar jag bort för jag har fått nog av lögner i mitt liv! 

Det är bara så att lögnerna ska gå ett varv runt jorden innan de kommer tillbaka och jag tror att när de kommer tillbaka då slår de även tillbaka ~ så enkelt är det bara! 

  KRAMAR    

Idag kom det ett sånt här tillfälle som jag inte var beredd på för fem öre! Jag var ute och planterade och barnen sprang omkring och lekte och jag lyssnade på dem när de stojade och skrattade och jag kände att jag bara njöt av att höra dem! När man har varit med om den resan som vi har varit och jag har sett de framsteg som barnen gjort så njuter jag extra av att höra detta som andra föräldrar bara tar för naturligt för detta gjorde inte mina barn tidigare! Ibland hördes de inte alls, det var nästan så att om man inte visste vart de var så visste man inte att de fanns för det var ett så invant beteende som satt så djupt för de var så vana att se hur omgivningen reagerade på deras egerande för att han hade vant dem vid att ett fel agerande kunde eller rättare sagt bestraffade oftast på ett eller annat sätt så det vat bäst att vara lugn så att man inte märktes av innan man märkte vilket sätt man skulle vara på! Det var ett sätt som vi alla hade men jag hade fler år innan jag lärde mej detta så det försvann fortare på mej även om det sitter någonstans fortfarande att jag känner av situationen innan jag agerar!

När jag sitter där och planterar och samtidigt lyssnar på dem så kommer det en kommentar från ett annat barn som bor här i närheten som bara får mej att hålla andan och inte veta ett dugg vad jag ska göra! När vi flyttade hit så valde jag att berätta fär vissa personer lite om våran situation om något skulle hända och jag skulle behöva hjälp. Jag gjorde detta eftemycket funderande och överläggande med mej själv och det var mycket mod som krävdes för att jag skulle göra det och jag diskuterade det även med min advokat men till slut så insåg jag att det var det som var det säkraste för oss! Vilket jag inte hade räknat med var att barnen som bor här skulle bli medveten om våran situation och säja detta till mina barn som jag vill skona så mycket som möjligt från att bli påminda men det var precis vad som hände idag för när jag sitter och planterar och njuter av att mina barn mår bra så hör jag:

"Jag vet att din pappa var dum och slog din mamma och det är därför du inte har någon pappa!" I den stunden hade jag bara önskat att någon hade kommit och gett mej en lucka som vi alla hade kunnat trilla ner genom, eller ännu hellre att jag hade en fjärrkontroll som jag kunde spola tillbaka tiden så att denna kommentar inte hade kommit! Jag kände att den gjorde ont i mej så hur skulle den inte kännas i min Smulan som jobbar med att alla har mamma och pappa just nu när de på dagis pratar om familjer och hon stolt säjer där att hennes familj är mamma och hennes syskon och hon älskar dem och för henne är det inget konstigt! I deras värld finns inte pappa och det konstaterade BUP för länge sedan för han har gjort dem så illa fast de var så små och de ska få känna så men jag vill inte att de ska behöva påminnas i vardagen om det! Jag kände att jag bara ville rusa dit och rädda henne som den "hönsmamma" jag är när det kommer till detta och ändå så vet jag att jag inte ska det. Jag måste låta de ta sina egna srider och när de inte klarar dem det är då jag ska komma in så det var bara för mej att hålla andan och sitta där och lyssna! När svaret kom från henne kom tårarna i mina ögon och jag är glad att ingen av dem såg mej för hennes svar var så vuxet och gick rakt in i mitt  

"Jag vet! Och han sa ALDRIG förlåt till henne!" Sen gick hon bara därifrån.

Tårarna rann på mina kinder för det var inte ett svar som man förväntar sej från ett barn som inte är mer än några år och som var ännu mindre när vi kom därifrån! Det är inte ens ett svar som skulle komma från många vuxna och det är jag glad för! Det är ett svar som kommer från någon som sett för mycket och upplevt för mycket och som är sårad och vetvad den personen gjort! Ett förlåt kan inte göra allt ogjort men det hade visat att han hade insett att han gjorde fel någon gång! Idag så insåg jag hur mycket det har skadat dem att de aldrig fått höra honom säja det ordet till dem eller till mej och det kommer inte att spela någon roll om de får höra det i framtiden för skadan är redan skedd och förtroendet är brutet! Han har gett dem ärr på insidan som aldrig kommer att läka! Jag kommer aldrig att förstå hur han kunde göra det han gjorde mot mej men jag kommer ännu mindre att kunna förstå hur han kunde göra det mot dem ~ sitt eget kött och blod, det som jag är beredd att göra allt för, att skydda med mitt eget liv! Och det gör att jag inser hur sjuk han är!

Allt som har skett och som har varit är ett avslutat kapitel i mitt liv men samtidigt är det som jag sa till syster yster härom dagen när vi pratade att jag inser att jag inte kommer att kunna göra ett riktigt avslut förän rättegången med överklagan är över och domen har kommit, vårdnaden är klar och samtidigt så inser jag hur lite det är som behövs för att man ska bli påmind och såren ska komma fram igen! Det behövs bara en doft, en fråga eller något som påminner om en händelse eller något som fanns eller var på den tiden så kommer det minnen eller känslor så på något sätt så är det hemska en del av mej på samma sätt som alla de positiva minnena som jag bär med mej från andra saker är en del av mej! Så kanske är det just det jag måste göra för att komma vidare ~ acceptera att detta är något jag och barnen kommer att bära med mej resten av mitt liv även om det kommer att blekna med tiden och påverka mej mindre och mindre men det kommer att finnas där och komma fram när det är något som påminner om det som varit! En sak vet jag i alla fall att det är som min terapeut sa även om jag tyckte att det lät hemskt när hon sa det att när man bearbetar så är det som att man går i en cirkel och när man gått den färdigt så går man in i en ny cirkel men den cirkeln är mindre men man bearbetar samma saker bara att det går fortare när man bearbetar dem denna gången för denna cirkel är mindre och när man är färdig går man till nästa cirkel innanför som är ännu mindre och så fortsätter det! Kanske är det dessa "cirklar" som är livet och det är där man tar med sej minnena både positiva och negativa och det är där som vi förvandlas till just de personer vi är.............................. 

KRAMAR    

Igår var en dag som jag bara önskade skulle försvinna! Jag hade ingen ork och det kändes som att jag hade rasat ihop totalt! Jag visste inte hur jag skulle orka med dagen ens innan jag lyfte fötterna över sängkanten och ändå så fanns det inget alternativ, det var bara att bita ihop och göra som jag har gjort så många gånger för "skrapa ihop det som rasat ihop" bara för att jag måste! Sedan att förståelsen inte finns bland dem som jag har i min närhet, det vet jag att den inte är stor men jag trodde att den var större bland vissa när jag för en gångs skull erkännerm vilket inte är ofta men samtidigt så är det skönt när människor visar att de inte har den för på något sätt så visar det vilka som finns när man inte orkar vara där, när man inte orkar vara sitt "vanliga" jag! Jag kände att mycket har hänt och mycket har kommit ifatt och det är bara att inse att jag är inte mer än människa och någon gång så måste allt ta sitt pris även på mej!  

När jag kom och kände mej som en totalt urvriden trasa och sätter mej på en väns trapp där mitt äldsta troll var och lekte med hennes dotter och hon bara frågar hur det är och jag känner att det är med ärlighet som frågan ställs så gick det inte längre att hålla tillbaka allt! För första gången så kände jag att jag kunde uttala orden att jag vet inte hur mycket till jag orkar för det är bara för mycket och hela tiden kommer det mera och mera och det känns som att det förväntas så mycket av mej! Och så tittar jag på henne och säjer "Förlåt att jag sitter här och bara beklagar mej!" För en gångs skull så kände jag att jag inte var en belastning för att jag beklagade mej utan det fanns utrymme för mej att vara deppig, nere och inte ha energi och hon kunde ta det, istället så kunde hon vända det och låta mej vara och känna så. Jag behövde inte känna mej som en belastning och det var en känsla som jag inte känt så tillsammans med någon på det sättet när vi varit på samma ställe, Jag vet att jag har syster~yster som jag kan ringa till vare sej jag är ledsen eller inte men just detta att det fanns någon som jag bara kunde gå till och vara "jag", som jag inte behövde sätta på mej masken när jag egentligen bara gick för att fråga om det gick bra med min dotter och allt!

När vi satt där och pratade så kunde jag inte låta bli att ställa frågan högt till henne "Vad är det som gör att vi får vad som känns som alla prövningar, motgångar och får kämpa hela tiden och sedan finns det de som "åker genom livet på en räkmacka" och ändå klagar hela tiden?" Då tittar hon bara på mej och säjer "Det är för att vi är starka och för att vi är kämpar" Och ju mer jag tänker på det dessto mer så inser jag att det är så det är även om jag önskar att det inte vore så! Jag har sagt det till många att livet ger oss inte mer än vi klarar av även om det känns så ibland men när det kommer till en själv så är det svårt att inse att det är så för det känns verkligen som att det står mej upp över öronen just nu! Det känns som att jag får "skit" för saker som inte ens är mina problem och för saker som jag bara menar väl med! Kanske är det som mamma sa idag till mej att det är så det är när man är kvinna i våran släkt att vi föds till att vilja väl men det blir fel i alla fall ~ för det känns som det är så det blir! Om jag gör en sak så är det någon som tycker det är fel och om jag inte gör den så är det någon annan som tycker det är fel med och mitt i allt detta så står jag! Vem är det då som blir bortglömd ~ jo jag för det är den som jag är van med att bli sårad och får ta smällarna!

Samtidigt som det låter hemskt att säja så kan jag inte låta bli, för det är en befrielse att ha fler människor runt sej som får kämpa och som inte bara åker i en autofil för det är någon som förstår en när de inte bara har vardagsproblemen i sina liv. De kan förstå frustrationen, de kan förstå maktlösheten och alla andra de känslorna som man känner och som de andra inte har en aning om för de känslorna finns inte i deras liv. Ingen kan förstå den andras liv helt men om man har lite liknande erfarenheter så kan man förstå lite och det räcker långt! Bara att man tillsammans med någon annan kan tillåtas känna att man inte har energin eller gnistan den dagen men att man ändå är välkommen och att man är samma person är guld värd för man behöver den omtanken och när man befinner sej i det tillståndet där och då så behövs allt som kan ge en lite om så minimalt med energi för det gör att man orkar stå upp en liten, liten stund till!

Det är inte att någon ska tycka synd om en som man behöver utan att någon ska respektera en och finnas för en i vilket humör eller situation man en befinner sej i som är det viktiga! Jag har lärt mej en sak och det visar sej mer och mer och starkare och starkare ju mer och längre jag kommer på denna resa och det är att det är i motgångarna och när man mår dåligt som man ser vilka som är ens sanna och äkta vänner och tyvärr är de färre än man tror men det gör samtidigt att man värdesätter dem mer och mer och de får större och större plats i ens  

TACK att ni finns

  KRAMAR       

Egentligen så borde jag vara misstänksam mot allt och alla och ändå så inser jag att någonstans inom mej så har jag min naiva syn kvar! Jag tror att människor kan vara goda och jag tror att de är ärliga och ser till i alla fall de som är ärliga mot dem bästa och gång på gång så inser jag att det inte är så som världen ser ut och ändå så slutar jag aldrig att hoppas och tro! Jag vill inte sluta tro att sanningen och godheten vinner och jag vill ha kvar min naiva sida även om den gör att jag blir sårad för kanske är det så att när man är svag och man blir sårad så byggs man upp och blir starkare för varje gång även om det gör ont.

Jag kan fortfarande minnas när jag var ung och för första gånen satte min fot på et fängelse! Jag hade en bild av att alla som satt där det var precis såna som man ser på filmer som ser ut som "äkta gansters" så för mej så blev det en chock när jag insåg att det inte var så det var! De såg ju precis ut som de jag mötte på gatan, som de jag gick i skolan med eller som jag jobbade med ~ med andra ord de som fanns i mitt vanliga liv. Nu idag kan jag le åt hur naiv jag var men det var så det såg ut i min värld då och jag var så skyddad från allt! Att jag inte ville veta vad de hade gjort för att jag ville ge alla en ärlig chans visar bara vilken människosyn jag hade och har än idag! Jag tycker inte att man ska döma människor men samtidigt så inser jag att vissa inte är värda en andra chans för de inser inte att de har gjort fel och då kan de inte heller bättra sej! Den erfarenheten lärde mej att brottslingar är inte bara de som blivit hatade sen de varit små utan att det beror på hur man har hanterat det man varit med om i livet och hur man tar tillvara på erfarenheten! Egentligen borde mycket av min naivitet ha försvunnit under denna tiden men det gjorde den inte! 

Jag träffade på många missbrukare och deras lögner och borde ha lärt mej av dem hur lätt det är att gå på dem men på något sätt så tog det inte bort det att jag förväntar mej att människor är ärliga mot mej bara för att jag är ärlig mot andra. Jag har också ljugit för jag är inget helgon och det står jag för och den som säjer att den aldrig har ljugit den är inte ärlig men jag har aldrig gjort det i syfte att skada någon! Jag gjorde det under mina år för att skydda mej och överleva och den jag ljög mest för var mej själv! Samtdigt är lögner lätta att genomskåda om man bara har modet att göra det men oftast så svider det och kan vara jobbigt att ställa lögnaren tillsvars! Jag vet bara att när man är naiv så såras man många gånger!

Egentligen vet jag inte om det är en negativ sida att vara naiv för om man är det i lagom dos så är det ju inte så att jag ser bara det värsta hos alla! Tyvärr så är det ju jag själv som får ta smällarna för man litar på människor och man tror att det finns saker som ingen skulle kunna göra emot en och när de sedan gör det, ja då gör det dubbelt ont för att tanken aldrig har slagit en ~ det kommer som en chock och det ligger så långt ifrån ens eget agerande som det bara går att komma! Ibland så kan jag tycka det är skrämmande att tänka på hur samhället ser ut för jag tänker på att om det är så här det ser ut idag ~ hur kommer det då att se ut när trollen är stor?!?! Kommer det att finnas något som heter "rent spel" och ärlighet eller kommer allt att vara tillåtet och kommer det att vara tillåtet att "sticka knivar i ryggen" på varann och allt annat som jag inte tycker är rätt och som jag lär dem att man inte gör? 

Om jag inte varit naiv så kanske jag hade sett alla tecken tidigare, då kanske jag inte hade trott på alla löften för innerst inne så visste jag ju att de inte skulle hållas..............men samtidigt så hade jag inte haft mina troll! Om jag inte hade varit det så hade jag inte varit jag och jag är på ett sätt glad och stolt över att vara just jag för jag har kommit så långt och jag har klarat så mycket som jag aldrig trodde att jag skulle klara av! Idag så satt jag och pratade med en kompis och vi kom in på allt mellan himmel och jord och även om jag inte alltid ser det så kunde jag se det idag ~ att jag är en mycket starkare och gladare person idag för när jag skrattar så känner jag att det kommer inifrån! Jag kan känna att jag är glad på riktigt inte för att jag vill vara det! Och jag kan känna att jag är glad på ett sätt att jag är naiv för om jag inte hade varit det så hade jag inte vågat släppa in någon igen och då hade jag missat många underbara människor som finns där idag och som hjälper mej att bygga upp mej! Om jag inte varit naiv hade jag inte vågat berätta saker som är jobbiga och som måste komma ut för då hade jag trott att alla skulle förråda mej efter den erfarenheten som jag har! 

Kanske är det så att jag får välja att se de positiva sakerna i situationen istället för de negativa för även den naiva sidan är en del av mej och fastän jag är det så är jag på min vakt och väljer vad jag säjer, delar med mej och vem jag delar vad med så jag har en gräns och jag lär så kanske är naiv fel ord ändå......................kanske är det helt enkelt så att jag vågar vara så stark i mej själv idag att jag vågar lita på min känsla vem jag kan lita på och inte och sen finns det alltid de som bryter ett förtroende! 

Jag önskar att alla kunde tänka att som man själv vill att andra ska vara och göra mot mej så ska jag göra och vara mot dem! Det är inte svårare än så!!!!!!!

  KRAMAR    

Energin har inte funnits till att skriva här för det har känts som om det har varit för mycket saker som tagit min tid men nu ska jag försöka att ge en tanke och ett livstecken från mej!

Ibland så undrar jag om den dagen kommer när jag slipper känna att jag "klipper navelsträngen" till barnen hela tiden för att testa om vi klarar de olika situationerna som i andras liv är så naturliga men i vårat liv är förknippat med fara bara för att det inte finns någon utarbetad säkerhetsplan där än! Jag undrar om den dagen kommer att komma när jag inte känner oro när barnen är på ett annat ställe än mej för att jag inte då kan skydda dem på samma sätt som när vi är i närheten av varann och för att jag då inte har samma kontroll! Kommer dagen att komma när jag inte behöver tänka på varje ord jag säjer när jag pratar med människor som inte står mej nära för att om jag skulle säja fel ord så kan de få för mycket information och det kan innebära fara för oss! Jag känner ibland att jag bara önskar att jag kunde ge upp och få tillbaka det livet jag en gång hade som var som "alla andras" där jag bara behövde tänka på om pengarna skulle räcka till slutet av månaden och vilken mat som skulle lagas och allt det som kändes tungt då men som idag känns som att det var rena barnleken! Jag inser att allt verkligen är vad man jämför det med för just nu så känns det som att jag bara undrar i vilken grad av helvetesspelet som jag befinner mej i vissa dagar för det känns som att jag inte har kontrollen på något!

Skolan känner jag det som att de inte förstår situationen eller alvaret eller rättare sagt rektorn och då känns det som att jag inte trodde att det var jag som hade "klippt navelsträngen" men jag inser när fröken som jag hade med från dagis säjer samma sak att det inte är jag som är en hönsmamma utan att det är skolan som inte har det rätta säkerhetstänkandet och då känner jag det bara som att jag orkar inte börja en gång till! Det kan inte vara meningen att det ska vara jag som ska vara med och bygga upp detta och se till att det fungerar med säkerheten!

Jag vill kunna se fram emot att mina barn ska komma framåt i livet som alla andra föräldrar! Jag vill kunna känna att det är roligt att mina barn följer med kompisar hem och leker efter dagis och inte behöva känna denna klumpen i magen när de är där hos kompisen och känna omedvetet att har dennes föräldrar koll på mitt barn OM den sk pappan kommer! Jag vill inte att alla ska veta våran historia och därför väljer jag att bara berätta minsta möjliga för att barnen ska vara trygga och om det inte var för det så skulle jag inte berätta något alls för jag vill inte minnas, jag vill inte vara ett offer jag vill bara komma vidare! Just nu vill jag bara vara en av alla andra som lever ett "Svensson~liv" Jag vill inte vara mamman som kämpar för att hon och barnen ska överleva och för att de ska få ett tryggt liv! Jag vill inte vara hon som överlevde men fick fullt med skador! Jag vill inte leva med alla skyddade uppgifter men jag måste och jag försöker göra det bästa av det! Det är inte lätt och vissa dagar känner jag att jag helst skulle vilja ge upp men jag är en kämpe och jag inser att mina barn är likadana så det är bara att fortsätta och en dag så kanske vi kan få allt det vi drömmer om ~ ett liv som är tryggt och där det som alla andra har och som för oss är "normalt" ingår och att vi åter igen finns och kan ske kan vi slippa lite av rädslan en dag någon gång i livet! 

 KRAMAR   från en som trots allt fortfarande vågar drömma och tro    

............................det är vad jag alltid brukar säja och alltid brukar leva efter men ibland så känns det bara att hur mycket ska man orka och hur länge går det! Tydligen längre än jag trodde och att jag orkar och orkade mer än jag trodde men en sak vet jag och det är att om inte jag hade haft trollen så hade jag gett upp för länge sedan för det är mycket de som ger mej kraften att kämpa men samtidigt är det för deras skull som jag kämpar vidare trots att kroppen skriker att den inte orkar och trots att jag undrar varför jag ska behöva "bråka och kämpa" för allt som borde gå på automatik! 

Igår var jag till en specialistläkare och jag känner ibland att jag bara vill skrika och slå, jag blir så frustrerad på denna situationen och jag kan inte göra något för att påverka det och det som är så frustrerande är att de kan se att det finns fysiska förändringar hos mej men de kan inte säja om de är kroniska eller om det är situationen som gör att de finns där. Jag som är allergis mot allt vad mediciner heter känner då på en gång att jag vill inte ha mediciner om det är så för om jag äter det kommer jag att undra om det är medicinerna som gjorde att det blev kroniskt och samtidigt känner jag att jag inte orkar mer utredningar eller diagnoser just nu och ja, det kanke är sturstekniken att jag stoppar huvudet i sanden men jag orkar inte! Det har kommit diagnos på diagnos i år som haft samma orsak och jag orkar inte ta in mer nu, det går inte och för en gångs skull var det en läkare som förstod mej och som tog in det jag sa och det kändes helt underbart! Han förstod att medicinen som jag skulle må bättre av här och nu skulle göra att jag inte kunde prestera och då kan jag inte ens vara ute med barnen och leka med dem för musklerna kommer inte att lyda så mycket ~ och det priset är jag inte beredd att betala. Jag är inte beredd att betala ett pris som kanske innebär att jag inte orkar gå mer än 300 meter på en dag för att det ska vara mindre med besvär! Och han lyssnade på mej och jag växte genom att det var någon som lyssnade och förstod mej! Att tårarna forsade innan och efter var en annan sak ~ han bekräftade och lyssnade på mej medan jag var där och det fick mej att växa! 

Idag var vi till skolan jag och en fröken från dagis för att rapportera över Skruttan och eftersom de varit som de varit med papper och som de skött det så kändes det inte säkert. Jag kände att jag ville bli överbevisad att jag kunde lämna mitt barn där och att jag kunde känna mej så trygg som det bara går i den situationen som vi befinner oss i! Kan inte säja att det började så där jättebra när det visade sej att det var kaos och de hade glömt att vi skulle komma trots att det var de som hade bestämt tiden. Rektorn hon var på väg hem så de fick stoppa henne och det kändes bara som att detta var inte det som jag hade tänkt mej! Läraren det var en ängel som ramlat ner från himlen så henne har jag inget illa att säja om överhuvudtaget och jag känner att jag måste ge detta en chans men det känns inte hundra i magen med magkänslan. Jag känner en oro men samtidigt så inser jag att det är för att det är nu jag ska bygga upp allt detta som fungerat så bra nu när de varit på dagis en gång till! Det är nu det finns utrymme för alla misstagen och det är nu som det kan hända saker som sätter oss i fara och detta är ingen drömsits för mej som är kontrollmänniska och har blivit det ännu mer på ett sätt för att jag måste ha både "hängslen och livrem" för att inget ska komma till honom!

När vi satt där och pratade så känns det som att det kommer så många saker som gör att jag funderar om det verkligen förstår och om de verkligen tar in vad det är som vi säjer! Samtidigt så får jag dåligt samvete för att jag tänker så för hur ska någon kunna förstå som inte lever vårat liv, som inte befinner sej i våran vardag när jag själv vaknar vissa dagar och tänker att det måste vara en mardröm, det händer inte och sedan så inser jag att det händer, det är vårat liv och det är så det sett ut och kommer att se ut i en obestämd tid framåt och det är då tanken kommer: Kommer jag att orka detta utan att ge upp?

Jag blir livrädd när tanken kommer för jag vet att jag inte får ge upp, jag får inte tänka så och jag måste orka men ändå så kan jag inte hålla garden uppe så att tanken inte kommer. Jag vet att jag inte borde tänka så, jag ska inte tänka så................................. och ändå så kommer tanken och jag kan inte få bort den! den finns där i kroppen och den sitter fast! Jag har inte bara kämpat i dagar, veckor eller månader utan det är år och kroppen tar stryk! Psyket tar stryk även om det inte är vad jag vill erkänna och det är bara så att många frågar mej hur orkar du med tre små barn själv? Det är inte de som är det jobbiga egentligen det är allt det andra runt omkring som tar energin! Utan det skulle det finnas massor över till barnen och att hitta på saker att göra med dem!

Kanske kommer dagen när inte valet finns att fortsätta eller ge upp men en sak vet jag att just nu så är det för tidigt att ge upp för det finns fortfarande en liten del av mej kvar som orkar, en liten gnutta kraft kvar men det som det fortfarande finns massor kvar av det är envisheten för den lär aldrig försvinna ellerbli mindre igen och det är den som fått mej att överleva genom allt! Det är den jag har att tacka att jag lever idag!!!!

  KRAMAR