MITT liv i MIN blogg med MINA ord

Senaste inläggen

Av ensammalejonmamman - Onsdag 6 juli 22:27

 


Så många gånger har jag tänkt att man inte ska se bakåt och jag har inte heller velat se bakåt för att jag tycker att det väcker för mycket känslor och minnen som jag inte vill att de ska komma tillbaka. Lika många gånger så har jag även tänkt att jag inte kommer någonstans utan att jag står på samma ställe och stampar för att jag ser att de mål som jag har satt upp ser ut att fortfarande finnas så långt långt bort där framme. Det känns som att trots att jag kämpat, kämpat och åter kämpat fastän det inte funnits vare sig ork eller motivation alla gånger så har jag ändå fortsatt att göra det. Jag har sett det som en kamp och för varje gång har jag bara tittat hur längt det är kvar tills jag kommer fram till de där målen/målet som jag har satt upp. Jag har lärt mig att det gör ont, det river upp och det kan göra sår som tidigare har funnits där om man väljer att titta i backspegeln Det är inte alla gånger som man vet vad som kommer att visa sig där när man väljer att titta där 

 

Idag valde jag dock att titta både i framrutan och backspegeln när jag satt i solen och filosoferade, Jag insåg med ett uppvaknande att det kanske är nyttigt ibland att titta i backspegeln om man gör det med siktet inställt på rätt saker och med rätt perspektiv, nämligen att se hur långt man kommit sen man startade och hur mycket man uppnått utan att alltid titta framåt och bara titta på det som man inte lyckats med. Jag fick lära mig på den tiden som jag tränade som mest att man aldrig skulle tänka att "så här mycket har jag kvar" för när man tänker så får det psykologiska ett övertag och man kommer inte att ha den orken som man egentligen har mot slutet. Varför gör jag inte då det när det gäller livet när jag gjorde det för att prestera det bästa när det gällde min träning? Ibland är det så enkelt att man behöver en klapp på axeln att man gjort något bra istället för att se det som man inte klarat av. Är det för att jag bor i ett typiskt "Jante-land" som jag är van att tänka på det sättet....eller är det rädsla för att det ska komma saker som jag inte vill minnas 

 

Man kan inte fly från det som man varit med om men jag kan välja om det ska hjälpa mig eller stjälpa mig och om jag kan få det att inse att jag kan komma längre fram och orka det så varför ska jag inte använda det. Kanske är inte livet svårare än att jag får lära mig att det är bara att ta med sig olika saker från de praktiska sakerna som man lär sig i livet som tex bilkörning Det behövs både en backspegel och en vindruta för att man ska kunna komma fram till de mål som ligger framför en på det bästa sättet och det är bara så att erfarenheten gör så att jag kan nå dem på ett bättre, smidigare och lättare sätt än om jag inte hade den med mig och använder den. Kanske är det så att en stunds filosoferande i solen inte bara ger en energi så att man borde unna sig det lite oftare utan att de kan få en att inse de där sakerna som behövs för att det ska vara lite enklare att komma vidare i livet även om det inte kommer att bli med sjumilakliv i fortsättningen heller utan med myrsteg men kanske kan de vara lite lättare eller med lite mindre motstånd och kanske kan jag komma ihåg när de blir tunga igen att jag kom att tänka på denna tanke när jag satt och njöt i solen att inte allt man ser i backspegeln är skrämmande 

 

  CRAMAR   

ANNONS
Av ensammalejonmamman - Torsdag 30 juni 09:15

     


Jag står för det att jag inte förän idag har funderat och grunnat över vad som har menats med det uttrycket för jag tycker att man som vuxen har ett ansvar för alla barn och jag kallar mina barn för ungar även om ingen annan i min omgivning gör det för det är vad man säger därifrån jag är innan jag fick fly. Jag anser att vuxna får stå för det de gör och det ska inte drabba barnen men här kommer dilemmat som drabbade mig som en blixt från klar himmel idag

 

Att gå in i en ny relation för mig med mitt bagage var verkligen en utmaning som inte var av denna värld. Jag fick ta av mig alla lager av rustningar som jag byggt upp under mitt destruktiva förhållande och öven efter och sedan fick jag riva alla de murar som jag har byggt upp för att skydda mig själv. Att det sedan fanns barn på båda sidor gjorde inte saken lättare för jag kände det direkt att om det inte var okej för dem så skulle mina känslor och vilja få backa för de har inte bett att få komma till denna jorden men alla skulle få ge det en chans innan de skulle få ge upp. Jag vet att många förhållande om inte de flesta förhållanden ser ut så här men jag har med mig i ryggsäcken som jag bara önskar att jag kunde slänga iväg att när jag gjorde något med hans barn så brydde jag mig inte om honom och när jag inte brydde mig tillräckligt om hans barn så ville jag inte att det skulle fungera Med andra ord hur jag än gjorde så fick jag bestraffning även här, så ibland kan jag känna mig som den största idioten på denna planeten som väljer att gå in i ett förhållande där det finns barn med i bilden men till mitt försvar väljer jag att ta att man inte styr över sina känslor även om jag bestämt att jag skulle bli en nunna i alperna

 

Jag var tidigare kompis med hans x och jag har sagt att jag aldrig skulle beblanda mig i en relation där jag känner båda parter (Förlåt M jag ska aldrig mer klandra dig) Ju mer som kommer fram om relationen dessto mer förbud kommer till barnet "Du får inte gå in där" "Du får inte äta där" jag vet inte allt och det gör mig både ledsen och förbannad för är det några som jag sätter före mig själv så är det barnen och då spelar det ingen roll om det är mina barn eller någon annans barn. Barn ska ha en plats som de vet är deras om det är så hemma eller i en relation vare sig det är vänskap eller kompis och det är det som denna relation är uppbyggd på att det inte ska komma som en chock för barnen att nu är vi kära utan det har kommit "smygande" och de har varit en del av den därför känns det så fel när någon utanför kommer och sätter förbud när detta är någon som mina troll värdesätter som vän   

 

Om man går inte i ett förhållande är det mycket som ska kännas rätt. Kan man eller rättare sagt får man känna att barn och x "ställer till det"? Det finns så många förbjudna tankar, känslor kring vad man får eller inte får Är det egentligen bara det som är probemet eller är det så att det är så det börjar att barn och fd är ett irritationsmoment och sen blir det andra saker som kommer in men man väljer att inte prata om dem utan man väljer att koncentrera sig på det som är uppenbart och lätt att se och prata om..... Jag skulle ljuga om jag sa att det bara hade varit en promenad på rosenblad för det är ändå så att vi år två individer och vi har våra ryggsäckar att bära men vi pratar om det och vi reder ut det fastän vi inte tycker och känner lika. Ibland bara önskar jag att jag inte hade gett mig in i nåt där jag riskerade att bli sårad eller utlämnad igen men jag gjorde det och jag är stolt, glad och starkare av att jag vågade göra det att jag vågade lita och gå på mina känslor. Efter allt som jag varit med om så tog jag det steg som för mig var enormt och lämnade ut mig i ett förhållande där det verkligen var jag och den sanna jag som visade mig. Ja jag var beredd att det skulle komma hinder efter vägen men jag visste att jag skulle klara av dem eller rättare sagt att jag var beredd att våga möta dem men jag var nog inte beredd på att det skulle finnas saker efter vägen som skulle slå krokben på mig på detta sättet och få mig att ifrågasätta allt runt oss istället för just oss. Under min egen resa har jag rest mig gång på gång på gång men hur många gånger orkar man göra det......Och när man är i ett förhållande är det inte meningen att när den ena faller ska den andra hjälpa den som fallit upp men hur gör man det i denna situationen? Han står upp för mig och tar diskussioner men det känns ändå och just när man blir sårad som person och minnen sätts igång på ett helt annat plan än de gjort förr hur gör man då för att resa sig? Jag är på mark nu som jag inte varit på tidigare........ jag har inte blivit påhoppad som någons flickvän eller som den som tar hand om hans barn  

 

Är jag naiv som tror att efter att ha gått genom ett helvete så ska jag för en gångs skull få känna lycka och få en vardag att fungera där jag har ett förhållande med flera inblandade? Jag är inte den som är lättsårad egentligen men det triggar igång så himla många tankar och funderingar så det gör mig tokig. Får man känna att man inte vill ha vissa personer i ens närhet eller i ens liv.........Och hur går man vidare........mot lycka och att bara få känna sig "normal"

 

  CRAMAR  

ANNONS
Av ensammalejonmamman - Onsdag 29 juni 23:30

 


Är det fel att stå upp för sig själv eller gör jag det på fel sätt? Jag är inte den personen som tycker och tänker och inte säger det men samtidigt så förväntar jag mig att det är precis det som andra människor ska göra till mig med ~ säga det direkt till mig istället för att jag ska få höra det från andra eller att jag ska få höra det som en kommentar som bara "råkar" hoppa över deras läppar när de redan har passerat. Är det farligt om man står och säger vad man tycker, känner tänker och det blir en diskussion? Är det inte precis det som vi lär våra barn och som de lär sig på dagis och skola att man löser saker genom att prata om det för hur ska man annars lösa det? Nä jag är inte dum jag vet att allt går inte att lösa genom att man pratar om det men man kommer en väldigt bra bit på väg genom att göra det och att kunna acceptera att alla människor kan inte ha samma uppfattning och tanke. 

 

Jag är den udda människan i samhället som inte infinner mig i alla de sociala reglerna som finns bara för att de finns där. På stället där jag bor ska man lyssna på vad alla säger och bilda sig en uppfattning om alla utifrån det. Vissa är okej att umgås med och andra mindre och sen finns det de som är ren synd att umgås med. Där går jag mot strömmen helt. Jag umgås med de jag vill och jagbildar min egen uppfattning, jag är den som uppfattas som den "aviga" typen för jag släpper inte nån nära innan jag fått en uppfattning. Ja jag går säkert miste om en del som jag skulle kunna umgås med men lätt fångat lätt förgånget Jag vill ha de personer runt mig som jag trivs med och som jag litar på och vad är faran med att bilda sin egen uppfattning jag förstår inte det för tycker alla om samma godis eller glass? Måste det då vara så att jag tycker om samma personer som alla andra tycker om. En annan sak som jag inte förstår är varför man på en gång när man fått reda på en sak måste berätta det för allt och alla vare sig det är sagt i förtroende eller som vänner mellan Tror man att man stiger för de andra då? Är det bara jag som tänker att vad händer då om jag berättar något för den personen? 

 

Jag kan se en person som står upp för sig själv och tänka att den är stark och den vet vad den vill men på en gång när man är tjej och gör det så är man kaxig, bitch och jag vet inte allt. Kan man inte bara accepteras för att jag har vuxit och jag vågar visa vem jag är men samtidigt så accepterar jag dig för den du är och vad du står för men jag kommer inte låta någon trycka ner mig mer för det hände under en allt  för lång tid och det tog för lång tid att bygga upp mig själv men framför allt att hitta mig själv igen. Det behövs väldigt lite för att jag ska falla på min stig och fundera om jag förtjänar min plats här på jorden men för varje gång som jag vågar stå upp för mig själv så blir fallet mindre och jag reser mig fortare. Jag har ärr på min insida som jag inte visar eller blottar förän någon kommer mig riktigt nära men det behövs inte mycket för att de ska rivas upp och kanske just därför låter jag inte så många komma mig nära för det gör ont när de rivs upp och det krävs tid innan de läks igen. Det finns minnen som sover just nu men det finns lukter, ord handlingar och rörelser som väcker dem till liv som gör att hela det liv som jag byggt upp för mig och trollen bara rasar sönder för jag hamnar som på en filmvisning där mitt förra liv visas och kag vet inte var knappen finns för att jag ska kunna stänga av filmen där jag sitter på första parkett. Det är bara så att alla människor som man möter har något som de kämpar med, bär på eller kämpar för så kanske ska man inte vara så snabb att döma, säga det som man precis fick höra eller som man fick se utan tänka till en gång till innan orden lämnar ens mun för orden kan göra större skada än nytta och kanske är den du pratar om en bättre vän och person än den du just är på väg att berätta det till

 

           

 

 

  CRAMAR   

Av ensammalejonmamman - Fredag 6 maj 22:45

 


Det heter att gräset är grönare på andra sidan men tänker någonsin den som går till andra sidan för att få det gräset som är grönare och godare på de skador och ärr som den ger hos den personen som den sviker och bedrar? Av egen erfarenhet vet jag att det inte finns mycket som känns så djupt som att bli bedragen genom otrohet och jag kan inte förstå vad det är man vill uppnå genom denna handlingen. Nej my love som jag precis har erkänt att jag har i mitt liv har inte gjort något och inte jag mot honom men när saker händer i min närhet kan jag inte låta bli att reagera och tänka.

 

Jag förstår att man kan ha olika gränser för vart otrohet går men finns det någon som kan acceptera att man träffar en annan person kysser, hånglar och har sex med denna bakom sin partners rygg och inte räkna det som otrohet?! I min värld existerar inte det och fanns det i andra personers värld så skulle man inte smyga med det heller. Jag kan inte annat än känna avsmak inför det och tycka att det är fegt. Om man inte är nöjd med det man har hemma varför väljer man inte att göra något åt det antingen genom att man sätter sig ner och pratar och berättar vad man tänker och känner och ser man ingen lösning så går man skilda världar. Är alla människor så rädda för konflikter att de känner att de inte kan ta detta steget eller vad är det som gör det? Jag kanske är lyckligt lottad som har ett förhållande med den som jag älskar och som samtidigt är min bästa vän så att jag kan prata med honom om allt men hade jag inte vågat prova att prata om saker hur skulle jag då veta att jag kunde göra det?  Är det lindrigare i andras ögon att vara den som är tillsammans med den som är otrogen när man vet om att denne är gift eller är i ett förhållande eller är det jag som är dömmande som tycker att om man vet om detta så går man inte in i en relation med denna?!? Jag vet att jag inte är och tänker som alla andra men samtidigt så brukar jag inte vara den som dömer men just här så gör jag det. Okej om jag inte vet att x är i en relation då kan jag inte göra något men om jag vet det så är jag i mina ögon precis lika skyldig som den som bedrar.

 

Är du gammal nog att ha inlett ett förhållande så måste du också vara nog vuxen att kunna reda ut problem eller att stå för konsekvenser av ditt handlande och inte såra mer än nödvändigt. Det är egentligen inte svårare än att man behöver tänka på hur man själv skulle vilja bli behandlad......vill jag i en relation att någon går bakom min rygg och ljuger och bedrar mig. Hur det än ser ut så behöver man inte hugga knivar i ryggen på varandra för någon gång fanns det något som man föll för och jag tror att sanningen segrar och hur man än gör så kommer sanningen ändå fram till sist. Alla kan göra misstag men hur man än vänder och vrider på det så är otrohet inget som man "råkar göra" eller som "bara händer" det är en handling som man själv väljer att göra och man har ett val och det sätter spår hos den andra personen som man gör det hos som kanske aldrig försvinner och som andra som den går in i en relation med kan bli lidande av så det kanske är en sak till att tänka på innan man låter andra sidor av sig tänka än hjärnan. 

 

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera varför man som singel tycker att man inte gör något fel att gång på gång ligga med en man/kvinna som är gift?! Hur du än vänder och vrider på det så vet du ju att det finns någon i handlingen som blir sviken och det finns andra som du kan ha sex med som inte sviker någon. Vad är det då som gör att du inte gör något fel? I slutet kommer någon att bli ledsen, sårad och sviken för det finns för många med i detta "spel"

 

Kanske är det helt enkelt att jag har för många ärr på min insida och när jag ser att i min närhet händer det saker som påminner om något från förr så väcks tankarna och funderingarna tillsammans med mina känslor. Samtidigt så vet jag att jag ALDRIG kommer att acceptera otrohet för om det går att gå till någon annan så är det inte mig personen jag är tillsammans med och älskar vill ha för då är jag utbytbar och han kan få samma uppmärksamhet och tillfredsställelse hos någon annan och då är det inte rätt. Jag vet också själv att det är lätt att skylla på att man inte har de bevis som man behöver för att kunna gå därifrån men idag vet jag att när den där känslan kommer att det finns andra och man vet att man inte haft den förr eller man har varit svartsjuk då är det bara att gå för den känslan kommer inte utan orsak. Jag är glad att jag idag vågar stå upp för mig själv, jag vågar ta en konflikt, vågar stå för min åsikt och framför allt jag vågar lita på det jag känner för annars hade jag inte stått där jag står idag.

 

Trevlig helg till er alla och våga tro på er själv

  CRAMAR     

Av ensammalejonmamman - Tisdag 26 april 17:12

 


Cramar 

Av ensammalejonmamman - Söndag 24 april 14:30

 


Det krävs mod för att leva, det krävs mod för att ta de där små små myrstegen som trots allt gör att jag kommer framåt även om jag upplever det som att jag står och stampar på samma ställe med samma beteende men i senaste delen av mitt liv har jag fått upptäcka att det som verkligen kräver mod är att öppna mitt hjärta så att någon kan få se vem jag egentligen är och få tillåtelse att älska den personen. 

 

För många låter det nog så lätt just detta att bli älskad men för mej så är det den största skräcken på ett sätt samtidigt som det känns tryggt. Jag har en gång lärt mej att det kan göra väldigt ont att bli älskad och att det kan skada mer än det värnar och ändå så vet jag att det som är kärlek ska inte göra ont eller skada mej det ska inte heller bryta ner mej utan det ska bygga upp mej och göra så att jag vågar växa och lita på mej själv, min partner och det som finns mellan oss. Det som skrämmer mest är att det nu känns så rätt och ändå så skrämmande.... jag vågar glänta på hjärtats dörr men kommer jag att våga öppna den och lita helt igen.

 

Kan så många gånger se att det är inte det som finns idag som skrämmer mej utan det är när det som har varit kommer ikapp som skräcken kommer och alla tankarna "Förtjänar jag lyckan, kan någon verkligen älska mej eller blir jag lurad att tro det bara för att bli utnyttjad igen" ändå så litar jag på honom som finns i mitt liv nu till 110%. Han är min bästa vän, den jag kan skratta med men ändå den som jag kan prata med när allt är svart, han är den som känns trygg när allt annar är kaos och när jag kommer in i hans famn så känns det som att jag har kommit hem. Varför påverkar då det som har varit mej när allt känns rätt? Varför kan jag inte bara leva dagen här och nu Flaschbacken och minnena känns som om de är mina största fienden men jag ska vinna över dem för jag är beredd att kämpa.

 

Jag ska acceptera att det kommer vara lätta dagar och svårare dagar även här och jag ska kämpa även här för jag vet att jag är starkare än jag tror och jag har besegrat berg tidigare och jag ska göra det även denna gången för jag och trollen förtjänar lycka och trygghet Ensam är inte stark men måste vara stark och ja vill kämpa för att våga låta hjärtats dörr stå öppen jämt för denna underbaring för det är bara han som har nyckeln dit. Jag vet vad min nya bön ska bli

 

"Lyckan kommer

Lyckan går

Lycklig den som kärlek får   " 

Av ensammalejonmamman - 23 december 2015 22:38

Ja jag vet att det egentligen är tabu att tycka det och att man ska leva i ett "gulligull" av tomtar och lycka men ursäkta mej men jag gör inte den.. Jag känner bara att jag skulle vilja krypa ner i sängen dra täcket över huvudet och vakna när denna tiden på året var över. Ja jag är en hemsk mamma som uttalar eller rättare sagt skriver orden men jag menar dem och de kommer från mitt hjärta och vore det inte för mina troll så skulle jag inte fira denna tid på året över huvud taget. Jag skulle låtsas som om den inte fanns. Denna tiden ger mej bara ångest och mera ångest och nej det är inte över att jag inte ska hitta den perfekta julklappen eller hinna med allt som ska hinnas med utan att minnena från att leva tillsammans med en psykopat under denna högtid spelas upp som på en filmrulle gång på gång och det finns ingen pus-knapp det finns ingen stopp.knapp och samtidigt ser jag att trollen påverkas men de kan inte säja varför och jag vill bara gå ut i skogen och skrika i ren frustration men så gör man inte så iställlet så "infinner jag mej i ledet" och försöker vara den normala mamman som anpassar sej,


Jag kan inte låta bli att undra om jag egentligen gör detta för trollens skull eller för min egen för att jag ska få nya minnen eller för att jag ska "ersätta" dem på något sätt för det som jag tycker att de har fått förlora? För ett tag sedan så träffade jag en person från vårat förflutna som jag inte träffat på år och jag kan inte med ord förklara vad det betydde för någon av oss, Det var som om ytterligare en pusselbit till vårat liv lades dit även om jag hela tiden vetat att den funnits där men att åter ha den inom "räckhåll" och kunna känna att alla band inte var kapade gav en verklighetskänsla som inte kan förklaras. Samtidigt så insåg jag hur mycket jag bär med mej på mina axlar som inte är min börda och som jag inte bett om att få bära, att ta med mej, Hur jag har kämpat under åren som gått men samtidigt hur långt jag har kommit


Jag vill inte sitta här en helg som egentligen ska vara fylld av glädje och "lättnad" och känna att jag ser en "film" framför mej som visar samma scener år efter år av saker som gör att jag är en millimeter från att tårarna ska komma och ändå så vet jag inte vad jag ska göra för att det inte ska vara samma sak som kommer att hända nästa år igen...................................... Minnena som tynger är för många inser jag och jag kan inte leva om de utan det är bara att skapa nya även om det kanske inte förändrar min syn just på julen


  CRAMAR   

Presentation


Förr trodde jag att livet var till för att levas ~ nu vet jag att det är en kamp men jag har bestämt mig för att vinna den! Jag ska vinna den för mina barns skull och kan jag hjälpa en enda kvinna som lever eller har levt i samma helvete som mig så är det

Lämna en vink så blir jag glad

Finns inga dumma frågor

20 besvarade frågor

Bloggar jag följer

Länkar

Senaste inläggen

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2016
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ MITT liv i MIN blogg med MINA ord med Blogkeen
Följ MITT liv i MIN blogg med MINA ord med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se