Idag kom det ett sånt här tillfälle som jag inte var beredd på för fem öre! Jag var ute och planterade och barnen sprang omkring och lekte och jag lyssnade på dem när de stojade och skrattade och jag kände att jag bara njöt av att höra dem! När man har varit med om den resan som vi har varit och jag har sett de framsteg som barnen gjort så njuter jag extra av att höra detta som andra föräldrar bara tar för naturligt för detta gjorde inte mina barn tidigare! Ibland hördes de inte alls, det var nästan så att om man inte visste vart de var så visste man inte att de fanns för det var ett så invant beteende som satt så djupt för de var så vana att se hur omgivningen reagerade på deras egerande för att han hade vant dem vid att ett fel agerande kunde eller rättare sagt bestraffade oftast på ett eller annat sätt så det vat bäst att vara lugn så att man inte märktes av innan man märkte vilket sätt man skulle vara på! Det var ett sätt som vi alla hade men jag hade fler år innan jag lärde mej detta så det försvann fortare på mej även om det sitter någonstans fortfarande att jag känner av situationen innan jag agerar!

När jag sitter där och planterar och samtidigt lyssnar på dem så kommer det en kommentar från ett annat barn som bor här i närheten som bara får mej att hålla andan och inte veta ett dugg vad jag ska göra! När vi flyttade hit så valde jag att berätta fär vissa personer lite om våran situation om något skulle hända och jag skulle behöva hjälp. Jag gjorde detta eftemycket funderande och överläggande med mej själv och det var mycket mod som krävdes för att jag skulle göra det och jag diskuterade det även med min advokat men till slut så insåg jag att det var det som var det säkraste för oss! Vilket jag inte hade räknat med var att barnen som bor här skulle bli medveten om våran situation och säja detta till mina barn som jag vill skona så mycket som möjligt från att bli påminda men det var precis vad som hände idag för när jag sitter och planterar och njuter av att mina barn mår bra så hör jag:

"Jag vet att din pappa var dum och slog din mamma och det är därför du inte har någon pappa!" I den stunden hade jag bara önskat att någon hade kommit och gett mej en lucka som vi alla hade kunnat trilla ner genom, eller ännu hellre att jag hade en fjärrkontroll som jag kunde spola tillbaka tiden så att denna kommentar inte hade kommit! Jag kände att den gjorde ont i mej så hur skulle den inte kännas i min Smulan som jobbar med att alla har mamma och pappa just nu när de på dagis pratar om familjer och hon stolt säjer där att hennes familj är mamma och hennes syskon och hon älskar dem och för henne är det inget konstigt! I deras värld finns inte pappa och det konstaterade BUP för länge sedan för han har gjort dem så illa fast de var så små och de ska få känna så men jag vill inte att de ska behöva påminnas i vardagen om det! Jag kände att jag bara ville rusa dit och rädda henne som den "hönsmamma" jag är när det kommer till detta och ändå så vet jag att jag inte ska det. Jag måste låta de ta sina egna srider och när de inte klarar dem det är då jag ska komma in så det var bara för mej att hålla andan och sitta där och lyssna! När svaret kom från henne kom tårarna i mina ögon och jag är glad att ingen av dem såg mej för hennes svar var så vuxet och gick rakt in i mitt  

"Jag vet! Och han sa ALDRIG förlåt till henne!" Sen gick hon bara därifrån.

Tårarna rann på mina kinder för det var inte ett svar som man förväntar sej från ett barn som inte är mer än några år och som var ännu mindre när vi kom därifrån! Det är inte ens ett svar som skulle komma från många vuxna och det är jag glad för! Det är ett svar som kommer från någon som sett för mycket och upplevt för mycket och som är sårad och vetvad den personen gjort! Ett förlåt kan inte göra allt ogjort men det hade visat att han hade insett att han gjorde fel någon gång! Idag så insåg jag hur mycket det har skadat dem att de aldrig fått höra honom säja det ordet till dem eller till mej och det kommer inte att spela någon roll om de får höra det i framtiden för skadan är redan skedd och förtroendet är brutet! Han har gett dem ärr på insidan som aldrig kommer att läka! Jag kommer aldrig att förstå hur han kunde göra det han gjorde mot mej men jag kommer ännu mindre att kunna förstå hur han kunde göra det mot dem ~ sitt eget kött och blod, det som jag är beredd att göra allt för, att skydda med mitt eget liv! Och det gör att jag inser hur sjuk han är!

Allt som har skett och som har varit är ett avslutat kapitel i mitt liv men samtidigt är det som jag sa till syster yster härom dagen när vi pratade att jag inser att jag inte kommer att kunna göra ett riktigt avslut förän rättegången med överklagan är över och domen har kommit, vårdnaden är klar och samtidigt så inser jag hur lite det är som behövs för att man ska bli påmind och såren ska komma fram igen! Det behövs bara en doft, en fråga eller något som påminner om en händelse eller något som fanns eller var på den tiden så kommer det minnen eller känslor så på något sätt så är det hemska en del av mej på samma sätt som alla de positiva minnena som jag bär med mej från andra saker är en del av mej! Så kanske är det just det jag måste göra för att komma vidare ~ acceptera att detta är något jag och barnen kommer att bära med mej resten av mitt liv även om det kommer att blekna med tiden och påverka mej mindre och mindre men det kommer att finnas där och komma fram när det är något som påminner om det som varit! En sak vet jag i alla fall att det är som min terapeut sa även om jag tyckte att det lät hemskt när hon sa det att när man bearbetar så är det som att man går i en cirkel och när man gått den färdigt så går man in i en ny cirkel men den cirkeln är mindre men man bearbetar samma saker bara att det går fortare när man bearbetar dem denna gången för denna cirkel är mindre och när man är färdig går man till nästa cirkel innanför som är ännu mindre och så fortsätter det! Kanske är det dessa "cirklar" som är livet och det är där man tar med sej minnena både positiva och negativa och det är där som vi förvandlas till just de personer vi är.............................. 

KRAMAR    

 

fiat

27 maj 2012 10:33

Du ska vara stolt över dina barn!
det som NI har vart med om ska ingen, ingen, ingen människa behöva utsättas för!
Stå på dig och ge aldrig upp, låt inte det svinet till pappa åt dina barn vinna det här!
Förträng, men glöm inte.
Ju längre bort från det du kommer, desto starkare blir ni!
Btw, du får gärna komma och plantera lite i vår trädgård med :)
<3

http://lillfiis.blogspot.com

ensammalejonmamman

27 maj 2012 23:09

TACK! Gooooooooooooooooo du är och du vet inte vad du ger dej in på när du säjer att jag får komma och plantera i din trädgård ;o)!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...