Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord är som att göra en tidsresa tillbaka till helvetet.

Just nu har detta med kvinnomisshandel uppmärksammats i en följetong i tidningen med olika vinklar under några dagar. Ja jag vet jag kan hoppa över att läsa det men det är som ett magiskt under med ögonen och det är precis på de texterna som ögonen hamnar och jag läser. När jag läser så är jag inte kvar i mitt trygga hem längre utan gör en tidsresa tillbaka - jag känner det jag kände då, jag upplever det jag upplevde då och framförallt så öppnas varje sår jag hade. När jag kommer tillbaka till min trygga vrå av världen igen så lämnar inte känslorna mig och jag inser att tårarna forsar längst min kind. Jag vill inte känna så här, jag vill inte påverkas som jag gör ändå är det inte ett val utan det är jag. En person valde att göra detta som en del av mig och jag inser ju längre tiden går att jag måste acceptera att det är så det ser ut.

Jag undrar om det ens kommer komma en dag när jag kan titta på en actionfilm utan att känna att magen är på väg att vända sig ut och in, hjärtat hoppa ur bröstet för jag vet att det är på film som det händer och att det inte är på riktigt men för mig var slagen min vardag och jag vet hur de känns när man får dem men även efter. 

Jag kan inte låta bli att undra om samhället och personerna som lever här förstår hur det är? Personen som väljer att utsätta en annan person för detta får ett straff och avtjänar det men vi som var dem som tog emot vi lever med "straffet" för resten av våra liv även om det blir att man visar det mindre och mindre utåt så är det kvar på insidan