Hur kan man samtidigt hata en människa så mycket att man önskar att den inte ska komma hem igen när den slår igen dörren och åker iväg med bilen och ändå så finns det en del inom en som fortfarande älskar den personen som en gång fanns där även om man vet att den personen aldrig fanns på riktigt och inte kommer tillbaka?!? När blev kärleken en "ursäkt" för allt det hemska som jag utsattes för och jag på något sätt gömde mig bakom den? 

Tankarna snurrar och plötsligt så ser jag att barnmorskan tittar frågande på mig och jag inser att hon frågat mig något som jag inte ens hört för att jag försvunnit in i minnena på en gång som jag klev in genom dörren till hennes rum. Det första som mötte mig var gynstolen som jag tyckte hånade mig med grimaser och med kommentarer som att "lilla jag skrämmer dig ha ha ha ha ha Så stark är du" och ändå så vet jag att det är jag som tänker så för det är bara en stol som jag legat i massor av gånger förr under graviditeter och andra besök och jag har aldrig älskat det men jag har heller aldrig hatat det ~ nu känns det som att det är min egen avrättning jag är på väg till! Som tur är har jag en barnmorska som är förstående efter alla övergrepp som jag utsatts för även om jag bara berättat en tusendel för henne när jag pratat med henne på telefonen tidigare och det var då som hon sa till mig att när det var dags för cellprover skulle jag få en egen tid så att vi kunde ta det i min egen takt och inte "på löpande band" som det är annars! Om det skulle vara i min takt och på mina villkor så skulle jag inte behöva detta men jag vet att någon gång måste det ske att någon gör en gynundersökning på mig och den dagen är nu! 

Fastän vi inte ens har kommit till undersökningen så inser jag att mina tankar inte är här och nu, de har redan åkt iväg och det inser hon med när hon tittar frågande på mig på andra sidan skrivbordet! Hon ler bara mot mig och säger med snäll röst:

- Jag tycker du är duktig som gör detta för jag ser på dig hur jobbigt det är! Vill du att vi provar eller vill du att vi pratar en stund till? 

Jag tittar på henne som att jag inte tror på det hon just sagt! Har jag en möjlighet att påverka? Har jag verkligen turen att ha sprungit på ännu en förstående barnmorska efter att ha varit tvingad av situationen att lämna min andra när jag flydde?!?! Jag tittar på henne och känner genast att förtroendet finns och jag säger att vi ska prova fastän benen inte vill lyda de få steg som det är till stolen och kroppen säger åt mig att rusa därifrån men jag klarar det att gå till stolen och ta av mig de kläder jag måste! 

Jag överlevde undersökningen tack vare hennes lugna röst, hennes prat om allt annat och framför allt hennes röst som hela tiden med jämna mellanrum sa och påminde mig i ord om att det var hon som var där och undersökte mig och ingen annan! Tankarna kunde hon dock inte styra för de försvann till det förflutna och minnen som jag inte ens visste om att de fanns kom upp! Jag kände att hela kroppen kämpade emot för att inte de skulle komma upp men de kom när någon var på den "förbjudna marken"!

Det har gått dagar och nätter sen jag gjorde undersökningen och jag trodde att minnena skulle lugna sig, att det skulle sluta komma bilder som jag vet att det är mig de handlar om men som jag ändå tänker och känner att jag vill inte att det ska vara jag som är med där! Hur kunde jag låta allt detta hända mig?  Andra minnen kommer jag ihåg precis som om de hade hänt igår för jag kämpar med dem och de påminner mig i min kontakt med andra människor och speciellt i kontakten med män men känslan är den samma ~ hur kunde jag acceptera detta?!?! 

Om någon hade kommit till mig och berättat en sak av allt det jag har blivit utsatt för när det gäller det sexuella som hände i Helvetet så hade jag på en gång sagt: Du har blivit våldtagen! Förstår du inte det? 

Nä jag förstod det inte då när jag var där men jag ser det så tydligt idag att jag blev det gång på gång! Varför kanske någon undrar och jag kan berätta att om jag fått en krona varje gång jag tänkt den tanken hade jag varit rik idag! Samtidigt tror jag det är så enkelt som att jag är en "vanlig" qvinna som levde tillsammans med en man som jag har barn med! Vi hade hus, hund, Volvo och ett utåt sett vanligt liv! Då blir man inte våldtagen av den man lever tillsammans med............eller? 

Att inte jag ville man att han ville det var väll inte så farligt det var ju sånt man fick ställa upp på och att han var hårdhänt............................

Att jag blev väckt av att han hade sex med mig det var ju för att jag hade nekat honom sex så länge och att det gjorde ont och jag grät det..........................

Att han slet av mig byxorna och rev sönder mina trosor och knuffade ner mig på sängen för att få tillfredställelse det var ju för att.................................

Jag skäms idag för hur jag tänkte och samtidigt känner jag skuld för att det var så här! Jag har inte kunnat berätta för människor att jag var utsatt för detta för det finns skuld och tabu i det och speciellt om man lever tillsammans med den som gör det! Det är så lätt för dem som inte varit i situationen att tänka "Varför lämnade hon inte honom om det var ett sånt Helvete?" 

Hade jag fått en krona för varje gång jag försökt med det under tiden hade jag varit miljonär men jag visste att jag aldrig skulle komma därifrån levande och att jag inte skulle få med mig barnen! Jag var nertryck under mina egna skor och hade inte en enda krona som jag kunde använda för jag bad honom om matpengar för de pengar jag fick in tvingades jag att betala räkningar för så de var slut samma dag de kom in! Det är lätt att tänka att man skulle komma därifrån men det var omöjligt när man var där! 

Kanske är det så enkelt att man känner en skuld för det som hände där, de fysiska, psykiska och sexuella övergreppen, och skammen som finns helt enkelt beror på att det inte finns någon klar gräns! Mina känslor dog helt för honom när han misshandlade mig sista gången och meningen var att jag skulle dö och jag är tacksam för det för först då vågade jag börja prata om det som hänt innanför våra väggar! Innan det fanns det både hat och kärlek och det gör att gränser suddas ut! Jag önskar att det inte var så utan att jag kunde lägga skulden helt där den hör hemma och kanske kommer jag att kunna göra det när alla minnen kommer upp till ytan och det kommer de nog att göra som det känns efter denna undersökningen för jag hittar inte stopp~knappen även om jag känner att jag inte orkar mer! 

En sak vet jag ~ fastän man är en vanlig qvinna med hus,hund, barn och Volvo så kan man utsättas för våldtäckt inom väggarna hemma på det stället som man egentligen ska känna sig trygg! Och jag har lärt mig att ingen vill se det, ingen vill veta att det finns och ingen vill veta att det händer men vi finns och det gör ont när det händer men det är inte någon dans på rosor efteråt heller att bearbeta så till er som finns utanför väggarna

VÅGA SE för jag vågade skriva och berätta trots skam och skuld

  CRAMAR    

Just nu söker jag ett suddgummi som kan ta bort dessa känslor som jag inte trodde man kunde känna och ändå överleva,
sudda ut dessa minnen som jag inte ens visste att jag hade från händelser som är så hemska att jag har förträngt dem sååååååååå långt in att jag inte kom ihåg dem
Och att det suddet bara gjorde att jag slapp känna och må som jag gör just nu och det "bara" för en undersökning som jag tidigare klarade av utan att jag trodde att jag skulle dö och var någon annanstans..................

Jag tänker inte be om ursäkt för detta inlägg för jag står för varenda ord jag kommer att skriva för jag tycker att vissa människor beter sig som IDIOTER och jag kommer att tycka det till den dagen jag ligger i en kista och ibland kan jag inte låta bli att tänka att håll käften stängd om du inte har något bättre att säga! Idag var en sådan dag och egentligen borden jag kanske inte vara förvånad över att den kom men ändå så blir jag det samtidigt som jag blir sårad över att människor som ska kallas vuxen och ska vara en förebild för sina barn verkar tycka att de har rätt att öppna munnen och vräka ur sig precis vad som helst eller så är det jag som är överkänslig ~  varsågod att döm själv! 

Idag när jag kommer till skolan för att hämta Skruttan har jag Smulan och Liten med mig och det blir att jag står och pratar med en av de lärarna som jag alltid pratar om allt mellan himmel och jord med för att jag just vid dessa tillfällen känner mig som en av alla andra för vi pratar om "vardagliga saker" samtidigt som vi kan prata om de jobbiga sakerna på ett vanligt sätt! Hon går iväg för att hjälpa ett annat barn och det känns som om hon precis hinner snedda hörnet på dörren innan frågan från en mamma som också hämtar sitt barn där kommer:

-Är du ensam med dina barn?

-Ja svarar jag lite tvesamt för det känns som om hon borde ha märkt det efter denna tiden och samtidigt så känns det inte som en obekväm fråga så jag svarar och fortsätter att packa det som ska med hem. Då kommer frågan som gör att jag stelnar till

-Har de ingen pappa?

Innan jag hinner reagera eller svara kommer svaret från mina barn

-Nä för pappa var dum så vi har ingen pappa!!!!!!!!!

För dem är det så som deras verklighet ser ut att de inte har någon pappa för de har raderat honom för att han har gjort dem så illa och de vill inte till honom och de har raderat honom ur deras liv. När Skruttans klass hade pratat om vad deras föräldrar hette hade hon berättat vad mitt namn var men när hon kom till vad pappas namn var hade hon bara sagt som det är för henne att hon har ingen pappa och ingen av barnen hade frågat något mer! Hon vet vad hennes pappa heter och har vetat det sedan hon föddes men för henne finns han inte för han har gjort henne och hennes syskon så illa att han förtjänar inte i hennes ögon att kallas för pappa och så är det för de andra två med. När de pratar om honom så heter han den "elaka pappan som slår och gör illa dem" och det är inget som jag påverkat dem i

Jag står där och känner att hela jag spänner mig och jag vet inte vad jag ska ta vägen! Jag vill inte bli påmind om detta och jag känner att jag ville att skolan skulle bli en nystart där det inte stod på deras plats att jag var den enda föräldern och där de själv fick välja vad de berättade och för vem de berättade vad! Tydligen blir det inte så inser jag när jag hör fortsättningen:

-Varför skaffar man barn med någon om man sedan väljer att inte den personen ska vara delaktig i barnens liv??????

Jag har aldrig förr känt att jag vill ställa någon mot väggen så totalt men nu känner jag att jag skulle kunna göra det! Tror denna personen verkligen att jag tänkte när jag låg på förlossningen med barn 1 2 3 att när det gått några år så ska jag lämna honom, starta en vårdnadsprocess och sedan ska jag ensam ta hand om dem! Jag ska ensam ta alla beslut, all uppfostran, alla vakna timmar både på dagar och nätter och allt föräldraansvar bara för att jag tycker att jag vill det! Jag känder mer och mer hur det kokar inom mig och jag känner samtidigt att frågan verkligen sårar mig! Hon känner inte mig och jag kämpade för att barnen skulle ha två föräldrar men när jag insåg att en förälder bara var ute efter att såra och skada de barn som jag varberedd att göra allt för att skydda vad skulle jag göra? Trodde verkligen denna människa att det var en dans på rosor att ha ansvaret för dem 24 timmar per dygn 7 dagar i veckan och alla årets dagar utan att ha någon annan förälder att rådfråga hur man skulle göra i frågor som rör dem eller beslut som ska tas? Jag kände bara att jag stirrade på henne samtidigt som det kändes som en explotion inom mig av känslor, tankar och reaktioner! Vr det verkligen så här som människor runt mig såg och ser på det? Jag kände sån enorm frustration så det finns inte ord samtidigt som jag bara ville sjunka ihop och gråta! Var det detta mina älskade barn skulle möta i framtiden när de kommer ut i livet ~ frågaor varför jag tog dem ifrån deras sk pappa och de skulle få försvara mig?

Samtidigt kunde jag inte låta bli att undra om det verkligen finns människor som är så totalt dumma i huvudet så de tror att man tar barnen från deras pappa bara för att man tycker att det är rätt åt pappan att inte träffa dem? Tror verkligen människor då att barnen skulle säga att de inte har någon pappa för att han har varit dum mot dem?

Ja jag begärde ensamvårdnad utan umgänge när barnen var små och de är det än men det var inte för att jag skulle straffa honom, för att jag tycker att det är roligt eller för att jag tycker att jag är den perfekta föräldern ~ det är enbart för att skydda barnen och för att de ber mig att de ska slippa åka tillbaka till honom, för att de är livrädda att han ska hitta oss och göra dem illa igen. Jag skullle också njuta av att kunna ha någon som avlastade mig, någon som hjälpte mig att ta beslut och som delade föräldraansvaret med mig men det var inte så att det fanns en neonskylt i pannan på honom som visade att han var en som skulle skada sin familj och barn!

Jag inser ju mer jag tänker på det att ja det finns de som verkligen är så korkade som de verkar men jag önskar att de kunde tänka innan de ställde de frågor eller sa vad de tänkte för jag tål att höra saker men det finns faktiskt barn som inte har gjort val i denna historian! Hur det än är så trodde jag på hans löften att han skulle bli bättre på än det ena än det andra bara........................................

Jag kämpar för att komma vidare och lämna alla jobbiga minnen och trauman bakom mig men jag inser att det som är korkade hjälper mig inte och en saker är säker ~ de tänker inte heller längre än näsan räcker! 

En sak har jag lärt mig idag och det är att nästa gång jag hör frågan om jag är ensam med barnen så kommer jag att svara att det beror på hur man ser på saker för aldrig mer kommer jag att ställa mig i sitsen som jag gjorde idag för den fick mig att känna mig som en skit och som ett ego som satt mig i en sits där jag tänkt mer på mig än på barn och deras bästa när det är det jag hela tiden sett till! 

En sak inser jag: Den sista idioten är ännu inte född och det står jag för!!!!!!!!!!!

  CRAMAR   

Min terapeut som jag fick direkt efter misshandeln sa till mig att drömmar har något att berätta och att man skulle lita på det som de ville förmedla till en och jag vet inte hur många timmar hon och jag använde just till att analysera och spekulera kring mina drömmar ändå är det just där som jag har missat det viktigaste budskapet till mig själv! Det heter "Bättre sent än aldrig" och kanske är det så jag får tänka just nu när jag inser att jag har försökt att springa ifrån minnena istället för att gå ner "till rötterna" och rensa bort de som gör att jag inte kan växa vidare och bli den starka och friska lejonmamma som jag vill! Det är bara att inse att så länge det finns sjuka och döda "rötter" där nere så kommer jag inte att vara fri på det sättet som jag vill och jag kan inte komma från dem hur gärna jag än vill för en sak har jag insett under de dagar som jag nu har "analyserat" varför min energi bara försvinner och mardrömmarna bara blir värre och värre och det är att den som jag tror att jag har ljugit för mest under alla åren som jag levde i Helvetet är mig själv för att jag skulle överleva och den som blundade mest för allt som jag utsattes för var jag! Jag inser inte ens idag i vilken grad det jag utsattes för var, varför ~ jo av den enkla anledningen att det var min vardag och det var så normalt för mig att jag nu förstår hur sjukt och vidrigt det var på andras reaktioner och det får mig att inse att det är dags för mig att dyka ner till rötterna av allt och rensa en gång för alla för att bli fri! 

Det första minne som kom när jag inte tvingade mig själv att stänga av när det blir jobbigt var hur jag på min egen 30-års dag var på några vänner 30-årsfest tillsammans med Äcklet! Vi kom i alla fall tillsammans och sedan när han såg att jag hade träffat en av mina närmaste tjejkompisar och han var säker på att han visste att vi skulle hålla ihop så han visste vart han hade mig så gav han sig ut på sina äventyr! Det slutade med att jag fick höra att jag skulle gå till ett av de andra rummen för att han var där tillsammans med ett av sina gamla "flörtisar" men jag ville inte för jag visste vad som hände och hade sett redan innan de gick in dit nog mycket för att veta vad som hände där! Efter ett tag så kom de ut och jag spelade att jag inte mådde bra och ringde efter skjuts och åkte hem och var med hans son istället! Inte en fråga kom om jag ville att Äcklet skulle följa med hem eller något och ärligt hade jag inte velat det heller! 

Dagen efter pratade vi inte om händelsen men han fick det att låta som att alla på den festen hade pratat som om han och "flörtisen" hade gjort något för att de skulle se om hennes kille var svartsjuk! (Hon var singel men det visste han inte om att jag visste) 

Nu i efterhand kan jag inte förstå att jag fann mig i det, att jag inte ställde honom mot väggen, att jag inte åkte någon annanstans............... att jag inte gjorde massor med saker men minnet gör ont inte mindre ont för att jag inte känner igen mig själv för fem öre! Under alla åren var det jag som var utpekad som "hora, lösaktig, flörtade med allt och alla...................." listan kan göras lång och egentligen om jag hade kunnat frammana detta minne tidigare hade jag vetat att det var sig själv han pratade om men hade det gjort någon skillnad eller hade jag bara varit sönderslagen tidigare? 

Nu har jag kommit åt en "död och sjuk rot" och när det minnet bara kom upp så var jag helt slut! Hela jag gjorde ont och det fanns inte ork till något och samtidigt kunde jag inte låta bli att fråga mig själv "Hade du din optimist trott att detta skulle bli en enkel resa som var över på en dag?" 

Ja jag hade nog trott att jag hade bearbetat det mesta men jag inser att det finns så mycket som ligger där som jag inte har en aning om vad det är och jag är ännu mer livrädd nu än jag tidigare varit vad de minnena är och innefattar! Ändå vet jag att jag måste få bort dem så att bara den friska roten finns kvar för jag vill inte ha något som tar den kraften som jag behöver! 

Det har varit en kamp att rensa bort allt det yttre som påminner mig om det som varit som parfym som jag tidigare haft och som varit "jag" som jag nu har fått bytt och hittat ett nytt "Jag" vilket inte varit det lättaste! Jag har bytt schampo, balsam, tvål, deo mm och jag trodde inte att man var så mycket en lukt innan jag inte tålde lukten av mig själv för att den påminde mig om det negativa som varit! Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att hitta nya lukter att idemtifiera sig med men det ligger mer bakom dofter än jag Det är verkligen sant att man lever så länge man lär och det r bara så att man inser inte allt förän man står där och behöver förändringen för att man inte kan ha det som det var när allt fungerade! 

Jag har inget i mitt hem som påminner om det som varit, mina kläder är utbytta och ja, mitt liv har i det yttre börjat om från noll och jag inser att det är nu som jag kommit till insikten att det är dags att rensa bland minnena med! Jag önskar bara att det var lika lätt där att man kunde ta ett minne och bestämma sig att detta vill jag inte ha kvar och så slänger jag det i en papperskorg som är gjord för minnen och så finns det inte mer men tyvärr så fungerar det inte så! Därför får jag gå den tunga, hårda vägen och göra mina "dyk ner bland rötterna" och rensa bland de negativa som tar min energi tills jag har hittat den där starka, friska roten som låter mig växa och bli så fri jag kan! Jag vet att minnena kommer alltid att finnas där och påverka mig för det är ändå de som gjort att jag är den jag är idag men jag vet också att ju bättre jag bearbetar dem denna gången dessto mindre kan de påverka och såra mig i framtiden och jag tänker inte låta dem skade mig mer ~ de har gjort mer än nog skada redan och jag har bestämt mig för att bli fri en gång för alla även om det kommer att ta sin tid 

  CRAMAR   

Under tiden som har gått har jag många gånger insett att saker som har hänt men som jag inte minns påverkar mina reaktioner, mig som person och mina värderingar! Jag kan få panik av en lukt eller ett visst ord men jag kan inte förklara varför för det finns inget minne till det men hela min kropp visar att det är något negativt kopplat till detta! Jag har dock aldrig funderat så mycket över detta utan att accepterat att det är så det är och det är så mitt liv är! Under min terapi har jag insett att det finns massor som jag inte kommer att minnas men att min psykolog förstår mer än jag berättar men jag har förlikats med den tanken och gått vidare för om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag vill minnas allt som jag utsatts för eller som hänt för jag har nog att bearbeta med det jag och barnen minns! Jag har dock aldrig tänkt på hur det skulle vara att inte minnas hur den jag är livrädd för ser ut eftersom jag har en bild av "djävulen själv" fastän jag inte vill och den dyker upp i mardrömmar och i olika sammanhang i vardagen! Det behövs bara att någon har en parfym som han hade, att någon skriker till sin partner eller något annats som påminner om hemska händelser från Helvetet så kommer bilden fram hur jag än försöker hindra det för det är det sista ansiktet jag vill se eller minnas! 

En dag frågade jag Skruttan varför hon alltid var tvungen att följa med mig in om jag så bara ska hämta en sak och hon vet att det bara tar några sekunder, jag ska gå och hämta en sak som står i en hylla i affären som är på andra sidan gången men så pass nära att hon hela tiden ser mig och jag fortsatte att ge fler situationer!

För mig känns det ibland som att leva med en fångvaktare och det påminner mig om det kontrollbehov som han hade av mig i Helvetet men det berättar jag inte för henne och jag lägger inte heller skulden på henne för jag vet att vi alla har samma behov av att känna tryggheten i våra liv, den lilla tryggheten som vi kan känna för den är så viktig att vi greppar den med ett järngrepp med båda händerna och släpper den inte förän någon bänder upp fingrarna på oss! 

Hon tittar på mig och jag ser att hon funderar på om hon ska svara eller inte! Jag vet att bestraffningarna de fick när de gav fel svar eller reaktion i Helvetet fortfarande sitter så djupt trots att de var så små att de liksom mig tänker 1000 gånger innan de gör vissa gånger! Jag tar henne i mitt knä och säger bara att om jag inte vet varför kan jag inte hjälpa henne heller och vad hon än säger så lovar jag att jag inte blir arg på henne och de orden får henne att slappna av! Jag känner den onda känslan av att det ska sitta så djupt det sveket som de fick så tidigt i livet att en som ska kallas för förälder har skadat deras förtroende och själ så djupt! 

Hon tittar på mig med stora, kloka ögon och så kommer orden som jag inte var beredd på:

- Mamma, jag är rädd att pappa ska komma och ta mig och jag kommer inte ihåg hur han ser ut så jag hinner inte gömma mig eller springa till dig så därför måste jag vara där någon vuxen är som kan skydda mig! 

Sen bara sjunker hon in i min famn och jag känner hur det hugger till i hela mig av sorg och av hopplöshet! Detta är inte vad ett barn ska behöva tänka och känna och jag känner bara att jag skulle kunna göra vad som helst för att ändra deras första del av barndomen men jag vet att jag har inte den möjligheten utan får sitta kvar här med huggen och den känslan inom mig! 

Plötsligt förstår jag hennes lilla hand som alltid kommer in i min när vi är bland andra människor, jag förstår hennes frågor när vi kommer till dagis vart fröknarna är och jag förstår alla gånger hon ropar och frågar vart jag är fastän jag nyss berättat det för henne! Jag känner hur tårarna rinner på insidan av mig men på utsidan är jag den lugna mamman som försöker visa att jag är stark och finns, att hon kan lita på mig men inom mig är det bara ett enda kaos för jag kan inte sluta att tänka hur jag skulle känna det om jag inte visste vem det var jag var livrädd för och som hade gjort mig så illa att jag hade massor med sår på insidan! 

Jag tycker det är vidrigt att se ansiktet i tid och otid men om jag inte visste vem jag skulle passa mig för hur skulle jag göra då? Hur skulle jag skydda dem jag älskar? Hur skulle jag känna mig trygg? Det enda jag kan tänka är att vara nära någon som känner igen faran och jag inser att det är precis det hon gör samtidigt som jag lider med henne som ska behöva känna så här! De är barn och ska inte behöva tänka på andra faror än bilar när de går över vägen och att man inte ska hoppa från höga höjder och allt detta som "normala" barn får som förmaning från sina föräldrar men så ser det inte ut i våran lilla "bubbelvärld"

Mitt i allt detta kan jag inte låta bli att fundera på vem det är som ska se till barnens trygghet för är det verkligen meningen att allt ska ligga på mina axlar? Är det meningen att jag ska vara mamma, psykolog när minnena och allt kommer och även vara den som ser till att de känner sig trygga? Ja så är det tydligen när man är den Ensammalejonmamman men det känns och det gör ont att hela tiden gå fastän energin inte finns och det gör ont både i själen och kroppen! 

Många gånger har jag sagt att under min terapi har jag märkt att "monstret blir mindre farligt när man tar fram det i ljuset" men hur ska man göra något mindre farligt som inte finns där?!? Att visa att så här ser han ut skulle vara som att riva upp massor för oss alla för vi vill inte minnas och vi orkar inte minnas och på frågan om det skulle kännas bättre att se en bild för då fick jag låna en bild och visa henne så tittade åter hennes kloka ögon på mig och hon sa:

-Mamma jag vill inte komma ihåg honom för jag vet att du skyddar mig!

Det är inte lätt att vara mamma och det är inte lätt att tackla allt men jag vet att det förtroendet jag fick där det tänker jag inte svika vad det än kommer att kosta fysiskt och psykiskt för de är det viktigaste i mitt liv och jag vet inte om det är värst att minnas eller att inte göra det men jag vet att hur man än vänder sig så påverkas man av minnena som finns vare sig man kan ta fram dem eller om de finns där omedvetet och allt vi kan göra är att fortsätta gå framåt hur ont det än gör och hur jobbigt det än är för varje steg vi tar leder oss ett steg längre från det sjuka och ett steg närmare det friska även om det blir en del bakslag under resan 

  CRAMAR   

Jag vet att om min bli går sönder så lämnar jag in den på en verksad för jag klarar inte att laga den själv, om våra cyklar går sönder kan jag laga vissa saker och när saker här hemma går sönder får jag antingen laga dem, be om hjälp att laga dem eller helt enkelt köpa nya för att ersätta dem! Vad jag inte vet är vart man vänder sig när det känns som att livet är trasigt för det känns som att jag har försökt att reparera det i år och ändå så är det inte helt, jag är inte helt och jag kan inte annat än fråga mig: Vad gör man när livet känns trasigt? 

Jag erkänner att jag är en grubblare och jag analyserar saker men hur jag än grubblar och analyserar så kan jag inte komma fram till vad jag ska göra för att laga det ellet mig själv för jag har verkligen försökt på alla sätt som bara går! Jag har fått acceptera att jag kommer att få leva med mina skador efter misshandeln och anpassa min vardag och liv efter dem till en viss del och det är jobbigt men jag klarar av vardagen och mina troll men inte att jobba och det gör ont men jag överlever det så länge jag har dem jag älskar mest hos mig och kan skydda dem! Jag har visat för mig själv och många andra att jag klarat mer än vad jag själv trodde och vad som egentligen är mänskligt att stå ut! Jag klarade att lämna något som många blir kvar i och jag har vänt ryggen åt det och byggt upp ett nytt liv även om vi dagligen påminns om det som varit av livet vi är tvingade att leva och ändå så känns mitt liv så trasigt! Jag har människor runt mig som älskar mig, är tacksam att jag lever idag för de trodde att jag blev dödad den dagen, jag har människor som hjälper mig och ställer upp och ändå så känner jag mig som den ensammaste på denna jorden! Det känns som att när mitt liv är trasigt så blir även jag det, när var jag hel sist om jag är ärlig mot mig själv............ jag vet inte för jag kan inte minnas det! 

Jag har nog hela tiden trott att bara rättegångarna var över så skulle mitt liv bli helt igen ~ men jag vaknade upp efter dem med en besvikelse för det var inte "limmet" som gjorde mig och mitt liv helt igen! Det har funnits så många bara så jag skulle kunna göra en enorm lista...... bara jag klarade av att vara bland människor utan att vara livrädd att han var en av dem.......... bara jag klarade av att....... men varje förhoppning följdes av en besvikelse och mitt liv kändes precis lika trasigt som innan! Det kanske upplevs som jättegnälligt när jag skriver det här men jag har verkligen försökt att se varje "solglimt mellan molnen"! Mitt sista hopp var att jag skulle känna att när jag fick en "fritid" medan han satt av sitt straff och jag kunde känna mig lite lugnare för att han var under bevakning även om oron och rädslan ändå skulle finnas så skulle jag känna att mitt liv blev lite mer helt! Brevet kom där vi skulle fylla i vilka upplysningar vi ville ha som målsägare! Det första jag tänkte och kände var att nu kan vi göra det vi inte kunnat göra innan sedan kom en annan känsla som jag inte ville känna SKULD!

Jag inser att jag känner skuld för allt! Jag känner skuld för att just denna personen är pappa till mina barn, att vi är i den livssituation vi är och att barnen inte kan vara som "alla andra" som finns runt oss, att han har hamnat i fängelse fastän jag vet att det är hans val att han har misshandlat mig och hans ena dotter och att det finns massor med värre saker han gjort och jag vet inte allt mer jag skulle kunna räkna upp som jag känner skuld för! Och jag skulle bara vilja skrika NÄR HAMNADE ALL VÄRLDENS SKULD PÅ MINA AXLAR?????? Men där vet jag svaret ~ den dagen normaliseringsprocessen och hjärntvättningen började för där inpräntades det att allt var mitt fel och ingen annans och jag inser hur djupt in det sitter! 

Vad gör man när livet känns trasigt? Jag vet inte för jag har försökt med allt som jag kan komma på och som andra har haft som förslag för att jag ska komma tillbaka till där jag en gång var innan det fanns övergrepp och jag inte visste vem jag själv var eller vad jag tyckte om men än idag så finns det dagar när jag faller tillbaka och inte vet vad jag själv tycker! Jag önskar det fanns en sån enkel lösning som att man kunde gå in på en affär och säga att man behövde en tub med lim för att man skulle laga sitt eget liv för att det gått sönder eller att man lämnade in det på en verkstad men tyvärr är det inte så enkelt så det är väll bara att fortsätta att söka! En sak vet jag iallafall att jag vet att jag inte kommer att ha lösningen imorgon heller för jag har slutat att tro att det ska komma med att om jag klarar att..........

Hoppas att du hittar din lösning på att göra livet helt om det känns trasigt för jag anser att alla förtjänar ett helt liv!

  CRAMAR   

För mig som älskar allt vad vatten heter så har alltid vatten haft en speciell roll! Jag har kunnat sitta på en brygga och drömma mig bort och tänka på det som varit roligt, jobbigt och allt eller bara vara och drömma mig bort för att upptäcka när jag tittade på klockan att det gått mer tid än jag tänkt! Jag kan minnas alla semestrar som vi gjort när jag var liten till havet och när jag och min bror legat där och fiskat krabbor för att sedan på kvällen släppa ut våran fångst överlyckliga över "krabblyckan" eller när man kände den salta känslan mot huden efter doppet! Första gången som jag var utomlands och känslan att se de stora vågorna och bli imponerad av den kraft som havet hade men ändå känna lugnet! Jag har alltid haft en magisk koppling till havet, vattnet och det har gett ett lugn eller ett löfte att det som vattnet för med sig det kommer inte tillbaka! Jag tror att det kommer från sagornas värld när jag var liten och jag läste om hur de skickad flaskpost och det dök upp på olika ställen och det innebar en befrielse för mig ~ det jag viskade till vattnet det försvann med vattnet! 

Jag kan än minnas hur jag efter att ha blivit slagen i Helvetet, eller fått höra hur värdelös jag vara och andra vidriga saker eller blivit utsatt för andra övergrepp, ensam eller tillsammans med hund och barn gick ner till bryggorna som låg en bit ifrån oss! De låg en bit ovanför vattnet så jag kunde inte nå ner till vattnet med benen men jag satte mig alltid längst ute på kanten och såg på medans hunden lekte i vattnet och barnen tultade precis i vattenbrynet och jag lät sorgen som jag kände försvinna med vågorna! Här var "våran" plats som jag aldrig gick med någon annan än dessa till för jag ville inte inbjuda elakheten hit och här var det som att allt det ledsamma och elaka försvann och jag fick frid! När jag hade suttit ensam på bryggan ett tag och ändå hade uppsikt över barn och hund så kunde jag känna att jag hade "skickat iväg" det som tyngde mig och jag kunde gå till dem! Jag visste att när vi kom tillbaka så var det troligt att ny bestraffning väntade för att jag hade gett mig iväg utan lov, och utan att han visste vart men just nu var det vi och vattnet och det var allt som betydde något! Elakheten, hoten och allt det negativa hade åkt med vågorna och dränkts någonstans där ute och för en gångs skull var jag fri ~ jag visste att det bara var här och nu men det betydde mer än något annat! 

När jag sitter här och skriver och minns allt det vackra och lugna som vatten och hav har betytt och betyder för mig än idag kan jag inte låta bli att undra när allt detta förvandlades! När förvandlades havet till en mardröm som får mig att vakna med tårarna rinnade på mina kinder och jag inser i samma stund som jag sätter mig upp i sängen att det är mitt eget skrik som har väckt mig? När förvandlades vågorna till något som för mig längre från tryggheten och det jag älskar istället för något som för bort det som hotar att kväva mig och att ta död på den lilla glädje som finns inom mig? Jag vet inte men jag vet att denna dröm har funnits förr men då var jag på skeppet denna gången ligger jag i vattnet och kommer längre och längre från skeppet där tryggheten finns och det finns inget och ingen som kan rädda mig och vad det är som är på skeppet det vet jag inte men jag vet att jag måste dit! 

Varje gång när jag vaknar så känner jag frustationen! Mitt hjärta slår inte bara fort ~ det rusar och det fortsätter i en evighet! Hur många gånger har inte mina skrik väckt mina barn förut när jag har haft mina mardrömmar...... nu är den krassa verkligheten att de är så vana att de fortsätter att sova! När förvandlades jag till en person som ska föreställa att sova men istället har såna mardrömmar att jag väcker mig själv med mina skrik och gråt ~ det kanske är den frågan jag ska ställa mig!?! När jag tittar mig i spegeln så känns det som det enda jag ser är det enda jag ser de mörka ringarna under mina ögon och en tanke som hela tiden har funnits i mitt huvud är: Det måste bli bättre med tiden! men just nu undrar jag!

Är det så att vissa sår sitter så djupt att det spelar ingen roll vad man gör för man kommer inte åt dem? Är det så att i vissa stadier av det som är det jag anser är att jag försöker komma tillbaka "till verkligheten" är så att det som en gång  var tryggheten för mig nu blir en osäkerhet? För det känns just nu som att för varje sak som händer i mitt liv som jag trodde att jag skulle reagera på ett sätt så reagerar jag helt tvärs emot. Jag känner bara att just nu vill jag inte vara med längre för det känns som att det förväntas att jag ska ha kommit så mycket längre och att jag ska kunna ta allt på ett helt annat sätt och här står jag bara i ett kaos av allt! Jag vill bara att i mina mardrömmar ska det komma en livbåt som tar mig till fartyget så jag får veta vad det är som jag strävar efter att rädda där för jag vill inte vakna av fler gråt och skrik och just nu så skrämmer sömnen mig. Och på något sätt så är livbåten så symboliserande för mitt liv just nu i smått som stort för jag vill bara att någon kommer och räddar mig för jag reagerar inte på något som jag förväntar mig! 

Jag hade trott att jag för länge sedan skulle kunna sova med mörker runt mig men jag har fortfarande minst en lampa tänd! Rädslan känns som den blir större än mindre och där det känns som om jag skulle känna lättnad så finns det inte någon lättnad alls! När kommer den dagen när jag kommer att känna att det vänder? Ja jag har känt det i perioder men ska jag vara nöjd med det? Är det det som är livet och jag ska säga tack? Tack att jag slapp känna att det var en kamp för att överleva i 2 dagar så nu kan jag fortsätta i resten av mitt liv?

Kanske är det så att jag är otacksam och missar de små stunderna av sol i mitt liv jag vet inte men det känns som att när solen alltid följs av regn minuten efter att den lyst igenom så är det inte så lätt att uppskatta den! Jag vill inte vakna av mina egna skrik, gråt och mardrömmar och jag kan inte låta bli att fundera:

Vad plågar den som orsakat oss som lever under detta taket detta? 

Jag behöver inte ens fundera fem sekunder för att veta svaret INGET för där finns inga känslor och det är bevisat gång på gång och kalla mig bitter eller vad ni vill jag ser bara sanningen! 

Det är min sanning från mitt liv! Nu ska jag in i sömnen och be att jag slipper vakna av min egen gråt och skrik och slippa se vågorna och skeppet men måste jag det hoppas och ber jag att denna gången en livbåt finns innan jag druknar..............

   CRAMAR   

~ Hallå! Vart befinner du dig nu med dina tankar.............................

Jag inser med ens att jag var långt långt bort med ändå inte för jag var här och nu och när jag är tillbaka i "verkligheten" ser jag åter in i de blåa ögon som symboliserar den största tryggheten som finns just nu! Jag tittar in i dem och blir plötsligt medveten om tårarna som rinner ner för mina kinder utan att jag själv var medveten om det och med ens ser jag armarna som sträcks ut mot mig och den öppna famnen som erbjuder mig att krypa in och att känna en trygghet, värme och att jag får vara den jag är ~ och jag tar det erbjudandet! Jag kryper in där och andas in lukten som bara finns där och känner värmen och tryggheten av att känna en annan människas andetag och jag ger mig själv utrymmet att tänka att om vi inte hade träffats i den situation och omständigheter som vi gjort hur hade våran relation sett ut då? Svaret kommer jag aldrig att få men jag vet att jag är nöjd med våran relation nu för det är han som gör att jag överlever och kan få känna någon slags trygghet i cirkusen som är och om någon skulle se oss nu skulle de tro att vi var ett par och det får mig att le för en tryggare "storebror" än honom kan jag aldrig få och hur det ser ut det bryr jag mig inte om just nu för jag behöver den här famnen här och nu! 

Som att han kan läsa mina tankar och att jag inte vill förklara så kommer frågan:
~ Vad var det egentligen du tänkte på? Du vet att det är lättare att bära när man delar det med någon för så brukar du säga till mig! 

Ja det brukar jag men det är lättare att vara klok till andra än sig själv! Jag tar ytterligare ett andetag av den luften som luktar trygghet och omtanke och jag känner att jag vill dela min nya insikt! Jag är redo att dela den med någon som står mig nära och det är ändå honom som jag måste umgås med, vi är inlåst i mitt alldeles egna "fängelse" för att livet ser ut som det gör! Hur ska någon kunna förstå det jag inte förstår själv men jag vet att jag kommer inte att komma ifrån detta efter att han sett tårarna som runnit på mina kinder så det är lika bra att ta andetaget och börja berätta! 

~ Hur dumt det än låter så inser jag att alla elaka ord som jag fick höra under tiden i Helvetet har gjort massor av hål på insidan av mig! Slagen har gjort skador som jag får leva med hela livet men de flesta gav blåmärken och ömma ställen som försvann, men alla orden lämnade var och ett hål som finns kvar och de försvinner inte av sig själv! Det känns som om jag hela tiden har letat efter något som kan laga dessa hål men jag har än idag inte hittat det eller vad det nu är som kan laga dem och när något börjar lagas lite så känns det som att det behövs så lite för att det åter ska rivas upp igen.......................... Jag vet inte med andra ord vad det är som behövs för att jag ska bli hel igen utan dessa hål! 

Rädslan gör också att hålen blir större och de växer....................

Jag känner mig totalt snurrig och dum och det känns som att ingen kan väll förstå detta men till svar får jag bara en sån enorm kram som värmer genom hela mig och hör orden Tack att du förklarar så jag förstår! Han berättar sen att det inte är så lätt som kille att förstå hur man känner det när man levt som kvinna i ett sånt här förhållande men att det jag har delat med mig har hjälpt honom massor att förstå och få en annan syn på detta och att det framför allt hjälpt honom i jobbet! Han tittar på mig och jag känner att nu kommer det något som jag inte är beredd på och han berättar om en gång när han varit riktigt rädd! Jag känner bara hur jag litar ännu mer än jag gjort tidigare för att han kan förstå mig på ett annat sätt än om han inte visste alls vad den känslan är för jag tror inte att män känner det lika ofta som kvinnor för att de är starkare och kan försvara sig på ett annat sätt! Sen blir det tyst och vi bara sitter där och sedan kommer frågan högt som jag själv hade malande i mitt huvud:

~ Vad tror du det är som skulle kunna fylla i dessa hålen om du bara gissade eller känner efter?..................... Komplimanger tror jag inte på för dem kan du inte ta och vill inte ta heller! 
Han ler sitt speciella leende och jag känner att han har rätt! Jag tycker verkligen inte om komplimanger om de inte kommer från "rätt" personer och de är lätträknade och jag kan räkna dem på en hand och får fingrar över! Jag upplever dem som sliskiga, fjäskiga och tycker inte att de är ärliga utan bara inställsamma! Men vad är det då jag behöver för att bli hel?

Det heter att man måste älska sig själv innan man kan älska andra men jag håller inte med om det för då hade jag aldrig kunnat älska någon annan för jag har aldrig älskat mig själv och det har alltid varit saker som jag velat ändra hos mig själv! Jag älskar mina barn helt utan förbehåll så den regeln kan jag stryka och det jag inte tycker om och uppskattar hos mig själv tycker jag om hos mina barn så jag vet att jag dömer mig själv hårdare!

Jag trodde nog att denna tomma känsla skulle försvinna när jag upptäckte att jag inte blev bestraffade för saker som jag tidigare blev bestraffade för men den finns fortfarande kvar! När jag använder tex kläder som jag fick höra att jag såg fet, ful och äcklig ut i så måste jag se mig själv massor av gånger i spegeln innan jag går ut och fastän spegeln har bekräftat att jag inte är fet så känner jag mig det ialla fall på en gång när jag kommer utanför dörrren alltså är det inte synen av mig själv heller som stänger och täpper till hålen inte andras kommentarer som bekräftar att jag inte är fet och ful fyller igen det för dessa hål sitter så djupt så de nås inte av de orden! 

Jag sitter där och funderar och funderar och jag vet inte vare sig in eller ut och ju mer jag tänker och känner dessto mer inser jag att min insida är som insidan av en bikupa ~ full med hål och det går inte att täppa igen dem alla på en gång utan det krävs massor med arbete och innan de kan täppas igen så måste jag komma på vad det är som passar till just de hålen som jag har! Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma fram till det men jag hoppas att jag kommer att göra det för jag vill inte vara en "bikupa" utan jag vill vara hel men det är bara att fortsätta att tänka och känna och jag vet i alla fall att jag har en famn som lovar mig trygghet när tårarna rinner utan att jag själv vet det och det är inte alla som har en sån vän! 

  CRAMAR