Jag är nog många gånger för optimistisk i mitt tänkande inser jag för större tidsoptimist än mej det kan det inte finnas för jag tror att jag ska hinna med hur många saker som helst på en kvart! Jag var även optimist när jag hamnade på skyddat boende för jag trodde att där skulle jag bo max i en vecka sedan var allt löst - jag bodde där i 4.5 månad och ändå var inte allt löst när jag flyttade därifrån men det var så pass löst att jag kunde flytta och börja starta mitt och barnens liv! När detta startade så kom jag till olika situationer där jag insåg att jag reagerade inte alls som jag trodde att jag skulle göra! Antingen så litade jag inte på människorna som jag mötte eller så litade jag inte på mej själv och mina egna känslor och reaktioner i de olika situationerna! Min tanke var hela tiden att nästa gång som jag befinner mej i en liknande situation eller en annan situation som påminner om denna så kommer jag att reagera annorlund, jag kommer att reagera, känna och tänka som jag gjorde tidigare! När jag väl kom till den situationen så insåg jag att jag inte gjorde det för jag litade inte mer på de andra eller mej själv då heller men samma tanke dök upp igen att nästa gång DÅ skulle det se annorlunda ut!

Varje gång så tänker jag att det kommer att bli annorlunda, jag kommer att kunna lita mer och mer på andra, jag kommer att ta åt mej mindre av det negativa som andra säjer och allt det andra men det händer inte. Jag fortsätter att inte våga släppa människor för nära mej även fastän jag litar på dem, jag fortsätter att inte sätta mej i situationer där jag inte är beroende av andra och framförallt så fäster jag mej inte för mycket i andra för jag vet inte när de försvinner för jag är så van att alla som jag tycker om och som jag behöver i mitt liv de försvinner för de skrämde den jag levde ihop med bort! Alla försvann när jag behövde dem som mest och det kändes som ett svek därför är jag rädd att alla ska svika mej när jag behöver dem som mest för det är ju det som jag är van med! 

Det känns som att om någon kommer mej för nära och jag känner att jag kan bli "beroende" av den personen så skjuter jag bort den personen för jag är så van att bli sårad och nertryckt av dem som kommer mej nära så istället för att ta den risken så stänger jag av och flyttar dem en bit! 

Jag trodde i min naiva värld att detta skulle förändras, att när jag såg att inte alla människor är såna så skulle jag våga men just nu känns det bara som att det är så som ordspråket säjer att "bränt barn skyr elden" för man vet hur ont det gör! Alla människor har blivit svikna och lurade det inser jag men jag blev det gång på gång och vissa gånger flera gånger per dag. Det känns ibland som att jag är ett ljus som blivit bärnd i båda sidor så att stearinet har smält och försvunnit och nu när har börjat kommit nytt stearin på veken så är jag livrädd att det ska hända något så att det skyddande lagret försvinner igen! Att jag ska stå där blottad igen så att den minsta lilla kommentaren, sveket eller ordet ska skada mej igen för att "stearinet" åter igen bränts bort! 

Samtidigt så vill jag inte tro att det är så för jag vill tro att jag kan få tillbaka tron på människor, jag vill tro att jag kan få tillbaka tron på mej själv! För samtidigt som jag inte litar på andra så litar jag inte heller på mej själv! Jag är livrädd att jag ska bli den som jag en gång var i den relationen som jag befann mej i som bara sa ja och amen till allt bara för att slippa bestraffning! Även om jag vet att jag inte skulle få bestraffning av dem människor som jag har relationer till idag så är jag livrädd att om jag släppte dem ett steg närmare att jag blir den som går emot mej själv för att vara andra till lags, att jag återigen inte lyssnar på mej själv utan gör det som andra förväntar sej att jag ska göra eller det jag tror att andra förväntar sej att jag ska göra! 

Ibland så önskar jag att jag bara kunde koppla bort min hjärna, att jag inte tänkte så mycket utan bara litade på det som mitt hjärta sa att jag skulle göra för det känns som att det är det som har det rätta svaret! Min hjärna minns hur ont det gjorde att "bli bränd av elden" och det minns hjärtat med men samtidigt så känner hjärtat alla de känslorna som finns i livet, relationer och mot alla människor som finns runt mej och i mitt liv och om jag bara vågade lita mer på dem så vet jag att det brända barnet skulle våga närma sej elden och våga lita mer på vad som är rätt utan att måla upp alla faror på vad som kan hända för om jag inte vågar chansa så kommer aldrig motsatsen att bevisas -  att det finns faktiskt människor som finns för att stötta och som accepterar mej för den jag är! Det finns människor som står med en öppen famn för att ge mej en kram och låta mej känna trygghet inte för att slå eller knuffa mej! Det finns människor som vill mitt bästa istället för att trycka ner mej men för att jag ska kunna få den erfarenheten och inse det måste jag våga närma mej "elden" och lita på mina känslor! Jag måste våga utmana ordspråket att "Bränt barn skyr elden" och lägga till "men bara tills den har fått ny erfarenhet som visar att man inte alltid behöver bränna sej på den!

   KRAMAR   

Ibland så känner jag det bara det som att det känns som att det inte finns något slut på något! Det händer en sak och så känns det som att det tar den lilla energin som finns kvar och jag känner att det går inte, jag orkar inte mer. Och så dagen efter så kommer nästa olycka och egentligen så borde jag ha lärt mej vid detta laget att det är så tycker jag men på något sätt så finns fortfarande hoppet att det inte ska vara så denna gången men ändå så är det så varje gång! Och så var det även denna gången för mycket riktigt så kom det ett brev med posten dagen efter att episoden med barnen och paniken hade varit som var en chock för mej och sparkade undan fötterna på mej!

Barnen sov dåligt och oroligt och vaknade flera gånger den natten så på morgonen behövde jag bara titta på dem för att inse att de skulle inte klara av en dag på dagis. Jag frågade dem hur de kände det och när Skruttan tittade på mej och sa att jag orkar inte men vi måste för det är dagis dag så kände jag bara att idag finns det inga måsten! När jag ringde till dagis så fick jag förklaring till vad det var som hade löst ut reaktionen - något som är så vanligt för andra barn men så skrämmande för mina nämligen att leva en vecka med mamma och en med pappa! Det gör att man ser hur annorlunda vårat liv är mot andras och hur lite det behövs för att det ska skrämma upp och minnen ska väckas! Jag kände att jag hade tagit rätt beslut för hela dagen var bara jobbig för alla och fylld av reaktioner och tankar.

Som om inte det var nog så kom ett brev med posten med ett besked som jag inte ville ha och det kändes som om benen bara sparkades undan på mej. På något sätt så hade jag förstått att det inte skulle vara ett positivt besked som jag skulle få men som vanligt är hoppet det sista som lämnar mej och jag hade hoppats! Det är sant som det är sagt "En olycka kommer sällan ensam" men jag börjar bli van och någon gång måste det vända även för mej......................... Jag kände bara att jag var tvungen att få miljöombyte så vi bestämde att vi skulle åka till mormor och hämta lite grejer! Jag satte på mej min "rustning" den som gör att jag känner mej falsk och som inte visar det kaos som jag känner på insidan utan som visar den starka personen som är glad och som jag gör att jag inte behöver visa hur jag egentligen mår!

Den rustningen höll inte igår! Det räckte med att mamma frågade hur jag mådde så sprack den och tårarna kom och sedan gick de inte att stoppa! Jag kan inte minnas när jag grät hos mina föräldrar sist! De har kunnat få mej att gråta på telefonen när allt bara har varit kaos och jag har känt att jag orkar inte mer men inte när jag har varit på samma ställe! Nu gick de inte att hålla tillbaka längre! Jag kände att jag kunde inte bära rustningen längre för det var för många sprickor i den och det var för mycket kaos på insidan och allt bara vällde ur mej!

Det känns ibland som att jag är den falskaste människan som finns för jag visar en person utåt som är glad och pigg men inom mej så är det bara ett enda kaos av känslor! Det är fullt med känslor där inne som jag inte kan sätta ord på och som jag inte kan beskriva med ord för de bara finns där! De finns där och de ställer till ett kaos precis som att någon snurrar runt dem med en elvisp, de går inte att greppa för de far bara runt, Sedan finns det de känslorna som påverkar mej som att jag är livrädd för att tex sitta i rätten och behöva möta honom igen, jag är livrädd att förlora vårdnaden och massor av andra saker, Jag känner sorg över alla skadorna som jag har fått och över allt jag har förlorat, över allt jag har fått lämnat, jag känner tomhet över de få men nära vänner som jag fick lämna kvar! De här känslorna visar jag aldrig! Varför jag inte gör det vet jag - det är för att då blir jag sårbar och den situationen vill jag inte vara i igen för det var då jag blev bränd och utnyttjad! Jag inser samtidigt att jag inte tillåter mej själv heller helt ut att känna de här käsnlorna för att det gör att jag blir svag! Så länge jag försöker att hålla dem undan så länge vet jag att jag orkar stå på benen!

Igår när mamma frågade hur jag egentligen mådde, eller när jag insåg att jag inte längre kunde dölja hur jag ser ut med kläder efter alla kilon som jag gått ner så inser jag på ett helt annat sätt att det är närmare och närmare den gränsen när kroppen inte kommer att orka kämpa vidare! Det är inte bara en utan flera läkare som sagt att egentligen skulle inte kroppen orka men den gör det för att den går på envishet men frågan är hur länge går den på det och hur länge orkar man gå på den?!?!?! 

Jag har kämpat så länge och jag tänker inte ge upp! Jag har hållt mej till sanningen i förhör och jag har varit sann mot mina barn men jag inser att jag är inte sann mot mej själv när jag sätter på mej en rustning för att klara av livet! Samtidigt så vet jag att utan den så skulle jag inte orka för jag skulle inte orka med frågorna hur det egentligen är för jag kan inte och jag vill inte berätta för alla hur det är för jag vill inte ha medlidande och jag vill bli behandlad som en i mängden! En sak vet jag iallafall och det är att när man rasar ihop så är man inte större än att man behöver en trygghet som man kan gå till, någon som man litar på och där man känner sej trygg vare sej man är stor eller liten och för mina barns skull så måste jag klara av att hålla ihop och fortsätta att kämpa trots att inte olyckorna kommer en och en! Och jag måste vinna för att visa dem att det inte är alla barn som är tvingade att leva med mamma och pappa, bara om de har en mamma och en pappa som ser till deras bästa inte som är ute efter att trycka ner dem och skada dem! 

Jag är ingen robot utan en människa och jag vet att tårar är inte att man är svg utan det är ett tecken på att man varit stark för länge! Och det är en sak som jag måste acceptera även när det gäller mej! Ingen är mer än människa och det är inte jag heller och det är dags att inse att jag måste vara stark och vunnit mina kamper innan jag kan hjälpa andra! 

KRAMAR   

När vi hade kommit från Helvetet var det vardagsmat att barnen hade panik och att jag var vaken på nätterna, att dagar och nätter gick i varann! Nu är det längre mellan paniktillfällena men ikväll kom en av dessa och det var både Skruttan och Smulan som fick det och det gör så ont i mej att se dem och det river upp så många sår och det enda jag känner är att jag skulle kunna ge vad som helst för att de skulle slippa känna så här och för att jag skulle slippa se dem så här för jag känner mej så maktlös för jag kan inte ge dem de enda orden som kan lugna dem - att de ALDRIG mer behöver återvända till den personen som ska kallas för pappa trots att det snart gått tre år som de inte träffat eller hört ifrån honom på! 

Om jag bara visste vad det är som gör att det blir så här och vad det är som är den utlösande faktorn men det känns som att det inte finns någon! Troligen är det att det är som för mej att det behövs så lite, att det bara behövs fel ord vid fel tillfälle, eller fel sak vid fel ställe ellr bara ett minne så kommer känslorna och med dem reaktionerna! Ikväll var det bara som att vrida på en kran och så kom paniken för dem båda! Jag såg hur tårarna kom för Skruttan och sedan kom frågan: Mamma! Kommer vi att behöva åka tillbaka till pappa för det vill inte jag!?! 
Tårarna rann och det enda svaret som jag kan ge är det svaret som jag gett gång på gång på gång under åren som gått att om de inte vill det så ska jag göra allt jag kan för att de inte ska behöva åka tillbaka till pappa! Jag lovde mej själv den dagen när "resan" började att jag inte skulle ljuga för barnen utan att jag skulle hålla mej så nära sanningen det bara gick! De vet inte vad en rättegång är så där ställer jag bara till det med att säja vad jag ska på så när jag skulle på den sa jag att jag skulle träffa poliser men annars har jag varit ärlig! 

Idag när jag sa att jag gjorde allt jag kunde så tittade Smulan på mej och sa; Mamma! Det säjer du alltid men det blir inte så iallafall........................ och sedan var henns panik igång och jag förstår henne! Hon har hört det sedan hon var liten och hur ska hon förstå att detta tar en evighet. Hur ska de förstå det jag knappt förstår att rättsväsendet mal så sakta att det känns som att jag hinner hamna på hemmet innan detta får ett slut! Hur ska jag kunna förklara för dem det jag känner själv är fel och hur ska jag kunna förklara något som jag inte ens kan förstå att man kan överväga - att ge honom umgänge efter allt det vidriga han gjort!

Jag satt på golvet med två barn som hade panik och som pratade om hur de skulle hålla i mej och inte släppa om tanterna och farbröderna bestämde att de måste till pappa, de pratade om att pappa skulle slå dem igen, hur han skulle göra dem illa och massor av vidriga saker som gjorde att det kändes som mitt hjärta bara gick sönder. Det kändes som att jag inte ville eller orkade höra och ändå så vet jag att jag måste orka för att jag är deras trygghet och jag är deras mamma. Jag känner att det är i de här situationerna som jag önskar att de som dömer, de som sitter i Tingsrätten, socialen och på alla andra myndigheter som är involverad när det gäller vårdnadsfrågor förstår vilket andvar det är som de har! Det är inte en fråga om föräldrarnas önskan utan det är barnens trygghet det handlar om! Mina barn är livrädda att de ska behöva återvända efter år, så hårt sitter ärren och minnena och ändå har han inte hört av sej så att de har blivit påminda! Vi pratar inte om det som hänt mer än när de minns och behöver prata av sej för vi är så less på det efter förhör och utredningar som pågått under hela den här tiden! Och ändå så är det så färskt! 

Jag vill inte vara den som berättar för dem OM det blir så att det kommer att dömas ett umgänge! Jag tycker att barn har rätt till två föräldrar men då ska det vara föräldrar som tar ansvar för sina barn och ser till barnens bästa och att de har det bra inte som trycker ner och skadar barnen! Det kan inte vara meningen att barnen ska vara livrädda att behöva se en person som skadat dem så att de är livrädda flera år senare, att de har panik flera år senare och att de fortfarande inte fått ett besked! Jag tänker inte ge dem den domen för jag vill fortsätta att vara tryggheten!

Jag svek dem när jag bodde tillsammans med honom för jag kunde inte skydda dem som jag önskar att jag hade kunnat göra! Helst skulle jag vilja skydda dem idag från allt som skadar dem och som gör dem illa och ledsen men jag kan inte det för de måste lära sej vad livet är men jag kan fortsätta att kämpa för att de inte ska behöva återvända till den personen som skadat dem mest och den kampen kommer jag aldrig att ge upp! Jag har inte energin men när det gäller ens barne så hittar man den alltid! Jag skulle ge vad som helst för att de inte skulle ha de minnen som de har, för att de inte skulle behöva känna som de gör och må som de gör de här gångerna men jag kan inte få det ogjort men jag kan fortsätta kämpa för att de ska kunna få en framtid som är ljus och som de kan fylla mej ljusa minnen och den kampen ber jag till Gud att jag ska vinna och finns det någon rättvisa så gör jag det för de förtjänar det efter allt som hänt och som de varit med om!

Allt som inte dödar gör en starkare heter det! Men varje gång jag ser mina barn må så här så känns det som att en liten del av mej dör, som att en liten del av mej försvinner men samtidigt känner jag att jag gör rätt som kämpar! 

Kramar från mej    

Jag kan vara lugnet själv, jag kan vara resonabel och jag kan se det ur både en och två och tre synvinklar men när det är någon som gör eller behandlar mina barn fel då finns det bara en reaktion hos mej och det är att lejonmamman vaknar i mej och jag skyddar mina barn till vilket pris som helst! Mej kan man göra saker emot men man gör inte vad som helst mot mina barn och man bestraffar inte dem för val som jag gjort i mitt liv det är en sak som är säkert för då väcker man verkligen Lejonmamman i mej! Rätt ska vara rätt och är man vuxen så sköter man konflikter som en vuxen människa och håller barnen utanför!

Om jag bara skulle vara mamma och agera som jag kände efter allt som barnen redan har varit med om och har med sej i ryggsäckarna så skulle jag sopa framför dem så att de inte snubblar på småstenar, jag skulle tugga maten åt dem så att de inte sätter i halsen, jag skulle inte låta dem gå utanför dörren för att de inte skulle bli sårade eller besvikna på andra människor igen men jag vet att det inte skulle vara för deras egna bästa! De behöver lära sej att inte allt är farligt och att inte allt gör lika ont och sårar lika mycket som deras tidigare erfarenheter gjort alltså låter jag dem leva ett så normalt liv som det bara går, Jag biter mej i tungan och låter dem ta sina egna fajter, Jag låter dem se att man inte "dör" av att säja ett nej och att man inte får ett slag för att man gör det, att man inte blir idiotförklarad för att man ställer frågor som man ställde tidigare ~ jag låter dem lära sej att det finns de som bemöter dem naturligt och hur det ska vara där de tidigare haft de sjuka erfarenheterna!

För flera månader valde jag bort en person i mitt liv som jag kände jagade mej, tog min energi och som jag kände inte respekterade mej, som inte behandlade mej eller barnen på de sätt som jag tyckte att hon skulle! jag berättade varför jag valde att inte umgås med henne och innan jag valde bort henne ur mitt liv så var det många tankar, funderanden och övervägande just för att min äldsta och hennes äldsta var bästa vänner! Jag förstod att det kunde bli en konstig situation men bedömde att vi båda var vuxna människor och att vi skulle se till barnens bästa och inte låta detta gå ut över dem! Jag inser idag att jag var naiv och att det finns de som inte växer ifrån sandlådenivån någon gång! Jag kanske aldrig kommer att komma från min naiva tankesätt men för mej är det så att om man är vuxen så låter man konfliter och beslut som man gör som vuxen stanna hos den vuxna utan att påverka ens barn mer än vad de behöver göra! Trodde att alla som var vuxna och föräldrar tänkte så men inte då!

Idag var jag ute med barnen och såg på mina döttrar att det var något! Visade sej att två barn som var i lekparken, varav en var dotter till denna som jag valt bort att umgås med, hade skrattat för att de hade stövlar och galonoveraller på sej fastän det inte hade regnat! Mina barn valde själv att sätta på sej detta eftersom de älskar att leka i vattenpölarna men även för att det blåste och att då dessa håller blåsten ute. Jag sa bara till tjejerna att de inte skulle bry sej och att detta är sånt som man har på sej på våren och hösten - konflikten var löst och de fortsatte att leka och vara stolta över sina nya overaller och lyckliga över att kunna leka i vattnet! 

Senare på kvällen när vi sitter vid bordet och ska äta så tittar Skruttan på mej och jag ser hur henes ögon börjar fyllas med tårar! Jag förstår vad som ska komma redan innan frågan kommer över hennes läppar : Mamma! Får en vuxen förbjuda ett barn att leka med ett annat barn?

Jag känner bara att jag vet inte vad jag ska svara för jag vet direkt vad det rör sej om! Jag svarar så som jag tycker att man inte får det om det inte är så att det är ett barn som slår eller hela tiden gör illa eller har sönder saker eller att man hela tiden bråkar att man då som mamma kan säja att man inte vill att man leker med det barnet den dagen för att det bara är bråk! Då ser jag axlarna börjar skaka och att hon inte kan hålla tillbaka tårarna! 
- (namnet på barnet) sa att hon fick inte leka med mej för att du och (namnet på mamman) är osams! Så hon har förbjudit henne att leka med mej!

Jag känner att jag kokar inombords för jag tycker att som vuxen så låter man inte sånt här gå ut över barnen! Man straffar inte barnen med att de inte får leka med varann för de var bästa vänner och lekte varje dag! Att det var så det hade jag redan förstått eftersom vi inte hade sett den andra tjejen någon gång på dessa månader men nu var det uttalat och det hade rivit upp ärr hos Skruttan! Ärr som hennes sk pappa har gett henne när det kommit förbud på förbud och nu är det ytterligare en vuxen som gjort detta mot henne. Jag känner att jag vet inte vad jag ska säja för detta finns inte i min värld att man kan göra så hä för man drar inte in barn i något som är mellan vuxna och vi är inte osams. Jag vill inte ha en människa i min närhet som jag känner tar min energi så att jag interkar något och som jag känner mej jagad av! Jag vill inte ha en människa i min närhet som jag känner att jag inte får något utbyte av och som inte respekterar det jag säjer men osams är det sista vi är! Jag förklarade det och kan inte hon ta det så är det upp till henne!

I och med denna händelsen så kommer massor med tankar och reaktioner! Är det verkligen så här det är att föräldrar bara ser sej själv och sätter sej själv först? Det är ju inte mamman i detta fallet som kommer i kläm utan dottern! Jag vet att hon uppskattade att leka med Skruttan massor för vi hann bara hem från dagis så var hon här och frågade henne om de skulle leka! Hon var här hemma ofta och pratade eller kom och frågade efter en kram! Ser man inte som mamma att man sätter sin dotter i en sits? Hon vet om våran situation och en dels om barnen varit utsatt för och då känns det som att hon inte tänker längre än på sej själv för tror hon att jag ska bli vän med henne för att min dotter inte får leka med hennes dotter?

Ikväll så kom det ännu mer funderingar från Skruttan varför mamman gjorde detta! När Skruttan skulle somna sa hon: Jag tycker synd om L för jag vet att hon tyckte om att leka med mej för det sa hon mamma många gånger!

Jag känner att när sånt här händer så väcks Lejonmamman i mej och jag kan inte tänka klart för det känns så fel att en förälder inte kan se vad de utsätter sina barn för! De sätter sej själv först och ser inte till att barnen hanmar i en situation där det inte själv kan välja vem det vill leka med! Det kan inte vara så roligt att sitta i lekparken med sin gamla bästis och säja att min mamma säjer att inte jag får leka med dej!

Ibland undrar jag om det finns vuxna som stannar på den nivån som man befann sej på när man lekte i sandlådan. Om inte du vill leka med mej så får inte du låna min hink det är bara det att när man blir vuxen så är det inte döda ting som det handlar om utan det är ens barn, levande individer med känslor och tankar. Jag känner att om man är en förälder så måste man se till barnens bästa och det är inte att involvera dem i ens egna konflikter och vad man tycker och tänker till 100%. Vi leer tight här hemma för vi har gått igenom helvetet tillsammans men samtidigt är barnen bara involverad i det som de måste vara involverad i! När det var rättegång höll jag mej så nära sanningen jag kunde ~ jag sa att jag skulle träffa poliserna och att de skulle prata med mej om vad pappa gjort mot oss för jag ville inte ge falska förhoppningar! Idag när detta kom upp så förklarade jag så gott jag kunde att jag var inte osams med henne men jag ville inte vara vän med henne men det var inte så att barnen inte fick leka för det utan jag tycker att de ska leka om de vill det! 

Som vuxen är det dags att växa upp ur sandlådan och lära sej att sära på vad som är en strid för enbart vuxna och vad som ska involvera barnen! Man ska inte använda barnen som vapen för det är bara så att man som förälder har ett ansvar att barnen ska må bra och framförallt få vara barn och vara utanför allt detta men tyvärr så verkar inte alla ha förstått det. Känns som att jag kommer att koka över detta några dagar till mej en sak vet jag iallafall och det är att jag kan gå rak i ryggen och stärcka på mej för mina barn drog jag inte in i någon konflikt som är en vuxenkonflikt och kommer inte att göra heller för i mina ögon är inte barn ett vapen de är en gåva som jag har fått och det är mitt ansvar att de ska må bra och ha det bra!

  KRAMAR     

Idag hade jag möte med mitt "team" och denna gången var det min arbetsterapeut och min psykolog som jag skulle träffa för att det var de som hade den största kompetensen inom de områden som jag kände sist att jag behövde hjälpen med just nu! Jag tycker inte om att vara i positionen att vara där att det är jag som behöver hjälp men på något sätt så är det bara att gilla läget och de har blivit en del av mitt liv eftersom de är just mitt team och jag känner dem så väl eftersom vi i princip har kontakt varje vecka och ibland mer än det så det känns som att jag inte kan dölja så mycket för dem! De ser mer än det jag säjer med ord ~ de ser bakom min "rustning". Idag var min psykolog som även är min kordinator med för att vi skulle försöka hitta mina "nycklar" till att reda upp i kaoset när jag känner att det bara blir ett enda kaos i mej av känslor men jag inte vet vad det är jag känner och jag inte vet vad det är jag känner för det är bara för mycket! Det tar för mycket energi, jag kan inte sortera och jag kan inte fokusera och framför allt så känner jag att jag i dessa situationer fokuserar på fel saker. Samtidigt gör min skada många gånger att jag inte till slut minns vad det är som var den utlösande faktorn till reaktionen och det gör att frustrationen är ett faktum! Det positiva var att min psykolog inte var det minsta orolig eller fundersam över detta utan tog det med ro och att det inte var det första fallet som hon hade med detta! Nu ska jag registrera mina tankar och hur jag känner det och tillsammans ska vi försöka komma fram till vad det är för känsla jag känner eftersom jag inte kan sätta ord på det själv men framför allt vad jag ska göra för att bli av med den och bara det känns som en så enorm lättnad! Det är någon som ser en lösning inte bara det kaoset som jag ser på detta! Kan hon se det så litar jag på att det finns en lösning och bara det ger en lättnad!                                                                                                                                                                                                                     Sen kom reaktionen! Jag insåg att en registrering av mina tankar skulle inte innebära att jag skrev att jag tittar på blomman som står i förnstret och känner att jag känner ett lugn! Någon ska se de tankar som jag tänker och se hur jag reagerar på dem och veta att det är jag som tänker dem! De tankar som jag ibland inte ens vågar erkänna för mej själv att jag tänker! Som att det bara jag insåg det kom en bubbla ovanför mitt huvud så tittar hon på mej och säjer: Du får och ska skriva ner de "förbjudna" tankarna, de som du tycker att du inte har rätt att tänka och jag vet och du vet innerst inne att du har rätt att tänka dem för det är de som ger dej något att jobba med och det är dem som gör att jag kan hjälpa dej att komma vidate!" Och jag vet ju att det är så det är men samtidigt så är det så skrämmande att någon ska kunna förknippa dem med mej, någon som känner mej och som vet vem jag är och som vet hur jag fungerar men jag inser att jag måste ju göra det och att det kommer att hjälpa mej! Jag vet att jag kommer att göra det jag måste bara hitta modet! Tanken fanns och den har snurrat många, många varv idag men för varje varv som den har snurrat så har jag kommit till fler insikter!

                                                                                                                                          För många, många år sedan när jag läste akutsjukvård och vi läste om detta att komma till olycksplatser så pratade vi om detta att rädda personer som höll på att drunkna! Jag minns en kille som gick i min klass som jag pratade massor med och han sa en sak som kom till mej idag! "När man ska rädda en som druknar måste man ha modet att sjunka med den till botten för först där får man kraften att skjuta ifrån så att man kommer upp till ytan snabbt igen" Jag fäste inte så mycket vikt vid detta då men ju mer jag tänker på detta idag dessto mer inser jag hur klokt det var! Det är inte så farligt som jag trott att komma ner till botten för jag kommer inte längre ner, det tar stopp där! Jag kan ta ett avstamp där och jag kan skjuta mej själv upp mot ytan igen bara jag har modet att göra det och för en gångs skull så inser jag att det är just det jag har ~ för jag har inget att förlora! Jag har bara allt att vinna!

                                                                                                                                          När hon läser mina tankar som jag knappt vågar erkänna för mej själv att jag tänker så kan hon tänka att jag är knäpp! Ja men vad spelar det för roll ~ hon vet vad jag har gått igenom och hon står bakom mej! Jag kan inte sätta ord på känslan, jag vet bara att jag känner igen den och att jag inte mår bra av dem! Jag vet inte hur jag ska få ur mej dem för jag har inte hittat sättet för det än och nu har jag fått möjligheten att få hjälp med det ~ vad har jag att förlora!?! Att jag visar att jag är sårbar för att jag har känslor och att dessa känslor alltid tidigare varit förknippade under de senare åren med bestraffningar fysiskt och psykist men jag vet i min hjärna att det blir de inte denna gången men kroppen är livrädd. Varför kan jag inte se det som att jag nu får en möjlighet att visa kroppen att den inte kommer att bli bestraffad.....................

                                                                                                                                          Är det så som min terapeut och även barnens terapeut sa att de kroppsliga minnena alltid finns där! De bleknar med tiden men de försvinner aldrig? För en gångs skull ska jag låta förnuftet vinna och hur rädd jag än är ska jag göra den här registreringen över mina känslor och tankar, jag ska hitta modet att låta någon som står mej nära och som verkligen känner mej få läsa det för det har jag inte vågat hittills och jag vet att när jag har klarat det har jag vunnit en vinst för jag har vunnit över mej själv, jag har vänt min sårbarhet till en styrka och jag har vågat visa mej sårbar inför någon som inteutnytjar den utan vårdar den och hälper mej istället för att använde den emot mej och trycka ner mej med den och förgöra mej!

                                                                                                                                          Jag ska våga och jag ska vinna! Och min vinst kommer att vara att jag kommit en liten bit till på vägen till att hitta mej själv igen!

  KRAMAR                                                                                                                                       

En tanke som har snurrat i mitt huvud i flera dagar sen jag pratade med min advokat sist och vi började prata om tiden när någon gång i framtiden OM allt någon gång blir klart, vilket vi hoppas och tror och vad jag skulle fylla mitt liv med då är vem är jag!?!?! Jag är närmare 40 än 30 och egentligen borde man veta det då men jag inser att jag vet inte det ~ jag behöver läta känna mej själv utan alla de "roller" som jag har i livet!

Jag vet vem jag är när vi kommer till rättssammanhang för där är jag den bestämda som inte viker en tum! Jag är den personen som kom in på min advokats kontor 14 dagar efter att den sista misshandeln hade hänt och berättade precis hur jag ville ha det med barnen och vad jag tyckte och tänkte och på det har jag inte vikt en millimeter. Barnen  ska inte tillbaka till helvetet och jag kan gå genom eld och vatten för att det ska bli så och jag har förstått idag att det inte är vanligt att man som mamma håller samma linje hela vägen. Jag bestämde mej redan från början att det var den linjen jag skulle köra och jag skulle inte ljuga eller manipulera och det har jag inte heller gjort och jag är stolt över att inte ha gjort det och att jag inte kommer att göra det och här har jag en så tydlig roll! Min advokat vet vart han har mej till 110% för det jag sa där för år sedan är det som gäller fortfarande både rörande misshandlar men även barnen! Här vet jag vem jag är som målsägande!

Jag vet vem jag är som mamma! Jag är den som är rättvis, som låter barnen ta ansvar men som samtidigt låter dem vara barn. Jag låter dem göra misstag men jag finns till hands för att visa dem hur man gör det rätt och jag finns där för att trösta, för att visa dem vad som är rätt och fel och jag hoppas att de en dag kan ha mej som en förebild! Jag gör fel men jag är inte mer än en människa. Jag kan skratta mej barnen men jag önskar att jag kunde visa min svaga sida mer för barnen. Jag har svårt att låta dem ta motgångar men det är för att jag tycker att de har fått mer än nog av dem redan i sitt korta liv. Jag skulle ge vad som helst för att de skulle slippa lida mer och jag skulle ge vad som helst för att kunna ge dem beskedet att de aldrig mer ska behöva träffa den personen som de är mest rädd för i hela världen! Jag har en tydlig mamma-roll som jag har funnit mej i och hittat min plats i vardagen med städ och tvätt och matlagning och allt annat som hör till att vara mamma! Jag önskar att jag kunde dela mej, att jag hann med mer än vad jag hinner men jag har insett att jag kommer inte att hinna det hur mycket jag än försöker och jag har accepterat att så länge barnen är nöjda så är jag nöjd! Det känns på något sätt som att det är jag och barnen mot världen för vi har gått igenom så mycket och kommit så nära varann! 

Jag vet vem jag är som dotter, som syster, som vän och som dagis mamma och som alla andra roller som man har i livet och det känns som att jag vet det, har accepterat dem och är accepterad för dem av de människor som jag har runt mej så egentligen skulle jag vara nöjd! När jag skulle ha mitt första barn som aldrig föddes så läste jag massor med böcker om hur man skulle kunna bli mamma utan att tappa bort sej själv som person! Jag insåg inte då att jag redan var borttappad, att jag inte fanns som person längre utan att normaliseringsprocessen redan hade gått långt och att jag var en skapelsen av hur han ville att jag skulle vara! När jag kom från helvetet visste jag inte vad jag tyckte om att göra, äta eller något! Jag trodde att jag visste det men innerst inne så visste jag att det var vad han ville att jag skulle tycka! Jag började att bygga upp mej själv igen och jag har kommit jättelångt i det och idag vet jag vad jag tycker om, jag vet vad jag tycker och tänker och jag står för det men jag inser att jag känner inte mej själv! Det låter som att jag är schizofren det inser jag men det är jag inte men det har inte funnits utrymme i mitt liv att bara vara jag för de andra rollerna har tagit för stor del av tiden och krävt för mycket så det har inte funnits kraft och tid att vara just bara jag! 

Barnen har tagit sin plats, och det är rätt för det ska de göra för de ger så mycket och de har inte bett om att bli födda och inte att situationen som de föddes till skulle vara denna. Jag blev själv med tre små, det är inte bara att tänka på att det ska finnas plats för mej när jag har dem på heltid. Någonstans finns iallafall sorgen ~ vart finns "jag", personen bakom alla dessa rollerna och vem är den personen?!?! Den personen som inte behöver tänka på hur allt den säjer eller gör kan slå tillbaka i en vårdnadsprocess eller i brottsmålet! Tycker den personen om att göra de saker som den en gång i tiden tyckte om att göra för det har ju gått så många år så jag knappt minns hur det var! Hur känns det att bara vara "jag"

Jag vet att när man skaffar barn så blir man förälder för resten av sitt liv i resten av sitt liv det är inget man väljer när man vill vara och när man inte vill vara utan det är ett ansvar men det är inte alla som är det ensam 24 timmar per dygn 365 dagar per år! Det är inte alla personer som är offer och målsägande utöver det och samtidigt ska bygga upp sej själv och framför allt ska lära känna och hitta sej själv mitt i allt detta!

Det är bara att konstatera att på ett sätt så vet jag vem jag är men samtidigt så kan jag bara säja: Hej här är jag ~ vem är jag?!?!

  KRAMAR    

Igår efter beskedet hos läkaren men även idag så känns det som att jag har gjort en resa i, tiden ~ tillbaka till den första natten på det skyddade boendet! Jag hade ont precis överallt efter alla slagen och sparkarna men jag behövde inte höra stegen och rösterna i sjukhuskorridoren men alla andra ljuden som inte var bekanta var fortfarande skrämmande och gjorde att jag var på helspänn! Det kändes som att allt hade tagits ifrån mej och jag hade inte ens mitt eget namn längre och det kändes som att jag hde försvunnit lite till! Mamma hade lämnat mej där och det kändes som att jag inte hade kontakt med världen utanför och det fanns "nya regler" som jag skulle lära mej att leva efter! Jag hade inget mer än kläderna som jag hade på mej som var mitt och jag kände mej ensam och övergiven och tomheten var enorm och jag gav mej själv ett löfte där och då att jag ALDRIG mer skulle ta något förgivet. Allt jag visste att jag hade var här och nu! Jag var inte lovad en morgondag, jag var inte lovad att jag skulle kunna gå utanför dörren dagen efter och jag lovade mej själv att jag skulle värdesätta varje stund på ett helt annat sätt än jag hade gjort tidigare i livet för tidigare hade jag tagit dessa stunder så förgivet för de bara fanns där varje dag! Jag kunde gå ut i skogen, jag kunde åka till affären och jag kunde göra det som man bara tar förgivet att man gör i livet även om jag var kontrollerad men plötsligt så var det borta.

Sen kommer vardagen även om den inte är som den en gång var och med den så kommer tanken att "jag måste städa idag så gör jag det med barnen imorgon" men varför tänker man så egentligen? Vad är det som säjer att det kommer en morgondag och barnen och den glädje som de ger är viktigare än att det är städat och undanplockat här hemma! Varför tänker jag inte istället att jag gör detta med barnen idag och OM det kommer en morgondag så städar jag då! Egentligen så vore ju det den mest sunda tanken för det var ju det jag lovade mej själv att jag skulle ta tillvara på varje stund! De stunderna är ju de som ger mej kraften att ta nästa steg, det är ju de stunderna som ger mej glädjen. Barnen och jag gör massor av roliga saker tillsammans och vi hittar på massor med saker men egentligen så skulle man ta chansen så mycket mera för det är ju det som ger mest!

Igår när jag kom hem så slog mej tanken "om detta var min sista dag att leva vad skulle jag göra då?" Svaret är inte självklart för det finns massor av saker som jag skulle vilja göra men jag vet att jag skulle inte prioritera att städa och ha kliniskt rent hemma och såna saker. Jag vet att det är saker som man måste göra för att livet ska fungera men kanske är det så att man lägger så mycket vikt vid de sakerna så att man glömmer det som ger livet en mening och som gör att livet får det lilla extra, att man får den lilla extra glädjen och den lilla extra betydelsen i livet. Innan allt hände var jag dagligen ute i skogen med hunden på promenader men jag uppskattade det inte för jag tog det bara så förgivet för det var en del av livet men jag vet hur mycket jag saknade det när möjligheten inte fanns! Varför är det så att det ska behöva hända något innan man värdesätter det som man har runt sej! Varför är det lättare att se det negativa än det positiva? För hur många gånger ser man inte att det är dammtussar på golvet som man "måste" dammsuga upp istället för att se att det är sol ute och att man borde ta tillfället att gå ut och njuta av den?!?!?!?!

Jag är på ett sätt glad över att jag gjort denna "resa" för på ett sätt har den fått mej att inse att man inte ska ta saker förgivet i livet för de kan försvinna på en sekund eller genom en handling. Idag när jag får världens hårdaste kram av Liten och kommentaren "Min älskade mamma" så känner jag att den stunden är värd mer än allt annat! Jag känner att det finns stunder som man låser in i hjärtat och som kommer att stanna där för evigt och jag önskar att varje gång när jag kommer till valet att jag ska välja mellan två saker att jag kan minnas löftet som jag gav mej själv den natten att jag ska leva här och nu inte planara för hundra år framåt! Jag vet att man måste ha framförhållning men samtidigt så finns det stunder som inte kommer tillbaka! Man får bara en chans och väntar man för länge så försvinner den! Allt kan förändras på en sekund, med en diagnos eller med ett ord och när man kommer dit så är det bara så att man måste tänka om!

Jag känner att denna resa har lärt mej massor och jag vet att jag många gånger borde tänka på andra sätt än jag gör. Den enda människan som jag kan påverka och som jag kan få att påverka det liv som jag har och lever är mej själv! Det finns faktorer som jag inte kan påverka och det finns måsten som jag inte styr över men jag styr över många saker som påverkar min vardag och jag styr över många glädjeämnen i livet bara jag väljer att se dem och ge dem ett utrymme! Bara jag väljer att prioritera dem och prioritera rätt och de valen ligger hos mej och ingen annan! Kanske är det så att ibland behöver man ett besked som inte är så positivt och ibland behöver man motgångar för att ännu en gång bli påmind om att livet är här och nu inte imorgon och inte i nästa vecka eller när överklagan är över! Det gör ont att få "domar" men ibland så behövs det ett uppvaknande men jag önskar att de inte var så många men kanske är det priset jag får betala för att jag och barnen en dag ska få ett tryggt och bra liv! Kanske kommer jag en dag att vara tacksam över de saker som jag fått lära mej och de insikter jag fått under denna resa men framförallt att jag fått lära känna mej själv och mina styrkor och svagheter på ett sätt som jag aldrig någonsin hade fått chansen att göra annars!

Jag har betalat ett pris och någon gång måste jag få det jag betalade för ~ ett liv med glädje och där jag kan leva och njuta! Hoppet är det sista som lämnar en och en dag så kanske det slår in bara jag vågar hoppas och öppna dörren till lyckan och släppa in de lyckliga stunderna och nu är stunden att börja göra det!

  KRAMAR     

Livet går inte i repris och man ska leva varje ögonblick som om det var det sista, man ska njuta av varje ögonvblick och se det ljusa och listan går att göra enorm över alla kloka ord som sagts om detta och jag vet att man ska tänka så och att allt blir så mycket lättare om man gör det men ibland så går det helt enkelt inte! Det går inte att se ljuset i slutet av tunneln för det finns inget slut i tunneln just för tillfället och hur gör man då för att se det?

Jag känner att hur många gånger har jag inte tänkt att man inte ska ta ut saker och ting i förskott och den här gången har jag inte gjort det men ändå kunde jag inte hindra tårarna från att rinna ner för kinderna, att känna att det gör ont, att känna att benen blir undansparkade ännu en gång och att det ännu en gång är en kamp som man måste kämpa för att ännu en diagnos har satts för att situationen är som den är och för att det som har hänt har hänt och då känner jag bara att när ska detta ta ett slut och kommer det att ta ett slut?!?!?!

Ibland känns det som ett "hån" att veta att jag tidigare hade en kropp som var frisk nu sitter jag där med fullt av diagnoser och får höra att om inte jag ändrar på situationen och faktorer så kommer jag troligtvis inte att uppleva min 40-årsdag för min kropp kommer inte att orka att gå på reserven och det stress och flykt läge som den hela tiden gör och har gjort i år och jag vet att jag kan inte göra något åt det! Det är inte jag som har makten till det utan det är samhället som inte har "resurser" eller som inte "vill" ta i detta! Jag är för dem bara en siffra i statistiken och att min kropp bryts ner av detta vad bryr de sej om det! Att det är jag som påverkas av att leva under denna press det syns inte i deras papper men det syns på mina värden och det syns på min kropp! 

Det är lätt att säja att man inte tänker på det och att man inte låter det påverka en för det gör det inte på ett sätt men ändå så finns det där hela tiden - omedvetet och medvetet för det görsej påmint på olika sätt! Inget i vårat liv är som det var tidigare - ingenting går längre av sej själv! Allting som händer och sker måste först tänkas igenom minst två gånger så att det är säkert, sedan måste det kollas så att det är rätt och sedan måste man tänka till en extra gång. Så många saker och tankar ligger omedvetet och påverkar, gör att man är på sin vakt, att man är på helspänn, att man är beredd att fly och att jag är beredd att försvara mej och framförallt barnen men allt detta har vi levt i så länge så det är vardagen. Jag reagerar inte längre förän jag ska förklara det för någon annan! 

Idag inser jag när jag ser en läkare som jag aldrig förr har sett torka tårar som rinner på hennes kind, titta på mej och säja: "Du gör inte bara det du måste, du gör inte bara det en mamma gör utan du gör det dessutom helt suveränt bra och starkt! Du kör på reserven men du klarar det och du kommer att fortsätta vad jag än säjer just för att du är en mamma!"
Då insåg jag att det är så det är ~ om det är så det kommer att bli, att jag kommer att stupa för att reserven tar slut, så kommer jag att köra tills dess bara för att rädda barnen för det finns inget alternativ! Så länge det inte finns ett annat alternativ så måste det finnas en reserv och det får bära eller brista! Jag får vara en siffra i statistiken utan att den kompleteras med mer bara mina barn räddas men en sak vet jag och det är att samhället kan aldrig lura mej mer att det finns ett barnperspektiv men de kan inte lura mej att säja att det finns ett människovärde heller för de har de visat mej att det inte finns för om det hade funnits det så hade inte jag mått som jag mår idag och jag hade inte suttit i den sits som jag sitter i heller.

Vare sej lagarna eller samhället visar mej att det finns människovärde eller att man värderar människor som unika individer! De visar däremot att man måste vara förbannat stark för att klara av att vara ett offer som varit utsatt för brott, man måste ha styrka och ork för att klara av att skydda sin barn, man måste ha ork för att stå upp för sej själv och de man älskar och samtidisgt ska man orka ta emot diagnoser, rehabilitering, hitta sej själv och mitt i allt ha ett fungerande liv och vardag! Inte undra på att jag undrar om slutat kommer någon gång....................................... och just nu känns det som att det ligger för långt bort redan!

KRAMAR