När min psykolog i mitt team i veckan använde ordet provocera så såg jag framför mej en tuffing som går på stan och provocerar fram bråk, eller som provocerar fram reaktioner så att andra känner sej kränkta. Jag såg tidningsrubriker om människor som känt sej provocerade i olika situationer och hela jag fylldes av en negativ känsla för ordet för mej var negativt och fyllde inte någon som helst positiv känsla eller funktion! Jag kände att allt som hade med det ordet att göra är något som jag bara skulle dra mej så långt bort ifrån som jag bara kunde och vända ryggen från, jag skulle inte vilja befatta mej med det över huvdtaget.

                                                                                                                                    Allt började med att hon läste denna registering som jag gjort av mina tankar och känslorna som det har rivit upp inom mej och det är som jag sagt till henne ~ jag kan många gånger inte säja vad det är jag känner för att det är "negativa" känslor, eller känslor som jag har stoppat in i ett fack som räknas som negativa för att de alltid förljdes av bestrafningar psykiskt eller fysiskt! När vi hade kommit så här långt så började det jobbiga för nu kom vi in på de känsliga ämnena!

Jag har gått på terapi med min terapeut i 1,5 år och jag har inte känt och jag har även sagt det till henne att jag inte har kontakt med mina känslor som är "negativa" för mej! Nu när jag pratade med min psykolog så förstod jag precis vad hon menade när hon sa att det blev så att man lärde in ett beteende att förneka de känslor som man inte ville ha, inte tilläts ha eller som gjorde för ont att ha! Jag känd igen mej i två av kategorierna för det tilläts inte att jag var arg! Irriterad fick jag vara så länge det var riktat mot andra så det lärde jag mej fort att vända alla känslorna som var negativa till irritation och rikta det mot dem som fanns runt oss istället mot honom för då slapp jag de bestraffningarna!

                                                                                                                                    Sorg ~ det tillät jag mej inte heller att känna för hur skulle jag orka det!?!?!? Tillät jag mej att börja känna det så skulle jag aldrig sluta gråta för mitt liv var ju bara tragiskt, och jag fick inte gråta eller vara ledsen för då var jag svag och det var man inte hemma hos oss! Jag började med ett beteende som var så att jag la helt enkelt locket på för att slippa bli bestraffad! Senare så vägrade jag visa för honom hur mycket han sårade mej fysiskt och psykiskt så dä la jag på locket ännu mer och ännu hårdare och stängde inne känslorna ännu mer! Mitt beteende blev ännu mer utpräglat att man höll dessa känslor inom sej och de fanns inte! 

                                                                                                                                          Nu inser jag att detta är ett av de värsta misstag som jag kunnat göra mot mej själv för jag har övat in ett beteende, ett mönster som är nästintill omöjligt att bryta för jag känner inte igen känslorna längre, jag vet inte hur man släpper fram dem och jag vet inte hur man hanterar dem för jag har tryckt ner dem för länge! Det är som hon säjer för att man ska kunna bearbeta ska det göra ont, man ska gråta, man ska vara arg och man ska känna att man verkligen får utlopp för dessa känslor. Jag har suttit på min terapi ~ det har varit jobbigt, ja men jag har fått reaktionen när jag har kommit hem och varit själv men jag börjar tro att det är som hon säjer att för att jag skulle ha fått de rätta resultaten så är det på terapin och framför andra som de skulle ha kommit för nu följer jag mönstret som jag tidigare gjort och som jag byggt upp! Men NU ska det brytas genom att hon ska provocera fram dessa känslor och jag ska provocera fram minnen!

När vi började att prata så kände jag att jag inte var beredd att återvända i minnet till åren innan misshandeln. Det finns inte kraft och energi att vara här och nu så hur ska det finnas kraft att vara där med i minnet och minnas, uppleva och känna. När vi hade pratat och diskuterat i över en timme så insåg jag och hörde i mitt eget resonemang att det var detta som jag var tvungen att göra för att komma vidare, för att bryta mönstret! Jag var tvungen att ta några steg tillbaka för att kunna gå framåt hur dumt det än låter och hur dumt det än känns för mej som är tidsoptimist och där allt ska gå fort framåt!Jag insåg där och då att jag måste göra en minnesresa till det förflutna, jag måste låta henne provocera fram känslorna ~ sorg och aggression för att jag ska lära känna igen dem! Jag måste göra det fastän det har en negativ klang, innebörd och att det känns negativt det ordet för mej! Jag känner ju mer jag har tänkt på det att det kommer att bli positivt för mej till slut! Jag måste göra detta för min och barnens skull även om det kommer att svida och göra ont inombords! 

På något konstigt sätt så inser jag att ibland så måste man för att komma vidare i livet gå tillbaka och göra de saker som blev fel där och då så rätt som det bara går! Det är inte alla saker som man kan göra det med, men de som man kan göra det med de ska jag ta chansen! Jag vet att det kommer att kännas jobbigt och jag vet att det kommer att göra ont. Jag som inte gråter så att andra ser kommer att få svälja min stolthet! Jag kommer att få bli den svaga jag och på något sätt så känner jag att jag önskar att de som var på skyddade boendet hade tvingat mej att komma till den gränsen att jag bara bröt ihop när jag var själv och inte hade några barn och ingen som var beroende av mej, för kanske hade jag då lärt mej att "lyfta på locket" och lärt mej känna igen känslorna som jag inte fick känna! 

Det känns konstig att vara vuxen, mamma och ta ansvar för så mycket och samtidigt inte kunna identifiera sina egna känslor! Samtidigt så inser jag att det är som hon sa till mej att när man levt tillräckligt länge i ett trauma så stänger man av de känslor som inte det finns utrymme för och det var det jag gjorde för att överleva. Samtidigt så väljer jag att se det så att jag har modet att se att jag inte kan känna igen de här känslorna och att jag har lärt mej ett beteende som jag inte tycker om och som jag inte mår bra av! Nu ska jag bryta detta mönster och beteende och jag gör det för min och barnens skull även om det kommer att göra ont och det kommer att kosta tid och energi som egentligen inte finns men det känns som att vi är värda det och för en gångs skull så är jag beredd att ta ett steg tillbaka för att komma framåt! För en gångs skull är jag beredd att låta det ta tid för jag inser att det tar tid att bygga upp det som har brytits ner och jag ska för en gångs skull satsa på mej för det är mina barn värda att ha en mamma som fungerar och även om jag vid min ålder borde känna igen mina känslor så vågar jag idag erkänna att det som har hänt har gjort att jag inte gör det men jag vågar samtidigt erkänna att jag förtjänar en chans att lära mej att känna igen dem ~ och jag ska ta den! 

   KRAMAR   

Känns verkligen som att när nästippen kommer ovanför "vattenytan" och har varit där ett tag och jag känner att det börjar finnas ett liv och en vardag som känns lite lättare att leva så händer det något som förändrar förutsättningarna för livet igen ~ så även denna gången!  Idag så blev det ett besök med min terapeut på schemat och eftersom det bara är tre gånger kvar innan det är klart med terapin med henne så känns det som att vi försöker binda ihop säcken! Vi pratar om det som vi har gått igenom tillsammans men även hur jag har upplevt det som vi har gjort för att jag ska ha kunnat bearbetat. En del av mej är överlycklig över att jag ska avsluta terapin för det känns som att varje gång som jag åker in så påminns jag om det som har hänt medan en annan del av mej är livrädd att jag ska återvända till att bli den personen som inte vågar känna och tänka utan lägger "locket på känslokastrullen" istället! Samtidigt så vet jag att jag är modigare nu och jag kom till terapin med en person som jag inte kände, den personen som skulle vara jag och jag går därifrån med en person som jag håller på att "lära känna och utforska" och framförallt håller på att bygga upp till den personen det var meningen att hon skulle bli ~ mitt rätta jag! 

Idag insåg jag att man aldrig slutas att utvecklas och växa som person om man är beredd att lyssna på sej själv och andra! Min terapeut frågade mej vad det var som jag tyckte hade fungerat på terapin och varit det som varit "verksamt" för mej! Då insåg jag att när jag kom dit så trodde jag att hon skulle servera färdiga lösningar! Jag var så van att lyssna på vad alla andra tyckte, tänkte och framför allt vad alla andra tyckte och tänkte att jag skulle göra och rätta mej efter det så det var det jag förväntade mej att hon med skulle göra! När hon inte gjorde det utan bollade tillbaka frågorna till mej, mitt traumatiserade, förvirrade jag så blev jag ännu mer förvirrad! Hur skulle jag kunna veta det och det var ju inte jag som skulle komma med lösningarna jag var ju där för att få hjälp! Idag inser jag att det som fungerade bäst och som har gjort att jag står där jag står idag det är att hon gav mej modet att lita på mej själv och att hon gav mej verktygen att hitta svaren hos mej själv! Jag kommer att tvivla många gånger i mitt liv, jag kommer att undra om jag gör rätt, om jag tänker rätt eller om jag reagerar rätt men någonstans kommer allt det som hon gett mej under timmmarna av terapi finnas med mej som verktyg! Jag är starkare idag än jag någonsin varit för jag inser att jag inte ska acceptera att människor behandlat mej på ett sätt som inte känns okej för mej, jag ska inte acceptera saker som inte är vad jag vill och framförallt jag ska inte förneka mej själv mer! Självklara saker säkert för de flesta men det var det inte för mej för jag och mina känslor, vilja och tycken fanns inte! Och efter allt som hände på slutet så var jag traumtiserad och förvirrad och det gjorde inte något lättare! Sen inser jag att det är som hon säjer att det kommer att komma nya situationer som jag kanske kommer att behöva hjälp och vägledning i men jag känner att jag vågar ta det beslutet där och då för jag vet att jag är värd mer än att bara lägga mej för andras vilja och tycken! Jag är lika mycket värd som andra och min vilja är lika viktig som alla andras! Jag kommer inte att sänka mina gränser mer för de är lika viktiga för mej som andras är för dem!

Kändes som att massa stenar har fallit från mitt   bara genom att jag tagit ett beslut för ett bra tag sedan att jag skulle avsluta terapin men även för att det fortfarande känns rätt! Det känns som att jag idag vågar ta beslut som jag inte vågade ta tidigare! Jag vågar lita på mej själv på ett annat sätt och det kändes verkligen som min terapeut sa Jag vågar ha ett leende på läpparna även när jag pratar om mitt liv och besluten ~ det vågade jag inte innan och kunde inte heller ha! Det fanns inte orken men inte heller glädjen i liver på samma sätt till det men nu ser jag ljuset i live och vardagen på ett helt annat sätt! Jag kände att det äntligen kändes som att livet var på väg åt rätt håll!

                                                                                                                                    Förra veckan såg jag en notis på nätet att Skatteverkets data med skyddade personuppgifter hade blivit kapad! Jag kände på en gång att jag fick ont i magen men någonstans så kände jag att jag kan inte ha sådan otur att det med händer oss för det måste finnas något stopp någon gång på allt som händer! Det stod även i denna notisen att de skulle ta kontakt med de personerna som berördes av detta och med det så tänkte jag inte så mycket mer på det! Jag kände att ännu en gång var jag tvungen att tänka att jag kan inte ta ut saker i förskott och OM det har drabbat oss så får jag ta det då! Jag inser nu att jag borde ha förstått att vi var drabbade för det är mitt liv vi pratar om! Jag borde inte ha tänkt OM de kontaktar oss utan NÄR de kontaktar oss för att berätta att våra uppgifter har kommit ut!

Mycket riktigt så kom brevet idag att de ville att jag skulle ta kontakt med dem så fort som möjligt och jag kände att det var lika bra att få det gjort så jag ringde på en gång när jag kommit hem! Jag fick prata med en kvinna som berättade att de hade upptäckt att vi tillhörde de personerna som de hade fått ut våra personnummer med i dagsläget så kunde de inte se att det hade kommit ut några övriga uppgifter men de kunde inte garantera något! En del av mej var överlycklig över att detta var den enda upplysningen som de kommit åt men sedan insåg jag vad hon sagt att vi var tvungen att lämna kontaktuppgifter för att vi var innefattade i den förundersökning som inletts för att de skulle se vilka uppgifter som kommit ut under kapningen! Samtidigt så finns tanken om de klarat att göra det en gång vad är det som säjer att de inte gör det en gång till...................................

Jag blir så irriterad för jag och barnen har våra skyddade uppgifter av en orsak och man känner sej redan nog utsatt och rädd och så händer detta och det gör inte att jag känner mej tryggare! Hundra tankar har snurrat i mitt huvud och jag förmodar att hundra till kommer att hinna snurra där om vad som kan hända! Jag känner det som att bara min näsa kommer över "vattenytan och kan andas luft" så händer något som förändrar spelreglerna! Om våran adress har kommit ut, eller om vårat alias har kommit ut eller något annat av de uppgifterna som de har så är det ännu en orosfaktor som läggs på de som redan finns och jag känner att jag orkar inte med det! Samtidigt så känns det som att det är en oro att gå och vänta på att få ett besked och jag vet efter min egen resa att förundersökningar och rättvisans arm och kugghjul maler inte fort så det är inte att ett besked kommer att komma imorgon! Jag vill inte leva med rädslan att det ska ligga ett brev från honom i brevlådan för jag vet inte hur jag skulle reagera, jag vill inte leva med en ännu större rädsla att han ska stå utanför dörren en dag bara för att våran adress kan ha kommit ut! Rädslan och pressen var redan så stor på oss och just nu så känns den enormt  mycket större och det känns som att mina axlar är för små och spröda för att bära det -  och ändå så har jag inget val - det är bara att fortsätta att kämpa och fortsätta att gå för jag har ingen att dela det med och att ge upp är inget alternativ!

Orsaken till att man har skyddade uppgifter är inte att man tycker att det är kul eller att det är en häftig grej ~ det är för att man är livrädd och för att man inte vet vad konsekvenserna blir om man skulle bli hittad! Jag tycker därför att det är under all kritik att något sånt här kan hända men det visar hur utsatt man är även om man lever i ett samhälle som ska skydda en genom att man inte ska finnas till på samma sätt och med samma förutsättningar som alla andra men ännu en gång så inser jag att den enda som jag kan lita på fullt ut är mej..........................

  KRAMAR     

Jag känner att jag ibland hade en knapp som jag kunde trycka på som bara stängde av och på mina åsikter och känslor efter om det passade mej eller inte för det känns som att jag vissa gånger verkligen är en tickande bomb! Känns som att jag med skulle vilja vara en sån som bara lider med ibland och vare sej tycker bu eller bä men jag är inte en sån och jag har en åsikt och jag tycker, tänker och står för den efter att ha varit en sån som inte kunnat gjort det och jag kan inte stänga av det även om jag önskar att jag kunde det ibland!

Jag känner att när jag ser något som jag inte tycker är rätt, eller att den som redan är utsatt eller är svagare än andra blir ännu mer utsatt så bara exploderar jag och orsaken till det är att jag känner igen mej själv. Jag vet hur det är att vara den som hela tiden är i underläge, som kämpar för att komma upp till ytan och som hela tiden känner sej mindre än alla andra och jag vet hur ont det kan göra! Jag vet att det inte bara är slag från knytnävar eller sparkar som gör ont utan att även små ord kan göra ont och göra skada! Jag vågar reagera, jag vågar se vad som är fel och samtidigt så känner jag att jag önskar att jag bara kunde blunda för det är så mycket och det är så lite ork som finns!

Ibland undrar jag vart respekten för andra har tagit vägen i samhället för den känns som att den inte finns längre! Barn har inte fått respekten med sej hemifrån i uppfostran och de visar den inte för varann. Vuxna visar inte respekt för varandra och det känns som att respekt är ett ord som snart har försvunnit ur samhället och samtidigt så är det en sån sak som borde vara så självklar för allt som man behöver tänka på är hur man själv skulle vilja bli bemött! Jag lär mina barn när de bråkar och slåss och inte kan komma fram till en lösning själva "att hur skulle du vilja att din kompis gjorde om det var dej som de hade gjort så här mot?" Fast mina barn är små så kommer de snabbt fram till en lösning om hur de skulle vilja att deras vänner skulle göra och leken eller det som de höll på med kan fortsätta! Jag menar inte att jag är en supermamma men när barn klarar av det så borde fler vuxna klara av det! Det är så enkelt att tänka att så som vi vill bli behandlad så ska vi behandla andra!

Det känns som att när man har en åsikt, säjer den och står för den, och speciellt när man till på köpet är tjej, så väntar nästan de som hör när man säjer den att jag ska be om ursäkt för att jag har en åsikt och för att jag uttrycker den och jag vägrar. I för många år så rättade jag mej efter någon annan, jag satte mina egna tankar, känslor och åsikter åt sidan och jag tänker inte göra det mer för jag är en människa som har samma rättigheter som alla andra att tycka och tänka! Jag kommer att fortsätta att tycka och tänka och framförallt att reagera även i framtiden och det kommer ingen att kunna ta ifrån mej igen för nu är jag så stark att jag vågar stå upp för det! Jag är inte en sämre människa eller en bättre människa för att jag har åsikter - jag är bara en människa som bryr mej och som vill förändra! Jag kan nog uppfattas som kaxig men jag är inte det utan jag vågar bara tro på det jag står för och jag vågar tro på mej själv för jag har varit nedbruten som person men har lyckats bygga upp mej igen!

Jag lär mina barn att de ska tro på sej själv och att de ska våga tycka, tänka och stå upp för det så varför ska jag inte våga göra det själv! Jag inser att vissa tycker att det är farligt att andra har åsikter men det är för att de inte litar på sej själv, för att de inte är starka i sej själv och sina åsikter och att jag eller andra som har åsikter är ett hot!  

Jag kommer att fortsätta att stå upp för det som jag tycker är rätt! 

Jag kommer att fortsätta att reagera över det som jag tycker är fel 

Jag kommer att fortsätta att vara den jag är och respektera mej själv och andra och att vi inte tycker lika för jag har levt ett liv där man inte fick tycka eller tänka annat än den personen och det tänker jag inte acceptera en gång till i mitt liv!

Jag är jag och Du är du! Det enda som vi måste göra är att acceptera att vi är olika, tycker och tänker olika och vi måste visa varann RESPEKT för det är inte farligt att ha en åsikt om man är stark i sej själv och litar på sej själv och om man gör det är det inte farligt att andra har åsikter heller som inte är lika som mina!

  KRAMAR    

Idag har vi haft en sån här dag när vi har levt ett liv som varit så "normalt" som det bara går med våra förutsättningar och jag känner att varje gång vi gör det och det fungerar att vi gör det så njuter jag! Jag känner att jag får kraft att gå vidare, att kämpa vdare och ta "fajterna" som kommer för jag har fått känna på hur ett liv kan vara utan allt det där som inte hörde till livet innan Helvetet och allt fanns! I veckan när jag letade efter ett papper som min advokat skulle ha så ramlade det ut ett brev som vi fick i uppgift när jag gick i 9:an att skriva till oss själva! Vi skulle där skriva hur vi trodde att våran framtid skulle se ut! Jag var bara tvungen att sätta mej ner och läsa det när det ramlade ur pärmen även om jag visste att det skulle göra ont för fastän jag inte mindes vad som stod där så vet jag iallafall att det inte är den situationen som jag befinner mej i idag som jag skrev om då! 

Jag var bara tvungen att le när jag läste det för jag hade skrivit om att jag trodde att jag skulle bo i ett rött hus med vita knutar, jag skulle inte ha några barn och jag skulle jobba med helt andra saker än jag gjort ~ inget stämde med den verklighet som jag har levt i! Det som fick mej att le mest var hur naivt jag såg på livet då för det var verkligen med "reklamfilmsögon" som jag såg på livet. Jag kunde se framför mej hur jag satt och åt frukost med solen som lös in genom fönstret och inga problem i världen fanns då! Jag är glad att jag inte visste hur livet skulle se ut och vad det hade med sej!

Samtidigt så fick det mej att tänka! Många motgångar och jobbiga saker skulle jag vilja vara utan! Jag skulle vilja att barnen hade sluppit gå igenom det som de har gjort för de förtjänar en så mycket bättre uppväxt och framförallt en så mycket bättre start i livet, men nu blev det som det blev och vi har gjort det bästa av det! När jag tänker på det som har varit så ser jag ju att samtidigt som det har varit jobbigt så har det fått mej att värdesätta andra saker som jag tidigare bara tog förgivet. Jag har aldrig förr värdesatt att kunna gå utanför dörren för det var bara något som jag tog förgivet för jag gjorde det varje dag och jag gjorde det flera gånger varje dag precis när jag kände för det! Sedan en dag så kunde jag det inte ~ och det fick mej att värdesätta det den dagen jag kunde göra det igen! Förutsättningen för att vara utomhus kommer aldrig mer att bli den samma men jag kan göra det och jag värdesätter det!

Bara det att ha pengar kvar på kontot även om det inte är miljoner är något jag värdesätter idag för jag har levt under flera år med att jag har fått bett om pengar för att få åka och köpa mat till familjen, eller för att ens kunna köpa ett tuggummi till mej själv. Jag har levt med att redovisa var enda krona som kom in och som gick ut och därför värdesätter jag att kunna köpa maten som vi behver utan att be om lov! Bara det att kunna bestämma själv vad jag tycker om för mat och vad jag inte tycker om för mat ger massor!

Ju mer jag tänkte dessto mer inser jag att livet är en berg och dalbana! Det är bara det att mitt liv haft högre toppar som jag skulle och ska över än många andra någonsin ska över i hela sitt liv. Jag har klarat det och belöningen kommer nu när jag har dessa neråt turer som kommer mellan och jag kan känna att jag njuter av dem! Det är bara så att det finns massor av saker i livet som vi egentligen borde uppskatta men vi tar dem bara förgivet! Det är bara det att inget i livet är ett löfte om att det ska finnas där jämt ~ det är bara ett lån vi har! Idag värdesätter jag saker som bara tidigare fanns där och jag njuter på ett helt annat sätt!

Jag lever här och nu! Om det kommer en morgondag det vet jag inte! Om jag är frisk och kan gå om en månad det vet jag inte heller det enda jag kan veta det är att jag har stunden precis nu och jag har chansen att göra något bra av den, något som jag kan minnas och glädjas över och den chansen kommer inte tillbaka! Även om livet är en berg och dalbana så kommer det någon gång en lättare bit bara man är beredd att se den och bara man vågar ta chansen för den chansen kommer aldrig tillbaka och när man kört vidare i berg och dalbanan då är det försent för man får bara en chans!

Jag tänker ta de chanser som kommer för jag vet att när jag inte kunde göra det som jag tidigare bara tagit förgivet så var det som höll mej vid "liv" minnet av alla chanser som jag tagit och som jag gömt glädjen av i mitt hjärta! Den kan ingen ta ifrån en och den kan man ta fram när det är som jobbigast och det känns som att man inte orkar kämpa mer, att man inte orkar ta ett endaste steg till..............................................
...........

   KRAMAR    

..........Som man inte vet om att de finns där någonstans men de kommer fram när man behöver dem! Jag har känt det som att jag har stått och stampat på samma ställe i vad som har känts som en evighet (Jag vet att det inte har varit det men OM man är Sveriges största tidsoptimist så är alla dagar som inte innebär framsteg en evighet) Det känns som att alla tankar och alla reaktioner bara har stannat, de har fastnat i ett läge där de har stått på paus och det har känts hur frustrerande som helst för samtidigt så har det bara varit ett kaos inom mej av känslor men de har inte resulterat i något, jag har inte känt att jag har utvecklats och att jag har bearbetat! 

Min terapeut sa till mej förra gången och även denna att hon önskade att hon hade en bild som visade mej hur jag hade sett ut när jag kom första gången till henne, hur jag hade sett ut i halvtid och hur jag såg ut nu när vi håller på och avslutar för det skulle få mej att inse vilka framsteg jag har gjort för hon såg inte samma person framför sej! Jag inser också att jag inte är samma person egentligen för nu vågar jag tro på mej själv och jag vågar tro på att det finns en framtid! Jag vet att det inte var mitt fel det som hände för det spelar ingen roll vad jag hade gjort så hade resultatet blivit det samma ~ jag hade fått skulden och blivit bestraffad! Samtidigt så känner jag någonstans är det verkligen "meningen" att det ska behöva ta så här lång tid för att jag ska komma till den insikten?!?!?! Tydligen och samtidigt så kommer minnet av vad en klok person sa när jag bodde på skyddat boende att det tar minst lika lång tid att bygga upp det som brytits ner som det tagit att bryta ner det och jag inser att för en gångs skull så är jag beredd att låta det ta tid ~ bara jag vet att det inte kommer att rasa för minsta "vindpusten". Jag är beredd att inte vara den tidsoptimist som jag alltid är utan låta det ta tid och låta det bli ordentligt gjort och ge mej en riktig chans! När jag kommit till den insikten så känns det som att jag lättar och som om jag kommer flera steg framåt bara av att tillåta mej att stå still, bara att tillåta mej att det tar tid, bara av att tillåta mej att vara det jag är ~ en vanlig människa!

När jag lägger barnen så kommer ett minne! Jag minns den dagen när jag skulle klara ett bärtest! Det skulle göras på tid och det var samma krav på mej som tjej som det var på killarna. Först så skulle man bära i ena änden för att sedan byta och även bytena skulle ske på tid, det skulle bäras uppför trappor, nerför, på planmark och massor av andra krav ! Det kändes bara som att det fanns inte en chans att detta skulle fungera för fastän jag styrketränat massor så har jag som tjej inte samma förutsättningar som en kille! Dagen kom när vi skulle göra provet och jag kände mej hur nervös som helst och han som jag skulle göra detta tillsammans med som var instruktör tittade bara på mej och sa: Kom så går vi och sätter oss och pratar lite innan vi kör!

Vi gick och satte och en bit bort och en annan i min klass fick bära innan! Mathias som han heter tittade på mej och så sa han: T! Det spelar ingen roll att dockan som ligger där väger 85 kilo, att båren väger och utrustningen väger för det är inte det som är problemet ~ det är här problemet sitter (Han knackade med handen på mitt huvud). Så länge ditt huvud säjer till dej att du inte kommer att klara detta så kommer du inte heller att göra det, och då spelar det ingen roll om du bär en tändsticksask upp för trapporna, du kommer inte att klara det! Nu går vi och gör detta med inställningen att det är lätt, det kommer att gå och det är inga problem! 

Vi reste oss och jag fick en enorm kram som jag kan känna än idag! Jag kan känna hur den gav styrka genom att någon trodde på mej men även genom att han hade låst upp min egen tanke ~ att jag skulle klara det! Jag gjorde det med och jag insåg den dagen att man klarar så mycket mer än vad man tror att man ska göra bara man aldrig slutar tro på sej själv! Jag har tänkt på det många gånger under denna resa! De gånger som jag har tänkt att jag ska orka fram till en viss punkt så är det precis som Mathias sa den dagen ~ när man kommer till den punkten så finns det ingen energi kvar! Man är slut för hjärnan är inställd på att den ska klarar fram dit och inte längre men när jag tänker att jag måste orka men inte begränsar mej så tar jag slut, känner mej trött men energin tar inte slut på samma sätt!

Egentligen är det bara jag själv som kan och är den som sätter krokben på mej själv! Det är bara jag själv som begränsar mej själv och det jag kan och klarar! Det är klart att vi har fysiska, ekonomiska begränsningar och att lagen och samhället styr oss men den som begränsar oss mest är ändå i själva! Hur många gånger tänker inte jag att jag kommer aldrig att klara detta och hur många gånger får jag inte rätt.....................................

Min morfar använde ofta uttrycket att var och en är sin lyckas smed och jag inser att det är så det är men samtidigt så är det så att det är upp till var en och att välja om man vill att ens tankar ska göra en svag eller stark! Idag är jag ännu tacksammare än tidigare att jag har den bakgrunden som jag har och att jag har de postiva minnena från förr med mej som gör mej stark! Jag har sagt det förr att allt som händer och sker har en mening och det känns ännu mer så just nu för idag känner jag mej stark och tanken gör mej ännu starkare!

  KRAMAR    

Idag har jag och Kruttan röjt ute och plockat och sorterat allt som man tänker att man ska göra en annan dag men som aldrig blir gjort men idag så gjordes det! Som vanligt tyckte hon att det var roligt tills alla leksakerna låg utspridda så att hon såg vad som fanns och att hon lätt kunde välja och jag var den som fick plocka och sortera sedan själv men jag kände att idag så passade det mej för jag behövde den tiden för att bara tänka!

Igår så tog jag mpdet till mej och berättade för henne att det inte skulle bli att tanterna och farbörderna skulle bestämma om de skulle vara tvingad att åka tillbaka till pappa igen förän efter sommaren och vi bestämde att vi skulle försöka glömma detta under sommaren och tänka på att vi skulle ha det kul och göra så mycket som vu kunde denna sommaren och så fick det komma efter att hon började skolan när det väl kom! Jag visste inte hur hon skulle ta detta men när jag kände hennes små armar runt min hals och hörde henne säja mamma! Tack att du berättade så jag slipper fundera så kände jag att jag gjorde rätt trots alla stunder som jag funderat och som jag tänkt om jag skulle göra det rätta med att berätta och den kramen berättade att jag gjorde rätt med att ge henne det beskedet jag har här och nu!

Idag när jag höll på här ute i trädgården så är det en tanke som snurrat varv på varv i mitt huvud och det är just detta ~ hur tänker föräldrar som använder sina barn som ett vapen för att komma åt den andra föräldern, eller bara för att man som förälder ska må bra eller för att man behöver de pengar som man får i bidrag för barnen och därför driver en vårdnadstvist och svärtar ner den andra föräldern med lögner och svek!??! Hur lågt ner har man inte sjunkit när man gör det och det värsta är att samhållet tillåter att detta förekommer och man tar förgivet att när det förekommer en vårdnadstvist så ska det vara fulspel med! Finns det människor som är så ful så att de skaffar barn bara för att de får pengar för de barn som de skaffar? Frågar du mej så tror jag det men jag tycker inte att det är rätt!

Jag tycker att om man flyttar isär så måste man kunna vara så pass vuxen att man om det inte finns våld eller övergrepp så borde man kunna prata om det men tydligen så är det inte alla som tänker så! Jag känner att det många gånger handlar om vad föräldrarna tycker och tänker men barnet ~ är det egentligen inte det som man borde lyssna på i detta stadiet och se hur det vill ha det! Jag tror inte att barn ljuger och jag vet att de gånger jag säjer till mina barn att inte berätta något så är det just det de gör och det första som de gör! Ändå säjer myndigheter än idag att man inte ska lyssna på barn som lever med endast en förälder under ett längre tag för de har påverkas! Jag känner att jag kokar när jag hör det för det finns faktiskt vi föräldrar som inte påverkar våra barn, som inte behöver åverka våra barn för de vet redan vart och vad de vill och varför kan då inte yndigheterna lite på detta!

Jag tror att det är så här ~ om man gick in och granksade flera fall som idag är i vårdnadstvister så skulle man se att det är föräldrar som ljuger för att skydda sej själv, för att man är beroende av de bidrag som man får med barnen och massor med annat och det skrämmer mej att se! När jag för ett tag sedan gick in på en bloogg och det står att hon kämpar för att få tillbaka sina barn och senare så ser jag att det står att hon inte kommer att kunna betala räkningarna för att inte hon får bidrag ioch underhållen då blir min fråga: Är det barnen som hon vill ha eller är det pengarna?

Jag tycker att om man kämpar för sina barn ska man göra det för att DE ska få en trygg miljö att växa upp i där de kan utvecklas och bli de individer som det är tänkt att de ska bli, det är inte meningen att man ska använda dem får att såra den andra föräldern eller för att få pengar så att man klarar sej! För mej finns det inga pengar i världen som kan kompensera om inte mina barn skulle må bra och känna sej trygga för mej är det just det viktigaste och att vi har mat på bordet så att vi kan äta oss mätta! Att vi har varann är en trygghet och inga pengar i världen kan köpa den!

Snälla du som läser detta och ligger i vårdnadstvist, stanna upp och tänk varför just DU befinner dej där du gör och vad ditt skäl är! Är det för ditt eller barnets( barnens skull som du gör detta! Om d har den rätta avsikten så vet jag att du kommer komma  till mål som en vinnare för jag tror på Karma och rättvisa! Och alla barn är värda att kämpa för att de ska få känna trygghet och värme, kärlek och en trygg famn att krypa in i!
   KRAMAR     

Idag var jag och Skruttan på en mataffär, de andra två hade valt att de inte ville följa med utan ville stanna kvar hos mormor och morfar när jag skulle åka för att handla, när det kommer en polis pikebuss med sirener och blåsljus på, och strax efter den så kommer det en vanlig polisbil även den med sirener och blåsljus och de åker mot hållet som vi åker hemåt men även till mormor och morfar! Skruttans kommentar är: Mamma! På dagis har vi lärt oss att om det kommer bilar med sirener på då ska man skynda sej att springa långt från vägen för då har de bråttom! Jag kunde pusta ut för hon hade inte förstått att det var polis och det var inte kaos som det hade varit i somras!

Sen kom kommentaren från en tant som stod bredvid mej: Undra vad det har hänt för trafikolycka nu då?!!??!!??!!??! Det var först när hon uttalade de orden som jag insåg hur sjuk min första tanke och min reaktion var för hennes var ju naturlig och ändå så kände jag att jag tittade på henne som att hon var knäpp och hade den mest onaturliga reaktion som man kunde ha och ändå är det ju så som hon tänkte som jag "borde" ha tänkt om jag hade haft ett "normalt" (vad jag avskyr det ordet) liv! Jag insåg där  att min kropp i den stunden som den hörde sirenen och såg polisbilarna så fanns tanken och reaktionen att Han hade hittat dem medans jag var och handlade och att det var dit poliserna var på väg! 

I de här situationerna så har hjärnan och kroppen en sån fruktansvärd överläggning med varann så det är så svårt att förklara så att någon som inte befunnit sej i situationen ska förstå, det går nästan inte! Hjärnan vet att OM han skulle ha hittat mina två döttrar som inte är med mej så skulle jag ha fått reda på det! Om inte mamma och pappa hade kunnat ringa så skulle polisen göra det! Hjärnan berättar för mej hur stor chansen är att han ska kunna hitta dem precis där och då och allt annat för att kroppen ska bli lugn och tänka precis som tanten att undra vilken trafiksolycka som har hänt nu men kroppen lyssnar inte för den har för många minnen som den kommer ihåg i de här situationerna! Det är dessa som min terapeut kallar för kroppsminnen och som man inte kan bearbete på samma sätt som de psykiska minnena för de finns i kroppen och man "känner" dem och det gör jag verkligen!

I de här situationerna känner jag hur ont det gör i mej när han säjer att jag kommer aldrig att kunna komma ifrån honom för han kommer aldrig att låta mej få lämna honom, jag känner hur ont det gör när han säjer att jag inte kommer att få ha barnen för han ska se till att han får dem, jag kommer inte att klara dem för jag klarar inte ens att ta hand om mej själv, jag känner hur ont alla orden/ hoten gör och jag känner hur alla uttalad ord trycker ner mej! Jag kan höra att det spelar ingen roll vart jag än tar vägen så kommer han att hitta oss, Vad jag än gör så har han kontrollen och i det läget så kommer allt tillbaka och det spelar ingen roll vad hjärnan säjer till kroppen! Det enda som gör att jag klarar av att hålla kvar kontrollen över mej själv är att jag vet att om jag tappar fokus så kan jag inte göra något! Då är jag svag och kan inte hjälpa någon! Jag kan inte skrämma Skruttan och bara jag gått igenom scenariot tillräckligt många gånger i mitt huvud (för mej så känns det som en evighet men i verligheten så tror jag inte ens att en minut gått) så inser jag att det är inte det som hänt för precis som hjärnan säjer så har inte telefonen ringt!

För varje gång som tanken vinner, som jag inser själv att det är inte det värsta som hänt och som jag kan övervinna kroppsminnena så känns det som att jag vunnit ytterligare en seger! Jag vet att jag kommer att få leva med mina psykiska och fysiska minnen och det kommer barnen med att få göra men samtidigt så ser jag att både hos dem och mej så dröjer det längre mellan de jobbiga perioderna och när minnena kommer så kan vi snabbare lägga dem åt sidan. Det finns minnen och saker som påminner varje dag men det är saker som finns där omedvetet som att jag aldrig låter barnen gå ut utanför dörren utan att jag tittat innan, det är något jag gör idag av rutin och mycket annat och kommer att göra så länge jag är med dem men det är min vardag nu!  Samtidigt så skulle inte jag vara den jag är idag utan dessa minnen!

Den som sa att tiden läker alla sår den har fel tror jag men en sak är jag helt övertygad om och det är att att minnena och såren bleknar med tiden! Livet jag lever idag är inget dröm liv men samtidigt så väljer jag att se det som så att jag har fått en andra chans för det var meningen att jag skulle dö och jag gjorde inte det! jag har fått en andra chans och jag tänker ta den! 

Vi lever inte drömlivet, men finns det egentligen någon som gör det OM de skulle vara ärlig för jag tror inte att det finns ett liv som bara är en dans på rosor men det skulle inte skada om det hade varit lite mindre med taggar i den dansen som jag dansar i livet men men...............................................
..............  kanske kommer det med en dag! Kanske en dag är vi trygga och fria och kan tänka när vi hör sirener och ser polisbilar "Undra vart det har hänt en trefikolycka nu" och luta mej tillbaka och fortsätta dricka kaffet UTAN att ha en överläggning med mej själv och ett hjärta som är i halsgropen   

  KRAMAR     

Om jag går in någonstans där det är många som ska ha hjälp och jag väljer att jag iallafall vill ha hjälp eller vill handla där så har jag fått lära mej att jag får helt enkelt vänta på min tur eller så får jag låta bli att få hjälp/ handla! Mina barn har fått lära sej att lever man som barn till en mamma som lever själv så får man vänta på sin tur och det hjälper inte att puttas, skrika, knuffas eller på andra sätt försöka att komma före för man får inte hjälpen fortare iallafall. När jag kommer till kassan och ska betala maten som jag har lagt i korgen i affären så har jag lärt mej under min uppväxt att man ställer sej i kön och väntar på sin tur att få lägga varorna på bandet och på att få betala! Jag kan göra listan hur lång som helst på olika situationer som jag har fått lära sej att man väntar på sin tur och när man väl kommer dit så är det någon som på något sätt visar att nu är det din tur! Ett exempel på detta är att man får en kallelse från läkaren att "då och då är det din tid att komma till doktor Duktig för att han ska kunna göra så att ditt ben blir bra för nu har du väntat så snällt på att det ska bli din tur i väntelistan"! Det finns hur många exempel som helst på när det finns fungerande listor och det finns fungerande system och jag förstår att det kan vara så att om man har fått en tid så kan det vara så att den som man fått tiden hos blir sjuk och att man därför måste boka om tiden det har jag full förståelse för!

Nu tänker jag skriva från   vad jag tycker, tänker och känner! Jag har kämpat i snart 3 år och jag tror inte att någon levande människa kan förstå hur mycket energi det går åt till det, hur mycket det sliter på kroppen och hur mycket det tar på kroppen! Jag gjorde det inte förän kroppen bara så stopp och jag hamnade på sjukhuset och jag tror inte att det gick in riktigt iallafall för om det hade gjort det så hade jag inte orkat fortsätta utan jag hade gett upp där och då! Det heter att inför lagen är vi alla lika och ingen ska dömas oskyldig, man ska hellre frias än fällas om det inte är helt säkert att man är skyldig och jag vet inte allt fins som står där men just nu så kan jag inte tycka att alla människor är lika inför rättsväsendet och det gör mej livrädd när jag tänker på att det är de som har "mitt livs avgörande i sina händer"

Härom dagen ringde min advokat till mej och säjer "Rättegången är inställd!" Hjärtat stannade i bröstet och fastän han fortsatte att prata på en gång så hann miljoner med tankar att passera i min hjärna att de hade lagt ner allt, att han var fri, att de hade bestämt att trots allt så var överklagan inte beviljad och jag vet inte allt men sen så hörde jag ju trots allt det som han sa att det fanns ett nytt datum satt redan. Jag kände att jag inte ens orkade reagera som jag hade gjort tidigare för det är inte första gången som det händer under denna resan att det förändras så det var inte bara febern som gjorde att jag höll mej lugn! Vi fortsatte att prata ett tag och sedan så hör jag mej själv fråga varför inte rättegången blev när den var tänkt! 

Jag hade kunnat bita mej i tungan, slagit kullerbytta, städat hela huset eller vad som helst för att få den frågan outtalad för jag visste redan innan svaret kom att det skulle vara ett svar som irriterade och retade upp mej för så mycket har jag lärt mej under dessa år att det inte är vanliga saker som är orsaker till sånt! På en gång som jag hörde svaret så ångrade jag ännu mer att jag ställde frågan för svaret var att det hade kommit in så mycket nytt/ akut så de hade skjutit upp den! Inte ens 40 grader i feber klarade av att hålla mej lugn då! 

Jag kan inte förstå det! Om alla är lika inför lagen och Rätsväsendet, man ska se till allas värde och alla de fina sakerna - hur kan de då göa så här? Vi skulle äntligen få ett slut på detta och med denna domen så skulle de komma ett slut med vårdnaden! Barnen skulle få de svaret som de förtjänat i år att få veta - om det kommer att bli tvingad att återvända till Helvetet eller inte! Vi skulle få en dom och eventuellt ett straff och under den tiden skulle vi kunna röra oss som vi ville här i Sverige, jag skulle inte behöva vara på helspänn hela tiden och vara rädd för att han ska hitta oss hela tiden. Vi skulle få ett avslut och kunna starta ett nytt liv som jag tycker att vi förtjänar! 

Vi hade fått ett datum och jag var inställd på det, jag hade förberett för hur barnen skulle bo medans jag var borta och jag hade förberett vilka jag skulle h med som stöttning och så blir det bara avblåst! Jag som äntligen skulle få ett slut på en del av mitt helvete och skulle kunna starta om på ett nytt kapitel. Kan de inte förstå att det är människor som de jobbar med som har känslor och inte robotar?!?!?

För mej så visar detta att misshandlarna på mej och den på våran äldsta dotter är inte lika viktig som de andra som är där! Vi är inte lika viktiga som de andra fallen som är där hos dem så därför får vi vänta! Jag vet att det är annat som spelar inte på att det är så rent teoretisk men det känns så för mej och det spelar inte någon roll vad någon säjer för så känns det för mej för de valde att flytta mitt och ta de andra före! Jag har lärt mej att i ett kösystem så är det så att när man låter någon gå före så är det viktigare eller så är det mer bråttom alltså är inte jag så viktig eller så tänker de att eftersom jag snart har klarat ( när rättegången är har jag klarat mer än det) tre år så klarar hon lite till, men det känns att jag kommer inte att göra det!

Om alla ska vara lika inför lagen när de döms så tycker jag att det ska gälla även när man ska vara målsägande, vittne eller vad du än är men så är det inte idag och jag tycker det är skrämmande. Många gånger läser jag i tidningen och tänker att Oj vilken tur eller otur den personen har för jag inser att det skiljer sej så mycket mot ett annat fall och ändå så är detaljerna sååååååå lika! Kanske är det dags för Svensk lag och rättsväsende att leva upp till att alla är lika inför lagen för jag känner efter mitt besked att det inte är så för jag känner det precis som att de skiter i hur jag mår eller känner det för jag har klarat det så länge så det är klart jag klarar det lite till men det finns inga garantier! Det är människor som är "insatsen"  när man kommer till rättssysstemet kanske är det just det man glömmer när man tänker på värdet när man sitter där och ska döma..............................................
...........

  KRAMAR