Jag var "gammal" när jag skaffade barn och jag hade tänkt genom mitt beslut och jag var beredd att ta det ansvaret som det innebär att bli mamma! Jag insåg att det inte spelade någon roll om de skulle vara liten eller stor  ~ jag skulle vara deras mamma och de skulle vara mina barn! Jag anser att om man har skaffat barn ska man ta hand om dem också Punkt slut och jag bara kokar när jag inser att det finns föräldrar som inte gör det utan som tycker att de har satt dem till världen och där så tar deras ansvar slut! Ja jag överdriver kanske lite men det är så det känns när jag ser vissa föräldrars resonemang och beteende mot barnen och det får mej att koka och undra hur man resonerade och tänkte när man bestämde att man skulle bli förälder!

Det känns som att det inom familjer diskuteras mer om man ska eller inte ska skaffa husdjur och om det är lämpligt än om man ska skaffa barn och vilka konsekvenser det får! Barn är inte något som bara kommer som en överraskning för är man nog stor att "tillverka" dem så är man enligt mej nog stor att förstå att man ska ta hand om dem med och se till deras bästa och sätta dem först! Ja jag vet att jag är en Bitch och att många kommer att tycka att jag är hemsk men det kan inte vara en överraskning att det finns preventivmedel om man inte är beredd att ta det ansvaret som ett barn innebär eller om man inte kan låta bli att skada sitt eget barn, eller om man inte kan se till barnets bästa utan bara sitt eget i första hand..................................

Jag tycker inte att det finns några ursäkter längre! Ju mer jag ser mej runt omkring, ju mer jag läser och ju mer jag vågar öppna ögonen dessto mer ser jag hur många barn det är som inte har det bra i vårat samhälle! Jag ser hur många barn det är som inte kommer i första hand utan som hela tiden får anpassa sej efter de vuxna och hur de är eller hur deras humör är! Jag tycker inte att det finns några ursäkter längre och med risk för att kallas för Bitch och jag vet inte allt ~ men en mamma och en pappa sätter sina barn främst och deras behov först hur situationen än ser ut!

Hade djuren behandlats lika illa som barnen behandlas så hade organisationer skrikit sej hesa och varit med i varenda debatt program! Det känns som att det samhälle som vi lever i krigar mer för djurs rättigheter och att de ska ha det bra än barns och även kvinnors men kvinnornas är en annan historia! Är det den bilden som vi vill att våra barn ska växa upp med? Innan jag kom in i "cirkusen" trodde jag att det fanns ett barnperspektiv  samhället - idag vet jag att det inte finns det och har fått det bekräftat gång på gång från olika håll! Jag önskar att det inte var så för barnen är det viktigaste och det käraste jag har och de är våran framtid! 

Om du inte är beredd på ett livstidskontrakt som förälder så skriv inte på utan se till att skydda dej och köp kondom istället för en penna att skriva på kontraktet men tänk innan det är ett barn som får ta smällen för det är inte det som är skulden!  

Jag skrev på mitt kontrakt och jag tänker ta mitt ansvar så länge jag lever! 
  KRAMAR     

Ibland så kommer tanken upp att när ska kämpandet ta slut? Kommer den dagen någonsin att komma för jag vet att livet är en kamp och att det hela tiden kommer nya saker som man ska klara av och som man ska lära sej och som man ska komma över men det känns som att det vore skönt om det någon gång bara ett litet tag kunde gå på en "raksträcka" för om jag inte ska kämpa mot myndigheter så ska jag kämpa mot något annat men oftast känns det som att jag ska kämpa mot flera saker samtidigt! 

Jag visste när jag skaffade barn att det skulle bli en "kamp" med uppfostran och att vara förälder men inte trodde jag att jag skulle få kämpa för mina barns existens och överlevnad på det sättet som jag har gjort och fortfarande gör och jag trodde framför allt inte att det fanns ett så dåligt barnperspektiv som det finns i samhället! 

Smulan är inne i en sån vidirg period där det gör ont i mej att se henne! vad hon än gör så går hon in helhjärtat för att göra det, som tex att göra en pärlplatta, och när hon är färdig med den så är hon helnöjd och stolt för att sedan sekunden efter säja att det bara blir fel, den är inte fin och förstöra den! Jag kan se på henne hur hon tycker att hon har misslyckats och trots att det gått år och att hon var så liten när vi kom därifrån så ser jag mönstret och beteendet som Skruttan hade när vi kom därifrån och som BUP har skrivit i intyg till vårdnadstvisten, att "pappa" sagt till dem att de inte kunde och dög till något och att det var denna självbilden som de hade med sej! Och det gör så ont i mej att se att trots att vi, dagis och alla som finns i barnens liv nu verkligen bygger upp dem och lyfter upp dem och berömmer dem så sitter kritiken så djupt där och då känner jag hur ont det gör! Detta är en kamp som jag egentligen inte skulle behöva ta för det är inte jag som har orsakat den och ändå är det jag som får ta den, det är jag som får hitta vägarna för att försöka lindra, medla och ännu en gång försöka berömma henne ioch ändå förlja rådet som deras terapeut gett ~ att inte göra en stor grej av det! 

Det känns som att jag ska kämpa mot rättssystemet! Rättegången som skjuts upp nu för andra gången, en rättegång som jag överlevde, vårdnadstvinsten som pågår men som dras ut så att den har pågått i år och det känns som att är det verkligen mänskligt att det får hålla på så här länge? Hur det än är så känns det som att jag inte kan starta mitt "nya" liv fullt ut innan jag fått ett avslut på det gamla och det får jag först när en dom kommer som inte är överklagad och vårdnaden är klar för då vet jag vad vi har att rätta oss efter! Det känns som att så länge inte det avslutet har kommit så är det så mycket som måste hållas färskt för att jag ska komma till det! 

Det ska kämpas med Försäkringskassan, Atbetsförmedling och andra myndigheter som ska vara med i processen och mitt i allt detta normala så kommer dagis, skola och allt annat som hör vardagen till men här kommer det som krånglar till det och lägger andra, mer komplicerade processer nämligen de skyddade uppgifterna och gör att det är fler kamper och fler steg som ska tänkas och göras och mitt i allt så förväntas det bara att jag ska orka och klara det ~ för det finns inget annat alternativ om vi ska överleva psykiskt och inte fysiskt heller för den delen! Men hur ska man orka med allt år på år om det inte får något slut?

För mej så finns det inget alternativ ~ jag måste orka kämpa! Livet är en kamp för alla men i mitt liv har det kommit in så många fler moment av kamp än vad det finns i de flesta andras! Samtidigt får jag tänka och hoppas att det är så att livet inte ger oss mer än vad vi klarar av! Att när livet ger mej nya utmaningar och testar mej så ska jag kunna tänka att istället för varför händer detta så ska jag kunna tänka att detta händer och det finns en mening med det och jag kommer att se det sen för på något konstigt sett så har jag sett med det mesta lite längre fram att det funnits en mening även om jag inte sett det där och då! Tyvärr har jag inte det tålamodet som jag önskar att jag skulle ha men kanske kommer jag en dag att kunna tänka att jag klarade kampen och jag njuter av segern och jag känner av raksträckan! Kanske kommer den dagen! Jag vet i alla fall att nästa gång som jag känner att jag är på väg att ge upp ska jag påminna mej om varför jag började denna kampen ~ för att vi skulle få ett värdig liv och ett hem där vi kunde känna oss trygga och idag har vi ett hem där vi inte lever med någon som skadar och gör illa oss och det visar mej att det varit värt kamperna och det ger mej kraft att kämpa vidare för att det är så livet ska se ut även i framtiden ~ för oss allihopa inte bara mej!

  KRAMAR    

Idag har jag bara haft en sån frustration över allt och ingenting ~ över allt som jag inte kan styra och över allt som jag inte rår över och ändå så vet jag att det är sådan fruktansvärt bortkastad energi och fastän jag vet det så kan jag inte göra något för att få bort känslan den bara finns där och påverkar mej! Jag inser att om inte alla de som är "så mycket mer akuta i samhällets ögon" så hade jag för några dagar sedan fått ett avslut på ett av mina mål men nu blev det inte så, jag är åter sjukskriven för att jag nu har nya sjukdagar och väntar för att se om Försäkringskassan godkänner det trots att inget fortfarande har förändrats sen jag blev utförsäkrad och mitt i allt så undrar jag vad som egentligen har förändrats i mitt liv samtidigt som jag inser att massor och allt har förändrats! Rörigt? Kanske det låter som, men det är inget mot vad det är att leva mitt liv! 

Jag har två personer som har min tillåtelse att kalla mej för söt och den ena är mammas faster som skulle kalla mej för det vad jag än sa för det har hon gjort sen jag var liten och i hennes ögon kommer jag alltid att vara den "lilla och söta" hur gammal jag än blir! Den andra är en "tant" som är min kloker och som finns i min närhet och jag är så tacksam att hon finns och tänker längre än min hjärna tänker många gånger! Jag kan erkänna att det är så att den som är äldre är klokare och det är bara att respektera.

När jag satt med min psykolog här i veckan och gick igenom mina minnen som jag frammanat så kom hon fram till samma sak som mej ~ att jag kan mana fram dem men att jag inte kan koppla ihop dem med känslorna som ledsamhet och argheten på samma sätt som jag borde göra och känna! Detta speciellt när jag skriver om barnen och jag känner det själv att där lägger jag "locket på" ännu mer för att jag har varit tvungen att göra det under så lång tid. En kommentar som hon sa har fastnat mer än alla de andra och det var den att hon tyckte att jag skulle skriva en bok för jag kunde få med henne minnet med detaljer och så att hon blev berörd men mina känslor fanns inte där men hon kände! Och det är så det känns för mej med för jag vågar inte släppa fram mina känslor för de har varit nertryckta så länge så jag minns inte hur man känner när man har dem eller hur man hanterar dem! De är inte en del av mej längre för jag har blivit för bestraffad för dem för länge och för mycket

Jag fick i "uppdrag" att fortsätta att minnas men att ta fram minnen om barnen och även koncentrera mej på vad det är jag känner när jag minns detta! Jag känner att okej, jag behöver det för att jag ska komma vidare samtidigt som det inte var vad jag hoppades på!  Jag hade hoppats som den optimist jag är att hon skulle säja "Bra! Du såg mönstret att det inte var ditt fel" och vad jag trodde eller hoppades sen det vet jag inte men det var inte att jag skulle rota ännu mer i det som varit ialla fall men nu blev det så och innerst inne så vet jag att det är det jag behöver för att förstå men det är så jobbigt så jag vill inte! 

Idag så kändes det som att det inte fanns något som kändes som att jag förstod varför jag skulle minnas för att komma framåt efter att ha fått fram ett av de jobbigaste minnena under denna minnes-resan! Jag kände frustration innan och den blev inte mindre efter och det kändes som att jag verkligen skulle ha behövt detta som jag pratat med dem om ~ någonstans att göra av all denna frustration och irration, att bara få tömma ur mej den, men nu hade jag det inte! När jag var på väg till dagis så träffade jag på min Tant Kloker som bara ger mej en stor kram och frågar hur det är med hennes sötis för att hon ser att det är något! Jag berättar en kortversion eftersom hon är en av få personer som vet hur mitt liv ser ut och som lever i min närhet! Hon tittar på mej med sina gamla, kloka ögon som bara utstrålar så mycket värme, omtanke och kärlek och så säjer hon en så klok sak:

"När du går i skolan läser du historia för att du ska förstå världen du lever i nu! Kanske är det så att du måste minnas och lära dej din historia för att förstå dej här och nu.................."

Det kändes där och då som att hon lika gärna hade kunnat gett mej något "lugnande" för det är ju klart att det är så det är! Det känns ofta som att andra inte förstår mej  och jag kräver inte att någon ska göra det för hur ska någon kunna göra det som inte har levt mitt liv ~ för ibland så känns det som att jag undrar om det verkligen händer på riktigt men tyvärr så är det så! Jag inser att först när jag förstår mej själv i det förflutna så kan jag förstå mej själv där jag är nu! Då kak jag nog vara mer förlåtande mot mej själv och jag kan förstå varför jag reagerar och framförallt resonerar som jag gör i vissa situationer! Det är som jag tänkte nu ikväll ~ jag förklarar massor av saker till personalen på dagis som inte andra föräldrar ens tänker en tanke på att nämna och jag gör det för att jag har den ryggsäcken som jag har! Jag inser att om jag inte berättat för personalen om det som hänt och det vi varit med om delvis eller rättare sagt så mycket som jag tyckte att de behövde veta för att ta hand om barnen men även fyllt på efter vägen för att de skulle kunna hjälpa barnen i olika situationer så skulle de reagera på detta och jag tror många gånger att de skulle ha funderat vad jag egentligen försökte dölja med att berätta om sakerna. Det känns som för att jag har berättat om det som varit har de en förståelse för det som händer idag! Varför kan jag inte tänka så när det gäller mej själv? För att det är så mycket lättare att vara klok när det gäller andra troligen...............................

Kanske är det bara att acceptera att det är så det är ~ att för att jag ska kunna förstå mej själv och mina reaktioner så måste jag minnas! Nu har jag chansen att få hjälpen med detta och jag har den bästa hjälpen om jag skulle känna att jag faller och att jag håller på att rasar och jag har en som lyssnar på mej! Jag känner att egentligen så har jag inget att förlora för det har gjort ont hela denna resa och det kan inte göra mer ont det kan bara bli bättre........................

Jag vet att man måste våga för att vinna och jag har vågat nu inser jag att jag även måste våga minnas och jag ska våga även denna gången även om det kommer att göra ont! Jag har bevisat för mej själv tidigare att jag blir stark när jag måste även om jag inte insett det och att jag klarar mer än jag tror och jag ska göra det även denna gången! 

                                                                                                                                           KRAMAR      

.........................och som bonus så fick en insikt att det inte var mitt fel på något sätt, något av det som hände! Och det värsta är att jag vet inte om jag är glad eller ledsen över denna insikten för jag känner mej så kluven men jag vet en sak i alla fall och det är att den gjorde ont och kommer att göra ont länge för idag så såg jag så tydligt mönstret i hur det har spelats för att jag skulle få dålitgt samveta, lägga skulden på mej själv och stanna kvar i Helvetet!

Jag skulle maila över de minnen som jag plockat fram från mitt "hjärn-arkiv" till min psykolog idag och eftersom jag är en sådan tidsoptimist så satt jag här i sista stunden och renskrev alla minnen från mina handskrivna papper till datorn! Det kändes som att hjärnan kokade och det var jättejobbigt men nu i efterhand så känns det som att det var en mening med detta för jag såg ett mönster som jag aldrig tidigare sett när jag gått på terapi eller haft minnen som dykt upp! Jag kunde se ett mönster i hans beteende men det som jag såg tydligast var ett mönster i hans sätt att lägga fram saker men sedan hur det blev när det kom till mej så att jag la skulden totalt på mej! Allt var mitt fel för hade jag inte gjort si eller så hade han inte sagt det till mej, eller så hade han inte slagit mej! Inte en endaste gång tänkte jag att jag hade gjort så att något blev bättre! VARFÖR? Jo, för att jag var nertryckt och tyckte att jag var inget värd! Jag hade accepterat den synen som han ville att jag skulle ha på mej själv ~ att jag bar skulden till allt och att jag var värdelös! Idag kan jag ju se att jag var den starkaste av oss! Jag bar verkligen allt ansvar och försökte väga upp allt så att barnen skulle slippa se, vara med och bli bestraffade. Jag försökte få reaktionerna innan det skulle vara fler än nödvändigt som var med tex om det skulle vara kalas eller att vi bara skulle få främmande!

Det som känns så hemskt är att det tar så här lång tid innan jag inser mönstret och innan jag ser att det var så här! Jag har sett det förut men jag har inte förstått det på samma sätt! Det är först nu som jag insåg det så här tydligt och som "pusselbiten" föll på sin plats! Det gör så ont att jag har gjort det här mot mej, att jag har tillåtit det samtidigt så känner jag att nu kan jag vara mer förlåtande mot mej själv! Jag kan förstå och förlåta mej själv för att jag inte förstod allt som hände hemma och som barnen utsattes för! Hur skulle jag kunna förstå det när jag inte ens förstod helt och hållet vad det var som hände! Det är som de säjer att när man utsätts tillräckligt länge för ett trauma så förstår man tillslut inte att det är det som händer utan det blir bara ens vardag! När jag accepterade första slaget så accepterade jag ju att han slog mej så hu skulle jag säja nej til det andra slaget och hur skulle jag efter det kunna säja nej till det tredje...................................... de blir en ond cirkel och till slut är slagen så många att man kan inte räkna dem längre! Det som en gång var ett blåmärke på kroppen har förvandlats till mängder av blåmärken det är bara det att de har olika färger och olika storlekar för de kommer inte från samma tillfälle och de fylls hela tiden på!

Hade det varit lättare att erkänna det som hände om de hade suttit så att alla sett dem ~ jag tror inte det för det var i mitt huvud frågeteckena satt och det var där det satt att det var mitt fel ingen annanstans! Det är bara att se att det tog år att lägga pusselbiten att skulden inte var min och för det behövdes det att jag skulle "tvinga" fram minnen, skriva dem för hand och sedan skriva in dem på datorn på en och samma dag minnen som jag tvingat fram under nästan 2 veckor! Är inte det sjukt så vet jag inte men det visar för mej hur hjärntvättad man är och jag hoppas att någon annan slipper bli så hjärntvättad och kan komma ifrån helvetet fortare än mej! OM jag bara kan hjälpa någon så är jag nöjd för ingen förtjänar att leva som vi gjorde........................................... Ingen förtjänar att ta på sej skulden för någon annans beteende för vi är alla ansvariga för våra egna handlingar hur det än är!!!!!!

  KRAMAR    

Krama mej mycket när jag är liten ~

så blir jag en som kan krama och sprida kärlek när jag blir stor!

Krama mej                                                                                                                                                                                                                                                        

Krama mej ofta så blir jag glad och trygg,

låt mej känna mej älskad även om jag varit stygg.

Stå fast, ni som är vuxna, trots min prövning och test, 

för även om jag klagar, är ni ändå bäst.

Visa mej i handling vad respekt är för någonting,

lär mej se det vackra i världen runt omkring.

Tala om att jag duger precis som jag är,

och låt mej höra ofta att jag är er väldigt kär

Låt vårt hem vara ett ställe där tolerens och kärlek bor,

och kom ihåg att man kan leka även om man blivit stor! / okänd 

Jag önskar att alla föräldrar förstod att det som de ger till barnen i tid och kärlek har de tillbaka i massor! Jag önskar att alla barn skulle växa upp i hem där de fick känna se trygga och älskade och att de fick känna att de var accepterade och fick utvecklas precis som de är.............. tyvärr så vet jag av egen erfarenhet att det inte är så! Jag tycker att det borde vara en rättighet alla barn har att växa upp och känna sej trygg i sitt eget hem men så länge som inte de som styr vågar agera och så inte fler vågar reagera och se som lever här att det förekommer misshandel av barn i hemmen och att det finns barn som varje dag går med blåmärken på kroppen som orsakts av föräldrar, som varje dag är rädda i sitt eget hem där de borde känna sej tryggare än någon annanstans ~ så länge kommer heller inget att förändras .......................................... Hur länge till ska det blundas för det som händer runt oss? 

  KRAMAR   

...............Det är vad jag har varit livrädd för hela denna resa för att ta! Jag har hela tiden haft blicken inställd "flera mil" framåt och att det är ditåt jag skulle och att det inte fick ta stopp och det fick inte gå bakåt, men idag så inser jag att ibland så måste man ta ett steg bakåt för att komma framåt igen! Ibland måste man stanna upp och lyssna på sej själv för att orka ta nästa steg och det är precis vad jag har gjort just nu ~ jag har tagit bort allt för att bara "vara" för jag har insett att det inte bara är att hitta mej själv som är att bli jag igen utan jag måste bygga upp mej själv också ~ jag måste bli hel! Om jag inte blir det utan att detfinns "hål" så kommer jag att rasa så det är inte att göra det snabbt som gäller utan denna gången är det att göra det noga för jag ska hålla för resten av livet och mina "troll" är värda att ha en mamma som håller och är hel även när kampen och striderna är över! 

Jag har många gånger tänkt att om inte allt detta hade hänt så hade saker och ting sett annorlunda ut! Jag hade fortfarande kunnat jobba, jag hade fortfarande kunnat än det ena än det andra men idag när jag satt och tänkte på detta så insåg jag att det är inte så som verkligheten såg ut då för jag kunde inte tex jobba när jag levde tillsammans med honom heller! Han krävde att jag skulle ha en inkomst men hans svartsjuka och kontrollbehov gjorde att han inte klarade av att jag var på ett arbete så jag fick ljuga och hitta på olika orsaker för att kunna sjukskriva mej för att det var det som var det lugnaste för det gick bara några dagar så var helvetet löst och det började märkas även på jobbet! På sista jobbet hade jag bestämt mej för att det skulle inte sluta som de andra gångerna och detgjorde det inte heller ~ för det slutade med akuten och skyddat boende................................

Jag inser att när jag skulle få fram minnen från förr som jag bara tryckt undan för att min psykolog skulle hjälpa mej att få fram känslorna som jag tryckt undan så insåg jag även att jag tryckt undan delar av mej själv som jag inte är medveten om att jag tryckt undan! Jag inser att jag under så lång tid gjort saker utan att tänka för vems skull jag gör det så nu när jag ställer mej den frågan så kan jag inte svara på den, och det var den frågan som fick mej att rensa bort allt som inte är absolut nödvändigt i mitt liv för ett tag! Jag ska bara tillåta mej själv att finnas och vara där med trollen och göra det jag känner för precis där och då! Jag känner att när jag ställer frågan att "för vems skull gör jag det här?" så ska svaret vara att jag gör det för att jag och trollen ska må så bra som det bara går! Jag har levt så länge för att andra ska må bra, för att finnas för alla andra att någonstans efter vägen så glömde jag bort mej själv! När kallelsen till hjärtspecialisten kom så blev jag åter påmind om hjärtfelet som ingen än har förklarat för mej hur det påverkar mej eller hur det kommer att påverka mej! Jag blev påmind om att vi är inte lovade att leva i en evighet och om man "inte lägger märke till det som finns på vägen som man går på första gången så är man inte lovad att få gå där en gång till" men man tar det oftast så förgivet att man ska få det! 

Jag önskar att jag hade stannat upp tidigare, att jag hade vågat känna efter och att jag hade vågat lyssna på mej själv eller kanske rättare sagt att jag hade gett mej själv utrymme för det känns som man så ofta finns för andra och lyssnar på dem men man är inte lika duktig att lyssna på sej själv! Egentligen är det konstigt, för om jag inte är stark så kan jag inte finnas för dem jag bryr mej om men så tänker jag inte! Nu har jag tagit steget bakåt och börjat bygga upp mej själv och det enda jag har kvar känns det som av "mitt moderna jag" det är dej min kära lilla blogg som följt med mej länge nu och lär få göra det ett bra tag till! Det är du och jag i "vått och torrt"   Samtidigt känns det så naturligt att ha "skalat" av allt och gjort precis som när vi skulle utreda hur hjärnskadan hade påverkat vardagen, att man tog ner allt från "basic" igen och att vi sedan lade på allt undan för undan igen för att vi skulle hitta strukturen och för att vi skulle se hur stor belastning som vi skulle kunna lägga innan det brast och på något sätt så känns det som att det är det jag gör med mej själv nu ~ jag har tagi bort allt som inte är jag personligen för att se och bygga upp mej innan jag kan återvända till allt det igen och jag känner att jag är stolt över mej att jag tog steget och att jag bröt banden med det som ändå blir ens vardag! Jag är stolt över att jag vågar ta ett steg tillbaka och bygga upp mej själv inte bara hitta mej själv..........................

 KRAMAR    

Ibland så undrar jag varför sakerna aldrig tar slut, varför jag inte bara kan få glömma och gå vidare för när jag är på väg att ta steget att komma ytterligare en bit längre bort så kommer ytterligare en sak som påminner mej om det som varit, eller river upp såren igen men idag hände nog den värsta händelsen under hela denna resa för marken försvann under mina fötter, det kändes som att allt stannade och jag blev helt stel och ändå så fortsatte allt bara som vanligt för det var bara jag som reagerade och ändå visste jag att jag fick inte till något pris reagera när jag såg ett ansikte som jag kände igen från tiden i Helvetet, ett ansikte som fanns i min vardag från förr som nu dök upp i mitt nya liv. Jag insåg att det är inte så att jag kan avskilja mitt gamla och nya liv som jag har velat hela tiden för det är bara så att jag kan inte styra allt ~ jag visste bara att jag var tvungen att styra mej själv så att han inte skulle känna igen mej eller barnen, att jag inte skulle gå fram och ge honom en kram eller avslöja mej på något sätt för fastän det gjorde så ont att se en person som känt mej på den tiden när jag var "Ingen" så var det ändå någon som jag tyckte om då och som var en överlevnad för mej, och nu var det en överlevnad att låtsas att jag inte visste vem han var trots att vi tidigare varit grannar! 

Denna personen är en person som stod mej "nära" om någon kan stå en nära när man lever tillsammans med en svartsjuk psykopat men han var en ventil i vardagen och han fick mej att skratta de få gånger som jag fick chansen att prata med honom! Att jag har fått bestraffningar för att jag varit otrogen med honom och jag vet inte allt i Hans fantasi det är en annan historia men nu står plötsligt en person som jag inte sett på snart tre år framför mej i en miljö där han inte ska vara! Marken bara försvann och jag ska vara en fungerande person som ska ha koll på mina barn, låtsas som att denna mannen är vem som helst när en del av mej bara vill ge honom en enorm kram och en annan del är totalt vettskrämd och vill rusa därifrån! Jag klarade av att låtsas som att det regnade handla de pysselgrejer som vi skulle ha och ta oss därifrån! När vi kom till bilen så kände jag bara att det var ett totalt kaos inom mej! En sak var jag dock klar med ~ jag kommer aldrig mer att kunna slappna av igen som jag har börjat göra lite och lite mer för varje dag för nu var det bevisat ALLT kan hända trots att vi flytt och lämnat många mil mellan oss och Helvetet och det kan hända precis när som helst när man är som minst förberedd! Jag kände att jag skakade i hela kroppen men det var bara att bita ihop och vara så vanlig som det bara gick men på insidan var det "filmvisning" 

Jag var tillbaka och jag kunde se allt framför mej huset, miljön och jag kunde känna hur det kändes att leva där! Jag kunde känna de olika lukterna som fanns och jag kunde känna lukten som fanns i luften av "rädsla och makt", jag var tillbaka psykiskt även om hjärnan berättade för mej att det inte var så! Jag såg olika händelser komma upp framför ögonen precis som på en film om saker som har hänt under tiden som vi levde där och jag kände att jag hade kunnat ge vad som helst där och då för att vi inte skulle ha åkt in precis när vi hade gjort det, för att vi inte skulle ha gått den vägen vi gjorde, för att................ listan kan göras enorm men det var redan försent för minnena hade blivit väckta och jag kände att min psykolog hade varit lverlycklig om hon hade varit med för vi hade inte behövt tvinga fram minnen i den situationen för de bara kom fram i mängder och allt jag ville var att de skulle ta slut! 

Om inte barnen hade varit där hade det känts så mycket värre för jag kände att jag var tvungen att "fungera" för deras skull! De ska inte behöva bli mer lidande än de redan varit så det var bara att sätta på sej "masken" och fortsätta dagen sen kände jag att bara de skulle lägga sej för att sova så kom alla känslorna, det gick inte att hålla dem på paus längre! Min rustning brast och paniken var ett faktum! Det som gör mest ont är att jag vet inte vad någon av dem som vi hade runt oss tycker eller tänker om mej längre efter att ha hört hans lögner och skitprat och det är lätt att säja att man inte bryr sej men jag gör det ~ för jag valde inte att lämna dem jag fick fly! Jag fick inte ens säja hejdå till den personen som stod mej närmast och som jag älskade och som var min räddning under de sista veckorna i Helvetet! Jag valde inte att lämna alla de andra utan att säja hejdå eller något annat ~ jag har blivit tvungen att göra detta! Jag har inte valt att inte kunna ens säja hej när jag möter dem utan det är en överlevnadsgrej och det gjorde förbannat ont att inse det idag! 

Ibland känns det som att jag borde ha förstått för så länge sedan hur mycket det är jag "valt" bort och hur mycket som har försvunnit men jag har inte gjort det och säkert är det en överlevnadsgrej! Jag kan inte hälsa på vissa i min släkt för att de bor där, jag kan inte hälsa på vissa vänner och det är massor med saker som jag inte kan göra längre som jag tidigare bara tog så självklara! Nu maler tankarna i huvudet OM han kände igen oss och OM han i så fall kommer att berätta det när han kommer hem! Jag vet att han inte skulle ha gjort det när jag blev misshandlad men det har runnit mycket vatten under broarna sen dess och mycket skvaller och skitprat har gått och hur mycket människor har trott på det vet jag inte. Jag vet att det är lättare att tro på det man får höra och det som finns nära en för de flesta är fega ~ tyvärr! Samtidigt kan jag inte oroa mej för då tar man ut det två gånger men jag kan vare sej sudda ut tankarna eller paniken och jag vet att "garden" den kommer att vara uppe extra ett bra tag framöver om den ens kommer att sänkas mer! Samtidigt är jag så trött på att det är jag som ska fly, ha en reservplan, vara beredd och hela tiden vara på min vakt när det inte är jag som har gjort fel men jag har lärt mej att det är så samhället ser ut när man är ett "offer".....................

   KRAMAR   

......................och in med det nya heter det och idag så slog det mej att det är så det fungerar i livet och när det gäller det psykiska med minnen och med den energi som jag känner att jag inte har heller! Jag har inte rensat så att jag kan fylla på med nya minnen som är positiva och ger energi och livsglädje och jag har inte tömt mej på den negativa energin så att jag kan fylla på med ny positiv energi och nu när jag har börjat så inser jag att det är detta som jag skulle ha gjort tidigare!

Om jag köper en ny soffa så inser jag att jag inte kommer att få plats med både den gamla och den nya soffan utan jag tar bort den gamla för att få plats för den nya, När jag gör det så får mitt hem ett lyft och oftast så känner jag att jag blir gladare och jag får mer energi av att mitt hem har fått en förnyelse och att det har fått ett lyft. Idag så insåg jag att det är så det blir när jag lyfter fram de gamla minnena som jag inte velat minnas eller ta fram för att bearbeta och när jag gör det så lämnar jag plats för nya minnen som är positiva och som gör att jag lyfts upp som människa men samtidigt att jag känner att mitt psykiska mående lyfts upp - jag får mer energi!

Ibland så känns det som att man gör allt så invecklat, jag försöker se det på så krångliga sätt och så kommer det en "blixt från en klar himmel" och så inser man att det är inte svårare än man gör det för det är inte mer krångligt än det är i vardagen! Negariva minnen måste bearbetas och lämna plats för positiva, positiva uppleverlser måste komma och ta platsen där de negativa upplevelserna har funnits! Och jag inser att denna processen har redan börjat utan att jag varit medveten om det för jag har hittat en energi till att ta tag i saker som jag tidigare tänkt att jag gör imorgon men imorgon kom aldrig, jag kommer med ideer på saker att göra, måla och pyssla och jag njuter att den sidan har kommit tillbaka för det känns som att när det finns igen så är det på väg åt rätt håll sen kommer det att komma fler uppförsbackar men jag har visat att jag har överlevt dem förut och jag kommer att göra det igen!

Jag har många gånger känt det under denna resan att det har känts som att man behöver olika nycklar för att komma vidare, för att kunna ta nästa steg och nu känns det som att jag kommer att kunna ta nästa steg, att jag kommer att våga satsa på att våga provocera fram minnena för jag inser ännu mer att jag ska ha fram dem, jag ska minnas, känna och jag ska erkänna dem högt och jag ska bearbeta dem men när jag gjort det så finns det plats för nya minnen och det är som min och barnens terapeuter har sagt att efter alla trauman vi varit med om så är det som vi behöver vara med om just detta att få in det normala och att se att vi inte blir bestraffade för att vi misslyckas utan att det tillhör livet och att man får göra det och att det är tillåtet!

Jag ska kämpa framåt, jag ska inte släppa fokus på att bearbeta och få bort det som tar platsen från att jag ska kunna fylla på med positiva minnen som gör att jag växer som människa men som även ger mej energin till att komma framåt och att växa och ta tag i sakerna som får mej att må bättre men även det som ger mej en chans att se att när jag misslyckas så är det mänskligt och jag lär mej på det men det är ingen där och bestraffar mej ~ för den delen hör till livet den med! 

  KRAMAR