Ibland skulle jag kunna ge vad som helst för att vara familjen "Vem som helst" istället för vad det känns som vi hela tiden är familjen "Annorlunda" och det känns som att det hela tiden gör att jag kommer till val som jag inte vill komma till men som jag måste ta för att vi lever det liv vi gör och i den situation som vi gör och det finns inget alternativ för det är så vårat liv ser ut här och nu och har gjort i år! Vi finns inte trots att vi gör det och ska få vrdagen att fungera och det är inte det lättaste!

Imorgon är ett sånt där tillfälle när jag skulle vilja vara familjen Vem som helst mer än någonsin och inte behöva tänka på hur jag svarar, hur jag ska förhålla mej för att inte komma till de jobbiga frågorna för det känns som att jag måste hålla mej på en nivå där jag inte uppfattas som "snorkig och fisförnäm" men ändå inte blir för personlig med fler än de som redan vet så att det kommer såna vanliga frågor som vart vi bor eller andra vardagliga frågor som jag inte kan svara på och det som händer är en sån vanlig händelse som en sommarfest på dagis! En sak som egentligen skulle vara förknippad med bara glädje och avslappning men för mej känns det som det bara är laddat med ångest att det ska bli fel!

Denna gången är det även avtackning av dem som ska börja skolan till hösten och då kom naturligtvis en fråga med ett beslut som jag skulle ta och som jag känner mej kluven inför som vanligt. När de har denna så ropar de upp en och en och säjer namnet på det barnet och så långt är det lugnt men sedan säjer de alltid vilken skola barnet ska gå på! Känner bara redan där att jag vill inte mer, jag vill inte behöva ta mer och fler beslut för jag har fått nog! Jag har inte gjort annat än det de senaste åren och jag vet att alla gör det gång på gång och jag kommer att göra det i hela mitt liv med men det är inte beslut som grundar sej om mitt barn ska få vara som andra eller om jag ska hålla på säkerheten för att skydda dem från deras egen pappa! Känner att jag blir mer och mer frustrerad ju fler belut jag får ta och det blir bara mer och mer sjuk situation eftersom allt tar så lång tid! Det känns så fel mot Skruttan som lägger märke till allt om alla andra barnen blir uppropade med namn och att de säjer vilken skola de ska börja på men inte när det gäller henne! Jag tycker synd om henne att hon hela tiden ska behöva höra varför vi ska ha det annorlunda mot alla andra men samtidigt så vet jag inte vilka som hör vad och vilka de känner och det blir en sån kluven situation! Jag vet inte än vilket jag kommer att välja och hur jag än kommer att välja så vet jag inte vilket som är rätt!

Det känns som att det är i så många situationer som det blir "fel" och man väcker uppmärksamhet för att jag inte kan svara på frågor. När någon frågar vart man bor så kan jag inte svara och ändå så är det den mest naturliga fråga som finns när man pratar med någon! Jag ser att människor reagerar när jag svarar att jag tyvärr inte kan svara på det och samtidigt så vill jag inte förklara varför för jag vill inte ha medlidandet, jag vill inte att alla ska veta vad vi varit med om! Jag vill inte att vi ska ha den stämpeln för människor har så lätt att dömma så lätt att tycka synd om och det är inte medlidande jag vill ha. Jag vill bara att människor ska respektera mej för den jag är och för att jag inte kan svara! 

När människor pratar med mej så tar de förgivet att barnen är hos sin pappa och att jag då har barnledigt! Det är inte så det ser ut i våran situation och jag vet att det inte ser ut så i många fler situationer och kanske är det så att människor kanske måste lära sej att inte ta saker förgivet. När jag säjer att de träffar inte sin pappa så är det som att hälla en hink med kallt vatten på dem och jag ser genast den dömande blicken från dem. Ja jagdriver vårdnadsprocess om ensamvårdnad utan umgänge och jag har det idag och har haft det under lång tid men jag skulle aldrig göra det om inte mina barn inte ville träffa honom, om jag inte visste att han skadat dem och om jag inte hade hört allt vidrigt som de berättat och ännu en gång så känner jag att det är inte medlidande och dömande blickar jag behöver utan respekt! Jag kör inte ett race för att hämnas, jag har myndigheter bakom mej och jag för mina barns talan och jag skyddar dem och jag skulle mer än gärna byta med dem som är två föräldrar om barnen för det är ingen dans på rosor mitt liv och det är ingen dröm att vara ensam om allt alla årets dagar men när en förälder bara skadar barnen så finns det inget alternativ för då är det ingen förälder. 

Jag önskar att jag hade alla svaren på hur jag skulle göra mina val så att allt skulle bli rätt, hur jag skulle ta mina beslut så att tryggheten var kvar på max och att mina barn fick känna sej som "de andra barnen" men samtidigt så känns det som att det är en ekvation som inte går att få ihop! Kanske är det bara att inse att vi är familjen Annorlunda som kommer att fortsätta att vara det för att situationen är som den är! Vi är som Smulan sa när de pratade om familjer på dagis en familj med mamma och syskon men vi är en familj med stark sammanhållning och vi ställer upp för varann! Jag måste se till tryggheten men samtidigt till att barnen förstår och att de får känna sej som andra så kanske är det helt enkelt så att vi aldrig kan bli familjen Vem som helst men vi kanske kan vara familjen Annorlunda vem som helst men så länge som vi är trygga så får det duga ~ för vi har varann och vi har ingen som skadar och trycker ner oss längre och det kanske är det som är priset vi får betala för det........................ vem vet Kanske vet vi det med en dag och kanske vaknar jag imorgon med svaret på hur jag ska göra på sommarfesten imorgon med! Det heter ju att allt har sin tid så jag får helt enkelt tro på det   

  KRAMAR   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...