Jag har inget tålamod det är konstaterat för många år sedan för helst vill jag att all skulle ha löst sej redan igår eller ännu hellre innan det började krångla eller trasslade! Jag vet inte hur många gånger som min terapeut sa till mej under min tid som jag hade terapi att man kan bara lägga en pusselbit i taget och jag vet det men ändå så vill jag lägga fler för att komma framåt fortare i min bearbetning och lägga allt detta bakom mej och ändå så inser jag att det kommer att finnas med mej i resten av mitt liv och göra sej påmind i olika situationer och ge reaktioner på det andra gör vare sej jag vill bara det att de kommer att komma med längre mellanrum och att de kommer att kännas mindre och försvinna fortare hoppas jag! 

Ibland känner jag att jag kommer framåt med "sjumilakliv" och att det fungerar och det känns som att livet verkligen ler mot mej men andra gånger så bara smyger jag fram med så små steg att det känns som jag står still men efteråt så inser jag att jag rörde mej trots att det int kändes så. När jag fick ett bakslag för att allt blev för mycket med en ny förhandling och alla krav som jag kände att omgivningen ställde på mej så sa min psykolog till mej helt lugnt att det kändes som att jag tagit sjumilakliven tillbaka men denna gången visste jag vad det handlade om och det skulle vara lättare att ta sej framåt igen och kanske är det så helt enkelt att de där stegen tillbaka behövs för att jag ska lära mej och komma lite lite längre fram för varje gång men ibland känns det bara som att jag vill inte, jag vill inte påminnas om det i situationer som inte andra reagerar! 

Idag var en sån där skräck upplevelse som fortfarande sitter kvar och den vill inte lämna mej. Jag vill inte vara stark längre, jag vill bara just nu vara liten och ha en stor trygg famn att krypa in i där någon säjer att allt kommer att bli bra och det kommer att ordna sej att jag inte behöver vara rädd för det finns inget att vara rädd för ~ men det spelar inte någon roll om någon säjer det för jag vet att det finns det för det finns situationer som hela tiden får mej att förflytta mej tillbaka till den tiden att trots hur många "sjumilasteg" eller hur många trippsteg jag tagit komma tillbaka dit på en hundradelssekund i minnet 

"Jag ska döda dej" var orden jag hörde när jag var på väg till bilen idag och allt jag såg när jag var på väg till bilen idag och allt jag såg var en pistol. Det kändes som en evighet som kroppen var helt förlamad och jag kunde inte röra mej tills jag hörde ett skratt och såg att den som höll i pistolen var ett barn som bor här och hade klätt ut sej till pirat men det räckte för att jag skulle vara tillbaka i helvetet och jag kunde inte hindra minnena och känslorna från att välla fram 

Det var en av de här dagarna som promenaden med hunden och barnvagnen hade tagit längre tid än det brukade ta, dels för att det bara var skönt att gå och slippa känna pressen som hela tiden fanns på mej hemma för att jag var tvungen att vara på min vakt men även för att jag inte ville gå hem. Att jag troligen skulle få en utskällning när jag kom hem var något jag försökte förtränga och njuta av att vara här och nu och hoppades att det inte skulle bli så denna gången för kanske så var han på bättre humör eller hade hittat på något att göra för han hade ju inte ringt för telefonen hade jag alltid med mej för annars bröt det stora helvetet lös för då hade jag något stort att dölja. Detta var ett beslut som jag fick ångra för jag hann bara innanför dörren innan han kom mot mej och hela hans kroppsspråk visade att han var vansinnig över att jag hade varit borta så länge och att jag använde hunden och barnen som orsak till att vara otrogen det var verkligen det lägsta man kunde förvänta sej av en som skulle kalla sej för mamma! Jag visste inte vad jag skulle säja för jag visste att om jag sa fel ord så skulle det bli ännu värre så jag valde att inte försvara mej utan gick in i köket och gav hunden mat. Barnen låg i vagnen ute och sov och jag bestämde mej för att gå upp och lägga mej och vila en stund eftersom det hade varit bråk nästan hela natten över en av hans fantasier och det inte var ofta jag fick chansen att vila eftersom de inte sov samtidigt så ofta.

Jag hann bara lägga mej innan han kom upp och slet upp mej ur sängen med orden att om jag knullade runt med alla skulle jag fan inte tro att jag kunde komma hem och vila. Jag öppnade munnen och sa att jag hade haft hunden och barnen med mej men insåg fort att det hade varit bättre att jag hade varit tyst för fast jag aldrig har varit otrogen så var jag det varje gång jag målade naglarna, satte på mej en kort kjol eller målade mej eller gjorde något annat som inte passade honom eller som nu inte kom hem i tiden som det skulle ha tagit enligt honom. Han slet tag i mej och knuffade mej mot trappan och jag insåg att det var bättre att jag gick ner för den istället för att knuffas ner för den som jag hade blivit så många gånger för. Skräcken kom krypande som en ovälkommen gäst och jag bad att detta skulle ha gått över innan barnen vaknade så att inte de med skulle få smaka på hans vrede denna gången 

När vi kommer ner i köket är det första jag ser pistolen som ligger på köksbordet och skräcken blir en klump som gör att jag knappt kan andas! Jag är livrädd att jag ska bli måltavlan och jag ber tyst att jag ska överleva för barnens skull! Jag stannar för jag kan inte ta ett endaste steg till för kroppen lyder mej inte och han tar tag i pistolen med ena handen och drar mej mot baksidan med den andra. När vi kommer fram ser jag en läskburk som hänger på en gren i skogen och innan jag hinner reagera träffas den av två skott och han vänder sej mot mej med helt svarta ögon full med hat. Det finns inga andra känslor i ansiktet utan det är helt kallt och han säjer bara: Det är vad som händer dej om du lämnar mej! Jag kommer att döda dej! Jag kommer att skjuta dej precis som jag gjorde nu och det lovar jag dej för du lämnar inte mej! Och du kommer ALDRIG kunna gömma dej för jag hittar dej och dödar dej! Ingen kommer att tro dej om du berättar!

Han släpper min arm och går in och jag rasar ihop för mina ben bär mej inte längre. Hur länge jag sitter där det vet jag inte men jag "väcks" av ett barnskrik. När vi kommer in så är han sitt vanliga jag igen och det är som om inget har hänt men hotet hänger i luften. Jag har satt på mej min "rustning" för att inte reta upp honom mer för att inte barnen ska få ut för hans vrede men burken hängde kvar i skogen under hela min tid i helvetet som en påminnelse om vad som skulle hända mej om jag lämnade honom eller berättade vad som hände 

Att en leksakspistol och de orden kunde få mej att resa tillbaka, att känna och att påverkas så här mycket skrämmer mej för jag trodde att jag hade tagit så många kliv längre. Ja jag är i ett känsligt läge just nu när det är mycket som ska hända inom en snar framtid men ändå så trodde jag inte att det var så här mycket som skulle kunna komma upp. Jag kunde höra ljuden, känna lukterna -  jag var där igen och när jag kom till bilen så bara satt jag där. Jag kunde inte ens sätta nyckeln i tändningslåset för händerna skakade

Det får mej att fundera om det är bättre att ta de där små tassande stegen och känna sej för eller om det är bättre att ta de stora kliven? Kanske är det så att jag behöver nysta ut så mycket och kanske är det så att någonstans ligger fortfarande tvivlet att kommer någon att tro på mej att han kunde göra allt det så kanske är det först när "straffet" kommer som jag får mitt kliv för fast det inte ens är på en tusendel som han gjort så visar det för mej att det inte accepteras det han gjort och för mej innefattar det mer än vad domen handlar om och det är ändå som min advokat säjer Vi måste se konsekvenserna det ger med! 

En sak är säker jag tänker inte ge upp hoppet om mitt sjumilakliv som är kvar trots en leksakspistol eller vad det är nu nästa gång jag möter en utmaning eller prövning för då är det inte jag som har vunnit över rädslan utan motståndaren

  KRAM   

Tankar kommer............

Tankar går............

Undra om jag svaren en dag får.............................

  KRAM       

När jag gick på min terapi sa min terapeut till mej att kroppen skulle minnas saker så länge jag levde och att detta är vad man inom psykologin kallar för kroppsminnen! Jag tänkte nog inte så mycket mer på det då än att jag insåg att det var det som hände när jag kände en välbekant lukt och kroppen reagerade med flykt fastän min hjärna sa att det inte var någon fara, att min kropp ställde sej i försvarsställning mot slag och sparkar bara någon höjde rösten men nu så inser jag att det är så mycket mer så ryms inom detta ordet för min kropp reagerade på att årsdagen på att dagen som jag inte ens vill minnas kom närmare och närmare och imorgon så är den här och jag önskar att jag bara kunde stoppa huvudet i sanden och att när jag "tittade fram igen" så var den dagen över för jag vill inte känna och må så här! Jag vill inte att min kropp ska påminna mej när huvudet gör allt det kan för att bara förtränga och inte minnas, inte behöva gå igenom detta igen men vad gör man när resten av en själv påminner en hela tiden och känner och reagerar!

Kanske är det som Snäckan sa när jag pratade med henne härom dagen att jag fortfarande inte klarar av att äta vissa saker trots att det har gått år sedan jag befann mej i det att det är inte tiden som är det avgörande utan det är hur det har bearbetats som är det avgörande! Och när hon säjer det så låter det så klokt och så rätt men är det något som jag har ältat fram och tillbaka i förhör och jag vet inte allt så är det dagen imorgon men kanske är det så enkelt att jag inte har vågat bearbeta alla känslorna och jag har inte fått det avslutet som jag behöver med domen! Alla skadorna som jag fick är inte färdigbehandlade och konsekvenserna av dem är inte klara än! Kanske är det så att så länge det inte finns ett avslut så kan det inte heller bli et avslut i bearbetningen och jag vågar inte reagera och känna fullt ut eller så är jag rädd att känna och bara rasa ihop som ett korthus för det finns inte utrymme för det i mitt liv! Jag känner att jag bara blir så frustrerad över alla kansken och alla tankar, funderingar och grubblerier och fastän jag inte vill fundera och försöker låta bli så finns de där omedvetet som ett surr!  

Känns som om det är så lätt att tänka att man inte ska fundera utan ta allt som det kommer och innan jag satt i denna sitsen vet jag att jag hade kunnat sagt till någon att de inte skulle fundera över det ~ men det är inte så lätt, för tankarna kommer vare sej jag vill eller inte! Det gör ont att se sina barn ligga sovande i fosterställning för att det kommit för många jobbiga minnen om hur det var när vi levde med den som ska kallas att vara pappa och det spelar ingen roll hur många gånger jag än gör det så väcker det minnen, reaktioner och i samband med det tankar och funderingar! Det gör ont att höra sina barn be om att aldrig mer behöva åka tillbaka till Helvetet och veta att jag kan inte göra mer än att kämpa och hålla mej till sanningen i vårdnadstvisten och tro att sanningen vinner men det sätter också igång tankar och hur det än är så kan jag inte sudda bort det som en gång varit hur gärna jag än vill och hur mycket jag än skulle vilja! 

Jag tror att det är så att det som man ger kommer tillbaka till en någon gång och det som man gör ger resultat med andra ord så tror jag på Karma men ibland så undrar jag vad det är som jag har gjort för att förtjäna allt detta! Min advokat sa en gång till mej att man inte får mer i livet än man klarar av men jag vet inte om jag tror på honom längre! Han har aldrig ljugit för mej och alltid hållt det han har sagt men det känns här som att han inte har känt mej innan han sa detta! Det finns alltid undantag från regeln och kanske är det jag som är just detta undantaget.....................

Just nu känner jag bara att om jag ska må så här varje gång som denna dagen närmar sej, vare sej jag är medveten om det eller inte, och jag ska behöva känna de känslor som finns inom mej så skulle jag kunna göra allt för att den dagen försvann ur almanackan! Den ledde till något bra för den ledde till att jag dagen efter träffade en helt underbar människa som finns i mitt liv och stöttar mej än och den ledde till min frihet där jag slapp övergrepp och att varje dag "kämpa för att överleva" men jag önskar att jag hade kommit så mycket längre än jag har gjort men kanske är det helt enkelt där som felet ligger att jag inte ser de framsteg som jag trots allt gjort för de gör inte ont längre för jag har bearbetat det onda och tagit ett steg vidare och jag vet att imorgon kväll har jag överlevt ännu en av de värsta dagarna i mitt liv och det som inte dödar en gör en starkare..........................................
........................

  KRAMAR   

Idag är det 21 år sedan du lämnade den jorden och som du bestämde att du inte ville leva mer! Varför det kommer jag aldrig att få reda på men jag vet att när du försvann så tog du med dej en bit av mitt hjärta som jag aldrig kommer att få tillbaka och jag vill inte det heller för den delen tillhör dej men jag saknar dej fortfarande och idag mer än alla andra dagar önskar jag att jag bara kunde ringa och få höra din röst! Höra alla de kloka sakerna som du sa! Jag önskar att jag kunde berätta för dej hur fel du hade när du berättade för mej att hur man än "cyklar" så vänder motvinden till slut och blir till medvind för det känns inte så i mitt liv längre och jag vet att du skulle komma med förklaringen till varför. Jag vet att du skulle ha lärt dej så mycket mer av livet idag som du kunde berätta för mej ~ men du gav livet aldrig den chansen och jag kan inte sluta undra varför............. Var det något som jag gjorde eller sa under vårat sista samtal eller var det valet du hade som var för tungt? Jag tänker inte på det varje dag men vissa dagar så kommer tanken och jag önskar att den kunde försvinna för jag vill inte ha den och det är den sista som jag behöver just nu i mitt liv! Jag vet bara att du var den storebror som jag inte haft och det är du än även om du hade en annan roll i mitt liv när du försvann! 

Samtidigt är jag så arg på dej att du tog en så "lätt" väg ut ur allt och lämnade alla oss andra med skuld, frågor och tankar och du fanns inte längre kvar! Vi var de som fick känna och fundera och du bara försvann från oss! Samtidigt var du så omtyckt så ingen vågade säja det högt det alla tänkte men jag har funderat och jag har vågat känna efter och jag kommer att våga fortsätta känna tills den dagen jag kommer att kunna le åt minnet av dej istället för att det ska göra ont för jag vet att den dagen kommer att komma! Jag kommer fortfarande att önska att jag kunde lyfta en telefon och höra dina kloka ord, din röst och känna det du betyder för mej det kommer jag alltid att göra och tiden läker inte alla sår men den gör så att det gör mindre ont och att tankarna kommer med längre och längre mellanrum! Du hade ett val och du tog ett beslut men det känns som om det är vi andra som måste leva med konsekvensen! Jag vet inte hur du har det men jag hoppas att du har det bra för du förtjänar det! 

Jag minns när jag hade smugit mej ut och vi låg på höskulle! Jag vet att jag hade fått gått ut om jag frågat men det var inte lika spännande och höskullen var det ställe vi inte fick vara på! Vi låg där och drömde om vad vi skulle göra i framtiden! Jag kan berätta för dej att ingen av de planer som jag hade då blev sanna ~ inte en endaste och du skulle skratta så tårarna sprutade om du sett (men det har du nog redan från det moln du sitter på) att jag skaffat barn eftersom det var det sista jag skulle ha på denna jord! Nu är de det sista jag skulle byta bort på denna jorden! 

En sak vet jag iallafall ~ Jag kommer ALDRIG sluta att sakna dej och jag vill inte för något byta bort de år jag fick lära känna dej men jag önskar att du kunde ge mej svar på de frågor jag har! Och jag hoppas att du har det bra där du är fastän det inte finns någon telefon men en bit av mitt   har du fått med dej! 

KRAMAR 

Att jag hamnade på skyddat boende efter att jag kommit från Helvetet är en sak som jag nämnt här tidigare men det jag nu kommer att skriva om är en sak som jag vet kommer göra att jag kliver på massor av tår men samtidigt så känner jag att jag måste få ur mej det, och det är bara så att sanningen svider och om den inte kommer ut så kan inget förändras! Jag var och är tacksam att jag fick vara där för det var en "fristad" från allt där jag kunde känna mej trygg! Jag kan inte säja att jag inte kände rädsla men den hade jag känt vart jag än hade befunnit mej någonstans! Rätt så fort insåg jag dock att det fanns en mall som man helst skulla passa in i och när en person som bodde där inte gjorde det så kändes det som att hon inte fick samma chans som oss andra! Jag var "liten och hjälplös" och visste inte något så jag känner att jag passar in rätt bra i "mallen" på hur man skulle vara för jag var den som inte ställde krav och inte sa emot utan jag sa mest ja och amen för det var vad jag var van att göra med den "ryggsäck" som jag hade med mej mot dem som hade "makt". Dem som var på samma nivå som mej de vågade jag visa vad jag trodde var mitt rätta jag för!

Jag är tacksam för att jag under denna tiden träffade helt underbara personer som jobbade ideellt där. Personer som såg till det som fanns kvar där långt inom mej och som jag inte visste fanns där själv men de såg det och de vågade berätta för mej vad de såg. Vissa av dem finns kvar fortfarande och de vill jag inte leva en endaste dag utan för de är en del av den styrkan som jag har för jag vet att de finns där och de trodde på mej när jag var som svagast och de har aldrig svikit mej en sekund utan alltid funnits där, både när det varit lättare men även när det var som värst! När jag gick till vårdnadstvisten var mina ben som gele och jag visste inte hur jag skulle ta mej dit och utan Gulligaste E vet jag inte hur jag skulle ha klarat det! Utan hennes ord hade inte trappan gått att gå och bara att höra att hon visste att jag skulle klara detta gav mej "vingar" Den som säjer att tro inte betyder något den vet inte vad den pratar om för att veta att någon tror på en det kan flytta berg och dessa 2 starka Qvinnors tro som jag har med mej i mitt liv idag ~ den kan förflytta många berg!

Samtidigt som jag blev starkare och visste mer och mer vad jag ville och framför allt vad jag tyckte så började jag se en ny sida, inte av dessa två Qvinnor för de har funnits hela tiden, men av de som jobbade på boendet där jag hade bott! De människor som jag hade trott skulle hjälpa mej att utvecklas i att bli självständig började at ifrågasätta mina val i kontakter med personer som gjorde mej stark, som stöttade mej och som gav mej något positivt. De började ifrågasätta ställningstaganden som jag gjorde och saker som de hörde från andra ringde de till mej för att höra om det stämde och fråga min syn på det. Jag som hade varit i denna situationen tidigare men då med personen jag bodde tillsammans med och hade barn med hamnade åter i den situationen men med de personer som hade hjälpt mej och som jag på något sätt stod i en beroendeställning till kändes det som trots att jag hade flyttat därifrån! För mej så kändes detta jättekonstigt och det kändes som att jag kom i en situation där jag började ifrågasätta mej själv igen!

Jag bollade detta med en av de Qvinnor som alltid finns för mej efter ett tag för det kändes inte rätt! Speciellt en manlig kontakt som jag hade var något som blev väldigt ifrågasatt för det hette att jag kunde inte ha hur många mentorer som helst, ändå var de inte medveten om vad jag pratade med honom om utan detta var något som de hade fått reda på från andra att vi hade kontakt med varandra och jag valde att inte redovisa något för dem när de frågade mej! Jag har blivit ifrågasatt om mitt val av att bo hemma hos en person istället för ensam på ett hotell innan min första rättegång för det borde kännas bättre att bo på ett hotell än att det skulle bli rörigt att bo hos en person ~ men ingenstans fanns frågan vad jag ville! Jag känner bara att ju mer jag tänker på detta så är det än en gång så att när man är stark så "passar det inte in i mallen" och jag tycker att det är så hemskt att det ska vara så! Jag vet att jag låter som en gnällmadam och jag vet att jag kliver på tår, jag är fullt medveten om det men jag känner att jag måste få ur mej detta för det ligger inom mej och gnager som en börda som måste få komma ut! Och jag vet att de jag berättat det för inte kommer att prata om det för jag har bara berättat det för dem jag litar på!   

Jag har analyserat detta massor och jag har funderat och det som känns så hemskt för mej det är att man kommer till dem som ett offer, man är utsatt och som jag var så visste jag inte "vem jag var egentligen eller vad jag tyckte om eller inte tyckte om" men jag har kämpat och byggt upp mej själv bit för bit. Ibland har några bitar rasat igen men jag har inte gett upp utan har samlat ny kraft för att lyfta upp de bitarna igen och fortsätta att bygga och jag har kommit en bra bit på vägen! Jag har många runt mej som hjälper mej i arbetet och som ger mej positiva kommentarer men även som ger mej den positiva kritiken som jag behöver för att komma vidare och de personerna vet när jag behöver en kram eller när jag behöver en knuff för att komma vidare! De som jobbar på ett ställe som man kommer till som "offer" (jag hatar det ordet) tycker jag ska vara så proffesionella att de inte lägger sej i det privata! När jag inte har bott där på ett långt tag och byggt upp mitt kontaktnät och de ser att jag mår bra av det och jag kommer vidare i livet och i mitt arbete att bygga upp mej själv så förstår jag inte varför jag ska stå till svars varför jag har kontakt med den eller den, varför jag väljer att bo hemma hos en person istället för att bo på hotell! De har kommit med bra råd med det ska jag inte sticka under stolen med men de försvinner med skadan som detta gjorde för det tryckte ner mej och jag kan ärligt erkänna att jag bröt ihop efter det sista samtalet som jag fick för det var rena korsförhöret! Jag fick stå till svars för mycket och jag fick höra vad de tyckte om mycket och jag kan inte säja att jag tyckte att det var proffsigt! Det har gått ett tag sen dess, jag har funderat, tänkt och gått vidare men jag tycker fortfarande att det är fel! För mej sänder detta ut signaler att de hjälper mej så länge jag är "svag och gör som de vill" men när jag blir stark och har en egen vilja då får jag stå till svars för det med!

Detta inlägg kanske tas som skitprat ~ men det är det inte menat som! Jag hoppas att om någon läser det som jobbar inom detta så kan det väcka en tanke hur man känner sej när man är i min situation! Man är redan så bränd, man testar de personer som man tar in i sitt liv inte bara en, två eller tre gånger utan en miljon gånger och de man släpper nära sej de har förtjänat den platsen. Jag var livrädd för män och att anförtro mej för en man igen det fanns inte och att det sedan skulle bli ifrågasatt när det är en person som jag känt att jag kunnat prata och ventilera massor med saker med det kändes som att vara tillbaka i Helvetet med svartsjukan igen! Vad syftet var denna gången ~ det vet jag inte och kommer nog aldrig att få reda på men det känns inte rätt på något sätt. Att ifrågasätta min relation till en person som har jobbat ideellt hos dem det är inte heller rätt för mej! Jag förstår inte att de inte kan vara glad över att jag har hittat någon/några som finns för mej och gör mej stark och som får mej framåt i kampen! Jag förstår inte att det inte finns förståelsen att när man lever i den situationen som jag gör så behöver man de personer som man litar på och som man släppe nära sej ~ för de är inte många! Jag kan räkna dem på mina fingrar och jag behöver inte använda alla fingrar som jag har!

Kanske är det så att jag växte ifrån dem och blev för stark och att det inte var det de klarade men då borde tanken ha funnits att det var det jag skulle göra! Tanken borde ha funnits att de gjorde samma sak mot mej som han gjorde när jag levde i Helvetet ~ ifrågasatte mina beslut och ifrågasatte mitt omdöme och mina val och lät mej stå till svars inför dem som i mina ögon stod över mej! Åter igen var jag under någon annan som "dömde mej"....................men tydligen så fanns inte den tanken som jag tycker borde ha funnits innan de ens slog numret till mej att är detta rätt att göra efter det hon gått igenom!

  TACK till er två starka Qvinnor som alltid finns E & C    

  KRAMAR   

Egentligen så borde det vara helt omöjligt att känna en tomhet när man har människor runt sej, när man lever tillsammans med tre barn på heltid som man har ansvar för dygnets alla timmar och jag har vänner som står mej nära och jag har ett större kontaktnät idag än när jag levde i Helvetet, jag har mer kontakt med andra människor och jag har mer värde i mitt liv och mer som jag värdesätter ~ och ändå är det ändå precis det som jag känner oftare och oftare. En stor tomhet inom mej som jag inte kan förklara för det finns inget ord för det och det finns inget ord som passar in på det ~ för det är inget som jag känt tidigare! Tomhet har jag känt tidigare men inte så här starkt och inte denna för det känns bara som att det inte finns något på insidan mer en ett endaste stort hål och där finns ingen energi eller något ~ bara tomhet som ett eko och den känslan skrämmer mej!

Jag vet att man inte kan kämpa hur länge som helst för till slut så tar energin slut! Det är som att sprnga en tävling ~ man kan köra på högsta växeln en sträcka men till slut så orkar man inte det längre och det är helt förståligt för kroppen tar slut och min kropp gjorde det för en "evighet" sedan men det fanns inget annat alternativ än att fortsätta för "målet" var inte inom synhåll än, och det är det fortfarande inte även om jag vet vart det är. Kanske är det så att tomheten är ett tecken på att kroppen har kört på reserven för länge och att den varnar mej att det är som läkaren sa att det kommer att sluta med förskräckelse om det inte får ett slut snart och helst igår, men det är inte jag som bestämmer det! Målet är andra som sätter upp och det är inte jag som styr över det. Jag kan bara försöka lägga tankarna så mycket det går åt sidan och samla så mycket energi det bara går till dagen D men hela tiden så kommer det upp nya saker som kräver att energin ska finnas och som kräver att jag ska fungera och det finns som vanligt inget annat alternativ!

Kanske är det helt enkelt så att tomheten är alla känslor som hela tiden blir undantryckta för att det inte finns utrymme för att bearbetas eller att ens reflekteras över! Alla känslor och minnen som jag inte vill ska finnas där för att de är för hemska, för jobbiga och som jag tänker att jag ska ta tag i när allt är över! Kommer det att vara över någon gång?!?! Kommer det någon gång att vara lättare att ta tag i dem då för hur det än är så kommer jag att komma in i en ny fas i mitt liv med nya reaktioner och nya tankar för livet står inte still även om jag önskar ibland att det skulle göra det! När jag kom från allt fick jag en diagnos som var PTSS (posttraumatiskstressyndrom) vilket jag fortfarande har kvar. När jag fick den så visade det mej att jag var svag som inte hade klarat av detta bättre utan att det hade påverkat mej så och jag gjorde allt för att den skulle tas bort! Idag så inser jag att problemet sitter inte i att jag var svag problemet satt i att jag var stark och det var därför jag utsattes för allt detta! Jag var för stark för att be om hjälp och jag var för stark för att brytas ner och därför fick jag stå ut med allt tills jag var totalt utraderad! Ja jag inser idag att det var ett trauma allt som hände och att det var därför som jag fick diagnosen och har den än idag för det försvinner inte över en natt och kanske är det så att allt detta spelar in på tomheten! 

Jag känner att jag försöker klyva mej i molekyler för att finnas för alla och stötta alla! Om någon mår dålig så vill jag inte det för jag vet hur det är att vara där utan att ha någon som man kan prata med eller som förstår en! Kanske har jag tömt mej i mitt försök att finnas för alla så att jag någonstans har glömt bort mej själv! Jag vet hur det är att sitta " i skiten" och hur det är att inte kunna prata med någon så jag gör allt för att inte andra ska vara där! Hur många gånger har jag inte suttit och pratat med hunden och hans ögon har gett mej tröst men jag önskade att det var någon som bara kunde ge mej en enorm kram och säja att "allt kommer att lösa sej, jag lovar det och jag finns". Jag kan inte få de gånger som jag önskade att jag hade fått höra det ogjorda genom att finnas för andra även om det gör ont! 

Tomheten finns och hur jag än tänker och funderar så kommer jag inte att få svaret/svaren! Det enda jag kan göra är att göra det jag inte vågade göra när jag levde i Helvetet och försvann som person ~ lyssna på mej själv och mitt  . Om jag vågar det så tror jag att jag kommer att hitta svaret hur jag ska hitta tillbaka till det som kan fylla mej med glädjen igen.................................

  KRAMAR   

...........hur stark du är innan att vara stark är din enda överlevnad, innan styrkan är ditt enda sätt att komma vidare och ditt enda andra alternativ som finns det är att bara lägga dej ner och ge upp. Och det alternativet det är inget alternativ för du bara måste framåt det är då man inser hur stark man egentligen är! Jag har insett att det är inget som man väljer att vara det är något man blir för att man måste, för att det inte finns något annat alternativ att välja mellan utan man måste komma vidare och man måste fortsätta att kämpa för att överleva! Snurrigt?!?!?! Ja det är det men livet är inte en rak bana och kommer inte att vara det och det är något som jag fått erfara gång på gång och kommer att få se fler gånger! Jag har många gånger känt att jag ger upp här och nu för jag orkar inte ett steg till men jag inser idag att när man har orkat det steget som kändes som tusen så vann jag över mej själv och alla de som inte trodde på mej, och det steget gjorde mej starkare!

Du vet inte hur rädd du kan bli förän du möter det som är mest skrämmande i hela världen, och du vet inte hur du kommer att reagera när du står där! Jag inser att man kan gå igenom saker miljoner med gånger hur man ska göra, hur man ska agera, tänka men när man står där tar rädslan och adrenalinet över och ingenting fungerar som det ska. Allt det man har tänkt, övat och memorerat finns inte och det som kommer fram är alla urtidsinstinkter som finns i kroppen och den första som kommer fram är flykt! Det är skrämmande att man i den situationen inte kan styra över sej själv. Kroppen gör som den vill och hjärnan hinner tänka hundra miljoner med tankar på en sekund, den hinner spela upp tusen scener och ändå så känns det som tiden står still! Kroppen bara töms på energin på ingenting! Efteråt så finns bara tanken ~ hur kunde det bli så? Svaret det vet jag inte om man någonsin kommer att få och jag vet inte heller om det ger något om man får något! Jag hoppas bara att all erfarenhet ger kunskap och att jag blir klokare även om den gör ont och sätter spår!

Jag har insett att de största vinsterna i livet de gör man genom att "vinna över" sin egen rädsla eller sina egna svagheter! Förr så trodde jag att jag var tvungen att bevisa min styrka och att jag klarade saker själv för andra ~ idag inser jag att det är jag själv som ställer de kraven på mej själv. Jag inser att alla utredningarna som gjordes inför vårdnadstvisten och allt det runt dem var det egentligen jag som ställde kraven att jag skulle visa mej så enormt stark och att jag inte var rädd för det som skulle komma! Jag erkänner ~ jag var livrädd och jag är livrädd än idag! För dem kunde jag "öppna lite på dörren" till de känslorna men idag så inser jag hur rädd jag är för vissa saker efter uppvaknandet denna vecka! Jag har sett min största skräck och rädsla med egna ögon och i en helt oväntad situation och plats, det fick mej att reagera på ett sätt som jag inte trodde och det fick mej att agera på ett sätt som jag absolut inte förväntade mej att jag skulle. Jag överlevde, jag klarade mej därifrån och allt slutade lyckligt. Jag övervann fler rädslor i samband med det och jag kommer att övervinna fler innan all bearbetning är klar ~ jag har ännu en gång insett att jag kan "misslyckas" i mina ögon och ändå så är det inte det i andras för det gjorde allt bättre och starkare och det gjorde mej starkare!

Kanske är det ändå så att den starkasteinstinkten som vi har sen vi skapades är flykten och att det är den som sätter in i vårat liv när det är saker som inte känns bra vara sej det är något som vi är rädd för eller det känns obehagligt, vare sej det är något konkret eller om det är något som finns inom oss som en känsla! Kanske är det därför som jag känner mej svag och känner vissa gånger att jag bara vill ge upp för att jag vill fly från det som är jobbigt och jag inte vill ha där inom mej fast jag egenligen vet att jag är stark bara jag tar det där obehagliga och jobbiga klivet........ Kanske var det just det svaret som jag behövde lära mej av denna situation som inte fick hända men ändå hände! Och någonstans vill jag tro att allt händer av en mening och kanske är meningen att jag skulle inse det och se att jag överlever även om man blir så rädd att hjärtat stannar fastän det slår i 320, adrenalinet flödar, svetten forsar och inget i kroppen fungerar som det ska! Kanske skulle jag inse att fastän flyktinstinkten är stark så kan man styra den bara man tar det klivet som är så jobbigt och stannar upp och tänker och när jag kommit så långt i tanken kan man komma ännu längre i sin styrka än jag var tidigare................. För jag vägrar tro att något händer utan att det har en mening och att något händer utan att det har något att lära mej........... hur jobbigt det än är! 

  SNURRIGA KRAMAR    

Jag kan inte sluta känna tacksamhet över de personer som finns i min närhet som får mej att se klarhet efter klarhet som jag egentligen borde se själv! Kanske är det just därför som man har vänner ~ för att de ska få en att se de där sakerna som gör att man kan ta nästa steg, som gör att man orkare ytterligare en liten stund till för annars så hade men helt enkelt gett upp för länge sedan! Dessa personer som alltid finns där, vare sej jag är glad eller ledsen, arg eller inte eller om jag orkar prata eller om det är en sån dag när jag bara kommer och sätter mej och bara behöver en kram ~ och de ser det utan att jag behöver säja det! Dessa personer som kan se på det jag skriver att jag behöver höra att de finns där vad som än händer och de som inte ställer ett endaste krav på att jag ska vara på ett speciellt sätt utan bara vara jag och må som jag gör för jag duger!    TACK   att ni alltid finns!

Idag satt jag och pratade med just en av dessa personer och så bara tittar hon på mej och säjer: Men tänk på en sak! Det är inte du som har valt den situationen som du lever i och det är inte du som har gjort så att det har blivit så här!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har tänkt det miljoner av gånger jag erkänner, men först när jag fick höra någon annan säja det till mej och så ärligt så gick det in att det är ju så det är! Och just nu var det verkligen precis det jag behövde höra efter en vecka som inte varit mänsklig för fem öre för det känns verkligen som allt som har kunnat hända har hänt! Barnen har mått daligt för att mycket har påmint dem om saker som har varit förr, det är sommar och det var då som mycket hände och förändrades!

När man kommer till situationer som innebär förändringar för barnen inser jag hur mycket deras förflutna fortfarande påverkar dem! Skruttan skulle på inskolning och det var ny miljö, nya personer och mycket som var nytt! I den situationen så kom massor av detta som jag inte alls ser i vardagen längre som han intalade henne att hon var värdelös att hon inte kunde något och att hon inte skulle göra något för hon skulle ändå inte lyckas! Det gör så ont att se och höra henne säja att jag kan inte det här mamma jag vet det och veta att det är inte hennes ord! Jag ser hur hela hennes kroppsspråk förändras och hon blir åter den lilla som hon en gång var, inte lika liten men mycket som påminner om den och man inser att det kommer att följa med henne i många år till, inte lika starkt men det kommer att finnas där. Att se hennes oro över småsyskonen när de inte är på samma ställe och hon inte har kontrollen och veta varför denna oro finns det gör ont i hjärtat! Ett barn ska inte behöva bära detta och jag skulle kunna ge vad som helst för att kunna lyfta bort det från hennes axlar och bara radera bort minnena! Därför betydde kommentaren idag ännu mer! 

Samtidigt att se föräldrar som beter sej som att de inte vuxit ifrån sandlådan gör att jag bara funderar hur deras barn ska bli när de blir stora! Jag kan inte låta bli att fundera om det är de eller barnen som ska gå i skolan för det var inte frågan om att barnen skulle vara nöjd med klassindelningarna utan föräldrarna! När de väl hade fått sin vilja igenom ~ då var det minsann inte ett pip som kom över deras läppar trots att Skruttan var den som kom själv i sin klass efter att de hade "krigat" en hel dag! Känner bara att jag är stolt över henne för hon tittade bara på mej när jag frågade henne hur det kändes att ingen från hennes dagis hade kommit i hennes klass och sa: Mamma! Det känns bra för jag känner att jag tycker om de barnen som jag är i samma klass som!

Jag kände att jag var en stolt mamma då för det visade att jag har en dotter som kan lita på sina egna känslor och vågar känna efter vad hon själv tycker! Att jag inte kunde förklara för de andra föräldrarna när "kriget" var igång varför vi hade hamnat i den gruppen som vi gjort eftersom våran situation är som den är och den läraren hade tagit emot överrapporteringen av henne gjorde inte situtionen lättare men det känns som att jag börjar bli van! Hon hade sina två bästa vänner med sej från början för att det var de som dagis hade trott att hon helst ville ha med sej men efter "kriget" hade hon inte dem kvar där heller så jag är glad att hon var nöjd och längtar tills skolan börjar ändå för jag vet inte hur jag hade gjort annars! Nu känns det som att hon kan få en nystart och det är hon verkligen värd!   Och jag är så överlycklig över att hon är nöjd med situationen och att jag vet att hon skulle våga säja om hon inte skulle vara det! 

Det känns alltid som att när jag har som minst med kraft ~ det är då som det händer som mest som testar mej! Kanske är det så livet är men ibland så vore det så skönt om det bara var en liten bit i livet som var en platt raksträcka där jag bara fick tänka på att transportera mej framåt! Känns som att det hela tiden är en utmaning att ta mej framåt och att det är en kamp! Jag har hela tiden vetat att det någon gång skulle komma en kalllelse till rättegången och ändå när den väl kommer så bryter den ner mej! Det kändes som att den bara slog undan fötterna på mej helt! Känslorna blev en karusell och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta! Hjärtat det slog så jag trodde att det skulle komma ut ur min bröstkorg! Jag förstår inte varför det är så mycket värre att se allt svart på vitt när det är skrivet! Kanske är det för att det är först då som man inser att det är "på riktigt" En sak vet jag i alla fall ~ att ännu en gång har jag fått bevisat för mej att ibland måste man brytas ner igen för att kunna bygga upp sej och bli stark och det ska jag göra och jag ska klara det! Jag ska klara även denna rättegång för att få det avslutet som vi förtjänar! Jag ska visa mej själv att jag orkar och klarar det och för att bygga upp mej ska jag skala bort allt som inte ger mej energi utan tar min energi utan att ge tillbaka!  

Idag har jag genom kommentaren insett att jag har inte satt mej i situationen själv men jag sätter mej ofta i situationer som tar min energi istället för att ge mej energi! Många gånger så känner jag att jag utnyttjas för att jag tycker synd om människor men jag behöver inte rädda andra! De jag behöver rädda nu är mej själv och mina barn först! Det är så lätt att säja till andra att om de inte mår bra själv och är starka så kan de inte hjälpa andra ~ men varför kan jag inte tänka så när det gäller mej själv? Kanske är det som en annan vän sa till mej att jag har för stor empati.......... Kanske är det den som jag ska lägga lite åt sidan för att samla energi till det som komma skall! För idagsläget finns inte energin och någonstans så känns det som att en del av livslusten försvunnit och mycket går på att jag måste och det har varit så förr och jag vet att det inte bara förändras över en natt vare sej åt det ena eller åt det andra hållet! 

Jag har inte valt situationen jag lever i nu för den har påverkats av det som varit men jag väljer situationen som jag kommer att leva i framöver och det kan ingen annan göra åt mej! Kanske är det dags att tänka mer på mej själv än vad jag gör och kanske är det dags att ta det steget nu för ingen gör det åt mej............................................

  KRAMAR