Igår var en dag som jag bara önskade skulle försvinna! Jag hade ingen ork och det kändes som att jag hade rasat ihop totalt! Jag visste inte hur jag skulle orka med dagen ens innan jag lyfte fötterna över sängkanten och ändå så fanns det inget alternativ, det var bara att bita ihop och göra som jag har gjort så många gånger för "skrapa ihop det som rasat ihop" bara för att jag måste! Sedan att förståelsen inte finns bland dem som jag har i min närhet, det vet jag att den inte är stor men jag trodde att den var större bland vissa när jag för en gångs skull erkännerm vilket inte är ofta men samtidigt så är det skönt när människor visar att de inte har den för på något sätt så visar det vilka som finns när man inte orkar vara där, när man inte orkar vara sitt "vanliga" jag! Jag kände att mycket har hänt och mycket har kommit ifatt och det är bara att inse att jag är inte mer än människa och någon gång så måste allt ta sitt pris även på mej!  

När jag kom och kände mej som en totalt urvriden trasa och sätter mej på en väns trapp där mitt äldsta troll var och lekte med hennes dotter och hon bara frågar hur det är och jag känner att det är med ärlighet som frågan ställs så gick det inte längre att hålla tillbaka allt! För första gången så kände jag att jag kunde uttala orden att jag vet inte hur mycket till jag orkar för det är bara för mycket och hela tiden kommer det mera och mera och det känns som att det förväntas så mycket av mej! Och så tittar jag på henne och säjer "Förlåt att jag sitter här och bara beklagar mej!" För en gångs skull så kände jag att jag inte var en belastning för att jag beklagade mej utan det fanns utrymme för mej att vara deppig, nere och inte ha energi och hon kunde ta det, istället så kunde hon vända det och låta mej vara och känna så. Jag behövde inte känna mej som en belastning och det var en känsla som jag inte känt så tillsammans med någon på det sättet när vi varit på samma ställe, Jag vet att jag har syster~yster som jag kan ringa till vare sej jag är ledsen eller inte men just detta att det fanns någon som jag bara kunde gå till och vara "jag", som jag inte behövde sätta på mej masken när jag egentligen bara gick för att fråga om det gick bra med min dotter och allt!

När vi satt där och pratade så kunde jag inte låta bli att ställa frågan högt till henne "Vad är det som gör att vi får vad som känns som alla prövningar, motgångar och får kämpa hela tiden och sedan finns det de som "åker genom livet på en räkmacka" och ändå klagar hela tiden?" Då tittar hon bara på mej och säjer "Det är för att vi är starka och för att vi är kämpar" Och ju mer jag tänker på det dessto mer så inser jag att det är så det är även om jag önskar att det inte vore så! Jag har sagt det till många att livet ger oss inte mer än vi klarar av även om det känns så ibland men när det kommer till en själv så är det svårt att inse att det är så för det känns verkligen som att det står mej upp över öronen just nu! Det känns som att jag får "skit" för saker som inte ens är mina problem och för saker som jag bara menar väl med! Kanske är det som mamma sa idag till mej att det är så det är när man är kvinna i våran släkt att vi föds till att vilja väl men det blir fel i alla fall ~ för det känns som det är så det blir! Om jag gör en sak så är det någon som tycker det är fel och om jag inte gör den så är det någon annan som tycker det är fel med och mitt i allt detta så står jag! Vem är det då som blir bortglömd ~ jo jag för det är den som jag är van med att bli sårad och får ta smällarna!

Samtidigt som det låter hemskt att säja så kan jag inte låta bli, för det är en befrielse att ha fler människor runt sej som får kämpa och som inte bara åker i en autofil för det är någon som förstår en när de inte bara har vardagsproblemen i sina liv. De kan förstå frustrationen, de kan förstå maktlösheten och alla andra de känslorna som man känner och som de andra inte har en aning om för de känslorna finns inte i deras liv. Ingen kan förstå den andras liv helt men om man har lite liknande erfarenheter så kan man förstå lite och det räcker långt! Bara att man tillsammans med någon annan kan tillåtas känna att man inte har energin eller gnistan den dagen men att man ändå är välkommen och att man är samma person är guld värd för man behöver den omtanken och när man befinner sej i det tillståndet där och då så behövs allt som kan ge en lite om så minimalt med energi för det gör att man orkar stå upp en liten, liten stund till!

Det är inte att någon ska tycka synd om en som man behöver utan att någon ska respektera en och finnas för en i vilket humör eller situation man en befinner sej i som är det viktiga! Jag har lärt mej en sak och det visar sej mer och mer och starkare och starkare ju mer och längre jag kommer på denna resa och det är att det är i motgångarna och när man mår dåligt som man ser vilka som är ens sanna och äkta vänner och tyvärr är de färre än man tror men det gör samtidigt att man värdesätter dem mer och mer och de får större och större plats i ens  

TACK att ni finns

  KRAMAR       

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...