Idag har jag haft en av mina "djuptänkar~dagar" när jag funderar över allt och ingenting och det är inte jag som styr tankarna, de bara kommer och för en gångs skull så låter jag dem komma för jag känner att jag är så stark att jag orkar med dem och de måste få komma för annars så ligger de där inom mig och bara gnager! I början av resan var jag rädd för dessa dagar nu har jag insett att de kan vara en styrka med för det jag bearbetar det läggs undan så nu tillåter jag mig på ett helt annat sätt att ha dessa dagar för jag vet att de dödar mig inte! 

Jag vet att jag har svårt att låta människor komma nära mig för jag har både en och två och tre och några till murar som de ska över innan de kommer nära och får lära känna mitt riktiga jag och det är inte många som får chansen ens att komma över den första! Det känns som att jag har en slags "check-lista" som jag kollar av och jag kan lova att den har många punkter som man ska bli godkänd på innan man får tillstånd att klättra upp på stegen som har många pinnar för att komma över den första muren! Om man begår ett misstag på den klättringen så finns det ingen nåd, man är ute ur försöksklättringen för jag har blivit bränd för många gånger för att börja om igen! Elakt?!?!?! Ja kanske men bränt barn skyr elden och har man försökt att närma sig den för många gånger och gjort samma erfarenhet att den bränns så går man inte dit och jag har gjort den erfarenheten att sviker en person en gång så gör den det fler gånger så för mig har det samma innebörd! Jag skyddar mig själv från att få fler sår på insidan än de jag redan har och jag vill inte att de som finns där ska öppnas igen för de gör nog ont redan som de är! 

När jag satt och funderade i detta med relationer till olika människor så kunde jag bara konstatera att en gång i tiden så hade jag massor av människor runt mig och jag verkligen trivdes med det för jag har alltid haft lätt för att få vänner och har alltid varit omtyckt för att jag har varit sprallig och haft glimten i ögat men samtidigt att man har kunnat lita på mig både om man berättat något men samtidigt att jag har ställt upp för mina vänner! Av dessa så var det några som var ytliga vänner men jag hade många vänner som stod mig nära! När jag började fundera i detta så tänkte jag vad visste dessa personer egentligen om mig som jag då ansåg stod mig nära? Ju mer jag tänkte dessto mer insåg jag att jag hade en hög gräns för integriteten på den tiden! Jag berättade det jag ville och inget mer så den som visste mest om mig var Plumzen som jag levde tillsammans med och mina vänner de fick veta det jag ville att de skulle veta! En visste en sak medan en annan visste något annat men jag vet inte att det fanns någon som hade en helhetsbild av mig mer än just Plumzen för jag ville inte släppa på saker som var för personliga för det har varit viktigt för mig jämt att ha en del av mig som är just "mig"

Plötsligt kände jag sorgen komma och jag insåg att detta är något som helt har försvunnit idag! Inte för att jag har velat att alla ska veta allt om mig för jag har fortfarande en mur som innanför den är det bara jag som ska veta om vad som händer och sker för det är min "privata mark" men den är inte min privata mark för den har plötsligt blivit offentlig när det blev utredning på utredning! Hur många har nerskrivet hos flera olika myndigheter i vilka olika ställningar de har haft sex tillsammans med sin partner, eller vad de och deras partner gjorde efter att de hade haft sex? Jag har fått sitta och berätta det för polis, socialen och Familjerätten och sedan kan jag bara tänka mig att det är fler med dem som har läst det! Jag är tacksam att jag har haft ensamvårdnad under tiden så att det har varit sekretess på den för annars är det ännu fler som hade läst detta! Mina föräldrar har varit involverade i vårdnadsutredningar, polisförhör och med socialen när de blev inblandade direkt efter misshandeln så det känns inte som jag har något som är integritet när det gäller detta mot dem heller längre! Jag har fått berättat allt och det är som jag sa till min advokat efter att jag hade pratat med Familjerätten efter den stora utredningen som de gjorde till vårdnadstvisten att det kändes som att de var in under mitt skinn och letade efter fel och brister och som om de skulle veta vilken storlek jag använde på tamponger för att kunna ha en synpunkt på det med! Är det verkligen så här man ska känna efter att det enda man har gjort är att blivit utsatt för övergrepp i sitt eget hem och sedan kämpat för att ens barn ska behöva återvända till det helvete man själv flydde? Tydligen eftersom jag sitter här och känner så! 

När jag levde i helvetet var jag ute på krogen 3 gånger för jag klarade inte pressen och terrorn som var när jag skulle göra något utan honom så jag hoppade över allt sånt för att det var lugnast! De gånger som jag var iväg fick jag precis innan jag skulle åka visa honom vilka underkläder som jag hade på mig! Jag minns första gången när jag tittade på honom som ett levande frågetecken och frågade varför han skulle se dem innan jag åkte? Svaret han gav mig kändes som en örfil i ansiktet: Jag ska veta om du byter om/efter att du har knullat ute på krogen så du inte kan lura mig!!!!!!

Jag förstår inte idag att jag fann mig i det men det gjorde jag och gränsen för integriteten i förhållandet hade redan suddats ut innan dess men den suddades ut ännu mer efter det! Jag styrde inte över mitt klädval längre och jag styrdes mer och mer! Jag hade aldrig varit otrogen i något av mina förhållanden och hade inte heller en tanke att vara det nu, det var bara hans sjuka hjärna som gång på gång skapade situationer för att straffa mig och det var han som gjorde alla sakerna som han anklagade mig för inser jag och har jag fått bevis för i efterhand!

När jag suttit på alla förhör och samtal med olika myndigheter är det situation på situation som kommit upp där jag för dem visat att jag var nertryckt och att jag inte hade någon integritet och att mitt största arbete nu efteråt var att bygga upp barnen men även att bygga upp mig själv, min självkänsla och min integritet! Idag på min "grubblar~dag" kan jag inte låta bli att fundera över om integriteten är helt utsuddad hos mig dels efter allt som hände i helvetet men även efter allt som varit sen jag kom därifrån där jag fått vända ut och in på allt som jag känner, tänker och har varit med om och inget har varit för personligt! Många gånger har det varit så jobbigt att prata om att jag har fått tänka att jag sitter där och pratar om någon annan och påminna mig om att jag gör det för att kunna rädda barnen för hur ofta berättar man om det privataste för vilt främmande människor?!?!?! Jag har klarat att berätta det och jag hoppas att det ska rädda barnen så att de en dag själva kan bestämma om de vill ha kontakt med den som ska kallas pappa, vilket jag inte tror att de kommer att vilja, men samtidigt kan jag inte låta bli att reagera att det inte finns något som ska vara privat! 

Kommer gränsen någon gång att komma tillbaka igen där jag känner att detta är "mitt", bara mitt och det kommer jag inte att behöva dela med någon eller kommer hela tiden tanken att finnas där att någon gång kanske jag behöver dela detta med någon "obehörig" med? Jag vet inte, det enda jag vet här och nu är att min gräns för integritet är väldigt utsuddad och det kommer att ta lång tid att rita i den igen och tro att den kommer att hålla om jag lyckas rita i den igen för tron och tilliten lagas inte lika fort som murar! 

  KRAMAR   

För varje förändring jag får göra, för varje handling som får göras utifrån ett tänk som inte är grundat på mitt eget kan jag inte rå för att jag känner hopplöshet och funderar "Är det så här vårat liv kommer se ut?"
Ja jag kan styra mitt/vårat liv till en viss del men säkerheten gör att det finns de som styr mer! Och allt för att jag gjorde ett felval som jag kommer få leva med konsekvenserna av!
Ibland känns priset orättvist och väldigt högt när jag inte själv förstår val, konsekvenser och det som händer och sker men ska kunna förklara för dem jag har runt mig och lever med...........

? KRAMAR ?

Härom dagen när jag hade lämnat på dagis fick jag sällskap av en mamma ut när jag skulle gå (jag väljer att kalla hennes dotter tjejen)! Bara vi hade kommit utanför dörren kom kommentaren: - Jag har en fråga till dig..........

Jag blev stel i hela kroppen för jag tycker inte om den kommentaren längre för jag vet inte vad jag ska vänta mig längre! Jag är rak och ärlig som person men kan inte vara det i mitt vanliga liv helt och hållet eftersom jag inte kan svara på de vanligaste frågorna för att då sätter jag oss i en sits som inte är säker och det värsta jag vet är att säga att "jag kan inte svara på det" när någon frågar något så vardagligt som vart vi bor eller något annat som hör vardagen till! 

"............. Tjejen fyller år nästa vecka och vill bjuda Liten och Smulan på kalas! Går det bra och passar det dig?"

Mitt hjärta hoppar till i kroppen! Mina små troll ska få känna på hur det är att leva ett "normalt liv" och de ska få vara med på sitt första barnkalas där det är som det ska vara! Inte bara de närmaste för att inte röja säkerhet och allt det andra som vi måste tänka på! Jag känner en sån enorm lättnad så det finns inte ord och jag behövde bara säga ett Ja det går bra! Samtidigt infinner sig hopplösheten ~ Mina troll kommer att få "lukta" på något som inte är möjligt i deras värld ~ att få bjuda in de som de vill på sina kalas, för det är förenat med fara för då får för många reda på för mycket och det gör för ont att tänka på så jag slår bort den tanken! Vill inte tänka på det här och nu jag vill bara njuta över att de ska få gå till Tjejen på kalas och vara vanliga tjejer som grattar en kompis som de tycker om och leker med varje dag och vara bland människor som inte vet hur deras situation ser ut! 

Igår sitter Smulan vid köksbordet och pysslar för hon har bestämt att hon ska göra en fin teckning och ge tillsammans med de andra presenterna till Tjejen när vi åker till kalaset nästa vecka! Detta har varit den stora händelsen sen de fått inbjudan på morgonen och de ser fram mot det! De ska få gå på kalas, äta tårta och leka med kompisarna från dagis hemma hos Tjejen och de ska ha fina kläder på sig och de har frågat om de kan få ha glittrig ögonskugga på sig och läppglans för det har man när det är kalas så det så! Lyckan strålar kring dem och det är en glädje att se men plötsligt är det som att dra ner en rullgardin på Smulan och hon tittar på mig och säger att Tjejen hon har en mamma och en pappa! Jag tittar på henne och förtår inte vad det är hon menar! Tycker hon att det är jobbigt att gå dit för att hon har det eller vad är det? Jag vet ju att hon tycker om Tjejens pappa och brukar prata och skratta med honom när han hämtar och lämnar så jag får inte ihop det! Jag hinner bara tänka tanken innan svaret kommer:

"Mamma! Vad gör jag om jag måste bajsa när jag är där? Jag vill INTE att de ska torka mig för tänk om de gör illa mig i stjärten................!!!!!!!!"

Tårarna bränner innanför ögonen och paniken kommer inom mig! Jag vill bara skrika och jag skulle kunna göra mig olycklig i denna stunden och ändå så vet jag att jag måste stå där och hålla mig lugn för hennes skull och för min egen skull! Jag måste hjälpa henne att ta detta steget och komma över att inte alla vill henne illa som den personen som egentligen skulle ha skyddat henne och ändå är hela jag i uppror! Jag går sönder inom mig igen, bit för bit rasar jag, sår för sår rivs upp och inom mig rinner tårarna medan jag sätter upp min rustning på utsidan! 

Jag sätter mig bredvid henne och säger lugnt att jag vet att inte de kommer att göra illa henne samtidigt som jag tänker att kan man lova att ingen kommer att göra det........ Nä det kan man aldrig men jag vet att jag inte skulle släppa iväg henne till människor som jag trodde skulle göra det! Hon tittar på mig och säger bara att hon tänker inte gå för hon vill INTE att de ska torka henne! Att jag säger att det inte är säkert att hon behöver gå på toa och allt det andra hjälper inte och jag vet att detta är ett steg som hon måste ta för att komma ytterligare ett steg på vägen och samtidigt vet jag av egen erfarenhet hur ont stegen gör att ta! Jag tittar på henne och säger att hon kan torka sig helt själv så ordnar vi det när hon kommer hem om det är så! Lättnaden som jag ser på henne finns det inga ord som kan beskriva! Hon slänger sig runt min hals och säger tack hundra gånger och att jag är världens bästa mamma! Sen fortsätter hon med sin teckning till Tjejen och lättnaden finns kvar Hon ska få gå på sitt första barnkalas!

Hos mig finns bara bitar kvar av det som varit lagat och som jag trodde att jag hade byggt upp och jag känner bara smärta! Hur kan man skada en familj så mycket som man själv har varit med och byggt upp och sedan fortsätta att leva sitt liv medans vi har förändrats och vårat liv har förändrats totalt? Jag förstår det inte och jag kommer inte att förstå det hur jag än tänker och vänder och vrider på det så det är ingen vits att ens lägga energi på det ändå kommer tanken! Varje gång som minnena gör sig påmind hos barnen så gör det så ont för jag inser hur mycket skada de tagit trots att de var så små och jag är tacksam att jag lyckades ta mig därifrån så tidigt som jag gjorde även om jag önskar att jag hade kunnat skona dem från allt detta men det går inte att få saker ogjorda! Jag hoppas bara att jag på något sätt kan hitta "plåster" som kan stoppa deras sår så att de ska kunna läka! Mina sår kommer att finnas där men jag gjorde en gång ett val men de valde inte sina föräldrar och de har förtjänat så mycket mer än detta! Kärlek läker mycket men räcker det till att läka detta?????? Jag får se när de har blivit större jag vet iallafall att alla deras minnen väcker massor hos mig och det river upp massor av sår och det går sönder massor inom mig så det känns som om det rasar små små bitar i mig men en sak rasar inte och det är min kämparanda för att de ska slippa återvända till Helvetet och den personen som är orsaken till alla hemska minnen och som orsakat dem all denna smärta! Den dagen de säger att de längtar till honom och att han gjort dem något positivt den dagen ska jag sluta kämpa men än har den dagen inte kommit och jag tror tyvärr inte att den kommer att komma heller även om de hade förtjänat en pappa som hade älskat och värnat om dem istället för att orsaka dem smärta och plågor!!!!!

  KRAMAR    

"Det har kommit ett brev från Tingsrätten och domen har vunnit laga kraft och nu vill de att vi avslutar vårdnadstvisten" 

Orden i telefonen kom från min advokat och jag visste inte om jag skulle känna lättnad eller fasa för det fanns ämne för att känna båda i det budskapet och åter kommer kaoset inom mig att varför kan det inte bara få vara lugnt ett tag och ändå så vet jag att det måste vara så här för att vi ska komma till slutet! Det är bara att samla ihop kraften som egentligen inte finns men ändå gör det och fortsätta kämpa framåt på vägen som går både uppåt och neråt och se det postiva att han ändå blev fälld, de visade mig och barnen att det han gjorde mot oss var inte rätt och de trodde på oss! 

Sen hör jag det ordet som får mig att bli stel i hela kroppen för det betyder svek för mig och det är "Förlåt jag vet att jag skulle ha pratat med dig innan jag gjorde detta men jag har skrivit brevet till Tingsrätten utan att prata med dig för jag vet ju vart du står" 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör det som kommer efter förlåtet för att jag ens hann tänka tanken att han skulle svika mig visar hur bränd jag är! När han läser det för mig rinner tårarna ner för kinden, varma och full av känslor för de ord han har fått ner visar att han verkligen förstår varför jag har gjort de val jag har gjort under resan och hur mitt liv ser ut och har sett ut! Han har inte bara lyssnat på det som jag har sagt utan han har sett, tagit till sig det och lagt in känsla när han skrivit ner det men framförallt så lägger han skulden där den hör hemma och lägger den inte hos mig! Många tänker nog att det är det en advokat ska göra....... ja det ska den men det är inte på det sättet som han skrev det utan i detta brev fanns det medmänsklighet! 

Många gånger känns det som att det är just denna delen som fattas när man ser till samhället men även till människorna som lever här! Alla har så fullt upp med sitt och man är rädd att lägga sig i vad andra gör och hur det ska uppfattas att den delen på något sätt har försvunnit! Bland myndigheter känns det som att den inte finns alls för vart är medmänskligheten i att ett barn ska behöva träffa den föräldern som den har vittnat mot att den har misshandlat henne och att han sedan även blev fälld för det och fick ett fängelsestraff? Jag kan inte låta bli att undra hur många fler kvinnor än jag som fått höra efteråt att de som fanns runt dem "sett att något inte var rätt men att ingen vågade fråga eller reagera"! Varför vågar man inte göra det egentligen........ man vågar ju säja det efteråt och det är något som sårar så fruktansvärt att jag tycker att det är bättre att man inte säger något alls för det är som en kniv som sticks in för man önskar inget hellre när man befinner sig i helvetet att någon skulle göra något för att hjälpa en! 

Att vara en medmänniska är egentligen inte svårt! Det är bara att tänka hur man själv vill bli behandlad och bemött av andra och vara så mot dem man möter! Har du någon gång tänkt på hur mycket ett leende betyder att få när du går förbi någon på gatan ~ det kan förgylla hela din dag! Att bara få ett sms som visar att någon tänker på dig och finns där kan få den svartaste dagen att åtminstone bli grå och få de tyngsta stegen att bli lättare att ta och det är ett steg i rätt riktning för hur det än är så är det så att ingen kan göra allt men alla kan göra något och efter år av kämpande vet jag att det minsta ljuset i vardagen kan göra att man orkar en liten bit till så våga var en medmänniska!

Det är steget ut i det okända som gör att de nya vägarna öppnas och vi utvecklas och blir de personer som det var meningen att vi skulle bli men det är inte alltid som vi klarar att ta det steget själv! Myndigheterna har sina linjer och lagar att gå efter det har jag insett efter dessa år och det skulle jag kunna skriva en miljon inlägg om och kanske kan jag påverka det en dag men inte nu men det är idag som du och jag kan göra något för att göra vardagen och livet lite mera medmänskligt att leva i............... bara vi vill

  KRAMAR   

Som jag har hatat det uttrycket och alltid tänkt att "Ja det är det säkert! Alla andras men inte mitt!" tills idag när jag fick en AHA-upplevelse när jag hade tvättstugan och gick förbi en rosbuske och tittade på den med nya ögon och insåg att mitt liv är verkligen en dans på rosor för det är inte som jag tidigare tänkt ett rosa skimmer över det om man tittar på rosorna och jag kunde inte hindra leendet som kom på mina läppar! Äntligen har jag hittat något som finns i den "normala världen" som passar in i min totalt motsatta värld och som jag känner är så klockren   

Troligen kommer väll någon att tro att jag slagit i huvudet eller något efter detta inlägget men jag bjuder på det för jag har inte sagt att jag är som alla andra men jag kan lova att jag är vid alla mina sinnens fulla bruk, eller iallafall lika mycket som jag varit när jag skrivit de andra inläggen i denna blogg  . Fast jag får väll ändå försöka förklara min liknelse innan jag blir inlåst i ett rum utan saker med en tröja som gör att jag sitter och kramar mej själv hela dagar utan annan sysselsättning.

För första gången kunde jag se hur det skulle vara att vara att verkligen dansa fram på rosor! Jag som älskar den blomman mer än andra blommor, troligen för att de två männen som alltid fanns i mitt liv för mej i vått och torrt alltid gav med dem när jag fyllde år när jag var yngre och därför är de speciella för mej, har bara sett dem som något som är helt underbart och för mej så speglade de verkligen kärlek och skönhet! När jag såg dem idag så kunde jag se taggarna och jag kunde se att de var många och att jag inte alltid såg vart de fanns för vissa var stora och andra var små, vissa satt på stjälken medans andra satt på stjälken till bladet! Att dansa över dessa gör ont och man får sår och kanske om man är känslig och får tillräckligt många så kan det lämnas kvar ärr som en påminnelse om för många kontakter med det som för mej stod för kärlek och skönhet!

Jag kan se framför mej hur det är att dansa på något som inte är platt utan runt! Det gäller att inte ha för hög fart utan stanna till ibland och hitta balansen men ändå inte stanna för länge för då tappar man fotfästet med och när man ska ta steget så är det svårare om man stått helt stilla. Med andra ord för att kunna dansa på rosorna så måste man hitta den farten genom livet som är den perfekta för mej och den platsen som jag befinner mej på precis då i "rosbusken" Samtidigt lär jag minnas den erfarenheten som jag fått genom de andra stegen som jag gått, hur jag kunde komma vidare då utan att få sår, trilla av eller tappa den perfekta farten för att komma framåt! 

Det finns små vägar på sidorna som ser ut som de ska leda någonstans men de gör kanske inte det för att "kvisten" gått av eller att den inte håller. Kanske är inte den tjockaste kvisten heller den lättaste utan jag kanske måste prova mej fram och då behöver jag mod för att lita på mej själv och min intuition och det är där jag befinner mej idag i livet ~ att våga ta steget ut i det okända och våga lita på att det ska hålla, att jag ska hålla och att jag gör rätt! Bladen som jag går på kan vara hala av regn eller att det är fel väg men jag måste ändå våga prova och lita på att "rösten" som finns inom mej vet vad som är rätt här och nu OM jag inte vågar så kommer jag inte att vinna heller och kanske var det meningen att jag skulle se denna rosenbusken justidag trots att jag gått förbi den 100 gånger och den just bara varit en rosenbuske!

En sak vet jag ~ när man vågar ta steget ut i det okända så finns det någon där som ger en svaret vart man ska ta sitt nästa steg på rosen för att dansen ska fortsätta för idag är dagen jag insåg att livet är en dans på rosor även om det inte har ett rosa sken runt sej

  KRAMAR   

- Hur känns det att se mej idag? 

Det är frågan som jag får när jag öppnar dörren och min psykolog står där utanför! Jag är tvungen att le vid frågan och som vanligt är jag lika ärlig som jag brukar och säjer som det är att när jag såg att det var dags för våran vanliga "dejt" som vi har varje vecka så önskade jag att jag hade skrivit fel i almanackan! Hon ler bara mot mej och säjer: Då är det som det ska och det kommer att bli en sån där bra "dejt" idag med då när vi rör upp massor och du kommer ett steg längre fram igen!

Jag kan inte låta bli att känna att hon har rätt för även om det är jobbigt så vet jag att det är precis det här jag behöver ~ någon som är brutalt ärlig mot mej och säjer som det är! Hon ger mej inga falska löften att det som jag irriterar mej på i mitt egna beteende kommer att försvinna imorgon utan istället säjer hon som det är att för de flesta kan det ta 10-15 år innan misstänksamheten försvinner OM den någonsin försvinner men att jag kommit mycket längre än många eftersom jag är medveten om att jag har den och varför jag har den! 

När vi sätter oss och börjar prata om min "uppgift" till denna vecka så kommer vi in på så mycket annat som kommer upp och samtidigt kommer hon med frågorna som får mej att tänka till! Frågan jag inte är beredd på ska komma är frågan som kom från ingenstans:

- OM jag kunde erbjuda dej här och nu att du kunde få välja om du skulle vara den du är nu eller den du var innan allt hände vem skulle du välja då? 

Svaret kommer utan att jag ens tänker Jag skulle välja den jag var innan för den förväntade sej inte att ALLA skulle svika, lura och såra mej och den personen var en hel person som inte hade tappat bort sej själv! Det jag inte är beredd på att det ska komma ur min mun med svaret är orden som jag inte ens vågar tänka själv: 

- Jag vill egentligen inte ens leva längre! 

Hon bara tittar på mej och säjer: Jag förstår dej för det du gått igenom är ett helvete och är det än! Du har utsatts för tortyr och det är inget man bara går vidare ifrån men jag vet utan att du säjer det att du inte ens har tankar på att ta livet av dej för det är du för klok för!

I den stunden känner jag bara lättnad! Jag vågade säja en tanke/känsla högt som jag har och det var någon som förstod för det finns inte en tanke på att ta mitt liv! Jag har för mycket att leva för och jag har för många som behöver mej men livslusten finns inte som den en gång fanns där! Det har hänt för mycket som har påverkat mej och det har varit för mycket kämpande och "jag" har försvunnit för mycket för att känna det som en gång fanns! Samtidigt känner jag sån enorm tröst i att det finns någon som förstår det som jag känner och när hennes nästa kommentar kommer känner jag bara en sån lättnad:

- De säjer att motgångar och livet gör en starkare men jag tror att det är så  att man blir klokare inte starkare!

När den kommentaren kom kände jag att nu fick jag svaret! Det är verkligen så det är! Jag känner mej inte klokare men jag har mer erfarenhet, även om jag hade varit utan den och den gör att jag kan fatta "bättre" beslut och komma framåt idag där jag förr stod och stampade men jag är inte starkare än jag var innan! Jag ärfortfarande den "lilla personen" som behöver en trygghet, jag drömmer fortfarande om den trygga famnen som jag kan gömma mej i och låtsas att det inte finns faror utanför den och jag kommer alltid att vara den personen som är svag också men klokheten av den erfarenhet som jag fått kan ingen ta ifrån mej vad de än gör mot mej!

En dag kommer säkert livslusten också att komma tillbaka och knacka på dörren igen och jag lovar att jag ska hälsa den välkommen men öppna armar! Just nu är jag bara tacksam över att jag är tillräckligt klok att inse att jag lever här och nu och att jag har tillräckligt mycket i mitt liv att vara tacksam över för att se fram mot en morgondag och att jag kan skratta och le och för mej räcker det för att fortsätta kämpa och ta nästa steg............................. mot ett bättre liv och ett steg närmare livslusten!

  KRAM   

Just nu så känns det bara som att jag håller på att bli galen! Det känns som att ingenting någon gång kommer att komma till ett slut och fastän mitt liv fick en nystart efter att domen kom från Hovrätten och även den var fällande och jag kände att jag nu kunde lämna den delen bakom mej så inser jag att inget är förändrat ~ vi lever i samma verklighet som vi gjorde innan! Vi finns men ändå så finns vi inte och det är det som är så himla frustrerande! Jag insåg när jag satt och pratade med min psykolog att på de snart tre åren som jag och barnen bott själva så är det fyra personer utanför familjen som varit in i vårat hem! Hur normalt är det? Inte ett dugg men för oss är det just så livet ser ut för vi kan inte avslöja vart vi lever......................

Idag känner jag bara sån enorm frustration och det är den som håller på att göra mej galen för idag så inser jag hur fyrkantigt samhället är ännu en gång! När jag började denna "resa" så bestämde jag mej för att det som skulle få styra den var barnens bästa och att de inte skulle behöva påverkas mer av situationen än vad de är tvugna till! Jag är livrädd att de ska behöva känna sej utanför och att de är annorlunda de andra och därför har dagis ändrat vissa saker för att de skulle få känna sej som en bland alla andra! När det har varit saker som de inte har kunnat ändra helt så har vi kunnat prata om det så att det blivit så bra som möjligt för mina barn och att det inte påverkat säkerheten för dem men det har varit viktigt för alla parter att de inte skulle känna sej utanför!

Nu är det dags för Skruttan att ha fotografering i skolan! Jag kan minnas än hur jag såg fram mot detta för att jag skulle få ha fina kläder på mej den dagen och mamma fixade håret lite extra och alla var fina när man kom till skolan. Det fanns en spänning i luften och alla var spralliga och spända för hur man skulle bli på kortet! Det var en höjdpunkt även om det inte på den tiden fanns digitalkamera utan man fick vänta tills den dagen kom när man fick korten för att se hur man hade blivit! Så var det även för Skruttan när hon gick på dagis men i år kommer det att bli en annan situation och det gör så ont i mitt mamma hjärta att samhållet ska vara så fyrkantigt att man inte kan anpassa det lite efter oss som inte passa in i mallen eller boxen som de andra gör! Eftersom man i alla år har haft namn med på klasskortet så måste man ju även ha det i år också och därför kan hon i de omständigheter vi lever i inte vara med! Jag vet inte om jag ska skrika eller gråta när jag hör det för det finns inte ord som kan beskriva det jag känner! Att jag får känna ett utanförskap för att jag inte kan ta kontakt med människor och bygga relationer på det sättet som jag gjorde tidigare det kan jag acceptera för jag valde personen jag levde med och skaffade barn med men det gjorde inte de och jag vill inte att de ska behöva lida mer än de redan har gjort! 

Jag känner sån frustration och maktlöshet för det är inte jag som får svara på frågorna varför hon inte är med på kortet utan det är hon som får göra det och jag tycker att det räcker med att de redan har varit på henne om varför hon inte har någon pappa, och varför hon bara bor hos sin mamma! Jag är dock stolt över henne att hon är så pass stark att hon valde att inte svara på det utan bara sa att hon inte hade någon pappa och sedan inte gick vidare i den diskussionen men det gör ändå ont att höra det som mamma och jag kan bara tänka mej hur ont det gör för henne! Vi har inte valt situationen och minst av allt har de varit delaktig i något av valen och därför gör det så ont att se att de blir lidande! Tanken har funnits att ha henne hemma men samtidigt vet jag att det inte löser något för det kommer fler år som det ska knäppas kort och då är det inte bara hon utan flera som går i skolan! Har inte samhället och skolan sett problemet och gjort något åt det nu varför skulle de ha gjort något åt det nästa år eller året efter??????

Det är inte skolan eller de som bestämmer som får förklara till Skruttan varför hon inte kan få vara med på kortet tillsammans med sina kompisar ~ det är jag! Det är jag som får ta emot hennes besvikelse och hennes reaktioner och det är jag som får se besvikelsen i hennes ögon................

Undra om de som sitter och bestämmer förstår vad som sker och hur allt påverkar oss som inte passar in i mallen eller boxen när det inte bara är en sak eller två saker utan hela tiden saker i våran vardag som påminner oss om att vi INTE har en plats som alla andra i det "vanliga" samhället som tex förövaren har...............................................
.........

  KRAMAR   

"Nu när du har testat detta ett tag ~ är det lika hemskt och skrämmande som du trodde från början?"

När jag tittar upp så tittar jag in i ett par ögon som bara utstrålar så mycke omtänksamhet som ett par ögon kan göra men samtidigt som utmanar mej, som utmanar mej att testa mej själv och hjälpa mej att möta det som finns inom mej och som skrämmer mej, men samtidigt så ger ögonen mej ett löfte ~ att när jag möter allt det där så kommer det inte att komma ett svek utan det finns någon där som stöttar mej genom det och som hjälper mej! Jag vill inte svara på frågan egentligen och det värsta är att jag vet att trots att jag inte träffat min psykolog så många gånger på dessa två år som hon ingått i mitt team så känner jag henne så väl och hon mej så väl att jag vet att hon vet svaret men hon kommer att vänta tills jag uttalar orden högt och det kommer inte att spela någon roll hur länge det dröjer för hon kommer att sitta där vid mitt köksbord och vänta. Det att vi träffas hemma hos mej gör att jag känner mej tryggare och att jag känner att jag lättare kan visa mej och inte mej som patient för det känns som att vi mer är "två kompisar" som sitter och dricker kaffe och pratar samtidigt vet jag att det jag pratar med henne om är mina mörkaste hemligheter, som ingen annan vet och troligen heller aldrig kommer att få veta. 

Jag tittar på henne och inser att det är lika bra att jag erkänner att varje gång jag skriver ner mina tankar, minnen och känslorna kring detta och ska skicka till henne så är det precis lika skrämmande som när jag gjorde det första gången. Jag tycker att det borde bli lättare för varje gång som jag gör det för jag vet att hon tror på det jag skriver och det är som hon säjer att de känslor som jag känner och skriver ner efter med tankar och funderingar gör att jag styrker upp det som jag berättar ändå så känner jag att varför ska någon tro på mej? Någonstans inom mej så vet jag att det är inte mina tankar som gör att jag tror att människor runt mej ska tvivla utan det är den hjärntvättning som jag fick gå igenom innan graderna av helvete i Helvetet steg och det säjer hon med. Ändå finns tvivlet där!

Något som är ännu värre det är när vi sedan sitter och pratar om det! Att skriva ner mina minnen, tankar och vad jag har varit med om eller känt är jobbigt men att någon som jag ser och sitter mitt emot ska prata med mej om det är något som kändes så hemskt. Någon som vet vem jag är ska veta vad jag har varit med om och vad jag utsattes för ~ och VIPS så kom skamen som en objuden gäst och satt bredvid mej som fikagäst. När jag säjer detta till henne så bara tittar hon på mej helt frågande. Hon förstod inte varför jag skulle skämmas och när jag fick frågan så insåg jag att jag kunde inte förklara det för när hon sa det så insåg jag hur sjukt det egentligen är att jag skäms för det som han utsatte mej för! Det är ju inte jag som gjorde det mot honom! 

Hon tittade på mej och frågar hur mycket längre än mej han är eller om vi är lika långa. Jag sätter mej och räknar efter och konstaterar att det skiljer 1,5 dm ungefär. Nästa fråga som kommer är vad det skiljde mellan oss i vikt och den var lätt att räkna ut för det diskuterade han och jag en gång när jag vägde som mest och han som minst att då skiljde det 30 kilo mellan oss. Hon tittar på mej och så säjer hon bara:

När myndigheter och de som utreder pratar så prata de bara som att kvinnan har ett val, varför lämnade du inte honom om du såg detta, varför levde du ihop med honom om han utsatte dej för allt detta osv........... INGEN frågar mannen Varför slog du henne när du är 1,5 dm längre och väger 30 kilo mer och är som man fysiskt starkare än en kvinna även om ni är lika lång och tung? 

Med ens känner jag att jag ser på det på ett annat sätt för det är verkligen så det varit i alla utredningar att det är jag som varit granskad under lupp och det känns som om jag har varit granskad med och utan kläder och han har de bara låtit slippa mellan deras fingrar med att säja att han inte gjort något mot någon av oss. Jag har fått lämna ut mej gång på gång och ja jag har känt skam för detta var inte vad jag ville med mitt liv, att finnas samtidigt som jag inte finns. Jag trodde att jag levde i ett samhälle som om man skötte sej så skulle man leva ett "vanligt" liv och inte behöva gömma sej men det visade sej vara tvärt om att som offer var man den som fick gömma sej och ändra hela sitt liv och vara rädd att man inte skulle bli trodd. Fastän Tingsrätten trodde mej så vet jag inte om jag är trodd nästa gång fastän jag håkkt mej till sanningen hela tiden och valt att inte smutskasta honom en endaste gång fastän jag trott att det kunde ha varit skönt efter all skit som han kastat över mej i alla förhör och alla lögner som har kommit. Jag tror ändå på att sanningen är det som man kommer längst med och om det inte är så kan jag iallafall hålla huvudet högt för jag har inte sänkt mej till en låg nivå och jag har inte sänkt eller svikit mej själv och det jag tror på! Om inte andra tror på sanningen så kan jag inte tvinga dem jag har varit sann mot dem och mot mej själv och jag har hållt fas vid det som jag lär mina barn och vänt ryggen åt det som jag föraktar och som sårade mej mest under för många år!

När vi hade suttit och pratat fram och tillbaka om massor av saker och kommit igenom allt som jag skrivit till henne denna gången och det som komma skall tittar hon på mej och det är bara sån värme i blicken så jag känner att jag blir varm hela jag. Hon öppnar munnen och säjer:

Jag har många gånger tänkt att jag ska säja det och så kommer jag ihåg det när jag har åkt så nu har jag skrivit upp det! Vi beundrar dej att du klarar detta med de skador du har och efter det trauma som dessa år har varit. Du kallar det ett Helvete men det ordet räcker inte och du ska vara stolt över dej själv att du kom därifrån och att du klarar allt i vardagen med barn, attdu finns för dem hur jobbigt du och de än har det och du ger inte upp, skador och utredningar, rättegångar och allt som inte finns för andra och detta trots att du har de skador du har! När man har bestämt något med dej så gör du det och du gör det bra! Du är beundransvärd!

Jag har aldrig förr gråtit när hon gått härifrån men jag gjorde det idag för de orden från en person som inte behöver säja det till mej gjorde att tårarna kom! Hon förstod inte att detta var precis vad jag behövde höra idag efter att ha känt att ingenting fungerar, att jag inte får ihop vardagen när fler saker kommit in. jag känner mej som en värdelös mamma som inte vet vad jag ska säja i vissa lägen när barnen mår dåligt, jag känner att jag gång på gång måste lämna dem för att det är rättsprocesser eller polisutredningar eller andra saker som har med detta att göra och det känns som att jag inte räcker till. Jag jämför hela tiden hur jag gjorde saker innan hjärnskadan tex hur jag skrev då, hur jag kunde göra flera saker samtidigt och jag är aldrig nöjd nu när allt inte är lika bra som det var då men just dessa ord gjorde att jag kände att kanske är det inte så illa när man inte har det tidigare att jämföra med och kanske är det dags att jag släpper det jag kunde då och ser vad jag kan nu även om det inte kommer att bli lätt och kommer att ta tid. Jag kan ju trots allt skriva än så att hon förstår iallafall

Någonstans måste jag lära mej att det är bara så att det finns människor som hela tiden kommer att blunda för det de inte vill ska finnas runt dem eller blunda för det de gör men inte vill att andra ska veta och för dessa personer spelar det ingen roll hur mycket sanning det är i det jag säjer. Kanske är det så att jag får tänka att om jag inte blir trodd i det jag säjer så får jag tänka att jag har hållit mej till sanningen och jag har gjort mitt bästa och räcker inte det så kan jag inte göra mer ~ även om jag önskar att jag kunde det....................................... men ingen kan frälsa alla 

  KRAMAR