"Mamma! Jag vill intebo kvar! Jag vill flytta!"

Skruttans ord kom som en hink med iskallt vatten över mej när jag skulle lämna på dagis imorse. At något var fel det har jag sett tecken på ett tag eftersom hon börjat att tugga och bit på saker igen, hon förstör saker och ron som fanns i kroppen under ett längre tag denna gången än den tidigare funnits där har varit mindre men att denna kommentaren skulle komma var som en chock eftersom jag vet att hon älskar stället som vi bor på och sotrtrivs! Det var bara att ännu en gång finna sej mitt i kaoset som kan vara på ett dagis mitt i lämningen och sätta sej med henne i ett så lugnt ställe som man bara kan hitta, försöka att hitta sej själv och samla ihop mej så mycket att jag skulle kunna reda ut varför hon kände så! Jag hade mina misstankar men jag ville ändå att hon skulle få berätta även om det var jobbigt och det var vad jag tyckte var helt fel tillfälle och plats men jag har lärt mej under denna resa och åren att de väljer de tillfällen som de själva vill och att det bara är för mej som mamma att anpassa mej!

Rätt snabbt kommer det fram att det är något som oroar henne och att det är därför som hon börjar bita och tugga på kläder och så säjer hon men tårar i ögonen:

"Men mamma, denna gången tuggar jag inte på håret iallafall som jag lovat dej att inte göra mer! För du blir ledsen när jag gör illa mej själv!"   

Tårarna bränner innanför ögonlocken ~ min kloka lilla "unge" som redan varit med om för mycket har tänkt på det mitt i cirkusen och oron! Jag lyckas få fram att jag inte vill att hon ska må dåligt alls och att jag inte kan hjälpa henne om hon inte berättar vad det är som gör att hon vill flytta och som gör att hon mår dåligt och samtidigt säjer jag som jag brukar att jag inte kan lova att jag kan göra något åt det för jag lovar inget som jag inte kan hålla till dem! 

Det är något som jag aldrig kommer att göra ~ lovar något som jag inte kommer att kunna hålla för de har fått nog med brutna löften redan! 

Tårarna rinner nerför hennes kinder när hon berättar att motorcykeln som åker utanför oss gör att hon blir rädd och tror att det är pappa som kommer, att han har hittat oss! Paniken kommer mer och mer hos henne och jag hör vad hon säjer men samtidigt så känner jag bara att jag vill inte höra det för det gör för ont. Ett barn ska inte behöva känna så här över något som de flesta inte ens tänker på eller lägger märke till och om de gör det så är det en "häftig grej". Jag har redan fått vara den "knäppa mamman" som fått fråga om han kan ta en annan väg så att han inte åker precis utanför oss men vi hör ljudet iallafall och jag reagerar på det och tittar mej runt ikring varje gång jag hör det så jag förstår hennes reaktion hon som är liten när jag som är stor reagerar för ljudet är så förknippat med honom! Det är gör ännu ondare i mej när hon säjer att det gör att hon minns allt det hemska som har hänt och att hon kommer ihåg det varje dag som hon hör ljudet! Det känns som om usen knivar körs rakt in i mitt hjärta för jag vill bara ta bort de här minnena och de här känslorna hos henne och samtidigt så skäms jag för att det gör så ont hos mej att höra detta. Jag är mamma och jag ska kunna ta det! Det gör så ont att jag inte kan göra något åt det! 

Jag förklarar för Skruttan att hur vi än gör och vart vi än flyttar så kommer det alltid att finnas något som påminner oss om det som har varit och det är så svårt för hon är så liten men ändå så förstår hon så mycket, har fått vara med om så mycket och framförallt så har hon varit utsatt för så mycket! Jag försöker förklara att vi inte kan flytta varje gång det är något som påminner om det som varit för att det kommer att komma något nytt och det är som att hon förstår och som att hon accepterar och jag får en bamsekram och hon säjer bara "Jag älskar dej du är den bästaste mamman" och sen springer hon till sina kompisar. 

När jag kommer till bilen så brister allt! Tårarna bara forsar ner för mina kinder för det känns som att det aldrig blir ett slut! Jag ska orka bära, tackla och bearbeta mina egna minnen, känslor och reaktioner men samtidigt så ska jag orka med deras också och ibland så känns det bara som att det blir för mycket! Det känns inte som att det är mänskligt! Jag gjorde ett val som visade sej vara fel ~ jag valde fel man att bilda familj med men jag tycker att jag har tagit mitt straff för det flera gånger om nu! Jag tycker att jag har betalat ett pris som är högt nog för att få lugn och ro men tydligen så har jag inte det för hela tiden så skjuts datum upp och det kommer nya saker och det känns som att kraven som ställs inte är mänskliga! Jag har kämpat i år och det känns som att vi måste någon gång få ett avslut för vi lever alla i ovisshet fortfarande om vad som kommer att gälla i framtiden och det ger en större oro! 

Jag förstår att minnen och reaktionerna av dem inte kommer att suddas ut bara för att vi får en dom eller att de bestämmer hur det ska vara men denna ovisshet som vi lever i nu gör att man inte kan "landa" allt ligger på ytan och kommer upp av minsta lilla! Bara att man fick lägga en sak bakom sej skulle betyda så mycket för när förra domen kom så kände jag att jag "blomstrade" jag hade fått mitt slut men det varade ju inte så länge men det var en sån frihet nu är vi tillbaka på ruta ett igen och även om inte barnen är medveten om det "spelet" så vet de ju att tanterna och farbröderna ännu inte bestämt om de ska behöva åka tillbaka till den person och det ställe som de är mest rädd i hela världen att de ska behöva återvända till och det är klart att de blir oroliga över det och även vi som vet hur de var när de kom därifrån! 

Jag inser att hur jag än vänder och vrider på mej och hur jag än svarare så kommer det att komma fler såna här tillfällen när orden och minnena som kommer från mina barn åker som knivar rakt in i mitt hjärta vare sej jag vill eller inte och jag vet att jag inte har något val ~ jag måste orka! Och samtidigt så vet jag att jag har orkat fram till idag för jag står fortfarande på benen och jag hoppas att jag gör det när denna resa är över med..............................

  KRAMAR   

 

Maja

2 juni 2012 00:36

Hejj! Fin blogg du har :D Allt bra med dig annars?

http://majasaade.blogg.se

http://majasaade.blogg.se

ensammalejonmamman

2 juni 2012 10:36

TACK

 

Sis

2 juni 2012 08:56

Det finns inga ord.. Jag bara önskade att jag kunde få hålla om skruttan och krama om henne och säga att allt blir bra.. Älskar er mina älsklingar. Hälsa henne det! <3 <3 <3

http://annaulliz.bloggplatsen.se

ensammalejonmamman

2 juni 2012 10:35

Vi älskar dej och saknar dej och det är klart jag ska hälsa henne det! TACK att du finns
PUSS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...