Egentligen så borde det vara helt omöjligt att känna en tomhet när man har människor runt sej, när man lever tillsammans med tre barn på heltid som man har ansvar för dygnets alla timmar och jag har vänner som står mej nära och jag har ett större kontaktnät idag än när jag levde i Helvetet, jag har mer kontakt med andra människor och jag har mer värde i mitt liv och mer som jag värdesätter ~ och ändå är det ändå precis det som jag känner oftare och oftare. En stor tomhet inom mej som jag inte kan förklara för det finns inget ord för det och det finns inget ord som passar in på det ~ för det är inget som jag känt tidigare! Tomhet har jag känt tidigare men inte så här starkt och inte denna för det känns bara som att det inte finns något på insidan mer en ett endaste stort hål och där finns ingen energi eller något ~ bara tomhet som ett eko och den känslan skrämmer mej!

Jag vet att man inte kan kämpa hur länge som helst för till slut så tar energin slut! Det är som att sprnga en tävling ~ man kan köra på högsta växeln en sträcka men till slut så orkar man inte det längre och det är helt förståligt för kroppen tar slut och min kropp gjorde det för en "evighet" sedan men det fanns inget annat alternativ än att fortsätta för "målet" var inte inom synhåll än, och det är det fortfarande inte även om jag vet vart det är. Kanske är det så att tomheten är ett tecken på att kroppen har kört på reserven för länge och att den varnar mej att det är som läkaren sa att det kommer att sluta med förskräckelse om det inte får ett slut snart och helst igår, men det är inte jag som bestämmer det! Målet är andra som sätter upp och det är inte jag som styr över det. Jag kan bara försöka lägga tankarna så mycket det går åt sidan och samla så mycket energi det bara går till dagen D men hela tiden så kommer det upp nya saker som kräver att energin ska finnas och som kräver att jag ska fungera och det finns som vanligt inget annat alternativ!

Kanske är det helt enkelt så att tomheten är alla känslor som hela tiden blir undantryckta för att det inte finns utrymme för att bearbetas eller att ens reflekteras över! Alla känslor och minnen som jag inte vill ska finnas där för att de är för hemska, för jobbiga och som jag tänker att jag ska ta tag i när allt är över! Kommer det att vara över någon gång?!?! Kommer det någon gång att vara lättare att ta tag i dem då för hur det än är så kommer jag att komma in i en ny fas i mitt liv med nya reaktioner och nya tankar för livet står inte still även om jag önskar ibland att det skulle göra det! När jag kom från allt fick jag en diagnos som var PTSS (posttraumatiskstressyndrom) vilket jag fortfarande har kvar. När jag fick den så visade det mej att jag var svag som inte hade klarat av detta bättre utan att det hade påverkat mej så och jag gjorde allt för att den skulle tas bort! Idag så inser jag att problemet sitter inte i att jag var svag problemet satt i att jag var stark och det var därför jag utsattes för allt detta! Jag var för stark för att be om hjälp och jag var för stark för att brytas ner och därför fick jag stå ut med allt tills jag var totalt utraderad! Ja jag inser idag att det var ett trauma allt som hände och att det var därför som jag fick diagnosen och har den än idag för det försvinner inte över en natt och kanske är det så att allt detta spelar in på tomheten! 

Jag känner att jag försöker klyva mej i molekyler för att finnas för alla och stötta alla! Om någon mår dålig så vill jag inte det för jag vet hur det är att vara där utan att ha någon som man kan prata med eller som förstår en! Kanske har jag tömt mej i mitt försök att finnas för alla så att jag någonstans har glömt bort mej själv! Jag vet hur det är att sitta " i skiten" och hur det är att inte kunna prata med någon så jag gör allt för att inte andra ska vara där! Hur många gånger har jag inte suttit och pratat med hunden och hans ögon har gett mej tröst men jag önskade att det var någon som bara kunde ge mej en enorm kram och säja att "allt kommer att lösa sej, jag lovar det och jag finns". Jag kan inte få de gånger som jag önskade att jag hade fått höra det ogjorda genom att finnas för andra även om det gör ont! 

Tomheten finns och hur jag än tänker och funderar så kommer jag inte att få svaret/svaren! Det enda jag kan göra är att göra det jag inte vågade göra när jag levde i Helvetet och försvann som person ~ lyssna på mej själv och mitt  . Om jag vågar det så tror jag att jag kommer att hitta svaret hur jag ska hitta tillbaka till det som kan fylla mej med glädjen igen.................................

  KRAMAR   

 

else

20 juni 2012 00:02

Känner. igen den tomheten i blant, kanske du måste lära dig leva med den, för den kommer finnas lääääääänge!! Tenker på er varje dag, saknar dig jättemycket<3

ensammalejonmamman

20 juni 2012 21:11

Saknar dej massor massor massor och tänker på dej med varje dag!

 

Jag-vet-mycket-om-lite

10 juli 2012 23:56

Hej! Jag har aldrig varit i ett sånt helvete som du men jag har haft mitt helvete på ett helt annat sätt. Jag bloggar för att jag ska må bättre. Att prata om känslorna är inte min grej men att skriva dem. Det är liksom som att låta hjärtat tala istället för orden. jag bloggar anonymt om min vardag, mina framsteg, mina bakslag och självklart alla mina tankar. Jag har haft ångest, sorg, hat och rädsla i kroppen så länge så att jag blev sjuk. Jag kunde inte vara band folk men var ändå tvungen att vara där. Jag låste min stora dörr som var omringad av flera metar höga murar där gömde jag mig i så mycket som ungefär fem år. Idag har jag det bättre men det kommer ibland bakslag. ag lever med det och jag vet att jag är stark. Jag vill hjälpa andra som känner/känt lika dant att bli starkla för det finns människor i mitt liv som verkligen gjort och gör mig STARK. Kolla gärna in på jag-vet-mycket-om-lite kram en snart nitton årig tjej som önskar att världens alla hatiska och hemsa saker försvann. Lycka till. Och jag tror att SANNINGEN vinner i slutet. KRAM PÅ DIG och jag sänder en ängel att vaka över dig och dina tre barn.

ensammalejonmamman

18 januari 2013 19:21

Du får tårarna att forsa på mina kinder och jag kan inte i ord tacka dej för ditt meddelande! Du är helt fantastisk och jag ska helt klart titta in den! TACK för ängeln och omtanken som värmer enormt, de behövs och jag skickar en ängel till dej och massor massor med KRAMAR fyllda med kärlek och omtanke

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...