-Du vill väll ändå komma till den dagen när du lever tillsammans med en man och ha ett "vanligt" liv?

Jag tittar på qvinnan som sitter mitt emot mig och känner att hon lika gärna skulle komma från en annan planet, prata ett språk som jag inte förstår eller vara från en kultur som jag inte känner till eller som jag aldrig inte ens läst om och ändå är hon en av dem som jag har valt in i mitt "team i den krigsstyrka" som jag själv nu valt att samla ihop för kommande strider för att jag inte vet vad som komma skall, för att jag inte ännu en gång ska bli tagen på sängen och vara chockad, denna gången vet jag vad som förväntas av mig och jag ligger några steg före alla andra. Om det inte kommer några strider så är jag ändå stark i mig själv med min "arme" för de får mig att se saker från andra håll, att se mig från andra sidor, de hjälper mig att se möjligheter där jag bara ser motgånger och de får mig att se ljus i de mörkaste gränder som man kan hitta.

Denna kommentaren var jag dock inte beredd på men jag känner på en gång att nä det kommer inte att fungera efter allt som varit och det säger jag även till henne och då kommer kommentaren som får det att bli sprickor i min glasbubbla även om jag älskar att människor är ärlig mot mig och jag inte vill att de är något annat mot mig:

-Vad är dina mål och drömmar? DINA och inga andras?

Åter igen är vi på olika planeter för jag inser att jag har inga planer, mål drömmar eller vad jag än vill kalla dem för någon gång under resan så försvann dem. Det jag drömmar om eller vad jag nu ska kalla det för har förvandlats till det som jag vet förväntas av mig eller det som jag vet är möjligt av de förutsättningar som finns nu eller de krav/villkor som myndigheter har på mig och situationen. Jag tittar på henne och inser att jag inte har tänkt så här eller rättare sagt har inte vågat tänkt så här till slutet av tanken och jag vet inte om jag känner tacksamheten över att hon fått mig att våga tänka tanken till slutet eller rädslan över att det är så här mest. Åter igen känner jag mig splittrad. När försvann drömmarna från mig? Jag trodde inte att man kunde leva utan drömmar men jag trodde inte heller att man kunde leva utan livsgnista men jag är ett levande exempel på att man kan göra det så åter igen är jag ett levande exempel på att man kan leva utan något som så många tar förgivet. Drömmatna om saker i framtiden finns helt enkelt inte där. 

Jag ska inte ljuga ~ jag vill ha någon att dela livet med, en trygg famn att krypa in i, någon som jag kan dela alla dessa vuxna saker med men det finns så mycket i mitt förflutna som jag inte vet hur jag ska kunna övervinna för att kunna gå in i den relationen. Och när den känslan kommer så kommer drömmen helt enkelt inte fram............. Det är inte bara den drömmen som har försvunnit utan det finns så många fler drömmar som har försvunnit med det som hänt och som händer än och kanske är det så att så länge det inte finns ett slut så kommer inte drömmarna heller inte tillbaka ändå kan inte tanken och funderingen lämna mig...................

NÄR FÖRSVANN MINA DRÖMMAR OCH KOMMER DE NÅGONSIN ATT KOMMA TILLBAKA? En sak vet jag iallafall och det är att man kan fortsätta att leva utan dessa drömmar och det är en tröst och kanske var jag tvungen att inse detta innan jag kunde inse detta för att få tillbaka drömmarn och ta nästa steg

 CRAMAR   

........och jag kommer att rasa ihop känns det som! Just nu så känns det som att samhället och lagarna hånar mig och jag undrar om det är vi som varit utsatta för brotten som behöver "beskydd" eller om det är personen som har gjort det mot oss som det ska klappas på huvudet med men varför dessa tankar har väckts tänker jag inte gå in på för då kommer bloggplatsen att kollapsa av för många tecken   Jag är tacksam över att det finns vettiga människor som kan ta det jag säger och som förstår och tar det till sig ocherbjuder mig deras hjälp och jag kan åter igen konstatera att det finns änglar på denna jorden men att politiker och beslutsfattare inte är en av dem!!!!!!

Jag känner att det känns som att all världens tyngd vilar på mina axlar just nu och om det bara kommer ett endaste dammkorn till så kommer jag bara att rasa ihop som ett korthus. När människor som jag möter säger att jag ser fräsch ut, att de upplever mig stark och andra saker så känns det som att de lika gärna skulle kunna dra historien om Bellman på en gång för det är verkligen det sista jag känner mig som. Det känns som om jag gång på gång får benen undansparkad av människor som finns i min närhet men även som finns längre bort ~ och jag förstår inte vad det är som jag gör för att det blir så här. Kanske är det som den Klokaste Fina sa "att det viktiga är att acceptera mig för den jag är och inte pressa mig och när man gör det så får man en underbar och trogen vän" Jag hatar svek men när jag känner att en person pressar och jagar så väcks minnen och jag klarar inte av att behöva förklara mig varför jag inte hör av mig med vissa tiders mellanrum eller varför jag inte är på ett visst sätt! Jag är den jag är och jag har mina sår inom mig och jag bestämmer inte när de påverkar mig så att jag inte vet hur jag ens ska orka resa mig. Jag klarar inte av att behöva förklara varför jag gjorde si eller så för det har jag gjort så jag fått vända ut och in på mig själv och det dög inte i alla fall och såren öppnas när jag kommer i de situationerna igen. Jag har aldrig sagt att jag är en lätt person och jag inser själv att jag aldrig kommer mer att bli det heller för att jag har den ryggsäcken som jag har och jag är inte lätt att leva med kan jag erkänna även om jag gör det själv varje dag ~ för det finns dagar jag skulle vilja byta ut mig själv

Idag är en sån där dag som jag skulle vilja vara en av "alla andra" som inte har en ryggsäck som väger ett ton av saker från det förflutna och som hela tiden får nya tunga erfarenheter. Jag skulle vilja känna att jag bara hade några lätta dagar att se fram emot och jag trodde att jag hade det men ett telefonsamtal idag krossade det som jag sett fram emot och trodde nu var möjligt................. men varför trodde jag att det skulle vara det när det är mitt liv som det handlar om....................................

Jag kan inte låta bli att undra om det lilla barnet inom mig finns kvar, det som inte tänker tusen steg framåt, vad som blir konsekvensen om jag gör så eller vad som händer om jag inte gör det! Barnet som vågar säga hur våran vardag och liv ser ut idag utan att tänka på vad andra ska tycka och tänka eller ännu värre säga till mig för dömande ord ~ för någonstans inser jag att jag fortfarande lägger en del av skulden på mig själv eftersom jag tänker så eller är jag bara rädd för att de som finns runt mig ska göra det?

Min äldsta dotter hade pratat en dag denna vecka om hur deras familjer ser ut i skolan och detta berättar hon för mig när vi sitter och äter mat på kvällen! Hon säger som den naturligaste sak i världen, ungefär som att hon berättade att hon lekt med de andra i klassen, att jag sa bara att min pappa var dum så mamma flyttade med oss så min familj är mina två syskon och min mamma! Jag kände mig paff och min första tanke är att jag skulle ha sagt att min familj är mina barn men jag skulle inte berätta varför inte pappan är med i bilden även om jag många gånger skulle underlätta för mig själv om jag gjorde det! Än idag är det bara en annan förälder på dagis och ingen på skolan som vet varför inte det finns en pappa i deras liv! Nyfiket så frågade jag henne: Vad sa de andra barnen då?

Förvånat tittar hon på mig ungefär som att jag frågar världens dummaste fråga och svarar som om det är den självklaraste saken i världen: -Ingenting! Vi bara fortsatte

Sen denna händelse har jag tänkt och analyserat Varför tar jag det inte på samma sätt som dem för egentligen borde det inte vara så svårt att säga!?! JAG ERKÄNNER att jag många gånger byter samtalsämne när det börjar närma sig detta med om pappan träffar barnen, om att det bara är mitt namn som står vid barnens platser vid dagis och allt sådant. När människor frågar vad jag jobbar med och jag svarar att jag är sjukskriven är jag livrädd att de ska fråga hur länge eller varför eftersom jag antingen måste ljuga eller så måste jag berätta att jag levt tillsammans med en psykopat och allt det som hände dagen jag vill radera ur mitt liv och egentligen åren som jag vill radera ur mitt liv om jag fick behålla mina troll! Varför är det så känsligt att egentligen prata om det för den mamman som jag har haft modet att berätta det för på dagis reagerade inte på något konstigt sätt, hon dömde mig inte eller något negativt utan istället berömde hon mig och sa att jag måste vara en enormt stark människa som klarade av allt som varit och är än idag! Våran relation har blivit mycket mer avslappnad och jag känner inte att jag måste väga varje ord på en silvervåg innan de kommer över mina läppar ~ jag kan vara mig själv och hon accepterar det!

Jag vill inte ha tillbaka så stor del av barnet att jag berättar det för allt och alla men jag vill ha tillbaka så pass att jag inte tror att alla kommer att lägga skulden på mig, att alla kommer att såra mig och att inte alla kommer att såra mig ~ tyvärr gör erfarenheten som jag bär med mig att jag tänker och förväntar mig det och många gånger när jag "öppnar dörren" så visar det sig att jag blir sårad och för varje gång så blir dörren trögare och trögare att få upp. Samtidigt inser jag att det är många som går förbi den som inte skulle göra det mot mig men erfarenheten gör att handen håller den stängd istället för att öppna den och tanken maler samtidigt i huvudet "Vad är det som gör att jag öppnar för dem som sårar mig?" Och eftersom jag inte vet svaret så stannar handen där på handtaget som håller den stängd....................

Under min terapi har jag många gånger sagt att jag kan se att jag på min resa att hitta mig själv, den personen som det var meningen att jag skulle vara inte den han skapade, har sett att jag utvecklas lite i takt med barnen i deras stadier. Jag har gått igenom en ny trotsperiod, testperiod och allt det även om den inte har varit på samma nivå som dem och kanske är det så att det är jag som mamma som får lära dem mycket men kanske just denna del är det de som får lära mig ~ att det inte är de runt mig som dömer mig för att jag hamnade i den situation och med den person som jag gjorde utan att det är jag själv som gör det till största delen och kanske ska jag tänka på de orden som jag fick höra från en personal på skolan att min dotter hade använt när hon berättade om sin familj för klassen:

Min familj är min mamma och mina småsystrar! Min pappa var dum mot oss och MIN mamma räddade oss och tog med oss så nu slipper vi träffa honom mer! 

  CRAMAR   

När blev det tillåtet att rota och snoka i mitt liv och det som är privat bara för att man vill?!? Att ställa frågor till höger och vänster bara för att stilla sin nyfikenhet eller för att tycka synd om sig själv?!? Var det så att efter den dagen som jag undertecknade fullmakten till min advokat så att han hade tillgång och tillåtelse att ta fram all information om mig och göra vad han "vill" så anser vissa att den ger alla rätt att ta del av allt de vill med........................... Det heter privatliv av en orsak ~ att det ska vara privat och att man själv ska kunna välja vad som andra ska veta om en! Nä jag är inte arg ~ jag är FÖRBANNAD OCH KRÄNKT 

Jag fick nog av dessa övertramp och barnsligheter i ett tidigare liv och accepterar dem inte längre. Jag är tacksam att det finns ärliga människor i mitt liv som lär mig att sätta upp mina gränser igen och som framför allt lär mig att våga visa och säga när någon "gått över dem" och att jag inte bara accepterar det längre! Jag är stolt över att jag inte bara längre tar emot och låter andra trycka ner mig och accepterar att jag ska vara mindre värd än andra och framför allt så värdesätter jag de människor som finns i mitt liv som älskar och accepterar mig för den jag är med mina fel och brister och som inser att jag bara är en vanlig människa!

Jag skulle många gånger vilja kunna dela på mig, ha en flaska med energi som jag skulle kunna ta en klunk av precis som Bamse gör med sin Dunder~honung men denna skulle ge mig energi så att alla dessa saker som måste göras och de som jag vill hinna med skulle klaras av, jag skulle vilja ha tid för fler än vad jag har och hinna med alla saker som står på min "att göra lista" men nu finns inget av detta och jag kan inte göra mer än jag redan gör och ändå så känns det inte som att det räcker till för någon! Mitt dåliga samvete det bär jag med mig som en trogen vän som aldrig lämnar min sida och det är ingen trevlig vän att ha men jag börjar bli van ~ tyvärr! Många gånger känner jag att jag inte önskar min värsta ovän att gå i mina skor men det finns stunder i mitt liv som ger mig eneri att fortsätta och det är de gånger som Trollens armar kommer hårt kring halsen och man får en "kärleksförklaring" som kommer från deras hjärta! 

Att det finns människor som är beredd att gå över min gräns över vad jag anser är privat och börja kolla med andra om vad jag anser är privata saker det fanns inte i min värld. Om det hade varit fara för mina barn eller för mitt eget liv så okej men bara för att......... jag vet inte vad jag ska säga att det är pga för jag förstår det inte själv! Det enda jag vet är att det väcker minnen och känslor som jag gjort allt för att inte minnas eller känna för de gör att jag känner mig kränkt och omyndigförklarad ~ att det jag gör ska kontrolleras av någon som inte har med det att göra! Många gånger har jag känt att det känts så även när myndigheter kollat upp saker och frågat om saker som jag inte tyckt att de har med att göra eller att det inte har med utredningen som de gör men samtidigt förstår jag om jag ser till det stora hela att de måste fråga vissa saker för att göra sig en helhetsbild även om det inte känns så när den frågan ställs och jag sitter där! Men detta finner jag inte ord för att förklara känslan för och samtidigt som jag blir så förbannad så jag kokar så känns det som att det är sådan låg sandlådenivå att göra så att det kanske helt enkelt är därför som jag inte hittar orden för jag sitter inte kvar i sandlådan! 

Jag har rest mig många gånger från att ha blivit kränkt och jag vet att varje gång som jag har blivit det så har det gjort ont men jag har blivit starkare för varje gång som jag har rest mig! Jag inser att uttrycket "Ensam är stark" inte är rätt men för varje gång som jag reser mig så inser jag att mitt motto att man måste vara stark för att klara av att vara ensam är mer rätt! Samtidigt inser jag hur värdefull de personerna är som finns i mitt liv som ser mig för den jag är och som accepterar mig även de dagar när energin inte finns och jag är en "urvriden trasa" som knappt orkar få ett hej över läpparna, som ändå vet att jag finns där och de finns i mitt hjärta och tanke även om jag inte alltid har den energi som en gång fanns! TACK   

Kom ihåg i livet att värdesätt de personerna som ser ditt inre och som vet vem du är för de är inte många ~ jag vet av egen erfarenhet och de diamanterna ska man hålla hårt i! Jag har även lärt mig att säga vad jag tycker och tänker och när man gjort det så blir man starkare även om man inte får ett svar som man förväntat sig! TACK Tvillinghjärtat mitt om du läser detta, att du lärde mig stå upp för mig själv   

  CRAMAR   

Så lätt att skriva, tänka och bestämma sig för att man ska göra och ändå så svårt att göra för det är så lätt för mig att hamna i gamla hjulspår igen och sätta mig själv i sista rummet och tänka på andra först och inte vara helt rak och ärlig mot mig själv. Det är då jag märker hur mäktig vanan är och hur svårt det är att komma från den......

Just nu så befinner jag mig i ett skede i livet och min bearbetning för att hitta mig själv, mitt sanna jag där jag analyserar mycket som hänt efter att jag kom från Helvetet och när jag trodde att alla som sträckte ut en hand mot mig ville hjälpa mig. Idag inser jag hur naiv jag var och att det är samma sak här att inte någon titel eller plats på ett ställe kan göra att de är rätt man/kvinna för den rollen och jag inser att vissa har fått mig att tvivla på mig själv och det jag kände, att skämmas för det när det egentligen är helt normalt att jag känner så. Idag inser jag att jag får känna så för det var min "dröm och tro" som krossades och det kan ingen ta ifrån mig

Jag minns ett samtal som jag hade med en av personalen på det skyddade boendet som jag bodde på direkt efter min sjukhusvistelse och detta samtal har snurrat varv på varv i mitt huvud och jag inser att jag borde ha stått på mig eller helt enkelt bara lagt på luren inte bett om ursäkt den gången för vad jag kände och berättade men jag gjorde inte det! Jag känner därför att jag ska "bikta" mig nu på min egen blogg med mina egna ord och det är mina egna känslor som jag står för och jag kan erkänna att jag kan känna dem än idag! Innan jag biktar mig vill jag dock göra ett förtydligande eller snarare förklara vad jag menar med avundsjuka. Jag menar absolut inte den sjukliga svartsjukan som jag inte har ett uns tendens till att känna och som jag anser är sjuklig och att det är en känsla som man har som är negativ och som förstör för den personen som känner den men även att den är avsedd för att förstöra för den som den är riktad mot eller det som den personen har. Med avundsjuka menar jag att se något som man också skulle vilja ha och man kan känna en "sorg" inom sig för att man inte fick det men samtidigt är man glad att den som man ser har det får ha det, känna det, uppleva det och det är en ärlig glädje. Jag hoppas att ni forstår vad jag menar och jag tror att ingen kan säga att de aldrig känt avundsjuka på någon eller något för jag anser att det är en normal och frisk känsla och den har man om man kan känna känslor! 

Jag hade ett tag bott själv efter att ha flyttat från mitt skyddade boende men hade fortfarande kontakt med dem via telefonen genom att de ringde för att höra hur det gick med allting men även att jag hörde av mig när det var något som jag funderade över eller kände att jag behövde ventilera.

Denna dagen hade jag och trollen tidigare varit i lekparken och det var en sån här dag när man inte kunde låta bli att le för fåglarna kvittrade, det luktade vår i luften och ljuset som kom från vårsolen sken på sitt underbara sätt. Vi var inte ensamma i lekparken utan den var full av barn och föräldrar och trollen lekte men som vanligt hade de uppsikt vart jag var men även vilka som kom och gick förbi. Ett stick i hjärtat kom för att de skulle behöva vara så observanta och inte ens kunde släppa detta när de lekte men samtidigt kände jag ett stick när jag såg alla dessa underbara pappor som lekte med sina barn. Jag kunde inte låta bli att önska att jag hade skaffat barn med en pappa som var snäll mot sina barn istället för att göra allt för att såra, skada och trycka ner dem och den tanken gjorde ont. Dels för att det fanns en skam i den över att jag hade valt och blivit lurad av denna personen att tro att han var en god person innan han visade hela "registret" men även för att det fanns en längtan av att situationen skulle se annorlunda ut! Att jag inte skulle behöva vara ensam med barnen och inte vara den mamman som inte "fanns" och hade barn som inte heller "fanns". Många tankar och känslor snurrade runt i huvudet och kroppen och jag tvingade bort dem till slur för attkunna njuta av "här och nu", för är det något som man är duktig på efter att ha levt med en psykopat så är det att veta vart den avstägnings-knappen finns till de jobbiga känslorna och tankarna och lägga dem på ett omedvetet plan

När vi kom hem igen var trollen helt slut och satte sig i soffan och tittade på film medan jag började med maten. Tankarna och känslorna var fortfarande kvar i lekparken och framför ögonen såg jag dessa pappor som lekte och skrattade med sina barn och i den stunden önskade jag att det hade funnits ett enda sånt minne som jag hade kunnat ta fram och kanske fått ett litet plåster på mina sår och skam kämslor! Telefonen ringde och jag svarade frånvarande och trodde nog att det var mina föräldrar som ringde för att höra att vi var hemma tryggt igen och höra hur dagen hade varit men jag möttes av rösten från en av dem som jobbade på boendet! Vi pratade om allt mellan himmel och jord och till slut så hade jag samlat tillräckligt med mod för att dela min känsla från dagen:

-Vet du, idag när jag såg alla pappor som lekte med sina barn där i lekparken så kunde jag inte rå för det men jag kände mig avundsjuk............. sa jag tvekande som att jag inte riktigt vågade tro att jag sa det högt, som jag sökte bekräftelse på att jag fick känna så, att jag hade rätt att känna det jag gjorde och att säga det högt

Det blev tyst i telefonen och ett tag trodde jag att samtalet hade brytits, sen kom svaret som jag inte var beredd på:

- Men Judith! Så får du INTE känna för de har INTE gjort dig något! 

Jag hade lika gärna kunna fått en stor käftsmäll för detta var jag inte alls beredd på! Att hon kanske inte skulle hålla med utan på ett fint sätt säga att jag skulle tänka på ett annat sätt hade flygit genom mitt huvud innan jag sa det och medan jag samlade mod men detta var jag inte beredd på och jag hörde som från ett annat rum hur jag bad om ursäkt för min egen känsla och tanke och försökte bortförklara hur jag hade menat det så att det skulle låta som något annat. Samtalet blev inte bra efter det och jag kände sådan skam att jag hade känt så och kände det fortfarande att jag på kvällen när barnen hade somnat satte mig och grät floder. Hur kunde jag vara en sån värdelös människa att jag inte unnade dessa personer som jag inte ens kände deras lycka? Hur hade jag kunnat tänka så här? Var det jag som hade varit den känslokalla i Helvetet och var det som jag hade fått höra där hela tiden att jag var knäpp och psykiskt sjuk eftersom jag kunde tänka och känna så här? Tankarna och känslorna snurrade i 210 och denna gången kunde inte ens jag stänga av och det blev ingen sömn den natten. Jag gick med en stor klump i magen inför nästa gång jag skulle prata med dem på telefonen för tänk om det skulle komma upp igen vad skulle jag säga då?

Detta kom aldrig mer upp de gånger jag pratade med dem och jag tror inte att hon ens kommer ihåg det men jag gör det och det har suttit som en tagg på insidan av mig! Jag som redan i år hade fått höra att det jag tyckte, tänkte, kände och var alltid var fel fick höra det ytterligare en gång och av en person till så vad skulle jag tro......

Idag inser jag att jag skulle bara ha sagt att "Jag känner så och jag kan inte rå för att jag känner det men jag är ärlig och tänker inte ljuga för mig själv"

Jag tänker inte längre be om ursäkt för vad jag känner eller tänker för jag har för länge varit oärlig mot mig själv och förnekat det jag tyckt och tänkt för att det inte ska reta upp dem som finns runt mig för att jag är rädd för konsekvenserna. Det är dags att jag inser att jag inte får slag, sparkar, knuffar, blir kallad hora, värdelös och allt det andra för att jag är ärlig mot mig själv. Jag känner fortfarande att jag är avundsjuk på dem som har pappor till deras barn som är engagerade i dagis, barnens uppväxt, aktiviteter och allt som har med barnen att göra och speciellt när jag ser att det bara lyser av kärlek när de tittar på sina barn för jag har inte ett enda sånt minne att plocka fram från min "minnesbank" för det fanns inte de åren barnen var i Helvetet men det innebär inte att jag vill ha de papporna i mitt liv och jag vill INTE ha dem för de är inte de jag söker. Jag trodde den dagen jag skaffade barn att jag skulle få en "lycklig liten kärnfamilj" och idag inser jag att det var en illusion byggd på drömmar för om jag hade varit ärlig mot mig själv och vågat sett sanningen så hade jag vetat att det inte skulle bli så men hoppet är det sista som överger en. Att inte den drömmen uppfylldes kan inget ersätta nu och jag kan inte sätta in minnen om de åren på "minnesbanken" nu heller utan de minnen som finns där är mörka förutom de små stunderna det var jag och trollen. Det jag vet är att det finns massor av ljusa minnen i "banken" från tiden efter Helvetet och dem kan ingen ta ifrån mig och dem har vi skapat utan en pappa med i bilden men jag kommer ändå att känna avundsjuka mot dem som har en helt underbar pappa med i bilden som finns där både för mamman och barnen men alla är sin egen lyckas smed.............

Jag vet i alla fall att i framtiden tänker jag inte låta andra styra vad jag får och inte får känna för jag vet själv vad jag känner och jag tror utan att vara psykolog att om man inte låter känslorna finnas och man erkänner dem så blir man bitter den dagen man inser att man skulle ha vågat se att man hade dem!

Måste avsluta detta inlägg på ett helt annat sätt än jag brukar för jag hittade ett så gulligt citat i en tidning idag men jag vet tyvärr inte vem det är som har skrivit det men jag tycker att det sa så mycket

"Det bästa man kan hålla i handen, 

är någon annans hand."

Ensam är inte alltid stark men man måste vara stark för att klara av att vara ensam! 

  CRAMAR  

Jag vet att när jag får ett sår för att jag ramlar, slår mig eller skär mig så går det genom olika stadier innan det har läkt och ny hud har bildats! Det ska först blöda för att det ska kunna bli en skorpa som ska skydda själva såret och göra att det kan läka. Lossnar skorpan av någon anledning så tar det längre tid för såret att läka men den kan också lossna av den anledningen att det har bildats var för att det finns bakterier eller annat som inte ska vara i såret för att det inte kan läka så länge som det är kvar där inne. När såret väl är läkt och ny hud har kommit så är den huden mycket känsligare för allt än den huden som fanns där innan såret blev just för att den precis har bildats. Hur enkelt som helst att förstå och jag har sett det massor av gånger både hur det hur sår har läkts bra men även hur jag har fått använda tex Alsolsprit för att det blivit bakterier och var i det och därför så har det inte läkt. Vissa gånger går det så längt att läkemedel behövs för att bakterierna ska försvinna. När jag har dessa sår så känner jag aldrig frustration eller stress över att de inte läker och om det blir var i dem som behöver komma ut så förstår jag och tar hand om det men varför känner jag sån frustration och stress över att såren på insidan inte läker och att de rivs upp? Egentligen borde det vara lika självklart för mig att det är något som ligger där och behöver komma ut för att det ska kunna läkas och bli ett "fint nytt skinn" och jag ska kunna bli hel igen men så tänker jag inte förän jag ser samma sak hos någon annan! 

Idag blev det så tydligt när jag ser samma känslor som jag känner och samma tankar som jag tänker hos någon annan och den enda tanke som finns i mitt huvud är: "Men älskade, det tar tid och det måste få komma ut och att du vågar tänka det är en befrielse för att du tänker det gör att det kommer en bit ifrån dig. Att du sen vågar berätta det för någon gör att det blir konkret och du får det ytterligare en bit bort och du "tvättar" såren" När insikten slår mig vad jag har tänkt så inser jag vad den innebär och att det lika mycket gäller mig som den jag tänker den till och som jag vill mer än allt här i världen lyfta sorgen och smärtan från! 
Varför är det så svårt att inse att det tar tid för såren på insidan att läka och att det gör ont? Är det för att man inte ser dem och inte kan kontrollera dem eller vad är det som gör det? Smärtan som såren orsakar går inte att förklara i ord och vad det är som river upp dem igen det kan man inte heller förklara i ord för det vet man inte alltid själv för det kan vara allt från hjärnspöken, minnen till ett ord men man vet när det händer för det känns. När de senare hamnar i "sårskorpestadiet" så känns det som om man kommer till ett stadie där man kan andas igen men man glömmer aldrig smärtan! En klok person sa till mig strax efter att jag hade kommit ifrån Helvetet att det tar minst lika lång tid att bygga upp det som brytits ner som det tog att bryta ner det och kanske är det så det är även om jag inte ville tro det då och kanske är det även så lång tid det tar för såren att läkas helt med! Jag hoppas och tror att de kommer att läkas helt för det gör för ont att ha dem "blödande" hela livet och det tar för mycket energi.

Samtidigt är jag på ett konstigt sätt tacksam att jag har dem mitt i kaoset just nu för jag kan finnas för dem som betyder något för mig och jag kan förstå deras smärta,vad de går igenom och jag förstår det ingen annan förstår och jag är tacksam att jag kan finnas där och stötta precis som förståelsen för mig och min smärta finns där! Utan den vet jag inte hur jag skulle klara av att ha detta! Jag har många gånger tyckt att uttrycket "allt har en mening" är så ironiskt och har tänkt att den som hittade på det kan inte ha haft en enda motgång men jag tror mer och mer på det att det är så. Det finns mycket som jag önskar att jag hade sluppit gå igenom och de som jag älskar önskar jag hade sluppit gå igenom det som de gjort men när det är som det är nu och vi har upplevt det vi har så finns vi ändå för varandra med förståelse, kärlek och känslan att där andra har svikit finns någon som visar att inte alla är så. Just nu känner jag att det finns ett "plåster" som hjälper mina sår att läkas och det är den förståelse jag har hos dem som finns i mitt hjärta och speciellt en som alltid förstår hur jag känner och möter det med den ärlighet som jag behöver och som jag vet aldrig kommer att svika även om jag trodde att jag aldrig mer i mitt liv skulle våga lita så på en person. Så hur konstigt det än låter så är jag tacksam här och nu och med de sår jag och de jag älskar har att jag har den erfarenhet jag har för tillsammans tror jag att vi kan läka såren och bli hela. Det är kanske så att om man någon gång känt en djup smärta som inte kan förklaras med ord och där man kände att man revs sönder på insidan och försvann som person så kan man förstå andras djupa smärta även om man inte upplevt den och då är jag tacksam över att jag kan hjälpa någon som jag älskar! 

TACK livet att du aldrig slutar att lära mig saker och se saker ur nya vinklar! 

  CRAMAR   

Att det politiker säger när det är dags för val är ord som ska göra så att jag väljer just dem och att det mesta av det inte uppfylls utan ersätts av ursäkter när de väl kommer till makten ändå så påverkas man av det som sägs! Att ord kan få mig att le om de är vänliga eller är något som jag tycker om att höra samtidigt som de kan få den motsatta effekten om de inte är önskade. De kan få mig att fundera i en smärre evighet om de inte är klara och de kan få mig att fundera även om de är klara om jag inte tycker om de överensstämmer med den verklighet som jag har runt mig här och nu. Orden som kommer från barnen att jag är den "bästaste" eller att de älskar mig kan få mig att smälta och känna att jag är den lyckligaste människan på denna jorden och ett samtal som innehåller jobbiga ord kan få mig att känna att jag är den människan som bär den tyngsta bördan som finns på denna jorden och jag skulle kunna byta med den första människan jag bytte! Fastän jag använder ord varje dag både i skrift har jag inte tänkt på hur mycket de påverkar mig och säkert alla andra förän jag hade min träff med min psykolog i fredags! I min terapi nu så inriktar vi oss bara på mig och de känslor som jag tryckt undan i så många år för att överleva men nu ska vi försöka få fram dem och samtidigt som jag vill det så känns det skrämmande för kommer jag någonsin att kunna stänga av dem igen? Hur mycket aggressioner och sorg måste det inte finnas där inne och andra "negativa" känslor som jag inte fick visa eller ha när jag skulle vara den "perfekta kvinnan" som skulle passa på pidestalen men bara klarade av det när det passade honom?!?!?!?! 

Det som fick mig att inse allt om ordens makt var frågan när jag märkte att det inte var mig det var fel på och att jag inbillade mig saker utan att det verkligen hände. Jag var tvungen att tänka innan jag svarade för egentligen visste jag hela tiden att jag inte var psykiskt sjuk, att jag inte ramlade av mig själv ner för trappan och att jag inte slog mig på sängen, dörren, i skogen och jag vet inte allt men samtidigt var det just detta jag fick höra hela tiden så till slut vågade jag inte lita på mina egna upplevelser! Ändå fanns tanken där: Varför ramlar jag aldrig ner för trappan när jag är själv hemma eller han är nere eller går framför mig utan alltd när han är uppe och bakom mig? Ändå vågade inte tanken nå fram för sanningen skulle bli en skräckupplevelse med den insikten! Orden jag fick höra flera gånger per dag fick mig att ifrågasätta mina egna upplevelser och det skrämmer mig att de kan ha den makten över en människa! 

De få gånger jag fick åka iväg kände jag att jag kunde andas igen för jag fick näsan ovanför vattenytan och jag blev starkare igen, jag blev mer av mig själv och mitt gamla jag men det behövdes bara de vanliga orden som hade effekten att tynga mig så att jag kom ner under vattenytan så kom jag ner där igen! Barnen fick höra de orden som gjorde dem rädda "att mamma skulle bli arg och sluta älska dem om hon fick höra vad han gjorde för jag skulle förstå att de hade varit dumma" och det blev deras verklighet! Sådan makt och ändå så är det bara ord.................................

Jag inser att ord fastän de inte går att ta på eller att bevisa på något sätt kan göra så att allt runt en förändras, att man ifrågasätter sig själv och den bilden som man har av sig själv! Med ord kan man nog få en människa att tro att den är en annan bara man har det tålamodet och fram för allt har den känslokalla läggningen att man kan påverka en annan människa så mycket att man är beredd att sudda ut så mycket hos den personen! För mig bevisade detta vad en psykopat innebär på ett helt annat sätt! Tidigare har det inte varit lika uträknande men nu inser jag att allt är en plan från dag ett till slutet och varje ord har en betydelse! 

Jag inser att jag kommer att väga mina ord på en guldvåg på ett helt annat sätt i framtiden innan jag säger dem för även om jag inte tänker förändra människor med dem så kan man inte ta tillbaka dem när de väl är skrivna eller sagda och jag vet inte hur mottagaren tar emot och påverkas av dem! Brutalt ärlig kommer jag alltid att vara men man kan säga saker på många sätt och jag har bestämt mig för att säga det på det bästa sättet som jag kan för som min morfar jämt sa: Har man gjort sitt bästa kan man inte göra bättre! 

Fel ord kan förändra allt för en människa även om man inte inser det när man säger det! Jag blev hjärntvättad av massor med ord och kämpar för det än så jag kan bara säga ORD HAR STÖRRE MAKT ÄN JAG INSÅG 

TACK livet för allt du lär mig 

  CRAMAR   

"The weak can never forgive

Forgivness is the attribute of the strong" Gandhi 

Sedan jag var liten har jag fått höra att man ska be om förlåtelse och man ska förlåta andra!

Jag insåg dock samma natt som jag kom från Helvetet att jag kommer aldrig kunna förlåta den som gjort allt detta mot mig och barnen, och som även gjort så att mina föräldrar och syskon blivit lidande. Min mormor som är starkt troende tycker att där ska man lyda Bibeln och förlåta men jag står fast vid att jag ALDRIG kommer att kunna göra det! Min förlåtelse kommer han aldrig att få vad han än gör! Många har sagt till mig att man går inte vidare innan man har förlåtit men jag kan inte förlåta något så vidrigt och ingen kommer någonsin att veta allt han gjort mot oss! Såren sitter så djupt och är så stora, både hos mig och barnen och rivs upp av så många saker i livet att det inte finns en möjlighet att jag kommer att kunna göra det och jag har förlikats med tanken och slösar inte mer energi på det.

Det var länge sedan jag slutade att ens tänka på det! Jag insåg på dag 1 att det var så det var och sedan går det in i ett öra och ut i det andra vad människor säger och min psykolog förstår mig, så jag förstår att jag har inte så fel där och det är inte den förlåtelsen detta inlägg kommer att handla om utan en hel annan! 

Det fanns få men nära vänner som sanär jag kom från Helvetet att de hade så dåligt samvete att de inte hade förstått vad som hände, även om jag hade berättat små,små, små delar av det som hände, en lite flis av en enorm bit men det var en förhoppning om att de skulle kunna förstå att det inte var som det skulle men innerst inne visste jag att de inte skulle göra det! Lovorden haglade över vilken "hjältinna" jag var som hade klarat detta och som nu hade kommit därifrån samtidigt som de inte nog kunde förklara hur synd de tyckte om mig som levde på skyddat boende medan han levde som att inget hade hänt! Redan här försvann några av de redan få vännerna och jag såg det då som att jag såg vilka det var som var de äkta vännerna och vilka som vågade stå upp för mig och vilka som tyckte att det var lättare att bara "vända kappan efter vinden" Jag var redan så van vid svek så jag reagerade inte så mycket över det utan konstaterade bara kort att det är så livet är att man inte kan lita på andra och var glad att jag inte berättat mer än jag hade gjort! 

De som funnits kvar under en längre tid av resan har känts äkta men jag inser att det bara gör att sveket känns värre när det kommer! Hon som jag såg som min närmaste vän under tiden i Helvetet men även efteråt inser jag idag bara att jag varit en envägsbollplank till! Jag var bra att ta fram när hon var ledsen, hade problem eller helt enkelt hade tråkigt den dagen som hon blev kär och lycklig så fanns det inte längre en plats för mig i hennes liv! Till en början så kände jag bara att okej det har varit så här förut och jag vet att en dag så kommer hon tillbaka och idag så slog bara tanken mig: VAD ÄR DET JAG TÄNKER!!!!!! Kan man verkligen förlåta allt? 

Jag satte mig ner och tog fram papper och penna! Mitt älskade underbara kloka Tvillinghjärta har lärt mig massor av saker och jag är så tacksam att hon finns i mitt liv och hjälper mig på denna resa och en av dessa saker är att få ur sig saker och inte bära dem inom sig! Plötsligt visste jag att jag kommit till en gräns att jag kan inte förlåta detta svek denna gången! Jag kan inte vara en "leksak" som plockas fram när jag behövs för att den personen har problem och jag ska finnas på nätter när hennes och mina barn sover och jag är som en zombie på dagarna och jag aldrig ska få finnas när det är lycka! Jag vill vara med på alla stadier i livet eller så vill jag inte vara med på något av dem! När jag började skriva detta "göra~slut~brevet" så kom plötsligt orden som ett rinnande vatten! Allt som jag burit inom mig under alla dessa år som vi varit vänner på hennes villkor och inte mina kom ur mig och plötsligt så insåg jag att det jag inte gjort i denna vänskapsrelation var att jag tog någon plats! Jag bad inte om att få finnas eller att ta plats utan jag var den som fanns med en "axel att gråta ut mot" när det passade och jag kom med råd när det behövdes och styrka när det behövdes men vad hade funnits när jag behövde något? Inget mer än när jag var på skyddande boendet och det var några månader av års vänskap och plötsligt insåg jag hur detta hade sårat mig och plötsligt så visste jag att jag kunde svara på min egen fråga! 

Nej man kan inte förlåta allt för det finns saker som människor gör mot en som man inte kan förlåta för att det skulle vara att förneka och förminska sig själv och framför allt att inte vara ärlig mot sig själv och det vägrar jag att inte vara mot mig själv igen! Jag inser att förlåta är ibland att säga "Tack för att du gav mig den här erfarenheten men nu går jag vidare i mitt liv utan dig och starkare än innan" och det viktigaste är inte att förlåta andra utan att förlåta sig själv för att man inte såg det då men att man blivit klokare och ser det nu och att man hela tiden lär sig av erfarenheten! Jag lär mig så länge jag lever och jag vet att jag kan förlåta mig själv och det ska jag öva på men samtidigt vet jag att jag inte behöver förlåta alla människor som finns runt mig för jag är inte svag för att jag inte förlåter dem utan stark enligt mig för att jag vågar stå upp för mig själv..........................

Och vet ni ~ den insikten gjorde att jag tog tre steg framåt så alla ni som sagt att jag måste förlåta för att gå vidare ni har fel! Jag var bara tvungen att förlåta mig själv för att jag inte såg då det jag ser idag med den erfarenhet jag har men jag behöver inte förlåta dem som svek mig för kliven hjälper inte dem mig att ta dem tar jag själv!!!!!

Lilla jag trampar på    och ger inte upp så lätt! TACK livet för ännu en lärdom!   

  CRAMAR