Jag kan inte sluta känna tacksamhet över de personer som finns i min närhet som får mej att se klarhet efter klarhet som jag egentligen borde se själv! Kanske är det just därför som man har vänner ~ för att de ska få en att se de där sakerna som gör att man kan ta nästa steg, som gör att man orkare ytterligare en liten stund till för annars så hade men helt enkelt gett upp för länge sedan! Dessa personer som alltid finns där, vare sej jag är glad eller ledsen, arg eller inte eller om jag orkar prata eller om det är en sån dag när jag bara kommer och sätter mej och bara behöver en kram ~ och de ser det utan att jag behöver säja det! Dessa personer som kan se på det jag skriver att jag behöver höra att de finns där vad som än händer och de som inte ställer ett endaste krav på att jag ska vara på ett speciellt sätt utan bara vara jag och må som jag gör för jag duger!    TACK   att ni alltid finns!

Idag satt jag och pratade med just en av dessa personer och så bara tittar hon på mej och säjer: Men tänk på en sak! Det är inte du som har valt den situationen som du lever i och det är inte du som har gjort så att det har blivit så här!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har tänkt det miljoner av gånger jag erkänner, men först när jag fick höra någon annan säja det till mej och så ärligt så gick det in att det är ju så det är! Och just nu var det verkligen precis det jag behövde höra efter en vecka som inte varit mänsklig för fem öre för det känns verkligen som allt som har kunnat hända har hänt! Barnen har mått daligt för att mycket har påmint dem om saker som har varit förr, det är sommar och det var då som mycket hände och förändrades!

När man kommer till situationer som innebär förändringar för barnen inser jag hur mycket deras förflutna fortfarande påverkar dem! Skruttan skulle på inskolning och det var ny miljö, nya personer och mycket som var nytt! I den situationen så kom massor av detta som jag inte alls ser i vardagen längre som han intalade henne att hon var värdelös att hon inte kunde något och att hon inte skulle göra något för hon skulle ändå inte lyckas! Det gör så ont att se och höra henne säja att jag kan inte det här mamma jag vet det och veta att det är inte hennes ord! Jag ser hur hela hennes kroppsspråk förändras och hon blir åter den lilla som hon en gång var, inte lika liten men mycket som påminner om den och man inser att det kommer att följa med henne i många år till, inte lika starkt men det kommer att finnas där. Att se hennes oro över småsyskonen när de inte är på samma ställe och hon inte har kontrollen och veta varför denna oro finns det gör ont i hjärtat! Ett barn ska inte behöva bära detta och jag skulle kunna ge vad som helst för att kunna lyfta bort det från hennes axlar och bara radera bort minnena! Därför betydde kommentaren idag ännu mer! 

Samtidigt att se föräldrar som beter sej som att de inte vuxit ifrån sandlådan gör att jag bara funderar hur deras barn ska bli när de blir stora! Jag kan inte låta bli att fundera om det är de eller barnen som ska gå i skolan för det var inte frågan om att barnen skulle vara nöjd med klassindelningarna utan föräldrarna! När de väl hade fått sin vilja igenom ~ då var det minsann inte ett pip som kom över deras läppar trots att Skruttan var den som kom själv i sin klass efter att de hade "krigat" en hel dag! Känner bara att jag är stolt över henne för hon tittade bara på mej när jag frågade henne hur det kändes att ingen från hennes dagis hade kommit i hennes klass och sa: Mamma! Det känns bra för jag känner att jag tycker om de barnen som jag är i samma klass som!

Jag kände att jag var en stolt mamma då för det visade att jag har en dotter som kan lita på sina egna känslor och vågar känna efter vad hon själv tycker! Att jag inte kunde förklara för de andra föräldrarna när "kriget" var igång varför vi hade hamnat i den gruppen som vi gjort eftersom våran situation är som den är och den läraren hade tagit emot överrapporteringen av henne gjorde inte situtionen lättare men det känns som att jag börjar bli van! Hon hade sina två bästa vänner med sej från början för att det var de som dagis hade trott att hon helst ville ha med sej men efter "kriget" hade hon inte dem kvar där heller så jag är glad att hon var nöjd och längtar tills skolan börjar ändå för jag vet inte hur jag hade gjort annars! Nu känns det som att hon kan få en nystart och det är hon verkligen värd!   Och jag är så överlycklig över att hon är nöjd med situationen och att jag vet att hon skulle våga säja om hon inte skulle vara det! 

Det känns alltid som att när jag har som minst med kraft ~ det är då som det händer som mest som testar mej! Kanske är det så livet är men ibland så vore det så skönt om det bara var en liten bit i livet som var en platt raksträcka där jag bara fick tänka på att transportera mej framåt! Känns som att det hela tiden är en utmaning att ta mej framåt och att det är en kamp! Jag har hela tiden vetat att det någon gång skulle komma en kalllelse till rättegången och ändå när den väl kommer så bryter den ner mej! Det kändes som att den bara slog undan fötterna på mej helt! Känslorna blev en karusell och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta! Hjärtat det slog så jag trodde att det skulle komma ut ur min bröstkorg! Jag förstår inte varför det är så mycket värre att se allt svart på vitt när det är skrivet! Kanske är det för att det är först då som man inser att det är "på riktigt" En sak vet jag i alla fall ~ att ännu en gång har jag fått bevisat för mej att ibland måste man brytas ner igen för att kunna bygga upp sej och bli stark och det ska jag göra och jag ska klara det! Jag ska klara även denna rättegång för att få det avslutet som vi förtjänar! Jag ska visa mej själv att jag orkar och klarar det och för att bygga upp mej ska jag skala bort allt som inte ger mej energi utan tar min energi utan att ge tillbaka!  

Idag har jag genom kommentaren insett att jag har inte satt mej i situationen själv men jag sätter mej ofta i situationer som tar min energi istället för att ge mej energi! Många gånger så känner jag att jag utnyttjas för att jag tycker synd om människor men jag behöver inte rädda andra! De jag behöver rädda nu är mej själv och mina barn först! Det är så lätt att säja till andra att om de inte mår bra själv och är starka så kan de inte hjälpa andra ~ men varför kan jag inte tänka så när det gäller mej själv? Kanske är det som en annan vän sa till mej att jag har för stor empati.......... Kanske är det den som jag ska lägga lite åt sidan för att samla energi till det som komma skall! För idagsläget finns inte energin och någonstans så känns det som att en del av livslusten försvunnit och mycket går på att jag måste och det har varit så förr och jag vet att det inte bara förändras över en natt vare sej åt det ena eller åt det andra hållet! 

Jag har inte valt situationen jag lever i nu för den har påverkats av det som varit men jag väljer situationen som jag kommer att leva i framöver och det kan ingen annan göra åt mej! Kanske är det dags att tänka mer på mej själv än vad jag gör och kanske är det dags att ta det steget nu för ingen gör det åt mej............................................

  KRAMAR     

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...