Jag har inget tålamod det är konstaterat för många år sedan för helst vill jag att all skulle ha löst sej redan igår eller ännu hellre innan det började krångla eller trasslade! Jag vet inte hur många gånger som min terapeut sa till mej under min tid som jag hade terapi att man kan bara lägga en pusselbit i taget och jag vet det men ändå så vill jag lägga fler för att komma framåt fortare i min bearbetning och lägga allt detta bakom mej och ändå så inser jag att det kommer att finnas med mej i resten av mitt liv och göra sej påmind i olika situationer och ge reaktioner på det andra gör vare sej jag vill bara det att de kommer att komma med längre mellanrum och att de kommer att kännas mindre och försvinna fortare hoppas jag! 

Ibland känner jag att jag kommer framåt med "sjumilakliv" och att det fungerar och det känns som att livet verkligen ler mot mej men andra gånger så bara smyger jag fram med så små steg att det känns som jag står still men efteråt så inser jag att jag rörde mej trots att det int kändes så. När jag fick ett bakslag för att allt blev för mycket med en ny förhandling och alla krav som jag kände att omgivningen ställde på mej så sa min psykolog till mej helt lugnt att det kändes som att jag tagit sjumilakliven tillbaka men denna gången visste jag vad det handlade om och det skulle vara lättare att ta sej framåt igen och kanske är det så helt enkelt att de där stegen tillbaka behövs för att jag ska lära mej och komma lite lite längre fram för varje gång men ibland känns det bara som att jag vill inte, jag vill inte påminnas om det i situationer som inte andra reagerar! 

Idag var en sån där skräck upplevelse som fortfarande sitter kvar och den vill inte lämna mej. Jag vill inte vara stark längre, jag vill bara just nu vara liten och ha en stor trygg famn att krypa in i där någon säjer att allt kommer att bli bra och det kommer att ordna sej att jag inte behöver vara rädd för det finns inget att vara rädd för ~ men det spelar inte någon roll om någon säjer det för jag vet att det finns det för det finns situationer som hela tiden får mej att förflytta mej tillbaka till den tiden att trots hur många "sjumilasteg" eller hur många trippsteg jag tagit komma tillbaka dit på en hundradelssekund i minnet 

"Jag ska döda dej" var orden jag hörde när jag var på väg till bilen idag och allt jag såg när jag var på väg till bilen idag och allt jag såg var en pistol. Det kändes som en evighet som kroppen var helt förlamad och jag kunde inte röra mej tills jag hörde ett skratt och såg att den som höll i pistolen var ett barn som bor här och hade klätt ut sej till pirat men det räckte för att jag skulle vara tillbaka i helvetet och jag kunde inte hindra minnena och känslorna från att välla fram 

Det var en av de här dagarna som promenaden med hunden och barnvagnen hade tagit längre tid än det brukade ta, dels för att det bara var skönt att gå och slippa känna pressen som hela tiden fanns på mej hemma för att jag var tvungen att vara på min vakt men även för att jag inte ville gå hem. Att jag troligen skulle få en utskällning när jag kom hem var något jag försökte förtränga och njuta av att vara här och nu och hoppades att det inte skulle bli så denna gången för kanske så var han på bättre humör eller hade hittat på något att göra för han hade ju inte ringt för telefonen hade jag alltid med mej för annars bröt det stora helvetet lös för då hade jag något stort att dölja. Detta var ett beslut som jag fick ångra för jag hann bara innanför dörren innan han kom mot mej och hela hans kroppsspråk visade att han var vansinnig över att jag hade varit borta så länge och att jag använde hunden och barnen som orsak till att vara otrogen det var verkligen det lägsta man kunde förvänta sej av en som skulle kalla sej för mamma! Jag visste inte vad jag skulle säja för jag visste att om jag sa fel ord så skulle det bli ännu värre så jag valde att inte försvara mej utan gick in i köket och gav hunden mat. Barnen låg i vagnen ute och sov och jag bestämde mej för att gå upp och lägga mej och vila en stund eftersom det hade varit bråk nästan hela natten över en av hans fantasier och det inte var ofta jag fick chansen att vila eftersom de inte sov samtidigt så ofta.

Jag hann bara lägga mej innan han kom upp och slet upp mej ur sängen med orden att om jag knullade runt med alla skulle jag fan inte tro att jag kunde komma hem och vila. Jag öppnade munnen och sa att jag hade haft hunden och barnen med mej men insåg fort att det hade varit bättre att jag hade varit tyst för fast jag aldrig har varit otrogen så var jag det varje gång jag målade naglarna, satte på mej en kort kjol eller målade mej eller gjorde något annat som inte passade honom eller som nu inte kom hem i tiden som det skulle ha tagit enligt honom. Han slet tag i mej och knuffade mej mot trappan och jag insåg att det var bättre att jag gick ner för den istället för att knuffas ner för den som jag hade blivit så många gånger för. Skräcken kom krypande som en ovälkommen gäst och jag bad att detta skulle ha gått över innan barnen vaknade så att inte de med skulle få smaka på hans vrede denna gången 

När vi kommer ner i köket är det första jag ser pistolen som ligger på köksbordet och skräcken blir en klump som gör att jag knappt kan andas! Jag är livrädd att jag ska bli måltavlan och jag ber tyst att jag ska överleva för barnens skull! Jag stannar för jag kan inte ta ett endaste steg till för kroppen lyder mej inte och han tar tag i pistolen med ena handen och drar mej mot baksidan med den andra. När vi kommer fram ser jag en läskburk som hänger på en gren i skogen och innan jag hinner reagera träffas den av två skott och han vänder sej mot mej med helt svarta ögon full med hat. Det finns inga andra känslor i ansiktet utan det är helt kallt och han säjer bara: Det är vad som händer dej om du lämnar mej! Jag kommer att döda dej! Jag kommer att skjuta dej precis som jag gjorde nu och det lovar jag dej för du lämnar inte mej! Och du kommer ALDRIG kunna gömma dej för jag hittar dej och dödar dej! Ingen kommer att tro dej om du berättar!

Han släpper min arm och går in och jag rasar ihop för mina ben bär mej inte längre. Hur länge jag sitter där det vet jag inte men jag "väcks" av ett barnskrik. När vi kommer in så är han sitt vanliga jag igen och det är som om inget har hänt men hotet hänger i luften. Jag har satt på mej min "rustning" för att inte reta upp honom mer för att inte barnen ska få ut för hans vrede men burken hängde kvar i skogen under hela min tid i helvetet som en påminnelse om vad som skulle hända mej om jag lämnade honom eller berättade vad som hände 

Att en leksakspistol och de orden kunde få mej att resa tillbaka, att känna och att påverkas så här mycket skrämmer mej för jag trodde att jag hade tagit så många kliv längre. Ja jag är i ett känsligt läge just nu när det är mycket som ska hända inom en snar framtid men ändå så trodde jag inte att det var så här mycket som skulle kunna komma upp. Jag kunde höra ljuden, känna lukterna -  jag var där igen och när jag kom till bilen så bara satt jag där. Jag kunde inte ens sätta nyckeln i tändningslåset för händerna skakade

Det får mej att fundera om det är bättre att ta de där små tassande stegen och känna sej för eller om det är bättre att ta de stora kliven? Kanske är det så att jag behöver nysta ut så mycket och kanske är det så att någonstans ligger fortfarande tvivlet att kommer någon att tro på mej att han kunde göra allt det så kanske är det först när "straffet" kommer som jag får mitt kliv för fast det inte ens är på en tusendel som han gjort så visar det för mej att det inte accepteras det han gjort och för mej innefattar det mer än vad domen handlar om och det är ändå som min advokat säjer Vi måste se konsekvenserna det ger med! 

En sak är säker jag tänker inte ge upp hoppet om mitt sjumilakliv som är kvar trots en leksakspistol eller vad det är nu nästa gång jag möter en utmaning eller prövning för då är det inte jag som har vunnit över rädslan utan motståndaren

  KRAM   

 

Jeanette Englund

14 augusti 2012 06:46

När jag läser ditt inlägg ryser det i hela min kropp . Alla minnen kommer upp men i mitt fall fanns ingen pistol inblandad. Du är stark som orkar berätta. Massa kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...