Tårarna rinner ner för mina kinderna när jag skriver detta och jag vet att jag egentligen borde sova och att jag kommer att vara som en vandrande zombi imorgon men jag måste få skriva av mej innan jag somnar och för en gångs skull är det varma glädjetårar fulla av kärlek som rinner nerför mina kinder  .  Jag känner mej glad och jag känner mej hedrad över att ha personer i mitt liv som finns och stöttar mej men jag känner mej speciellt hedrad över att ha en person som jag inte vill leva en endaste dag som inte denna personen finns inte mitt liv och bara vetskapen gör att jag får en enorm styrka! Jag skulle inte vilja vara utan några av mina vänner som är mej nära men detta är inte en vän utan någon som vet allt om mej och som verkligen står mej så nära som någon annan än jag själv kan göra!

Det finns dagar som allt bara känns så mörkt så jag vet inte hur jag ens ska komma med benen över sängkanten eller det inte ens finns kraft att tänka att det kommer en dag efter den dagen det är idag. Det finns dagar som det känns som att jag orkar inte kämpa jag ger upp här och nu för det tar aldrig slut att bara kunna ringa de dagarna eller skicka ett meddelande och få höra någon säja att man klarar det och att jag är starkare än vad jag tror och mitt i detta helvete få mej att skratta det går inte att förklara med ord hur mycket det är värt! Bara att i den stunden då man inte ens tror på sej själv höra att det finns någon som tror på en att man klarar det ger en styrka som inte går att ge ord åt!

När jag innan rättegången bävade och var skräckslagen för alla bilderna som skulle komma upp på mej där jag var full med märken från alla slag och sparkar som jag fått, när jag var livrädd för alla frågor och allt annat som skulle komma och att det då finns någon som förstår en och som kan få en att le men som samtidigt finns där så man bara kan "spy ur" sej alla skräcksenarier som man har framför sej är en sån lättnad och utan det hade jag inte överlevt! Att när dagen D kom och jag fick en kram från en skakande kropp och armar och den kramen gav så mycket styrka, att sitta i rättssalen och hon vågade visa hur ont det gjorde men ändå visade sånt stort mod och styrka att sitta där hela den dagen det betyder massor för mej och ger och gav mej massor av styrka!

Bara att ha någon att bolla med när det känns som att man låst sej själv inne i en gränd och det känns som att ingen kommer att förstå hur man har kunnat hamna där! Bara att ha någon som förstår att det inte bara är att gå från en man trots att han beter sej som att man är något som katten släpat in eller något ännu värre eller att man gör saker som inte är ens eget val även om man tror och tycker det då! Bara det att någon förstår hur man hade det då för att den personen funnits med en är en enorm avlastning! 

Det är inte alla som har någon som man kan prata med om allt men jag har det! Jag har någon som jag älskar och som jag vet att hur osams vi än skulle bli och hur envisa vi än är så reder vi ut det och hittar tillbaka till varandra! Vi kan skratta ena stunden så tårarna rinner och nästa sunden så rinner tårarna åt minnen eller åt dagen som vi befinner oss i! Vi har funnits för varandra i de jobbiga stunderna men även i de lyckliga stunderna och det är det som är livet och det är det som gör att relationen och förtroendet testas och det har visats att det vi har kan inget bryta ner ~ det är för starkt för vi har Sispower och inget kommer att bryta ner det!

Det är inte alla som man kan fördriva timmar med i telefonen och om vartannat skratta, prata allvar, skratta och sedan återvända till det man pratade om innan och det är ingen annan än hon som hänger med i mina vändningar mellan samtalsämnen! Att vi sedan kan komma på att skicka meddelanden eller att vi kommer på saker som vi glömde det är också ett fenomen! Bara att ha någon som kan glädjas med en när man har något att glädjas åt och någon som finns när det är jobbigt gör livet så mycket lättare 

Jag känner att den som inte accepterar henne accepterar inte mej ~ för hon är en del av mej och kommer alltid att vara för jag kan inte leva utan min syster för hon är för viktig för mej! Jag känner mej hedrad av att ha en sån underbar person i mitt liv för det är inte alla som har en person som gör en så stark som hon gör mej och det finns inga ord som kan förklara det och jag kommer aldrig att kunna förklara det men jag vet att jag kommer att dela alla de lyckliga och jobbiga stunderna som jag har kvar i mitt liv med henne! TACK för att du finns! 

Älskar dej Sis    

Jag önskar att alla människor hade någon i sitt liv som gav dem styrka att hitta styrkan inom sej och att få det bästa i livet ~ men jag vet att inte alla har det

PUSS   till dej från Lilla mej     

Nu känns det som att vardagen är tillbaka på allvar för nu är barnen tillbaka på dagis efter julledigheten och jag har tom börjat min terapi efter julluppehållet och kommit fram till mitt beslut efter mycket stötande och blötande med mej själv och mina egna tankar och känslor och jag har kommit fram till att för första gången så känner jag att jag är beredd att avsluta terapin för jag känner att jag vågar se vad det är som har hänt i mitt liv och äntligen så vågar jag se hur det påverkat mej och hur det påverkar mej än idag men jag är inte rädd längre för att hamna i samma sits igen för jag är starkare i mej själv än jag någonsin varit i mitt liv för jag viker inte en tum på det jag tror på eller det jag tycker eller tänker. För första gången i mitt liv står jag upp för den jag är och det jag tycker och respekterar inte människor mej för den jag är så  har de inte en plats i mitt liv och det är som jag sa till min terapeut idag att jag känner att det finns inte något utrymme för dem som inte respekterar mej för den jag är för de tar för mycket energi och jag är för skör och har för mycket som är viktigare att lägga denna energin på! Och för en gångs skull tycker jag inte att jag är hemsk som tänker så och jag känner att bara det är ett framsteg. Nu ska jag ta nästa steg i min rehabilitering och det är att vi nästa gång ska bestämma ett datum som är avslut, vilket kommer att vara jobbigt eftersom jag fortfarande har jättesvårt för avsked men sen ska jag ta nästa steg och det är att börja samtal med min psykolog på hjärskadeteamet för att acceptera att jag har fått en hjärnskada och acceptera att den påverkar mitt liv och min vardag och jag vet att det är det jag behöver för att komma vidare från där jag står nu! Jag är stolt över att jag har litat på mej själv i detta och inte tänker på så många om utan detta är det som känns rätt här och nu och det är det jag går på!

Idag när jag kom till min terapeut så kände jag verkligen att jag hade tänkt på vad jag hade på mej! Inte för att jag skulle vara fin utan för att jag skulle försöka att dölja att jag gått ner så mycket som jag ändå har gjort av medicinerna. Eller egentligen är det inte massor om jag hade haft att ta av men när det inte fanns massor att ta av innan så märks det varje kilo som försvinner. Jag insåg ganska fort att det var bortkastad tid som jag lagt ner på det men det känns även bra på ett sätt för hon märker verkligen hur jag mår både på in och utsidan för det var som hon sa till mej idag att det märks sån skillnad på mej nu och när jag kom till henne och nu när jag är där och jag känner att jag har verkligen gjort framsteg. Från början kom jag hela tiden till ett försvarsläge där jag tog mej själv i försvar med näbbar och klor idag kan jag på ett helt annat sätt säja att om det hade varit idag så hade jag inte funnit mej i det som jag gjorde då. Idag kan jag se det mer med en utomstående persons ögon för jag är inte inne i kaoset och jag är inte inne i traumat på samma sätt och jag kan se att det finns så mycket runt allt som hände som också måste bearbetas men som aldrig kunde bearbetas just för att traumat med misshandeln blev men även för att övergreppen mot barnen kom upp i samma veva. 

Det finns så mycket som ligger inom mej som kommer upp när vi sitter och pratar. Idag kom ett minne som jag idag kan känna att han agerade så barnsligt men då fick mej att må jättedåligt och att jag var världens sämsta mamma! Skruttan var liten och hade ätit välling ett tag så vi skulle byta napparna eller vad det kallas på nappflaskarna till den med större hål och naturligtvis föll det på min lott som allt annat at köpa dessa. De hade legat i skåpet i köket ett tag och när han en kväll gjorde välling till henne skulle han byta och blir galen när han ser att jag köpt samma storlek som de vi redan hade! Flaskan utan kork flög över köket och vällingen skvätte. Jag var fortfarande rätt stark psykiskt på den tiden på ett sätt vissa gånger och detta var en av de gångerna så jag vägrade att städa efter honom och gick ut.. När jag kommer hem var det värsta upptorkat och i en vecka var det tryckt stämning i Helvetet! Sen kom bestraffningen

Kanske är det så att vardagen kommer tillbaka och att det är så att ibland behöver man ett brejk från den för att se att man klarar mer än vad man tror ~ på egen hand och att man då ser att man kommer framåt även om man "bara" har sej själv att lita och diskutera med och sina vänner! Jag är glad att de finns och jag är glad att jag har börjat hitta mej själv igen och att jag bevisar det mer och mer för mej själv! Kanske hittar jag mina kilon med igen som min terapeut såg att jag tappat trots att jag försökte kamoflera det med en stor tröja men men...............................................
.......................

PUSS    till dej från Lilla mej    

Ibland så känner jag att jag vill inte "skrika" mer för att myndigheter ska förstå vad det är som fattas för jag har gjort det i år och det har fortfarande inte hänt något och nu står jag här igen utan skyddsnät och det gör mej så frustrerad så det finns inte! Det känns som att det behövs så lite för att det ska bli kaos! Och på ett sätt så känner jag att jag inte orkar skrika en gång till för att myndigheterna ska få upp ögonen och ändå så vet jag att jag måste göra det för att de som blir lidande om jag inte gör det är barnen så det är bara att bita ihop, samla luft i lungorna och samla energi för ytterligare en fajt!

Den dagen som jag ansökte om ensamvårdnad utan umgänge så trodde jag att samhäller var medveten om att det fanns föräldrar som kom ut till dem med barn som inte hade två släkter bakom sej och hade fullt med vänner åt höger och vänster som kunde hjälpe dem men dagen när jag kom ut i sämhället som just ensamstående mamma med ensamvårdnad så insåg jag helt krast att så är det inte. Socialen förväntar sej att man ska kunna bygga upp en säkerhet med skyddade personuppgifter och genom detta kunna skydda barnen och att de ska finnas med i bakgrunden. Det kändes okej till en början men när man sedan ser hålen och de säjer att de ska titta på det och sedan så händer inget och det slutar att man löser det "privat" då märker man att det inte finns med i deras planering att man ska befinna sej i min situation!

Att vara ensam med tre barn kan jag säja innebär rätt ofta att man skulle behöva klona sej men eftersom det inte är möjligt så har mamma och pappa fått vara en lösning! När man inser att den lösningen inte är vattentät av orsaker som jag inte tänker gå in på och att det också kommer att komma rätt snart i tiden så känner jag bara Nä jag ger upp! Jag orkar inte ta ytterligare en diskussion med socialen om detta!

För dem så verkar det som att jag är den första som inte har en farmor, farfar, en hord av mostrar, morbröder,  fastrar och farbröder som kan hjälpa mej de gånger som jag inte kan klona mej för att hämta eller att lämna på dagis. I mitt liv finns det egentligen inte plats för att jag ska bli sjuk, det finns inte utrymme för att jag ska få en så vanlig sjuka som magsjuka så jag få peppar peppar ta i trå vara glad att jag bara drabbats av det en gång och att mamma och pappa var frisk den gången. Jag får vara glad att mamma och pappa var hemma den gången som jag hamnade på sjukhus och fick åka iväg med ambulans för annars hade mina barn varit kvar på dagis när de stängde! Och detta är ingen annan än jag som har insett! Jag känner att det är så frustrerande att det bara tas förgivet att det ska finnas en släkt eller vänner som ska kunna ställa upp men det är ju gratis och det slipper de betala för så det är väll därför de inte tänker längre!

Vilka är det som blir drabbade den dagen om det händer mej något så att jag inte kan komma och hämta på dagis och mina föräldrar inte kan? Det är bara en tidsfråga innan vi är i den sitsen och vad gör man då? Mina barn är traumatiserade av det som de har gått igenom och det är inte det lättaste att ta med andra barn till en okänd plats och att de där ska sova och vara och man inte vet vad mamma/ pappa är som är deras trygghet! För mina barn vore det ännu värre för det skulle vara miljoner tankar som skulle dyka upp i deras huvuden och miljoner med känslor och oro som skulle komma upp men det känns som att det har man inte med i planeringen och återigen är det jag som ska skrapa ihop energin och rösten till att göra myndigheterna uppmärksam på att det är så här situationen ser ut! Varför kan det inte vara något som går på automatik i detta landet och varför kan inte myndigheter tänka lite längre än näsan räcker för det skulle göra det hela så mycket lättare att vara ensam då!

PUSS    till dej från Lilla mej    

Idag har jag tagit en sån där dag när alla "jag ska........" "jag måste................" eller "jag borde..............." har fått legat på hyllan och jag har varit med barnen i lekparken och bara varit. Det fick vara deras önskan som styrde när de ville åka så åkte vi (om man bortser från att jag inte kom in i garaget för att låset hade frysit igen) och det var de som hade bestämt när de hade lekt klart inte klockan. Det är skönt att ta en sådan dag men det är inte lätt när man är själv med dem jämt för det finns mer saker att göra än man hinner med så det känns som om man oftast prioriterar dem och att de ska leka fort ~tyvärr! Efteråt var deras önskan att vi skulle äta på restaurang så det var bara att "lyda order" och då försvann ett måste eftersom jag slapp disken!

Det är när man efter en sån här dag får de där enorma kramarna och de tar i med sina armar så det känns som om nacken ska gå av och man hör orden : Mamma! Jag älskar dej och du är den bästaste mamman som man kan ha i hela vida världen!" som man känner att man får energipåfyllningen för de dagar som man känner att det är bäcksvart och allt känns som om det går emot en. När man får det tre gånger så får man även en reserv som man kan spara så man klarar några av de kamper som man möter i mitt liv och jag känner att hade jag inte haft dessa tre små   i mitt liv så tror jag att jag hade gett upp för länge sedan för utan den kärlek och värme som de ger så hade jag inte orkat kämpa. Mycket av kraften som jag känner att jag har kommer från dem och jag känner att de förtjänar ett bättre liv och de förtjänar upprättelse men även att jag ser att min kamp fram till rättegång och fällande dom kan hjälpa dem att slippa återvända till Helvetet!

När vi väl kom hem efter flera timmar så kändes allt så avkopplat fram tills att jag ser att det är som att dra ner en rullgardin på Skruttan! Jag tittar på henne och jag förstår verkligen inte någonting vad det är som har hänt för det var en sprallig dotter som klev in genom dörren och tog av sej kläderna och satte sej i soffan och slog på TV:n för att titta på film och ha lördasgmys till detta. De andra fortsätter precis som vanligt och har inte påverkats av att Skruttan inte är med på samma nivå som dem. Jag sätter mej bredvid henne och hon kurar ihop sej i mitt knä och jag känner på en gång att detta är inte min stora tjej utan den lilla och rädda och när jag tittar på henne så förstår jag att det är något som kommit i hennes minne! Jag tar med henne ut i köket och när vi kommer ut dit och sätter oss och jag frågar henne vad det är så säjer hon till mej bara : Mamma! Jag vill aldrig mer till pappa för han lovade mej massor av gånger att han skulle ta med oss till en lekpark men han gjorde det aldrig! 

Sen kommer tårarna! De rinner nerför hennes kinder och jag som levt med henne vet hur det känns med alla de tomma löftena som vi fick dagligen om en det ena än det andra. Alla tomma ord och vi vet hur mycket det sårar och det enda jag kan säja till henne det är att jag vet hur det känns för jag kan inte ljuga. Jag önskar att jag kunde berätta massor för henne men jag kan inte det än för eftersom vårdnaden inte är klar så får jag inte berätta saker som har hänt så hon säjer att jag har berättat för då har jag påverkat barnen och ändå så vet jag att en del saker skulle kunna göra det lättare för henne! Det är en sån kluvenhet men samtidigt vet jag att det drabbar dem värre att det kommer i en utredning att jag påverkat dem att de inte vill återvända än att jag inte lindrar idag. Vi pratade lite fram och tillbaka och jag fick svara så gott jag kan men jag är så less på att försöka förklara ett beteende som jag inte förstår själv för jag förstår inte varför man slår och skadar dem man lever tillsammans med, jag förstår inte varför man skadar dem psykist eller varför man ger löften man inte håller. Och det är inte lätt att förstå eller att förklara det man inte står för själv! Till slut så tittar hon mej i ögonen och säjer bara : "Mamma han gjorde mej illa här" och så pekar hon där hjärtat sitter och jag kände hur det skar i mitt hjärta! I den stunden hade jag bara velat sudda ut alla minnen som finns i hennes och de andras barnens liv! Jag skulle ha kunnat ge alla pengar och mitt liv om jag hade vetat att de slapp bära med sej allt detta för resten av sitt liv men jag vet att det inte är möjligt hur gärna jag än vill det enda jag kan göra är att finnas och det känns som om det inte räcker till!

När alla barnen hade somnat efter en myskväll så började tårarna att rinna på kinderna för det känns ibland så hopplöst! Jag vaknar på morgonen och det känns som om jag har en styrka som kan flytta berg och det känns verkligen som att jag kommit mil i mitt liv sen rättegången! Sen behövs det bara att jag ser att barnen mår dåligt över ett minne eller en påminnelse om det som varit bakåt i tiden och så känner jag mej så maktlös. När det händer mej så känns det bara jobbigt men när det är de som mår dåligt så kommer det så mycket mer känslor med! Jag förstår mer och mer under vägens gång hur min första socialarbetare kunde säja att jag var som en Lejonmamma när det handlade om mina barn för när det gäller dem så tummar jag inte på nåt för "hellre tar jag kulan själv än att de får den" och det är så hemskt att se dem påminnas av vardagen!

Jag önskar att jag en dag kunde få känna mej som den starka människan från morgonen till kvällen och att det fanns en dag som vi alla slapp bli påmind om det som varit och kanske kommer den dagen att komma det vet vi inte! Jag vet iallafall att jag skulle kunna göra allt för att mina barn skulle slippa ha de minnen som de har samtidigt som de har gjort dem till de personer de är idag ~ världens goaste   som har sina monsterdagar men jag vet att jag aldrig kommer att sluta kämpa för kramarna med energi kommer aldrig att ta slut och den dagen jag slutar kämpa för att mina barn ska vara trygga och kunna känna sej trygga den dagen finns jag inte och den dagen om inte allt är klart finns det andra som tar vid där jag slutar och det är en trygghet att veta om något händer mej!

PUSS    till dej från Lilla mej     

Ibland kan jag bara känna att jag känner beundran för de personer som vågar släppa in oss i sina liv eller som vågar bli min vän för när man startar en relation med mej är det inte en vanlig relation man får. Att jag inte är som alla andra från början och inte kommer att bli det är en sak som följer med på köpet och så har det alltid varit men det är så mycket som man inte tänker på som kommer med den relationen. 

När jag startade mitt liv "efter flykten" så valde jag att inte ha vänner för det var för krångligt för jag visste inte hur jag skulle förklara för dem hur mitt liv såg ut, hur jag skulle förklara att vi finns men åndå inte och massor av andra saker som kommer med genom den situationen som vi lever i. Efter ett tag så upptäcker man att det går inte och man kommer till denna fasen att man testar människor ~vilka kan man lita på och vilka kan man inte lita på! Hur mycket ska man säja och hur mycket ska man inte säja men ändå kunna känns sej trygg. Resan innan man kommer till ett stadie där man kan känna sej bekväm med någon är lång och de vänner som man har som känner en är få men de är en enormt nära. De vänner som jag har vet allt om mej i princip och jag vet att jag kan inte dölja för dem hur jag egentligen mår för de läser mellan raderna och de ser det ingen annan ser och det är få förunnat att ha såna vänner!

Samtidigt känner jag att jag värnar om dem mer än jag någonsin gjort om mina vänner tidigare för jag vet hur det är att leva utan dem ~ för jag har gjort det! Samtidigt så beundrar jag dem som vågar bli vän med mej för jag är inte den lättaste att vara vän med. Jag har de dagar när minnena bara väller in och som jag känner att jag klarar inte ens att människor pratar mer än de måste med mej och det måste man kunna ta. Jag har de dagar när det är minsta lilla sak som blir fel som kan få mej att bli som en tickande bomb och sedan har jag de här dagarna som jag bara är de dagarna som jag är just jag. Ja jag vet att alla människor har olika dagar och jag hade alla dessa dagar tidigare med men jag har dem mer markant nu och de känns mer och jag kan styra dem mindre.

Samtidigt känns det som att den som är vän med mej får ju oxå en del av faran genom att den umgås med oss och den syns tillsammans med oss, den har information. Jag kan fortfarande minnas när mina goa vän som är mej nära berättade att hon drömt att Äcklet hade hittat henne och visste att vi var vänner och hade tvingat henne att visa vart vi fanns. Hon hade drömt att hon hann rädda barnen men inte mej och min tanke är Ska man behöva drömma såna drömmar för att man är vän med mej?!?!?! Om jag skulle flytta ihop med någon så måste den personen med söka skyddade personupgifter bara för att den lever tillsammans med oss! Är det verkligen meningen att det är så många som ska drabbas för att en person valt att göra en sak!

Att ha ett liv i en bubbla men ändå leva i samhället är inte lätt men det är inte lätt att ha fungerande vänskap och relationer heller när det inte är något som är "normalt" men samtidigt vem har sagt att livet ska vara lätt..............................................
........................................ 

Alla ni som finns för mej och är mina vänner och stöttar mej när jag behöver er! Ni ska veta att jag känner beundran för er och TACK för att ni finns! 

PUSS    till dej från Lilla mej   

Idag har jag verkligen varit arg, känt mej frustrerad och jag vet inte allt och ja jag skulle kunna fylla hela denna sidan med känslor för det jag kände idag när jag hämtade posten men jag ska förklara det med en liknelse istället! Det känns ibland som att mitt liv är en sjö och när det är lugnt och vattnet har börjat bli spegelblankt så kommer en påminnelse från Helvetet som en kork från botten upp till vattenytan och förstör den blanka ytan med ett "plopp" och ringarna brer åter ut sej och detta händer gång på gång på gång och det känns bara som kommer det någonsin att få ett slut!!??!!

Allt började idag när jag skulle börja rensa Litens byrå med kläder som inte har använts sen vi flyttade till nya hemmet och som legat i byrån som vi inte använder. När jag tog upp dem ur lådorna så luktade de lika som det luktade i Helvetet och jag var tillbaka och jag kände att minnena rullades upp framför ögonen som en film. Jag kunde se rummen och jag kunde känna den där speciella lukten och jag kunde framförallt känna den tryckande stämningen som alltid fanns där som att luften är tung, man kan inte andas och man kan inte röra sej utan att det är jobbigt och man kan inte känna sej trygg även om man är själv hemma för man vet inte när Djävulen dyker upp och man vet inte på vilket humör han är på och framförällt man vet inte vad han är beredd på att göra mot en. Hela min kropp blev som en fiolsträng och jag var tillbaka psykiskt av en lukt! Som tur var fanns  som kunde få mej att inse att jag var inte där!  

Idag när jag kommer till brevlådan så ligger där ett sånt vanligt brev som vi får och eftesom vi har skyddade uppgifter så får vi ju inte breven på vanligt sätt och jag tänker inte gå in på hur heller! Jag tar med mej det och öppnar det och får chock nummer ett när jag ser att det är skickat till adressen som är Helvetet och som jag inte bott på på år. Det var som att få en kall dusch! Jag vill inte se den adressen mer och jag vill absolut inte se den tillsammans med mitt namn som att jag är sär och absolut inte denna dag när jag redan en gång varit där psykisk! Paniken infann sej på en gång och tårarna bara sprutade! Jag darrade i hela kroppen samtidigt som hjärnan sa till mej att jag överreagerade det är inte så att du är där men kroppen lyssnade inte den levde sitt eget liv! När mina fingrar löd så pass så att jag fick upp kuvertet så inser jag att de ännu en gång beställt saker i mitt namn och att det som räddat mej från att inte fått betalningsanmärkning eller något sådant är att Posten gick med på att jag så länge som det kom post på min gamla adress skulle ha eftersändning till en annan adress men att när det inte kom mer så skulle de returnera detta till de som skickade ut det och detta hade hänt i detta fallert. De hade letat reda på hur jag kunde få det och listat ut hur man skickade posten till mej när jag har skyddade uppgifter vilket jag är tacksam för och på det sättet har jag fått det. Jag kokade i hel kroppen. Dels för att han efter det han redan gjort för att skada oss även har mage att göra detta men även för att det aldrig får ett slut!

Jag gjorde ett avslut med mitt förflutna när det var rättegång! Jag accepterar eller vad man ska kalla det för det har hänt och jag kan inte påverka det på något sätt men det har gjort mej till den jag är idag! Jag vill inte påminnas om det och jag vill inte att det ska påverka min vardag mer än det redan gör idag! Att jag inte kan jobba, att jag har kontakt med hjärnskadteam och att jag äter mediciner som jag inte gjort förr, mina problem i vardagen och allt annat som är konsekvenser av misshandeln och åren som varit räcker som påminnelser i vardagen än att det ska komma fler " korlar upp till vattenytan"! Allt jag vill är att jag ska få ha en lugn vardag där det inte kommer överraskningar som påminner om honom för han är inte värd att minnas han är inte värd de tankarna och jag vill inte behöva ringa och jag företad där han köpt eller tecknat avtal som jag ska behöva dra halva mit liv för att komma ur kravet att betala! 

Jag vill ha ett lugnt liv där jag själv väljer vilka "plopp och ringar" det är som ska komma på mitt livs vattenyta det ska inte styras av någon som styrt nog av mitt liv redan och ställt till nog i mitt liv och jag vill inte behöva ödsla mer ilska eller frustration på sånt här men det känns som om det kommer att komma fler "korkar" bara ytan hunnit bli blank igen men men den som lever får se 

PUSS    till dej från Lilla mej   

Ibland känns det som att den senaste delen av mitt liv har varit val mellan pest och kolera och jag trodde att de hade blivit slut eller att de iallafall skulle ta ett tag innan jag var tvungen att ta ett nytt men det visade sej att där trodde jag fel igen!

Jag hatar allt vad mediciner är och det känns som om jag många gånger går på knäna innan jag ens tar en vanlig Alvedon så innan jag kom till beslutet att jag skulle gå till läkaren för att få mediciner och hjälp med min kroniska migrän som kom med hjärnskadan och allt våld mot huvudet så hade jag haft många överläggningar med mej själv men jag insåg att det var en ohällbar situation! När jag kom till henne så var det som hon sa att hon visste att jag ville klara mej utan ytterligare tabletter men att vi nu hade tömt de möjligheter som fanns så det hon föreslog var en medicin som egentligen är mot epeöepsi men som har visat sej även effektiv mot migrän. När jag tvekade så tittade hon på mej och ställde frågan som jag förstod skulle komma: T vad finns det för annat alternativ?!? Du kan ju inte ha det så här!
Jag kunde inte annat än att hålla med för de dagar som den är värre så är jag beredd att hoppa framför tåget för att få ett slut på den och hade jag inte haft barnen så hade jag nog gjort det. Jag beslutade mej där och då att jag var beredd att prova den. Vi pratade om biverkningarna och den biverkningen som hon sa till mej var inte så farlig så det kändes att den kunde jag överleva. När jag kom till Apoteket så visade det sej att de var tvungen att beställa den så jag fick vänta några dagar!

När jag fick medicinen visade det sej att det fanns en hel del fler biverkningar än de som hon hade sagt men jag kände att eftersom hon inte hade nämnt dem så var de kanske inte så vanliga som det stod där. En av dessa som var väldigt vanliga var viktnedgång och eftersom jag redan gått ner innan rättegången så kände jag att jag inte var så intresserad av just den biverkningen men naturligtvis var det den som inträffade. Jag tappar vikt från dag till dag och nu har jag ätit den i drygt en vecka och jag äter som en häst och ändå så försvinner kilon och jag kände att det var dags att jag ringer och frågar henne.

Idag fick jag kontakt med henne och vi pratade om detta fram och tillbaka. Jag kan förstå hennes sätt att resonera varför hon inte berättade om dessa biverkningar för de drabbar inte alla men den hon nämnde drabbar mer än varannan men den fick jag naturligtvis inte. När jag sa att det känns som om det fortsätter så här så kommer jag snart att vara ett vandrande skelett på jordens yta, det är inte fara än men om det inte tar ett slut så kommer det att bli så och snart ska jag öka till dubbla dosen och då känns det som om jag kommer att tappa dubbelt så mycket ~ ja hur blir det då!

Här kommer valet mellan pest och koleran in igen för det är som hon säjer med denna medicinen kan jag ha ett liv för jag har fortfarande huvudvärken men detta är den första veckan som jag känt att den inte påverkar mej lika som den gjort tidigare de sista dagarna. Den finns där men jag kan göra saker på dagarna utan att jag har ett huvud som sprängs på kvällen. Jag kommer upp ur sängen på morgonen utan att huvudet känns som om det ska gå i tusen bitar och ändå så har barnen varit hemma från dagis och det har varit helger. Så det är ju en förbättring än tidigare så medicinen hjälper och den behövs men samtidigt kan jag ju inte bli skinn och ben. Och i den vevan så blir jag så frustrerad att det är en människa som genom en handling har fått mej att hamna i denna situationen och att ha denna ständiga migärn som jag inte haft tidigare. Jag har aldrig ens varit hemma från jobbet för huvudvärk och nu vet jag inte hur många saker jag fått bokat av för att jag inte klarat av dem för att migränen är för vidrig, hur många dagar jag gått raka vägen hem från dagis och lagt mej tills det varit dags att hämta dem igen och hur många planer som har fått ändras för att huvudet hållit på å sprängas.

Jag önskar att valen i mitt liv var lättare att välja än mellan pest och kolera ~ vore trevligt att för en gångs skull bara fundera över vilken sås som passade bäst till middagen eller vilken färg jag vill ha på gardinerna! Just nu är mitt val att ha en outhärdlig huvudvärk eller rasa i vikt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Kanske kommer sås och gardinvalen senare i livet ~ jag håller tummarna för det 

PUSS    till dej från Lilla mej     

Jag önskar att jag kunde vara en sån där person som bara sa ja och amen och som fann mej i att regler och lagar är på ett sätt och så accepterade jag det men jag är inte det och kommer inte att vara det någon gång i mitt liv förmodar jag för jag kommer nog alltid att reagera! Jag känner att det är så sjukt som det är och de som de är mest synd om är barnen!

Allt som jag handlar har ett bästföredatum och innan dess så ska det förbrukas. Om jag får en räkning så ska den betalas innan ett visst datum och om jag får en avi med pengar som ska hämtas ut så ska jag göra det innan ett visst datum och så vidare och så vidare! Allt har ett krav att man ska göra det innan ett visst datum och när domen kom så skulle man bestämma innan ett visst datum om man ville överklaga eller inte men när det gäller vårdnade då finns det inte ett "bäst~före~datum" där han som ska kallas för pappa ska visa att han kan leva upp till att vara förälder för att få kräva att ha sina barn alla de dagar, lov och helger som han fortfarande kräver efter att totalt ha skitit i dem i åratal! Man blir inte en förälder för att man är med och gör barnen utan man måste finnas för att vara en förälder och sätta barnen först och det har han aldrig gjort för det har alltid varit han i första rum och det han har gjort är att förnedra och skada och trycka ner barnen och ändå så ligger detta kravet kvar!

Jag känner att det borde vara så att det fanns ett "bäst~före~datum" på dessa krav som man ställer som förälder med när det gäller vårdnadstvister för jag tycker att om man ställer ett krav så borde det visas i handling att man vill det. Jag är överlycklig över att han inte finns i mitt och barnens liv men det är en oro att det aldrig blir klart för jag skulle vilja ge barnen ett besked för det är så många gånger som de har frågat om de kommer att behöva åka tillbaka till pappa och vi har svarat att vi vet inte för tanterna och farbröderna har inte bestämt det än! Hur kan man i år få bara strunta i att fråga människor som träffat barnen om hur det är med dem och ändå ställa krav att man ska ha barnen boende hos sej. Hur kan man efter att ha behållt allt som barnen behövde när vi flydde till socialen krävde att han lämade ut vinterkläder och han lämnade ytterkläder och inget annat få kräva att barnen ska komma och bo där? Efter att ha blivit fälld för misshandel på sin egen dotter ~ har man då rätt att kräva att barnen ska bo där? Jag tycker inte det men tydligen så tycker de som bestämmer och de som styr landet det!

Jag känner att när inte den andra personen visat intresse för barnen under år, myndigheter har sagt att det är skadligt för barnen om det skulle bli ett umgänge och han är fälld för misshandlar så tycker jag att man skulle dömma att det skulle inte vara delad vårdnad eller umgänge. Jag tycker att ansvaret skulle ligga hos föräldern som äberopar något att visa att den vill ha det och förtjänar att få den och jag tycker att man ska ta hänsyn till barnen! Varför anpassar man inte detta med ett "bäst~före~datum" som allt annat har i samhället? Är det för att det är för laddat eller är det för att man kan läsa mellan raderna att det är föräldrarna som har rätt till barnen inte barnen som har rätt till föräldrar som kan kallas för föräldrar!

Jag är inte den perfekta föräldern för den finns inte men jag gör allt jag kan för mina barn och de komme i första hand och jag kommer aldrig att sluta kämpa för att de ska få det liv som de förtjänar - men jag önskar att jag bara kunde acceptera hur samhället och lagarna ser ut men jag inser att jag kommer inte att kunna göra det för att jag är den jag är!!!!!!!!! Min kamp kommer att fortsätta!

PUSS    till dej från Lilla mej