Håll inte på att leta efter problem ~

de letar redan efter dig 

Så nu ska jag bara leva mitt liv som är en berg~och~dalbana för det den är och bara ta dagen som den kommer för problemen kommer att söka upp mig iallafall. Usch så klok jag har blivit (hi hi hi hi hi hi hi hi) Jag har insett att varje dag har nog av det som den innehåller och jag orkar inte oroa mig över vad som händer imorgon för det kommer att hände ändå vare sig jag vill eller inte och jag behöver inte söka upp det för det som sker det sker  

  CRAMAR   

"I livets lopp finns det inget målsnöre

De snören vi passerar är starten till ett nytt lopp" (Okänd)

Förhoppningsvis springer vi mot något ljusare, tryggare och bättre med den nya erfarenheten som vi bär med oss 

  CRAMAR   

Hur kan vi se andra som de är och få en helhetsbild men inte av oss själva? Den funderingen kan inte lämna min tanke för jag kan verkligen se människorna runt mig för dem de är och se hela dem med de brister som de har och acceptera dem och älska dem och inse att alla människor har brister just för att de är människor. Jag kan se deras styrkor och beundra dem för dem och se det som de är duktiga på och tänka på att jag är glad för att jag känner dem som är så duktiga på detta och att just jag får lära mig det av dem men när jag kommer till mig själv så ser jag bara bristerna. jag kan se magen som en gång var platt med rutor för att den var jättetränad men nu är det "häng" efter att jag fått barn som jag älskar över allt annat, jag ser låren som jag aldrig varit nöjd med.Jag ser bristerna i mitt sätt och mina svagheter men inte heller här ser jag helheten som jag ser hos andra. Jag ser mina svagheter men jag får anstränga mig mer än jag orkar för att se mina styrkor som jag vet att de finns om jag verkligen, verkligen anstränger mig men jag ger upp innan och då kan jag inte låta bli att tänka varför jag inte ger mig samma chans som jag ger alla i min omgivning. Är jag inte värd det? 

Jag kan inte låta bli att tänka på det ~ borde vi inte egentligen vara snällare mot oss sjäkva än vad vi är mot människor i våran omgivning för fastän jag önskade att jag vore den ende som var så här mot mig själv så vet jag att det är fler som dömer sig själv hårdare än omgivningen?! Jag är inte unik på den punkten! Varför har vi snällare glasögon när vi tittar på dem som finns runt oss än när vi tittar på oss själva? Det borde egentligen vara tvärtom för det är ändå med oss själva som vi lever den mesta tiden. Jag önskar att vi på något sätt kunde vara mer förlåtande mot oss själva och tänka att vi har våra fel och brister men att vi duger och jag lyfter på hatten till er som kommit dit och önskar att ni kunde lära mig för jag beundrar er. Jag önskar att jag kunde se mig i spegeln och tänka att idag ska jag se mig själv som den jag är med de styrkor och de positiva egenskaper som jag har men allt jag ser när jag tittar på mig själv är de saker som inte är så bra. Kanske kommer det att ändras någon gång men det känns inte så hoppfullt när jag tänker på hur många år som gått. Eller så är det så att när man kommit till den insikten att jag har andra glasögon på när jag tittar på andra än när jag tittar på mig själv gör att jag kan skifta på dessa när jag tittar även på mig själv nästa gång och vågar snegla på mig själv med dem som gör att jag ser mig själv med dem som gör att jag får ett helhetsperspektiv men än vågar jag inte hoppas på för mycket 

Ja jag erkänner det om någon person skulle ha råkat missa det ~ Jag är en sån person som analyserar saker på härsan och tvärsan och gärna alla andra håll med när jag håller på men oftast så kommer jag på en lösning till slut eller något som jag känner att jag kan förliknas med till slut och som ger mig en inre frid. Och om jag inte gör det så lägger jag det i en låda i mitt inre arkiv ett tag så får det ligga där och mogna ett tag och sedan brukar det bli bättre rond nummer två eller så händer det som hände idag ~ svaret kom som en blixt från en klar himmel. Och även om det nu är så enkelt i teorin så vet jag att det inte kommer att vara lika enkelt i praktiken men jag har lösningen där inom mig och det gör att jag har något att bygga vidare på. 

Många gånger känner jag att det är problem eller att det inte fungerar med mina sätt at tänka, känna eller att vara. Att jag tänker fel eller att jag känner fel kommer jag nog alltid att få jobba med efter det jag fick uthärda under de åren som jag blev nertryckt under mina egna skosulor och att våga tro på mig själv igen vissa dagar är en ständig process men det är något som jag är medveten om. Och det var idag när jag gick och dammsög upp alla höstlöven som kommer med in när vi går ut och in som jag insåg det självklara i så mycket som jag jobbar med inom mig. Jag tycker att det är så svårt att sätta upp gränser för vad jag accepterar med vad andra människor gör mot mig och att jag många gånger accepterar saker som inte känns okej bla och det var när jag tänkte på detta som jag insåg det självklara för i samma stund såg jag en hylla som inte alls fungerar här hemma länge. Där ser jag problemet konkret men när jag ser det får jag en insikt och det är där förändringen sker. Antingen tar jag bort hyllan helt för att den inte har en uppgift längre eller så flyttar jag den för att den fyller en viktigare och bättre uppgift på ett annat ställe.

Det är så jag måste göra med allt som jag vill förändra inom och med mig själv. Jag måste göra mig själv medveten om vad det är jag tycker är okej och vad jag inte tycker är okej och jag måste få en insikt för det är där förändringarna börjar ske. Och det kanske låter självklart för många men när man varit så "liten" att jag inte ens visste vad det var jag tyckte om att äta utan bara visste vad han tyckte om att vi åt när jag stod på affären första gången när jag var på skyddade boendet så är detta på en helt annan nivå. Jag inser när jag skriver detta vilken resa jag gjort. Att jag inte fortfarande är helt övertygad om vilka mina intressen är och vad jag helt vill göra med vissa saker i livet känns inte som det mest avgörande längre utan jag har idag fått insikten att det som är viktigast är att jag bestämmer att detta är okej att människor gör mot mig och det är okej att människor behandlar mig på detta sättet men inte detta och om de gör det så kommer jag att göra så här. I vissa fall som tex oärlighet har jag en ståndpunkt men när människor står mig nära känns det som om modet sviktar men det är inte okej även om det är någon som är mig nära och det är det jag måste visa mig själv att det är jag och trollen som är viktigast. 

Jag inser idag att insikten kommer när jag vågar stanna upp och lyssna på mig själv och inte bara lyssnar på vad andra tycker och tänker om det jag känner eller om de tycker att det är okej att jag känner så här. När slutade jag att lita på mina egna känslor eller varför frågar jag mig ens det när jag vet frågan när jag vet svaret. Den dagen när jag inte ens visste om jag gick i mina egna skor för det kändes inte ens som jag var en person för det fanns inget kvar i skalet som var jag. Jag behöver stanna upp och fokusera på det som finns och det som händer precis mitt framför min näsa här och nu och det som jag känner när det händer. Mina minnen kan jag aldrig springa ifrån för de påverkar mig här och nu och kommer att påverka det jag känner och upplever här och nu men om jag har insikten och vågar så kommer jag att våga bearbeta och jag vet att jag kommer att gå både framåt och bakåt men det är det som är att förändra i livet. Kanske behövs det ibland att man hejdar sig själv från att komma till ro i det som man ser som en vardag bara för att få den förändringen som gör att man någon gång i framtiden finner det som är inre frid och det är det jag gjort under det som jag kallar min resa men jag har inte kunnat sätta ord på det som jag nu kan och det gör att jag nu på ett helt annat sätt kan jobba för att finna den och att jag kan jobba med mig själv. 

Jag tror att jag behöver reflektera över vad som vore ett bra sätt att förändra och vad som vore den bästa vägen för mig att gå för att jag skulle komma fram till de mål som jag satt upp för mig själv. För en gångs skull ska jag inte sätta upp mål som är höga på en gång utan istället sätta upp små mål och flera istället som gör att jag ser att det går framåt och inte tappa lusten på en gång som det går barkåt för jag vet att det kommer att göra det. Jag minns när jag fick ett armband av fina T som sen ett tag åter sitter på min arm för att påminna mig om vägen jag skulle gå där varje kula skulle vara för ett steg jag skulle gå framåt men som jag kände att jag ofta åkte bakåt på. Nu vet jag att för varje gång jag åker tillbaka så är det som min psykolog säger, så vet jag hur det är att gå vägen så det går fortare att ta tillbaka det som jag åkte tillbaka och det är inte värt att ge upp. 

Jag ska leva med mina sinnen, med en vilja som är starkare än den någonsin varit och med en medvetenhet och jag ska bygga upp mig själv på mina egna villkor och det är inte jag som ska rätta mig efter omgivningen denna gången. Omgivningen ska få rätta sig efter vad jag känner är det rätta för mig och vad jag känner är rätt för mig i min kontakt med dem för det är inte rätt med en ensidig respekt. Jag ska leva som jag lär mina Troll ~ att de aldrig mer ska låta någon göra något med dem som de inte själv vill och som inte känns rätt för de bestämmer själv över sin kropp och sina känslor och ingen annan har rätt att bestämma över den!

  CRAMAR   

En gång i tiden såg jag på mörkret som en tillgång ~ för i det kunde jag gömma mig och då slapp jag från det som fanns runt mig. Efter ett tag så insåg jag att den tyrann som fanns runt mig hela tiden fann mig trots mörkret som fanns runt mig och inom mig och att i det så lurade faran och den dagen blev det en skräck för mig när det inte fanns något ljus som avslöjade när faran blev större och när det skulle göra fysiskt ont. Ljuset och jag blev bästa vänner och det känns som om jag slöt ett avtal där och då att jag aldrig mer en endaste stund på dygnet skulle ha det mörkt runt mig. 

Ett mål i min terapi har varit att jag skulle klara av att sova med lampan släckt eller att jag skulle klara av att ha den släckt ett tag på kvällen. Jag klarade det under en period men den dagen som jag fick reda på att han skulle bli villkorligt frigiven så var det som att faran var fri igen och lampan blev min livlina. Nu är jag på steg ett igen och har slutit avtalet med min psykolog att jag ska släcka lampan 5 minuter per kväll för att jag inte klarar mer än det. När jag släcker den och mörkret kommer så är det som att jag slungas in i en annan värld, en värld som fanns förr men jag kan inte greppa ett endaste minne eller syn som kommer för det är som att spola en film på supersnabb fart och jag hör alla skrik, röster och ljud samtidigt. Jag håller på att bli galen och det gör ont i varenda cell som jag har i kroppen. När jag skulle förklara detta för min helt underbara psykolog använde jag liknelsen att det var som att öppna locket till en häxkittel och det är så det känns för det är inte jag som har kontrollen när mörkret kommer det är min hjärna. 

Samtidigt kan jag inte när jag sitter i mitt hem med ljus sluta fundera vad det är som egenltigen skrämmer mig så mycket med mörkret. Jag vet att jag har min PTSD som spökar och gör att min kropp inte reagerar som den ska och att den var mycket starkare fortfarande än vad både min psykolog, läkare och jag hade trott. Samtidigt är jag den "kloka" mamman som berättar för mina barn när de är mörkrädda att det inte är något farligt med mörker för det finns inget annat i rummet när det blir mörkt än innan vi släckte lampan. Varför kan jag inte få in detta i mitt huvud och göra så att kroppen med lyssnar på det? Det har gått år sedan kroppen utsattes för övergrepp i både ljus och mörker och jag har gett den ny erfarenhet och det känns faktiskt irriterande att det som hände då har så mycket mer makt än det som händer här och nu. Jag har ju insett i mitt "nya" liv att jag tycker om hösten även om den är mörk för att jag har rätt att krypa in i mitt hem som jag bestämmer hur det ska se ut och vara tillsammans med barnen och tända mina ljus och krypa upp i soffan med en bok eller bara titta på skit på TV. Varför kan jag inte på samma sätt hitta en frid i mörkret istället för att alla dessa hemska minnen och dödsskräcken ska komma fram bara jag släcker den sista lampan som jag alltid har tänd i vårat hus?

Det låter så enkelt när jag tänker, när jag diskuterar med mig själv och nu även när jag skriver det och även när jag sitter där med handen på knappen och trycker av lampan och ändå så infinner sig skräcken och alla bilderna, ljuden och känslorna sekunden efter att det har blivit mörkt. Innerst inne vet jag att ingen kommer att döda mig nu i mörkret mer än att någon skulle döda mig på dagen när det är ljust och ändå så är det dödsskräck jag har. Jag tror inte att jag ska överleva en endaste sekund till av alla de här minnena som kommer i en sån hög hastighet att det är omänskligt att det ens ska kunna ske. Det borde inte kunna fungera och hjärnan borde ta eld eller något och ändå så fortsätter den att ge mig minne och bild på bild.

Jag önskar att det vore monster under sängen, spöken eller vampyr som skrämde mig i mörkret för då kanske någon kunde bevisa för mig att de inte finns precis som när jag var liten. Nu är det mina helt egna självupplevda minnen som kommer och besöker mig när mörkret kommer och hur många som än säger till mig att det inte hänt eller vad de vill så vet hela min kropp och varje cell minns hur det kändes och det är det som är det värsta. Kanske är det helt enkelt eller kanske det heter kanske är det så skit svårt att det som gömmer sig är mörkret är de hemskaste minnena som är så svåra att bära att de inte orkar komma fram i ljuset och därför gömmer de sig i mörkret som jag undviker in i det längsta och därför är mörkret så skrämmande för mig men jag hoppas att jag en dag kommer att övermanna det för den dagen har jag lyckats övervinna det tyrannen gjorde

  CRAMAR    

När jag var ung (ja det var förståss igår *Harklar mig lite diskret*) så läste jag en bok som jag inte minns vad den hette eller vad den riktigt handlade om men jag minns att det var en magisk makt som sände ut prövningar till en person och sedan lutade makten sig tillbaka och såg på hur denna klarade av denna. Och precis så känns det ibland som det är i mitt liv ~ att någon sitter där med ett leende och skickar ut prövning efter prövning för att se om jag klarar dem men idag kan jag inget annat än att le åt det för nu ser jag bara det komiska i det. 

När vi började leta efter en ny bil så gick vi in och ut på affär efter affär och svaren vi fick var att de inte hann kom in innan de var såld och oftast så kom de inte ens till affären utan var såld till grannar så små bilar det var det inte stor chans att hitta. HURRA tänkte jag men samtidigt blev det en utmaning att hitta en och utmaningar det gillar jag. När vi väl kom in på affären som vi inte ens tänkte gå in på så stod bilen där och hade mitt namn på sig med magiskt bläck som bara jag kunde läsa och där blinkade mitt namn. Priset var mer än vad jag hade tänkt från början men i den stunden sa det bara KLICK och det var "kärlek i första ögonkastet" och så blev det. Naturligtvis så går det inte som för alla andra när jag ska köpa en bil utan det ska krångla lite efter vägen och de ska komma på att de ska göra lite mer än de skulle från början så man får vänta lite längre men men det är "den högre makten" inser jag nu som slängt in en ny utmaning för att se om jag kan lösa den eller inte och har lutat sig tillbaka med en cigarr i munnen   men tji fick de för jag överlevde väntan med lite (läs mycket) irritation över att det alltid ska bli något när jag är i farten. Sedan har allt varit frid och fröjd de få dagar vi haft bilen tills idag när jag sätter mig i bilen för att åka och handla innan trollen ska hämtas. När jag öppnar handskfacket (stavas det så???????   ) för att ta ett tuggummi så ser jag att det ligger några bitar ovanpå handboken och lite andra saker som ligger i en tygbok som ser ut som om de blivit pressade och malda till att mer likna strössel än tuggummi. Dum som jag är tänker jag att dessa har väll på något sätt blivit klämda så att de gått sönder så eftersom det inte är så varmt ute längre men innerst inne kände jag att det kunde inte vara så utan nu i efterhand så inser jag att det är här som den "högre makten" både hade cigarren tänd och tog glaset med sig när den lutade sig tillbaka för att se hur lilla jag med smådjursfobi skulle klara denna utmaning som livet hade i bakfickan till mig. Jag tog helt enkelt och rensade ur detta ur handskfacket (som jag fortfarande inte vet om det stavas så   ) och sedan satte jag mig i bilen och som TUR ÄR stoppade jag inget tuggummi i munnen och åkte och handlade. 

När jag väl hade handlat så öppnar jag bagageluckan och ser till min förvåning att här finns samma strösselliknande tuggummi bara i mer bitar och jag inser att det inte är en slump att det finns både fram i bilen och bak i bilen utan nu trillar poletten ner i lilla mig. Jag har fått en gäst i min nya bil som jag verkligen inte vill ha där. Min fina bil som de putsat och polerat och verkligen gjort fin på alla sätt och det är i denna stunden som jag kan höra hur den "högre makten" skrattar åt min tanke i denna utmaningen när jag inser att jag måste sitta i denna bilen tillsammans med denna mus som ätit mitt tuggummi och att den gjort det för att den varit så hungrig för att den varit där i flera dagar. Troligen sen jag köpte bilen!

När jag sedan till min förfäran där utanför affären när jag står med mina kassar ser en liten musskit i det vita tuggummi~strösslet då visste jag inte om jag skulle skratta, gråta eller skrika och när jag sekunden senare inser att denna lilla hemska sak kan komma in i mina kassar som jag måste ställa in i bilen för att kunna hämta barn, åka till deras terapi och komma hem då kunde jag verkligen höra hur den som sänt mig denna utmaningen i livet låg dubbel av skratt och inte fick luft. Det var bara att bita ihop, sätta in kassarna och sig själv i bilen och sedan be en tyst bön att jag inte skulle känna eller se det lilla hemska odjuret under färden för då insåg jag att jag inte skulle kunna sitta kvar i bilen.

Färden gick bra och barnen blev hämtade och inget djur visade sig. De tyckte detta var spännande och Smulan som älskar allt vad djur heter och som har med dem att göra skulle naturligtvis titta vart det lilla odjuret hade varit och lämnat sina spår. Helst hade hon nog önskat att det skulle hoppa fram med och säga hej men till min lycka hända det inte. En lärare fick det största leendet jag sett när kommentaren kom: -Tänk när du känner något mjukt och lent komma på benet när du gasar!!!!!!!!

Hade det hänt hade de fått höra det på nyheten om bilen som inte slutade att gasa innan bensinen tog slut för att förarens ben låste sig medan hon skrek tills rösten försvann   

Nu efteråt när jag har två råttfällor i min bil och jag har gått igenom den för att se att det inte är en hel familj som flyttat in där kan jag inte låta bli att le åt hela saken. Varför är jag inte förvånad att det händer mig när allt annat händer och samtidigt känns det skönt att det för en gångs skull är en vardagshändelse som är här och nu som fyller mina tankar denna kväll. Om jag inte har fått fångst i mina fällor imorgon när jag kommer ut då vet jag inte vad jag gör ~ men jag vet ju att det lilla odjuret är minst lika rädd för mig som jag för den. Jag är dock tacksam att jag inte tänkt att åka några längre sträckor denna helgen och att inte någon granne vad jag vet såg mig när jag packade ur och ruskade allt som varit i bilen innan vi gick in men egentligen gör det inget om de såg heller för de vet redan att vi inte är som alla andra och ibland är det rätt skönt och underlättar.

En sak vet jag ändå ~ att den som sitter tillbakalutad med sin cigarr och sin fredagsdrink där uppe och funderar på vad nästa sak som jag ska få som utmaning här i livet inte har tröttnat än så det är bara att ladda på med ny energi och kanske skulle jag ha låtit bli att läsa den där boken i ungdomen för då hade jag tänkt att det som händer nu bara är livet för det är ju precis det som det är men allt blir lite mer spännande och komiskt när man ser det från många olika håll ibland..........

Hoppas att alla från en trevlig helg!

  CRAMAR    

Jag tänker bryta den skrivna Janta-lagen som finns här i Sverige idag och erkänna att jag är stolt över mig själv, över mina barn och över vart vi befinner oss idag och den känslan tänker jag bära med mig hela dagen och bara njuta av för den infinner sig inte allt för ofta. Imorse vaknade jag med Smulan på ena sidan som någon gång under natten hade kommit insmygande till mig och Liten och Skruttan på den andra sidan som hade gjort samma sak och jag fylldes av denna STOLTHETEN. Vilken resa vi gjort tillsammans och vad långt vi kommit även om det inte känns så alla dagar. 

I tisdags var Skruttan på ett av sina tuffaste terapipass som hon någonsin varit på om jag slår ihop denna omgång som nyss börjat och den som avslutades för ett par år sedan när hon var liten. Det var inte samma tjej som gick in som kom ut men samtidigt får jag tänka att hon måste igenom det på samma sätt som vi har gått igenom allt det andra fastän alla mamma~instinkter i mig skriker att jag ska skydda henne och det är just det som jag gör på ett sätt när jag låter henne gå på detta. Jag skyddar henne från det som blir värre ju längre det finns där inne. Jag såg på kvällen att detta kommer att bli en lång natt och att reaktionerna även kom bland syskonen så valet var enkelt ~ dagen efter blev en ledig dag för oss alla där vi bara fick vara och ta hand om oss själva och varandra och det som kom upp till ytan. 

Och här kommer min stolthet fram! För jag har verkligen lyckats med hjälp av dem vi har runt oss och med hjälp av dessa små troll bygga upp en familj som är sammansvetsad och som vågar lita på varandra och som framför allt finns för varandra vare sig det är med eller motvind och det värmer. Att se dessa tre syskon ta hand om varandra även om det var irritation stundvis för att man inte riktigt orkade med sig själv så fanns kärlek. värme och förståelse och man kunde läsa av när den andra klarade att man sa ifrån eller när den behövde en kram. Jag kan inte med ord förklara alla känslor som fanns och finns där inne. När vi kom från Helvetet var detta troll som inte kunde något, inte trodde att de var värda något för att de hade fått höra det så många gånger av honom och hans ord var starkare än mina att jag älskade dem för de hade förljts av slag och bestraffningar om man inte lydde. Nu vågar de ta sin plats och de ber inte om ursäkt för det!

Samtidigt ser jag hur mycket fortare ett barn kan anpassa sig efter den nya miljön och det glädjer mig samtidigt som det skrämmer mig. Hur många är det inte som gjort mitt jobb en gång och sen fått domen från Tingsrätt eller Hovrätt att barnen ska tillbaka och så har barnen minst lika fort förändrats till den de en gång var igen ~ det rädda lilla barnet som ber om ursäkt för att det lever och inte kan göra något rätt fast det enda de gör är att andas och vara just barn? Jag är glad att jag inte är en av dem som behöver sitta med dessa livsavgörande beslut på mitt bord för jag tror inte att jag skulle kunna sova en endaste natt om jag skulle ta dem utan fundera om jag hade gjort rätt eller fel även om jag utgått från lagen. 

Samtdigt funderar jag över vad det är som gör att det ska krävas så mycket innan man kan komma till denna stolthetskänsla över det man har presterat? Är det jantelagen eller är det just det att det är så mycket lättare att ta åt sig kritik än beröm? För hur många gånger har jag inte under resan och jobbet med att bygga upp mig och barnen fått höra att jag ska vara stolt över det jag har presterat och det jag har lyckats åtstadkomma? Med att det är trygga barn som tror på sig själv igen som jag har kunnat få fram från de spillror som de en gång var och ändå så har jag inte kunnat ta det helt till mig förän nu när jag såg dem. Är vi här i Sverige så djupt nere i Jante-lagen att vi hellre ser våra fel och brister än det som vi lyckas med?

Ja jag skulle kunna bo bättre men jag kan samtidigt välja att se att jag har ett hem jag kan vara stolt över för det har allt vi behöver och egentligen mer än det fastän vi började från noll. Ja jag skulle kunna ha en splitterny bil men för första gången har jag en bil som är min och ingen annans och den har jag valt och den fungerar och är relativt ny. Ja jag har skador efter misshandeln men jag kan fortfarande sköta mig själv, mina små troll och mitt hem och vardag fastän jag inte kan jobba. Det finns massor av saker jag kan ta upp men om man fortsätter att tänka lite längre så går det faktiskt att vända det mesta till något positivt bara man försöker. Och livet blir lättare om man ser det från det hållet och idag tänker jag välja att inte se Jante-lagen alls och njuta av att känna mig stolt över mig själv om mina underbara små troll som är min helt underbara familj och nej vi är inte normala men vi är normala i våran lilla värld och vi älskar och respekterar varandra och det har visat sig att det räcker lååååååååååååångt!

  CRAMAR