Hur kan man samtidigt hata en människa så mycket att man önskar att den inte ska komma hem igen när den slår igen dörren och åker iväg med bilen och ändå så finns det en del inom en som fortfarande älskar den personen som en gång fanns där även om man vet att den personen aldrig fanns på riktigt och inte kommer tillbaka?!? När blev kärleken en "ursäkt" för allt det hemska som jag utsattes för och jag på något sätt gömde mig bakom den? 

Tankarna snurrar och plötsligt så ser jag att barnmorskan tittar frågande på mig och jag inser att hon frågat mig något som jag inte ens hört för att jag försvunnit in i minnena på en gång som jag klev in genom dörren till hennes rum. Det första som mötte mig var gynstolen som jag tyckte hånade mig med grimaser och med kommentarer som att "lilla jag skrämmer dig ha ha ha ha ha Så stark är du" och ändå så vet jag att det är jag som tänker så för det är bara en stol som jag legat i massor av gånger förr under graviditeter och andra besök och jag har aldrig älskat det men jag har heller aldrig hatat det ~ nu känns det som att det är min egen avrättning jag är på väg till! Som tur är har jag en barnmorska som är förstående efter alla övergrepp som jag utsatts för även om jag bara berättat en tusendel för henne när jag pratat med henne på telefonen tidigare och det var då som hon sa till mig att när det var dags för cellprover skulle jag få en egen tid så att vi kunde ta det i min egen takt och inte "på löpande band" som det är annars! Om det skulle vara i min takt och på mina villkor så skulle jag inte behöva detta men jag vet att någon gång måste det ske att någon gör en gynundersökning på mig och den dagen är nu! 

Fastän vi inte ens har kommit till undersökningen så inser jag att mina tankar inte är här och nu, de har redan åkt iväg och det inser hon med när hon tittar frågande på mig på andra sidan skrivbordet! Hon ler bara mot mig och säger med snäll röst:

- Jag tycker du är duktig som gör detta för jag ser på dig hur jobbigt det är! Vill du att vi provar eller vill du att vi pratar en stund till? 

Jag tittar på henne som att jag inte tror på det hon just sagt! Har jag en möjlighet att påverka? Har jag verkligen turen att ha sprungit på ännu en förstående barnmorska efter att ha varit tvingad av situationen att lämna min andra när jag flydde?!?! Jag tittar på henne och känner genast att förtroendet finns och jag säger att vi ska prova fastän benen inte vill lyda de få steg som det är till stolen och kroppen säger åt mig att rusa därifrån men jag klarar det att gå till stolen och ta av mig de kläder jag måste! 

Jag överlevde undersökningen tack vare hennes lugna röst, hennes prat om allt annat och framför allt hennes röst som hela tiden med jämna mellanrum sa och påminde mig i ord om att det var hon som var där och undersökte mig och ingen annan! Tankarna kunde hon dock inte styra för de försvann till det förflutna och minnen som jag inte ens visste om att de fanns kom upp! Jag kände att hela kroppen kämpade emot för att inte de skulle komma upp men de kom när någon var på den "förbjudna marken"!

Det har gått dagar och nätter sen jag gjorde undersökningen och jag trodde att minnena skulle lugna sig, att det skulle sluta komma bilder som jag vet att det är mig de handlar om men som jag ändå tänker och känner att jag vill inte att det ska vara jag som är med där! Hur kunde jag låta allt detta hända mig?  Andra minnen kommer jag ihåg precis som om de hade hänt igår för jag kämpar med dem och de påminner mig i min kontakt med andra människor och speciellt i kontakten med män men känslan är den samma ~ hur kunde jag acceptera detta?!?! 

Om någon hade kommit till mig och berättat en sak av allt det jag har blivit utsatt för när det gäller det sexuella som hände i Helvetet så hade jag på en gång sagt: Du har blivit våldtagen! Förstår du inte det? 

Nä jag förstod det inte då när jag var där men jag ser det så tydligt idag att jag blev det gång på gång! Varför kanske någon undrar och jag kan berätta att om jag fått en krona varje gång jag tänkt den tanken hade jag varit rik idag! Samtidigt tror jag det är så enkelt som att jag är en "vanlig" qvinna som levde tillsammans med en man som jag har barn med! Vi hade hus, hund, Volvo och ett utåt sett vanligt liv! Då blir man inte våldtagen av den man lever tillsammans med............eller? 

Att inte jag ville man att han ville det var väll inte så farligt det var ju sånt man fick ställa upp på och att han var hårdhänt............................

Att jag blev väckt av att han hade sex med mig det var ju för att jag hade nekat honom sex så länge och att det gjorde ont och jag grät det..........................

Att han slet av mig byxorna och rev sönder mina trosor och knuffade ner mig på sängen för att få tillfredställelse det var ju för att.................................

Jag skäms idag för hur jag tänkte och samtidigt känner jag skuld för att det var så här! Jag har inte kunnat berätta för människor att jag var utsatt för detta för det finns skuld och tabu i det och speciellt om man lever tillsammans med den som gör det! Det är så lätt för dem som inte varit i situationen att tänka "Varför lämnade hon inte honom om det var ett sånt Helvete?" 

Hade jag fått en krona för varje gång jag försökt med det under tiden hade jag varit miljonär men jag visste att jag aldrig skulle komma därifrån levande och att jag inte skulle få med mig barnen! Jag var nertryck under mina egna skor och hade inte en enda krona som jag kunde använda för jag bad honom om matpengar för de pengar jag fick in tvingades jag att betala räkningar för så de var slut samma dag de kom in! Det är lätt att tänka att man skulle komma därifrån men det var omöjligt när man var där! 

Kanske är det så enkelt att man känner en skuld för det som hände där, de fysiska, psykiska och sexuella övergreppen, och skammen som finns helt enkelt beror på att det inte finns någon klar gräns! Mina känslor dog helt för honom när han misshandlade mig sista gången och meningen var att jag skulle dö och jag är tacksam för det för först då vågade jag börja prata om det som hänt innanför våra väggar! Innan det fanns det både hat och kärlek och det gör att gränser suddas ut! Jag önskar att det inte var så utan att jag kunde lägga skulden helt där den hör hemma och kanske kommer jag att kunna göra det när alla minnen kommer upp till ytan och det kommer de nog att göra som det känns efter denna undersökningen för jag hittar inte stopp~knappen även om jag känner att jag inte orkar mer! 

En sak vet jag ~ fastän man är en vanlig qvinna med hus,hund, barn och Volvo så kan man utsättas för våldtäckt inom väggarna hemma på det stället som man egentligen ska känna sig trygg! Och jag har lärt mig att ingen vill se det, ingen vill veta att det finns och ingen vill veta att det händer men vi finns och det gör ont när det händer men det är inte någon dans på rosor efteråt heller att bearbeta så till er som finns utanför väggarna

VÅGA SE för jag vågade skriva och berätta trots skam och skuld

  CRAMAR    

 

Carina

27 januari 2013 18:09

Modig är du, och en riktig inspiratör. Snälla, var inte så hård mot dig själv. En sån person som han är expert på att manipulera och krossa, du hade ingen chans att stå emot. Det har ingen. Var glad för att du till sist hade kraft att ta dig därifrån. Det ska du ha all heder för!
Varm kram från Carina

http://www.idagtankerjagpa.wordpress.com

ensammalejonmamman

27 januari 2013 18:53

TACK fastän jag vet det bu behöver jag fortfarande höra det och du luckas alltid ge mig de orden jag behöver höra!
VARMA CRAMAR FRÅN LILLA MIG

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...