Under tiden som har gått har jag många gånger insett att saker som har hänt men som jag inte minns påverkar mina reaktioner, mig som person och mina värderingar! Jag kan få panik av en lukt eller ett visst ord men jag kan inte förklara varför för det finns inget minne till det men hela min kropp visar att det är något negativt kopplat till detta! Jag har dock aldrig funderat så mycket över detta utan att accepterat att det är så det är och det är så mitt liv är! Under min terapi har jag insett att det finns massor som jag inte kommer att minnas men att min psykolog förstår mer än jag berättar men jag har förlikats med den tanken och gått vidare för om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag vill minnas allt som jag utsatts för eller som hänt för jag har nog att bearbeta med det jag och barnen minns! Jag har dock aldrig tänkt på hur det skulle vara att inte minnas hur den jag är livrädd för ser ut eftersom jag har en bild av "djävulen själv" fastän jag inte vill och den dyker upp i mardrömmar och i olika sammanhang i vardagen! Det behövs bara att någon har en parfym som han hade, att någon skriker till sin partner eller något annats som påminner om hemska händelser från Helvetet så kommer bilden fram hur jag än försöker hindra det för det är det sista ansiktet jag vill se eller minnas! 

En dag frågade jag Skruttan varför hon alltid var tvungen att följa med mig in om jag så bara ska hämta en sak och hon vet att det bara tar några sekunder, jag ska gå och hämta en sak som står i en hylla i affären som är på andra sidan gången men så pass nära att hon hela tiden ser mig och jag fortsatte att ge fler situationer!

För mig känns det ibland som att leva med en fångvaktare och det påminner mig om det kontrollbehov som han hade av mig i Helvetet men det berättar jag inte för henne och jag lägger inte heller skulden på henne för jag vet att vi alla har samma behov av att känna tryggheten i våra liv, den lilla tryggheten som vi kan känna för den är så viktig att vi greppar den med ett järngrepp med båda händerna och släpper den inte förän någon bänder upp fingrarna på oss! 

Hon tittar på mig och jag ser att hon funderar på om hon ska svara eller inte! Jag vet att bestraffningarna de fick när de gav fel svar eller reaktion i Helvetet fortfarande sitter så djupt trots att de var så små att de liksom mig tänker 1000 gånger innan de gör vissa gånger! Jag tar henne i mitt knä och säger bara att om jag inte vet varför kan jag inte hjälpa henne heller och vad hon än säger så lovar jag att jag inte blir arg på henne och de orden får henne att slappna av! Jag känner den onda känslan av att det ska sitta så djupt det sveket som de fick så tidigt i livet att en som ska kallas för förälder har skadat deras förtroende och själ så djupt! 

Hon tittar på mig med stora, kloka ögon och så kommer orden som jag inte var beredd på:

- Mamma, jag är rädd att pappa ska komma och ta mig och jag kommer inte ihåg hur han ser ut så jag hinner inte gömma mig eller springa till dig så därför måste jag vara där någon vuxen är som kan skydda mig! 

Sen bara sjunker hon in i min famn och jag känner hur det hugger till i hela mig av sorg och av hopplöshet! Detta är inte vad ett barn ska behöva tänka och känna och jag känner bara att jag skulle kunna göra vad som helst för att ändra deras första del av barndomen men jag vet att jag har inte den möjligheten utan får sitta kvar här med huggen och den känslan inom mig! 

Plötsligt förstår jag hennes lilla hand som alltid kommer in i min när vi är bland andra människor, jag förstår hennes frågor när vi kommer till dagis vart fröknarna är och jag förstår alla gånger hon ropar och frågar vart jag är fastän jag nyss berättat det för henne! Jag känner hur tårarna rinner på insidan av mig men på utsidan är jag den lugna mamman som försöker visa att jag är stark och finns, att hon kan lita på mig men inom mig är det bara ett enda kaos för jag kan inte sluta att tänka hur jag skulle känna det om jag inte visste vem det var jag var livrädd för och som hade gjort mig så illa att jag hade massor med sår på insidan! 

Jag tycker det är vidrigt att se ansiktet i tid och otid men om jag inte visste vem jag skulle passa mig för hur skulle jag göra då? Hur skulle jag skydda dem jag älskar? Hur skulle jag känna mig trygg? Det enda jag kan tänka är att vara nära någon som känner igen faran och jag inser att det är precis det hon gör samtidigt som jag lider med henne som ska behöva känna så här! De är barn och ska inte behöva tänka på andra faror än bilar när de går över vägen och att man inte ska hoppa från höga höjder och allt detta som "normala" barn får som förmaning från sina föräldrar men så ser det inte ut i våran lilla "bubbelvärld"

Mitt i allt detta kan jag inte låta bli att fundera på vem det är som ska se till barnens trygghet för är det verkligen meningen att allt ska ligga på mina axlar? Är det meningen att jag ska vara mamma, psykolog när minnena och allt kommer och även vara den som ser till att de känner sig trygga? Ja så är det tydligen när man är den Ensammalejonmamman men det känns och det gör ont att hela tiden gå fastän energin inte finns och det gör ont både i själen och kroppen! 

Många gånger har jag sagt att under min terapi har jag märkt att "monstret blir mindre farligt när man tar fram det i ljuset" men hur ska man göra något mindre farligt som inte finns där?!? Att visa att så här ser han ut skulle vara som att riva upp massor för oss alla för vi vill inte minnas och vi orkar inte minnas och på frågan om det skulle kännas bättre att se en bild för då fick jag låna en bild och visa henne så tittade åter hennes kloka ögon på mig och hon sa:

-Mamma jag vill inte komma ihåg honom för jag vet att du skyddar mig!

Det är inte lätt att vara mamma och det är inte lätt att tackla allt men jag vet att det förtroendet jag fick där det tänker jag inte svika vad det än kommer att kosta fysiskt och psykiskt för de är det viktigaste i mitt liv och jag vet inte om det är värst att minnas eller att inte göra det men jag vet att hur man än vänder sig så påverkas man av minnena som finns vare sig man kan ta fram dem eller om de finns där omedvetet och allt vi kan göra är att fortsätta gå framåt hur ont det än gör och hur jobbigt det än är för varje steg vi tar leder oss ett steg längre från det sjuka och ett steg närmare det friska även om det blir en del bakslag under resan 

  CRAMAR   

 

Carina

8 januari 2013 17:51

Vet du, orden som kommer för mig är "posttrumatiskt stressyndrom". Jag har en kollega som använder traumafokuserad KBT i terapin med unga människor som utsatts för övergrepp, misshandel osv, och det du skriver påminner jättemycket om det hon har berättat, hur man helt plötsligt kastas tillbaka pga t.ex en doft och hur kroppen reagerar fast man med förståndet kan se att det inte är nåt farligt osv. Du kan väl googla lite på traumafokuserad KBT så får du se hur det fungerar.
Kram Carina

http://www.idagtankerjagpa.wordpress.com

ensammalejonmamman

15 januari 2013 00:00

Din omtanke värmer massor ska du veta och jag tycker om din blogg kan jag ju skriva till dig här eftersom jag inte lyckades lämna en kommentar på din när jag var in och läste!

Jag har den diagnosen och har haft det sedan den sista misshandeln och det känns som att jag kommer att få ha den ett tag till men inte förrän du skrev detta så gjorde jag kopplingen kan jag erkänna så ett TACK till dig och jag ska helt klart googla och kolla upp detta för detta lät intressant och även prata med min psykolog om det!

BAMSECRAMAR

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...