Ja jag försöker alltid att se glaset som halvfullt men det känns som om det inte alltid är så lätt! Just nu känns det som att det är miljoner med bollar i luften men det är bara fem av dem som det är jag som har slängt upp ~ resten har "ödet" eller vad man nu vill kalla det som händer och sker runt oss och som jag fortfarande funderar VARFÖR det händer som har kastat det. Och JA det känns som om de är där i luften för att testa hur många fler jag klarar av innan jag lägger mig ner och skriker att jag orkar inte mer jag klarar inte mer och med handen på hjärtat så känns det som att den gränsen har varit nära många gånger. Kanske är det så som Smulans lärare säger att jag har en förmåga att gallra vad som är viktigt här och nu och att det är en förmåga som jag har fått under den här resan och i så fall är jag tacksam att jag har fått den. 

En sak som jag aldrig kommer att kunna sluta att förvånas över är vuxna människors falskhet för att kunna rädda sitt eget skinn. Om man säger en sak, hur kan det då vara så svårt att stå för den? Förstår man inte hur det känns för den man sårar eller är det bara så att man är så känslokall och egoistisk att man bara ser till sitt eget bästa och sedan struntar i vad alla andra tycker, känner och tänker?!?!?! För mig har det blivit så "enkelt" att de som inte visar att de står för sina handlingar och ord de har inte en plats i mitt liv. Kanske upplevs jag som känslokall och hård men Det är bara så att en gång i livet får man nog av lögner och svek när man levt med dem som vardagsmat och när man möter dem för ofta. Jag förstår inte varför man inte tänker ett steg längre innan man gör det som man sedan eventuellt kan få stå till svars för ~ kommer jag då att kunna försvara det och kommer det att vara värt det? Svårare är det inte! En tanke och att stanna upp i en sekund innan man låter ordet komma över ens läppar eller man gör det som inte känns helt rätt.

Jag är inte en felfri människa och jag har brister men jag vet att jag kan försvara mina handlingar. Jag bröt mot lagen när jag höll mina barn från sin pappa men jag hade barnens önskan och rädsla bakom mig, jag hade mina egna upplevelser av hot, våld och övergrepp och jag hade mitt samvete. Jag hade myndigheterna med mig när jag berättade och vågade stå för det jag trodde på även om det inte var enkelt men om jag inte hade varit ärlig så hade allt fallit som ett korthus. Ärlighet är det starkaste vapen som man har och oärlighet river sönder allt och även en själv. Jag vet det för jag levde med det under mina år i det förhållandet som gett mig ärr på ut och insidan.

Om glaset är halvfullt eller halvtomt det kan man diskutera länge och det beror på vilken syn man har på allt men så länge man är ärlig med det man ser och känner så är det man ser rätt. Om jag ser att glaset är halvfullt idag så är det rätt för mig nu och jag kan stå för det med de prövningar jag har här och nu men jag vet att de som ljuger för mig kommer inte att finnas i mitt liv vare sig det är halvfullt eller halvtomt för de människorna har förbrukat mitt förtroende och det är bränt i båda ändarna så det går inte att bygga upp igen. Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende hos mig men det tar bara ett ord av osanning för att rasera det helt och då är det för alltid om man gör det med våra liv som insats!

  CRAMAR    

Ibland känns det som att hur jag än väljer och hur jag än tänker på att det inte ska drabba mig eller barnen så känns det som att det är just det som det gör nu hur jag än väljer. Att jag för tillfället inte är den som ensam tar besluten gör inte det hela lättare heller men jag får tänka att det är för våran säkerhet men jag vet inte om det hjälper så mycket alltid för det känns som det tar på allas krafter att inte "finnas" att inte ha en plats och att inte " få vara som alla andra". Ibland känns det som att det livet som jag bygger upp är ett sandslott men vad händer när nästa våg kommer in, när nästa indikation kommer på vad vi kan förvänta oss från "hotet" och vi får nya direktiv ~ vad är mitt sandslott värt då? Det gör ont att höra att ens dotter använt orden "att hon inte finns" och höra att de förstår att de inte kan ha de som deras klasskompisar men att de önskar att de kunde det och med det så kommer skulden till mig som ett brev på posten 

Jag har haft en dröm som kommit tillbaka natt efter natt efter natt och frustrationen har bara blivit större och större för varje gång som jag drömt den. Jag har drömt att jag vaknat och alla mina fönster har haft galler på sig, dörrarna har förvandlats till fängelsedörrar som varit speciallåst men jag har kunnat öppna dem utan problem men ingen annan som bott runt mig har haft vare sig såna dörrar eller fönster. När jag sett mig runt så har jag sett att mina väggar ser inte ut som de andras utan de ser ut som murar medans de andra ser precis ut som innan jag la mig för att sova. Jag knackade på hos min närmaste granne och när hon öppnade och jag förklarade vad som hänt så följde hon med mig ut för att titta men hon såg inget utan sa bara att jag måste se fel för våra hus såg precis lika ut. Hur jag än försökte visa detta för henne så såg hon det inte. Jag knackade på hos min andra granne och samma sak upprepade sig. Jag gav mig inte utan knackade på hos fler och fler människor och till slut var det massor av människor som stod där med mig och tittade på mitt hus utan att se vad jag såg och jag kände det som att jag var helt sinnessjuk Hur kunde de missa det som var så uppenbart och som jag såg och kunde ta på men ingen annan såg eller kände? Jag satte mig ner helt uppgiven och lät tårarna strömma ner för kinderna för att ingen förstod mig eller ens såg det jag såg 

Jag lärde mig en gång i tiden på min terapi med den terapeut som jag då hade att drömmar alltid har något som de vill säga eller lära oss och speciellt om de kommer tillbaka. Jag inser att denna drömmen berättar mina innersta känslor, de som jag döljer så väl för att de gör för ont att ta fram, för det är så det känns att leva som en i mängden men leva det med skyddade uppgifter för man är inte som alla andra och ingen som inte har det livet kan förstå en. Det finns dagar som jag känner att jag bara vill ge upp det men samtdigt så vet jag vad det andra alternativet är och då inser jag att jag inte kommer att överleva och mina barn förtjänar att ha en mamma som kämpar för dem och gör de val som hon tror är bäst även om det känns som de alltid slår tillbaka till slut. Kanske känns det inte som det bästa valet idag att jag påbörjade barnens terapi igen men kanske ser jag längre fram att det var precis vad de behövde som jag kände den dagen jag valde att börja kämpa för att de skulle få det igen. Jag vet att inget val är lätt att ta om man inte följer strömmen men just nu känns det som att strömmen är för tung att gå mot men kanske kommer den att minska en dag även om den inte gjort det hittills. KansKe inser jag en dag att alla valen jag gjort lönar sig en dag med att de vågar stå upp för sig själva som jag inte vågade och den dagen ska jag känna att jag gjorde rätt för ingen förtjänar det vi/jag har gått igenom och de ärr som alltid kommer att finnas kvar 

  CRAMAR   

Försök att ta tillvara 

allt gott som livet ger.

Försök se det stora i det lilla

så kan guldkornen bli fler

Ge dig tid till att reflektera

en stund i lugn och ro 

Låt sanningen bli en vetskap

men släpp även fram din tro 

Och när du möter mörker

och livets tvära kast ~ 

känn då hur livet rör sig

och ljuset får kontrast

Känn att du får styrka

av det som gör dig svag ~ 

att där finns nåt att lära

av allt som sker var dag 

  CRAMAR   

Idag har det varit en sån där dag när det har varit jobbigt att andas luften och det har känts som att luften har vägt kilon på mig för det har tagit massor med energi att röra sig och mitt i detta så skulle jag sitta på ett möte som jag verkligen var tvungen att ge av det som jag inte vill minnas och prata om men samtidigt så måste jag det för att få den hjälp som jag behöver och som jag själv har bett om! När jag kom därifrån så kändes det som att det inte fanns något i mitt huvud kvar och det fanns inget inom mig för jag som aldrig bryter ihop inför människor jag aldrig förr har sett bröt ihop och erkände att jag orkar inte mer med allt som ligger på mina axlar! 

När vi kom ut därifrån var det samma kvava, tunga luft som mötte mig och allt jag önskade var att det skulle komma regn och åska om det så behövdes för att detta skulle försvinna men jag var inte beredd på den reaktion och minnen som kom när min önskan gick i uppfyllelse.

Aldrig hade jag trott att jag som är vuxen skulle gömma mig bakom en soffa och bara önska at "filmen" av minnen som spelades upp för mig i tempo av åskan och blixtrarna som kom i snabba intervall utanför mitt fönster så att de kändes i hela huset och bara känna att jag orkar inte se ett enda minnesfragment mer för då går hela jag sönder men en sak vet jag ~ aldrig mer om så luften väger tusen kilo kommer jag att önska mig åska igen 

Jag satt i soffan och utanför fönstret spelades en ljusshow som jag aldrig förr hade sett. Blixt efter blixt kom och lyste upp hela världen kändes det som och det fanns bara jag som såg detta för alla andra såg. Jag kunde låta tårarna rinna ner för mina kinder och jag kunde berätta för vädergudarna precis hur jag kände och hur jag mådde för det var ingen annan än de som kunde höra i detta öronbedövande oväsende vad jag sa. En känsla fyllde mig av en frihet för här kunde jag inte göra fel för ingen skulle se mig eller höra mig för jag var ensam ~ de andra var uppe och sova fortfarande! 

Plötsligt kände jag att jag inte var ensam i rummet  men det var inte något av barnen som hade vaknat av smällarna och kommit ner för då skulle jag känna värme inte denna kyla som fyllde hela köket och jag frös till is, jag vågade inte röra mig. Plötsligt fanns det ingen frihet i det jag tidigare hade känt utan bara en skräck för vem skulle höra mig om jag skrek, vem skulle se mig om jag sprang ut och miljoner med andra tankar. Barnen skulle jag inte kunna ta med mig i detta oväder och utan dem skulle jag inte lämna Helvetet levande. Mina tankar avbröts av att två händer kommer kring min hals, inte löst men inte heller hårt bara så att jag ska förstå att jag inte bestämmer något, jag är en person som bara ska stå där och invänta nästa instruktion för annars så hårdnar greppet och jag kommer inte att kunna andas. Jag känner andetag mot mitt öra och jag ryser i hela kroppen men vet att jag kan inte visa det för då kommer det att bli värre för mig så jag får tänka på barnen och att de kramar mig för det får mig att kunna stå stilla utan att rysa så att han ska kunna känna det ~ det är deras hårda kramar jag känner inte hans hårda händer och andedräkt

-Varje gång det åskar så tänker jag på hur lätt det skulle vara att ta ut dig i skogen och skjuta dig.............................................

Inte ett ord kommer över mina läppar även om jag vet att det gör honom ännu mer förbannad men jag får ta slagen och bestraffningarna, jag får inte ett ljud över mina läppar 

-..................ingen skulle höra dina skrik på hjälp hur länge du än skrek och ingen skulle höra skottet och sen skulle träsket gömma dig och jag spela sörjande och sen kan jag göra vad jag vill!

Jag står där som om jag har frusit till is eller om någon har förvandlat mig till cement för jag inser att han har rätt och jag inser att han är helt kapabel att göra allt det där. Jag ber inom mig att "snälla låt det sluta åska nu! Jag vill kunna säga hejdå till mina barn imorgon, ge dem en sista kram och försöka rädda dem från Helvetet" men inom mig vet jag att det sista är bara för att lugna mig själv ~ ingen av oss kommer härifrån så länge det finns en till i min mage som han inte vet om det är en tjej eller kille och han kommer inte att döda mig i natt för den som finns i mig är för viktig. 

Han lämnar mig och mina ben bär mig inte längre, de förvandlas till gele och jag faller som en hög på golvet som inte kan sluta gråta. Utanför fönstret fortsätter ljus-showen på himlen ~ den som jag en stund tidigare stod och njöt av men nu hatar jag den för den speglar bara rädsla för mig just nu. 

Varje gång som den kom tillbaka på himlen så kände jag händerna mot min hals, andedräkten mot mitt öra och hörde orden och jag visste att detta kunde vara den sista knallen som jag hörde

Ikväll var det precis som att sätta på en film när det börjat dundra och spraka på himlen och minnet som inte funnits där så levande där förut fanns precis som att det hände här och nu. 

Jag undrar om det kommer att komma en dag när det inte kommer ett nytt minne som slår undan fötterna på mig och får hela den "trygga" värld som jag trots allt byggt upp att rasa.......................... det ska jag nog ventilera ut och in med min kloka Goaste när jag åker till henne och ska prata om allt mellan himmel och jord, för det är trots allt så att jag tidigare sökte gemenskap med dem som var lika mig och i samma ålder nu inser jag att den gemenskap jag behöver för att komma framåt är de som har lika många sår som mig i själen för vi kan hjälpa varandra och skratta när det är som mörkast och vi vet vad det är den andra pratar om 

Men en sak vet jag ~ Jag kommer ALDRIG mer att vilja ha åska och blixtrar för de öppnade infekterade sår och minnen jag inte vill öppna igen 

  CRAMAR   

-Nu djjjjääääääävllllaaaaaaaaaaaaaaaaar! 

Orden följs av ett brak och ord som jag inte tänker skriva här och PANG så är jag och Smulan från våran försommaridyll i solen tillbaka i Helvetet känslomässigt inser jag när jag ser att hon har duckat under vårat utebord och jag känner att jag skakarsom ett Asplöv och väntar på att det första slaget eller sparken ska komma men det är inte det som jag ska skriva om denna gången utan det som gör mig sååååååååååååååå förbannad. 

Jag ska frångå min princip att inte skriva om andra och om jag av personen som blir drabbad av detta blir ombedd att ta bort det så lovar jag helt klart att ta bort det men jag kan inte låta bli att reagera! Idag inser jag att det finns vuxna som själv har barn och som har diagnosen VFBMHSH och eftersom det är bara jag som vet vad den står för än så får jag förklara den förkortningen Vuxen och Får Bete Mig Hur Som Helst 

Jag har under flera år levt med barn som fick en diagnos precis som mig efter att ha levt i ett helvete och jag vet vad det innebär att varje dag kämpa för att barnen ska må bra, klara av det mesta möjliga och hålla ihop och samtidigt hur man själv ska klara av att hålla ihop. Det är mer än ett heltidsjobb och alla som har det så borde få en enorm guldmedalj för man gör mer än vad andra kan tro vare sig det är livet eller någon annan som "gett" barnen en diagnos. Varje dag är en ny kamp och man kan aldrig förbereda sig på vad den kan innehålla. Det sista man önskar sig är att det ska komma en vuxen person som gör att den dagen blir värre än den är från starten med förutsättningarna som redan finns

När jag insåg att inte dessa skrik var mot oss utan ett barn som redan har motgångar så det redan räcker så känner jag att jag finner inte ord för frustraionen som väcks inom mig. Orden som kom efter var inte heller finare och det var en jakt som gjorde att fler människor troligen såg detta. Att höra barnets gråt efter detta och se att han var helt förstörd får mig bara att tänka: Hur tänker man som vuxen när man gör en sån här grej? 

Jag kan många gånger bli arg både på mina och andras barn men jag tänker och när jag vet att det finns en problematik så tänker jag en gång till. Med mina barn kunde man inte höja rösten i början för då gömde de sina huvuden beredd på slagen som skulle komma och då behövde de höjda rösterna inte ens vara åt dem, man kunde inte säga nej utan fick säga det på andra sätt så att det i slutänden blev ett nej men inte i det ordet.

Ja det måste finnas regler och det måste finnas gränser för barn jag vet men jag tror inte att vi lär dem det genom att krossa dem. Jag vet av egen erfarenhet att ibland är det bättre att låta föräldrarna ta det ansvaret att sätta de reglerna och låta dem ta det med barnen när de har gjort fel. Jag trodde någonstans att det var så att vuxna skulle tänka längre än barn men när Smulan kom med sin lilla hand i min och sa:

- Mamma, så där skulle jag ALDRIG göra mot någon! 

då insåg jag att det är inte så det ser ut. Alla vuxna inser inte att vi måste låta barnen finnas på deras villkor och med de förutsättningar som de har och det skrämmer mig. Jag tror inte att de vuxna som behandlar barn på detta viset skulle acceptera att de blev behandlade så på jobbet om de gjorde något fel utan det skulle bli en anmälan på en gång. Varför ska då barnen finna sig i det? För att de är små och ska lyda de stora eller............................

Snälla vuxna ~ använd huvudet innan ni skäller och bli inte en sån som visar att ni är just vuxna och har rätt att skälla på dessa barn för ni vet inte vad alla bär med sig i sin ryggsäck som de har på ryggen 

  CRAMAR   

När han sitter inne då ska jag............ Listan kan göras enorm med saker som jag tänkte att jag skulle göra under den tiden som han skulle avtjäna sitt straff men sedan kom chocken för mig som egentligen borde ha varit en självklarhet ~ jag måste ha en plan när dagen kommer när han kommer ut! Jag vet att han inte kommer att vara den där fredliga mannen som ångrar allt han gjort och kommer att vara lugn och snäll. Samtidigt vill jag bara njuta av denna tiden! Jag vill inte tänka på att det kommer att komma en annan tid när jag behöver vara mer rädd, spänd och orolig än vad jag är idag och jag vill inte behöva se mina troll orolig igen och ändå vet jag att den dagen kommer även om jag försöker att förtränga den. Jag har ändå planerat vad som behöver åtgärdas innan den är här. 

Mitt i allt detta kom tanken ~ Hur gör man för att leva här och nu? Det är ju ändå här som livet är! Det är inte imorgon för det är en ny dag och det är inte igår för den dagen har jag redan förbrukat utan det är precis nu som livet är! Jag inser att det är så hemskt att jag har glömt bort hur man gör för att leva just här och nu för det har varit så mycket som tagit min uppmärksamhet och som jag varit tvungen att tänka på så jag har glömt att ta vara på de stunder som jag får. Jag vet inte längre hur man gör! 

Jag inser att de största stunderna är egentligen de minsta, de som händer varje dag! De underbara kramarna som trollen ger mig med sina underbara armar och säger att de älskar mig, att jag faktiskt får ha dem hos mig varje dag och kan sitta med dem och äta vid samma bord som dem. Att jag ändå är så frisk att jag kommer upp ur sängen och kan göra saker. Att jag har ett hem som jag bestämmer över själv och massor av andra saker som jag bara tar förgivet nu när jag har dem men jag vet samtidigt hur det är att leva utan dem. Jag vet hur det kändes att inte ha egna kläder eller ett eget hem. Varför är det så svårt att befinna sig med tankar och känslor där tiden och kroppen är? Det borde egentligen inte vara så svårt.......................

Att man måste ha framförhållning som vuxen och förälder är jag helt medveten om men varför tar man inte mer tillvara på de små stunderna som finns här och nu och som ger det lilla extra? Eller är det så att det bara är jag som är där framme och försöker "sopa undan" problemen som kan komma? Jag vill också bara kunna vara mamma inte behöva vara psykolog, säkerhetsansvarig och jag vet inte allt. Jag vill vara den där mamman som bara tänker på det "vanliga" men det kanske är att bara inse att det inte är så livet ser ut just nu!

Jag ska ge mig själv i läxa att lära mig att leva mer här och nu och se minst en av de små guldklimparna i vardagen som jag så ofta bara tar förgivet! Det är ändå dem som är livet och kanske kan jag om jag tänker så lära mig att leva mer här och nu till slut 

Och alla tips om hur man lever just här och nu mottages med största tacksamhet

  CRAMAR   

Om jag går ut i naturen och ser mig runt omkring så inser jag att ju längre ner i marken som rötterna går och ju friskare de är ju starkare är trädet som växer upp från dem! När jag ska plantera plantor som kommit från frön så är det viktigaste att jag inta skadar rötterna för gör jag det så växer inte plantan utan den dör och jag kommer aldrig att få se vad det var meningen att det skulle bli! Varför har jag då inte förstått att detsamma gäller i mitt liv för att få svaren som gör att jag kan "växa och bli stark" att jag måste söka mig tillbaka till "rötterna" och hitta svaren för att kunna växa upp igen och bli den som det är meningen att jag ska bli och för att jag ska kunna bli så stark som jag kan bli?!?!?!?! 

Det känns som att ett mode-uttryck idag är (jag vet att jag kommer att stampa på många ömma tår) "Nu ska jag ge mig själv tid att hitta mig själv" och jag har använt det uttrycket jag med men vad är det egentligen jag ska hitta? Jag finns ju här och nu och jag kan inte hitta någon annan än den jag är för jag kan inte hitta den jag var för 10 eller 15 år sedan ~ det enda jag kan hitta är svaren varför jag har förändrats till den jag är idag och de kan hjälpa mig att förändra mig att bli den som jag vill i framtiden. Jag tror inte på att man kan hitta sig själv för det är inte en skatt man letar efter som man kan få en karta till det är ett jobb man måste göra för att komma fram till den person som man VILL vara och som man VET att man kan vara men nej man kan inte bara hitta sig själv. 

Jag inser att det inte är ett finjobb att leta sig ner i rötterna utan det är ärligt talat ett skitjobb. Jag hittar saker som jag inte vill minnas samtidigt som jag hittar minnen som jag ler åt att åter minnas. Svaren kommer inte av sig själv men det är reflektionerna som gör att jag kommer det där steget vidare som jag behöver för att bli den personen som jag vill och som jag vet att jag kan vara men jag är inte den personen som jag var då för jag har en annan ålder, erfarenhet och situation men jag lär mig av att se de situationer som jag har klarat av förr. Vissa gånger hamnar jag fel i mitt sökande och andra gånger så känner jag att jag kommer helt rätt men det är ändå värt det för det bevisar för mig själv att jag har viljan att bygga upp mig själv. Jag har inte gett upp som det så många gånger har känts, omgivningen, utmaningarna, motgångarna och myndigheterna har inte fått mig att ge upp utan bara fått mig att känna att jag inte vill svika mig själv igen utan bygga upp mitt sanna jag och denna gången känner jag att jag är på rätt väg även om det är jobbigt att vara bland "rötterna" för här styr jag ännu mindre över minnena än jag gör i min vardag.

Kanske är det just det jag behöver här och nu ~ att tappa den delen av kontrollen för att kunna återta den andra kontrollen i mitt liv! Kanske är det just det som behövs för att det är så olikt den jag som levt i det som varit så det är det som behövs för den nya starka jag, mitt nya!  Det vet jag först när jag växer upp igen med detta försöket att bygga upp mitt starka, sanna jag som är sann främst mot mig själv och ger mig en ärlig chans att bli lycklig

  CRAMAR   

"Man lever på hoppet" Har du hört den förr?!?! Jag har hört den mängder med gånger och tänkt den minst lika många gånger men jag har insett för att det ska förändras saker så måste jag ha viljan jag kan inte bara hoppas att det ska förändras. Jag kan inte bara hoppas att människor ska acceptera mig för den jag är, jag måste vilja att de gör det och "rensa" dem som inte gör det, jag kan inte bara hoppas att vi ska få känna oss trygga jag måste vilja att vi ska få göra det och ta tag i det! Jag skulle kunna dra massor av exempel och för många som läser detta så tänker ni säker att Hallå vad är detta för nyhet! Till er kan jag bara säga "Grattis att ni insåg detta tidigare än mig för jag önskar att jag hade insett detta så mycket tidigare för det hade gett mig så mycket mer i livet och jag hade sluppit så många saker som jag inte ens önskar min värsta ovän"

Jag inser nu när de flesta tycker att jag är obekväm, jobbig och att jag "inte passar in" för att jag för första gången i min del av livet ställer krav på dem som finns runt mig och myndigheter att det ska finnas en plats för mig och den jag är, att jag ska få känna det som är mänskliga rättigheter ~ att jag har hittat min VILJA till det som jag bara tidigare önskade. Nu drömmer jag inte bara om det utan nu kräver jag att de ska se mig, att de ska göra så att jag och de som jag älskar ska kunna känna oss tex så trygga som vi kan. Och till min förvåning finns det människor som förstår mig, som ser mig och som accepterar. När jag började detta så tänkte jag att jag skulle stå där helt ensam men jag inser att det inte är så farligt att vilja trots allt, att det inte är så farligt att veta vem man är till viss del och fortsätta att utforska den delen av sig själv som jag fortfarande inte har hittat helt för det finns människor som förstår och accepterar och viljan skrämmer inte alla och gör inte idag att jag blir bestraffad för den. Jag behöver inte fly för att jag säger vad jag vill säga, jag behöver inte gömma huvudet för att slagen kommer att hagla mot det för att jag har sagt eller gjort vad jag har velat längst där inne och jag blir inte bestraffad för att jag har em egen vilja idag som jag blivit förr! Varför skulle det ta nästan fyra år att förstå det.....................

Att det känns som att det är jag som är den straffade för att jag får rätta mitt liv efter vissa saker som permissioner och det lagen säger, det kan jag inte rå på men jag inser att idag hoppas jag inte bara att jag ska kunna påverka den, jag har viljan att förändra för de qvinnor och barn som kommer efter mig i denna situationen. Jag önskar att vi vore de sista men jag vet att vi tyvärr inte är det. Jag har turen att ha nära personer som stöttat mig och gör det än i dag och som älskar mig och finns för mig hur liten jag än känner mig och jag vill kunna göra något för dem som inte har det, för dem som kommer att känna allt det som jag känt under min resa ~ bara energin finns. 

Man lever på hoppet ~ ja det är säkert så och det är säkert det som jag kommer att leva vidare på men nu när jag funnit viljan till att förändra, växa och komma vidare så vägrar jag att släppa igen. Jag vill intte komma tillbaka till det Ingemansland som jag så länge varit i! Jag känner att jag nu vill komma till den punkten där jag kan sluta en fred med mig själv att jag inte kunnat göra mer än jag gjort för att vi ska få känna en trygghet i det kaos som vi har. Om jag fick känna lite av den trygghet jag en gång kände innan Helvetet fann mig skulle jag vaa nöjd för jag inser att jag aldrig kommer att släppa ner skölden helt för faran kommer alltid att vara där men nu är jag inte längre ensam! Och jag inser att man är inte stark när man är ensam men man måste vara det och det tar mer än man tror på kroppen fysiskt och psykiskt att vara det............så idag önskade jag att jag hade funnit viljan tidigare men det är bara att landa i det gamla uttrycket "Att allt har sin tid" och som en av de kloka herrarna i mitt liv brukar säga "Ansträng inte din hjärna åt saker som inte går att göra något åt utan använd den åt saker som du kan göra något åt istället" (Han är rätt klok även om jag inte tänker säga det åt honom  )

  CRAMAR