För mig som älskar allt vad vatten heter så har alltid vatten haft en speciell roll! Jag har kunnat sitta på en brygga och drömma mig bort och tänka på det som varit roligt, jobbigt och allt eller bara vara och drömma mig bort för att upptäcka när jag tittade på klockan att det gått mer tid än jag tänkt! Jag kan minnas alla semestrar som vi gjort när jag var liten till havet och när jag och min bror legat där och fiskat krabbor för att sedan på kvällen släppa ut våran fångst överlyckliga över "krabblyckan" eller när man kände den salta känslan mot huden efter doppet! Första gången som jag var utomlands och känslan att se de stora vågorna och bli imponerad av den kraft som havet hade men ändå känna lugnet! Jag har alltid haft en magisk koppling till havet, vattnet och det har gett ett lugn eller ett löfte att det som vattnet för med sig det kommer inte tillbaka! Jag tror att det kommer från sagornas värld när jag var liten och jag läste om hur de skickad flaskpost och det dök upp på olika ställen och det innebar en befrielse för mig ~ det jag viskade till vattnet det försvann med vattnet! 

Jag kan än minnas hur jag efter att ha blivit slagen i Helvetet, eller fått höra hur värdelös jag vara och andra vidriga saker eller blivit utsatt för andra övergrepp, ensam eller tillsammans med hund och barn gick ner till bryggorna som låg en bit ifrån oss! De låg en bit ovanför vattnet så jag kunde inte nå ner till vattnet med benen men jag satte mig alltid längst ute på kanten och såg på medans hunden lekte i vattnet och barnen tultade precis i vattenbrynet och jag lät sorgen som jag kände försvinna med vågorna! Här var "våran" plats som jag aldrig gick med någon annan än dessa till för jag ville inte inbjuda elakheten hit och här var det som att allt det ledsamma och elaka försvann och jag fick frid! När jag hade suttit ensam på bryggan ett tag och ändå hade uppsikt över barn och hund så kunde jag känna att jag hade "skickat iväg" det som tyngde mig och jag kunde gå till dem! Jag visste att när vi kom tillbaka så var det troligt att ny bestraffning väntade för att jag hade gett mig iväg utan lov, och utan att han visste vart men just nu var det vi och vattnet och det var allt som betydde något! Elakheten, hoten och allt det negativa hade åkt med vågorna och dränkts någonstans där ute och för en gångs skull var jag fri ~ jag visste att det bara var här och nu men det betydde mer än något annat! 

När jag sitter här och skriver och minns allt det vackra och lugna som vatten och hav har betytt och betyder för mig än idag kan jag inte låta bli att undra när allt detta förvandlades! När förvandlades havet till en mardröm som får mig att vakna med tårarna rinnade på mina kinder och jag inser i samma stund som jag sätter mig upp i sängen att det är mitt eget skrik som har väckt mig? När förvandlades vågorna till något som för mig längre från tryggheten och det jag älskar istället för något som för bort det som hotar att kväva mig och att ta död på den lilla glädje som finns inom mig? Jag vet inte men jag vet att denna dröm har funnits förr men då var jag på skeppet denna gången ligger jag i vattnet och kommer längre och längre från skeppet där tryggheten finns och det finns inget och ingen som kan rädda mig och vad det är som är på skeppet det vet jag inte men jag vet att jag måste dit! 

Varje gång när jag vaknar så känner jag frustationen! Mitt hjärta slår inte bara fort ~ det rusar och det fortsätter i en evighet! Hur många gånger har inte mina skrik väckt mina barn förut när jag har haft mina mardrömmar...... nu är den krassa verkligheten att de är så vana att de fortsätter att sova! När förvandlades jag till en person som ska föreställa att sova men istället har såna mardrömmar att jag väcker mig själv med mina skrik och gråt ~ det kanske är den frågan jag ska ställa mig!?! När jag tittar mig i spegeln så känns det som det enda jag ser är det enda jag ser de mörka ringarna under mina ögon och en tanke som hela tiden har funnits i mitt huvud är: Det måste bli bättre med tiden! men just nu undrar jag!

Är det så att vissa sår sitter så djupt att det spelar ingen roll vad man gör för man kommer inte åt dem? Är det så att i vissa stadier av det som är det jag anser är att jag försöker komma tillbaka "till verkligheten" är så att det som en gång  var tryggheten för mig nu blir en osäkerhet? För det känns just nu som att för varje sak som händer i mitt liv som jag trodde att jag skulle reagera på ett sätt så reagerar jag helt tvärs emot. Jag känner bara att just nu vill jag inte vara med längre för det känns som att det förväntas att jag ska ha kommit så mycket längre och att jag ska kunna ta allt på ett helt annat sätt och här står jag bara i ett kaos av allt! Jag vill bara att i mina mardrömmar ska det komma en livbåt som tar mig till fartyget så jag får veta vad det är som jag strävar efter att rädda där för jag vill inte vakna av fler gråt och skrik och just nu så skrämmer sömnen mig. Och på något sätt så är livbåten så symboliserande för mitt liv just nu i smått som stort för jag vill bara att någon kommer och räddar mig för jag reagerar inte på något som jag förväntar mig! 

Jag hade trott att jag för länge sedan skulle kunna sova med mörker runt mig men jag har fortfarande minst en lampa tänd! Rädslan känns som den blir större än mindre och där det känns som om jag skulle känna lättnad så finns det inte någon lättnad alls! När kommer den dagen när jag kommer att känna att det vänder? Ja jag har känt det i perioder men ska jag vara nöjd med det? Är det det som är livet och jag ska säga tack? Tack att jag slapp känna att det var en kamp för att överleva i 2 dagar så nu kan jag fortsätta i resten av mitt liv?

Kanske är det så att jag är otacksam och missar de små stunderna av sol i mitt liv jag vet inte men det känns som att när solen alltid följs av regn minuten efter att den lyst igenom så är det inte så lätt att uppskatta den! Jag vill inte vakna av mina egna skrik, gråt och mardrömmar och jag kan inte låta bli att fundera:

Vad plågar den som orsakat oss som lever under detta taket detta? 

Jag behöver inte ens fundera fem sekunder för att veta svaret INGET för där finns inga känslor och det är bevisat gång på gång och kalla mig bitter eller vad ni vill jag ser bara sanningen! 

Det är min sanning från mitt liv! Nu ska jag in i sömnen och be att jag slipper vakna av min egen gråt och skrik och slippa se vågorna och skeppet men måste jag det hoppas och ber jag att denna gången en livbåt finns innan jag druknar..............

   CRAMAR   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...