Idag har vi haft en sån här dag när vi har levt ett liv som varit så "normalt" som det bara går med våra förutsättningar och jag känner att varje gång vi gör det och det fungerar att vi gör det så njuter jag! Jag känner att jag får kraft att gå vidare, att kämpa vdare och ta "fajterna" som kommer för jag har fått känna på hur ett liv kan vara utan allt det där som inte hörde till livet innan Helvetet och allt fanns! I veckan när jag letade efter ett papper som min advokat skulle ha så ramlade det ut ett brev som vi fick i uppgift när jag gick i 9:an att skriva till oss själva! Vi skulle där skriva hur vi trodde att våran framtid skulle se ut! Jag var bara tvungen att sätta mej ner och läsa det när det ramlade ur pärmen även om jag visste att det skulle göra ont för fastän jag inte mindes vad som stod där så vet jag iallafall att det inte är den situationen som jag befinner mej i idag som jag skrev om då! 

Jag var bara tvungen att le när jag läste det för jag hade skrivit om att jag trodde att jag skulle bo i ett rött hus med vita knutar, jag skulle inte ha några barn och jag skulle jobba med helt andra saker än jag gjort ~ inget stämde med den verklighet som jag har levt i! Det som fick mej att le mest var hur naivt jag såg på livet då för det var verkligen med "reklamfilmsögon" som jag såg på livet. Jag kunde se framför mej hur jag satt och åt frukost med solen som lös in genom fönstret och inga problem i världen fanns då! Jag är glad att jag inte visste hur livet skulle se ut och vad det hade med sej!

Samtidigt så fick det mej att tänka! Många motgångar och jobbiga saker skulle jag vilja vara utan! Jag skulle vilja att barnen hade sluppit gå igenom det som de har gjort för de förtjänar en så mycket bättre uppväxt och framförallt en så mycket bättre start i livet, men nu blev det som det blev och vi har gjort det bästa av det! När jag tänker på det som har varit så ser jag ju att samtidigt som det har varit jobbigt så har det fått mej att värdesätta andra saker som jag tidigare bara tog förgivet. Jag har aldrig förr värdesatt att kunna gå utanför dörren för det var bara något som jag tog förgivet för jag gjorde det varje dag och jag gjorde det flera gånger varje dag precis när jag kände för det! Sedan en dag så kunde jag det inte ~ och det fick mej att värdesätta det den dagen jag kunde göra det igen! Förutsättningen för att vara utomhus kommer aldrig mer att bli den samma men jag kan göra det och jag värdesätter det!

Bara det att ha pengar kvar på kontot även om det inte är miljoner är något jag värdesätter idag för jag har levt under flera år med att jag har fått bett om pengar för att få åka och köpa mat till familjen, eller för att ens kunna köpa ett tuggummi till mej själv. Jag har levt med att redovisa var enda krona som kom in och som gick ut och därför värdesätter jag att kunna köpa maten som vi behver utan att be om lov! Bara det att kunna bestämma själv vad jag tycker om för mat och vad jag inte tycker om för mat ger massor!

Ju mer jag tänkte dessto mer inser jag att livet är en berg och dalbana! Det är bara det att mitt liv haft högre toppar som jag skulle och ska över än många andra någonsin ska över i hela sitt liv. Jag har klarat det och belöningen kommer nu när jag har dessa neråt turer som kommer mellan och jag kan känna att jag njuter av dem! Det är bara så att det finns massor av saker i livet som vi egentligen borde uppskatta men vi tar dem bara förgivet! Det är bara det att inget i livet är ett löfte om att det ska finnas där jämt ~ det är bara ett lån vi har! Idag värdesätter jag saker som bara tidigare fanns där och jag njuter på ett helt annat sätt!

Jag lever här och nu! Om det kommer en morgondag det vet jag inte! Om jag är frisk och kan gå om en månad det vet jag inte heller det enda jag kan veta det är att jag har stunden precis nu och jag har chansen att göra något bra av den, något som jag kan minnas och glädjas över och den chansen kommer inte tillbaka! Även om livet är en berg och dalbana så kommer det någon gång en lättare bit bara man är beredd att se den och bara man vågar ta chansen för den chansen kommer aldrig tillbaka och när man kört vidare i berg och dalbanan då är det försent för man får bara en chans!

Jag tänker ta de chanser som kommer för jag vet att när jag inte kunde göra det som jag tidigare bara tagit förgivet så var det som höll mej vid "liv" minnet av alla chanser som jag tagit och som jag gömt glädjen av i mitt hjärta! Den kan ingen ta ifrån en och den kan man ta fram när det är som jobbigast och det känns som att man inte orkar kämpa mer, att man inte orkar ta ett endaste steg till..............................................
...........

   KRAMAR    

..........Som man inte vet om att de finns där någonstans men de kommer fram när man behöver dem! Jag har känt det som att jag har stått och stampat på samma ställe i vad som har känts som en evighet (Jag vet att det inte har varit det men OM man är Sveriges största tidsoptimist så är alla dagar som inte innebär framsteg en evighet) Det känns som att alla tankar och alla reaktioner bara har stannat, de har fastnat i ett läge där de har stått på paus och det har känts hur frustrerande som helst för samtidigt så har det bara varit ett kaos inom mej av känslor men de har inte resulterat i något, jag har inte känt att jag har utvecklats och att jag har bearbetat! 

Min terapeut sa till mej förra gången och även denna att hon önskade att hon hade en bild som visade mej hur jag hade sett ut när jag kom första gången till henne, hur jag hade sett ut i halvtid och hur jag såg ut nu när vi håller på och avslutar för det skulle få mej att inse vilka framsteg jag har gjort för hon såg inte samma person framför sej! Jag inser också att jag inte är samma person egentligen för nu vågar jag tro på mej själv och jag vågar tro på att det finns en framtid! Jag vet att det inte var mitt fel det som hände för det spelar ingen roll vad jag hade gjort så hade resultatet blivit det samma ~ jag hade fått skulden och blivit bestraffad! Samtidigt så känner jag någonstans är det verkligen "meningen" att det ska behöva ta så här lång tid för att jag ska komma till den insikten?!?!?! Tydligen och samtidigt så kommer minnet av vad en klok person sa när jag bodde på skyddat boende att det tar minst lika lång tid att bygga upp det som brytits ner som det tagit att bryta ner det och jag inser att för en gångs skull så är jag beredd att låta det ta tid ~ bara jag vet att det inte kommer att rasa för minsta "vindpusten". Jag är beredd att inte vara den tidsoptimist som jag alltid är utan låta det ta tid och låta det bli ordentligt gjort och ge mej en riktig chans! När jag kommit till den insikten så känns det som att jag lättar och som om jag kommer flera steg framåt bara av att tillåta mej att stå still, bara att tillåta mej att det tar tid, bara av att tillåta mej att vara det jag är ~ en vanlig människa!

När jag lägger barnen så kommer ett minne! Jag minns den dagen när jag skulle klara ett bärtest! Det skulle göras på tid och det var samma krav på mej som tjej som det var på killarna. Först så skulle man bära i ena änden för att sedan byta och även bytena skulle ske på tid, det skulle bäras uppför trappor, nerför, på planmark och massor av andra krav ! Det kändes bara som att det fanns inte en chans att detta skulle fungera för fastän jag styrketränat massor så har jag som tjej inte samma förutsättningar som en kille! Dagen kom när vi skulle göra provet och jag kände mej hur nervös som helst och han som jag skulle göra detta tillsammans med som var instruktör tittade bara på mej och sa: Kom så går vi och sätter oss och pratar lite innan vi kör!

Vi gick och satte och en bit bort och en annan i min klass fick bära innan! Mathias som han heter tittade på mej och så sa han: T! Det spelar ingen roll att dockan som ligger där väger 85 kilo, att båren väger och utrustningen väger för det är inte det som är problemet ~ det är här problemet sitter (Han knackade med handen på mitt huvud). Så länge ditt huvud säjer till dej att du inte kommer att klara detta så kommer du inte heller att göra det, och då spelar det ingen roll om du bär en tändsticksask upp för trapporna, du kommer inte att klara det! Nu går vi och gör detta med inställningen att det är lätt, det kommer att gå och det är inga problem! 

Vi reste oss och jag fick en enorm kram som jag kan känna än idag! Jag kan känna hur den gav styrka genom att någon trodde på mej men även genom att han hade låst upp min egen tanke ~ att jag skulle klara det! Jag gjorde det med och jag insåg den dagen att man klarar så mycket mer än vad man tror att man ska göra bara man aldrig slutar tro på sej själv! Jag har tänkt på det många gånger under denna resa! De gånger som jag har tänkt att jag ska orka fram till en viss punkt så är det precis som Mathias sa den dagen ~ när man kommer till den punkten så finns det ingen energi kvar! Man är slut för hjärnan är inställd på att den ska klarar fram dit och inte längre men när jag tänker att jag måste orka men inte begränsar mej så tar jag slut, känner mej trött men energin tar inte slut på samma sätt!

Egentligen är det bara jag själv som kan och är den som sätter krokben på mej själv! Det är bara jag själv som begränsar mej själv och det jag kan och klarar! Det är klart att vi har fysiska, ekonomiska begränsningar och att lagen och samhället styr oss men den som begränsar oss mest är ändå i själva! Hur många gånger tänker inte jag att jag kommer aldrig att klara detta och hur många gånger får jag inte rätt.....................................

Min morfar använde ofta uttrycket att var och en är sin lyckas smed och jag inser att det är så det är men samtidigt så är det så att det är upp till var en och att välja om man vill att ens tankar ska göra en svag eller stark! Idag är jag ännu tacksammare än tidigare att jag har den bakgrunden som jag har och att jag har de postiva minnena från förr med mej som gör mej stark! Jag har sagt det förr att allt som händer och sker har en mening och det känns ännu mer så just nu för idag känner jag mej stark och tanken gör mej ännu starkare!

  KRAMAR    

Idag var jag och Skruttan på en mataffär, de andra två hade valt att de inte ville följa med utan ville stanna kvar hos mormor och morfar när jag skulle åka för att handla, när det kommer en polis pikebuss med sirener och blåsljus på, och strax efter den så kommer det en vanlig polisbil även den med sirener och blåsljus och de åker mot hållet som vi åker hemåt men även till mormor och morfar! Skruttans kommentar är: Mamma! På dagis har vi lärt oss att om det kommer bilar med sirener på då ska man skynda sej att springa långt från vägen för då har de bråttom! Jag kunde pusta ut för hon hade inte förstått att det var polis och det var inte kaos som det hade varit i somras!

Sen kom kommentaren från en tant som stod bredvid mej: Undra vad det har hänt för trafikolycka nu då?!!??!!??!!??! Det var först när hon uttalade de orden som jag insåg hur sjuk min första tanke och min reaktion var för hennes var ju naturlig och ändå så kände jag att jag tittade på henne som att hon var knäpp och hade den mest onaturliga reaktion som man kunde ha och ändå är det ju så som hon tänkte som jag "borde" ha tänkt om jag hade haft ett "normalt" (vad jag avskyr det ordet) liv! Jag insåg där  att min kropp i den stunden som den hörde sirenen och såg polisbilarna så fanns tanken och reaktionen att Han hade hittat dem medans jag var och handlade och att det var dit poliserna var på väg! 

I de här situationerna så har hjärnan och kroppen en sån fruktansvärd överläggning med varann så det är så svårt att förklara så att någon som inte befunnit sej i situationen ska förstå, det går nästan inte! Hjärnan vet att OM han skulle ha hittat mina två döttrar som inte är med mej så skulle jag ha fått reda på det! Om inte mamma och pappa hade kunnat ringa så skulle polisen göra det! Hjärnan berättar för mej hur stor chansen är att han ska kunna hitta dem precis där och då och allt annat för att kroppen ska bli lugn och tänka precis som tanten att undra vilken trafiksolycka som har hänt nu men kroppen lyssnar inte för den har för många minnen som den kommer ihåg i de här situationerna! Det är dessa som min terapeut kallar för kroppsminnen och som man inte kan bearbete på samma sätt som de psykiska minnena för de finns i kroppen och man "känner" dem och det gör jag verkligen!

I de här situationerna känner jag hur ont det gör i mej när han säjer att jag kommer aldrig att kunna komma ifrån honom för han kommer aldrig att låta mej få lämna honom, jag känner hur ont det gör när han säjer att jag inte kommer att få ha barnen för han ska se till att han får dem, jag kommer inte att klara dem för jag klarar inte ens att ta hand om mej själv, jag känner hur ont alla orden/ hoten gör och jag känner hur alla uttalad ord trycker ner mej! Jag kan höra att det spelar ingen roll vart jag än tar vägen så kommer han att hitta oss, Vad jag än gör så har han kontrollen och i det läget så kommer allt tillbaka och det spelar ingen roll vad hjärnan säjer till kroppen! Det enda som gör att jag klarar av att hålla kvar kontrollen över mej själv är att jag vet att om jag tappar fokus så kan jag inte göra något! Då är jag svag och kan inte hjälpa någon! Jag kan inte skrämma Skruttan och bara jag gått igenom scenariot tillräckligt många gånger i mitt huvud (för mej så känns det som en evighet men i verligheten så tror jag inte ens att en minut gått) så inser jag att det är inte det som hänt för precis som hjärnan säjer så har inte telefonen ringt!

För varje gång som tanken vinner, som jag inser själv att det är inte det värsta som hänt och som jag kan övervinna kroppsminnena så känns det som att jag vunnit ytterligare en seger! Jag vet att jag kommer att få leva med mina psykiska och fysiska minnen och det kommer barnen med att få göra men samtidigt så ser jag att både hos dem och mej så dröjer det längre mellan de jobbiga perioderna och när minnena kommer så kan vi snabbare lägga dem åt sidan. Det finns minnen och saker som påminner varje dag men det är saker som finns där omedvetet som att jag aldrig låter barnen gå ut utanför dörren utan att jag tittat innan, det är något jag gör idag av rutin och mycket annat och kommer att göra så länge jag är med dem men det är min vardag nu!  Samtidigt så skulle inte jag vara den jag är idag utan dessa minnen!

Den som sa att tiden läker alla sår den har fel tror jag men en sak är jag helt övertygad om och det är att att minnena och såren bleknar med tiden! Livet jag lever idag är inget dröm liv men samtidigt så väljer jag att se det som så att jag har fått en andra chans för det var meningen att jag skulle dö och jag gjorde inte det! jag har fått en andra chans och jag tänker ta den! 

Vi lever inte drömlivet, men finns det egentligen någon som gör det OM de skulle vara ärlig för jag tror inte att det finns ett liv som bara är en dans på rosor men det skulle inte skada om det hade varit lite mindre med taggar i den dansen som jag dansar i livet men men...............................................
..............  kanske kommer det med en dag! Kanske en dag är vi trygga och fria och kan tänka när vi hör sirener och ser polisbilar "Undra vart det har hänt en trefikolycka nu" och luta mej tillbaka och fortsätta dricka kaffet UTAN att ha en överläggning med mej själv och ett hjärta som är i halsgropen   

  KRAMAR     

Om jag går in någonstans där det är många som ska ha hjälp och jag väljer att jag iallafall vill ha hjälp eller vill handla där så har jag fått lära mej att jag får helt enkelt vänta på min tur eller så får jag låta bli att få hjälp/ handla! Mina barn har fått lära sej att lever man som barn till en mamma som lever själv så får man vänta på sin tur och det hjälper inte att puttas, skrika, knuffas eller på andra sätt försöka att komma före för man får inte hjälpen fortare iallafall. När jag kommer till kassan och ska betala maten som jag har lagt i korgen i affären så har jag lärt mej under min uppväxt att man ställer sej i kön och väntar på sin tur att få lägga varorna på bandet och på att få betala! Jag kan göra listan hur lång som helst på olika situationer som jag har fått lära sej att man väntar på sin tur och när man väl kommer dit så är det någon som på något sätt visar att nu är det din tur! Ett exempel på detta är att man får en kallelse från läkaren att "då och då är det din tid att komma till doktor Duktig för att han ska kunna göra så att ditt ben blir bra för nu har du väntat så snällt på att det ska bli din tur i väntelistan"! Det finns hur många exempel som helst på när det finns fungerande listor och det finns fungerande system och jag förstår att det kan vara så att om man har fått en tid så kan det vara så att den som man fått tiden hos blir sjuk och att man därför måste boka om tiden det har jag full förståelse för!

Nu tänker jag skriva från   vad jag tycker, tänker och känner! Jag har kämpat i snart 3 år och jag tror inte att någon levande människa kan förstå hur mycket energi det går åt till det, hur mycket det sliter på kroppen och hur mycket det tar på kroppen! Jag gjorde det inte förän kroppen bara så stopp och jag hamnade på sjukhuset och jag tror inte att det gick in riktigt iallafall för om det hade gjort det så hade jag inte orkat fortsätta utan jag hade gett upp där och då! Det heter att inför lagen är vi alla lika och ingen ska dömas oskyldig, man ska hellre frias än fällas om det inte är helt säkert att man är skyldig och jag vet inte allt fins som står där men just nu så kan jag inte tycka att alla människor är lika inför rättsväsendet och det gör mej livrädd när jag tänker på att det är de som har "mitt livs avgörande i sina händer"

Härom dagen ringde min advokat till mej och säjer "Rättegången är inställd!" Hjärtat stannade i bröstet och fastän han fortsatte att prata på en gång så hann miljoner med tankar att passera i min hjärna att de hade lagt ner allt, att han var fri, att de hade bestämt att trots allt så var överklagan inte beviljad och jag vet inte allt men sen så hörde jag ju trots allt det som han sa att det fanns ett nytt datum satt redan. Jag kände att jag inte ens orkade reagera som jag hade gjort tidigare för det är inte första gången som det händer under denna resan att det förändras så det var inte bara febern som gjorde att jag höll mej lugn! Vi fortsatte att prata ett tag och sedan så hör jag mej själv fråga varför inte rättegången blev när den var tänkt! 

Jag hade kunnat bita mej i tungan, slagit kullerbytta, städat hela huset eller vad som helst för att få den frågan outtalad för jag visste redan innan svaret kom att det skulle vara ett svar som irriterade och retade upp mej för så mycket har jag lärt mej under dessa år att det inte är vanliga saker som är orsaker till sånt! På en gång som jag hörde svaret så ångrade jag ännu mer att jag ställde frågan för svaret var att det hade kommit in så mycket nytt/ akut så de hade skjutit upp den! Inte ens 40 grader i feber klarade av att hålla mej lugn då! 

Jag kan inte förstå det! Om alla är lika inför lagen och Rätsväsendet, man ska se till allas värde och alla de fina sakerna - hur kan de då göa så här? Vi skulle äntligen få ett slut på detta och med denna domen så skulle de komma ett slut med vårdnaden! Barnen skulle få de svaret som de förtjänat i år att få veta - om det kommer att bli tvingad att återvända till Helvetet eller inte! Vi skulle få en dom och eventuellt ett straff och under den tiden skulle vi kunna röra oss som vi ville här i Sverige, jag skulle inte behöva vara på helspänn hela tiden och vara rädd för att han ska hitta oss hela tiden. Vi skulle få ett avslut och kunna starta ett nytt liv som jag tycker att vi förtjänar! 

Vi hade fått ett datum och jag var inställd på det, jag hade förberett för hur barnen skulle bo medans jag var borta och jag hade förberett vilka jag skulle h med som stöttning och så blir det bara avblåst! Jag som äntligen skulle få ett slut på en del av mitt helvete och skulle kunna starta om på ett nytt kapitel. Kan de inte förstå att det är människor som de jobbar med som har känslor och inte robotar?!?!?

För mej så visar detta att misshandlarna på mej och den på våran äldsta dotter är inte lika viktig som de andra som är där! Vi är inte lika viktiga som de andra fallen som är där hos dem så därför får vi vänta! Jag vet att det är annat som spelar inte på att det är så rent teoretisk men det känns så för mej och det spelar inte någon roll vad någon säjer för så känns det för mej för de valde att flytta mitt och ta de andra före! Jag har lärt mej att i ett kösystem så är det så att när man låter någon gå före så är det viktigare eller så är det mer bråttom alltså är inte jag så viktig eller så tänker de att eftersom jag snart har klarat ( när rättegången är har jag klarat mer än det) tre år så klarar hon lite till, men det känns att jag kommer inte att göra det!

Om alla ska vara lika inför lagen när de döms så tycker jag att det ska gälla även när man ska vara målsägande, vittne eller vad du än är men så är det inte idag och jag tycker det är skrämmande. Många gånger läser jag i tidningen och tänker att Oj vilken tur eller otur den personen har för jag inser att det skiljer sej så mycket mot ett annat fall och ändå så är detaljerna sååååååå lika! Kanske är det dags för Svensk lag och rättsväsende att leva upp till att alla är lika inför lagen för jag känner efter mitt besked att det inte är så för jag känner det precis som att de skiter i hur jag mår eller känner det för jag har klarat det så länge så det är klart jag klarar det lite till men det finns inga garantier! Det är människor som är "insatsen"  när man kommer till rättssysstemet kanske är det just det man glömmer när man tänker på värdet när man sitter där och ska döma..............................................
...........

  KRAMAR    

 Jag är nog många gånger för optimistisk i mitt tänkande inser jag för större tidsoptimist än mej det kan det inte finnas för jag tror att jag ska hinna med hur många saker som helst på en kvart! Jag var även optimist när jag hamnade på skyddat boende för jag trodde att där skulle jag bo max i en vecka sedan var allt löst - jag bodde där i 4.5 månad och ändå var inte allt löst när jag flyttade därifrån men det var så pass löst att jag kunde flytta och börja starta mitt och barnens liv! När detta startade så kom jag till olika situationer där jag insåg att jag reagerade inte alls som jag trodde att jag skulle göra! Antingen så litade jag inte på människorna som jag mötte eller så litade jag inte på mej själv och mina egna känslor och reaktioner i de olika situationerna! Min tanke var hela tiden att nästa gång som jag befinner mej i en liknande situation eller en annan situation som påminner om denna så kommer jag att reagera annorlund, jag kommer att reagera, känna och tänka som jag gjorde tidigare! När jag väl kom till den situationen så insåg jag att jag inte gjorde det för jag litade inte mer på de andra eller mej själv då heller men samma tanke dök upp igen att nästa gång DÅ skulle det se annorlunda ut!

Varje gång så tänker jag att det kommer att bli annorlunda, jag kommer att kunna lita mer och mer på andra, jag kommer att ta åt mej mindre av det negativa som andra säjer och allt det andra men det händer inte. Jag fortsätter att inte våga släppa människor för nära mej även fastän jag litar på dem, jag fortsätter att inte sätta mej i situationer där jag inte är beroende av andra och framförallt så fäster jag mej inte för mycket i andra för jag vet inte när de försvinner för jag är så van att alla som jag tycker om och som jag behöver i mitt liv de försvinner för de skrämde den jag levde ihop med bort! Alla försvann när jag behövde dem som mest och det kändes som ett svek därför är jag rädd att alla ska svika mej när jag behöver dem som mest för det är ju det som jag är van med! 

Det känns som att om någon kommer mej för nära och jag känner att jag kan bli "beroende" av den personen så skjuter jag bort den personen för jag är så van att bli sårad och nertryckt av dem som kommer mej nära så istället för att ta den risken så stänger jag av och flyttar dem en bit! 

Jag trodde i min naiva värld att detta skulle förändras, att när jag såg att inte alla människor är såna så skulle jag våga men just nu känns det bara som att det är så som ordspråket säjer att "bränt barn skyr elden" för man vet hur ont det gör! Alla människor har blivit svikna och lurade det inser jag men jag blev det gång på gång och vissa gånger flera gånger per dag. Det känns ibland som att jag är ett ljus som blivit bärnd i båda sidor så att stearinet har smält och försvunnit och nu när har börjat kommit nytt stearin på veken så är jag livrädd att det ska hända något så att det skyddande lagret försvinner igen! Att jag ska stå där blottad igen så att den minsta lilla kommentaren, sveket eller ordet ska skada mej igen för att "stearinet" åter igen bränts bort! 

Samtidigt så vill jag inte tro att det är så för jag vill tro att jag kan få tillbaka tron på människor, jag vill tro att jag kan få tillbaka tron på mej själv! För samtidigt som jag inte litar på andra så litar jag inte heller på mej själv! Jag är livrädd att jag ska bli den som jag en gång var i den relationen som jag befann mej i som bara sa ja och amen till allt bara för att slippa bestraffning! Även om jag vet att jag inte skulle få bestraffning av dem människor som jag har relationer till idag så är jag livrädd att om jag släppte dem ett steg närmare att jag blir den som går emot mej själv för att vara andra till lags, att jag återigen inte lyssnar på mej själv utan gör det som andra förväntar sej att jag ska göra eller det jag tror att andra förväntar sej att jag ska göra! 

Ibland så önskar jag att jag bara kunde koppla bort min hjärna, att jag inte tänkte så mycket utan bara litade på det som mitt hjärta sa att jag skulle göra för det känns som att det är det som har det rätta svaret! Min hjärna minns hur ont det gjorde att "bli bränd av elden" och det minns hjärtat med men samtidigt så känner hjärtat alla de känslorna som finns i livet, relationer och mot alla människor som finns runt mej och i mitt liv och om jag bara vågade lita mer på dem så vet jag att det brända barnet skulle våga närma sej elden och våga lita mer på vad som är rätt utan att måla upp alla faror på vad som kan hända för om jag inte vågar chansa så kommer aldrig motsatsen att bevisas -  att det finns faktiskt människor som finns för att stötta och som accepterar mej för den jag är! Det finns människor som står med en öppen famn för att ge mej en kram och låta mej känna trygghet inte för att slå eller knuffa mej! Det finns människor som vill mitt bästa istället för att trycka ner mej men för att jag ska kunna få den erfarenheten och inse det måste jag våga närma mej "elden" och lita på mina känslor! Jag måste våga utmana ordspråket att "Bränt barn skyr elden" och lägga till "men bara tills den har fått ny erfarenhet som visar att man inte alltid behöver bränna sej på den!

   KRAMAR   

Ibland så känner jag det bara det som att det känns som att det inte finns något slut på något! Det händer en sak och så känns det som att det tar den lilla energin som finns kvar och jag känner att det går inte, jag orkar inte mer. Och så dagen efter så kommer nästa olycka och egentligen så borde jag ha lärt mej vid detta laget att det är så tycker jag men på något sätt så finns fortfarande hoppet att det inte ska vara så denna gången men ändå så är det så varje gång! Och så var det även denna gången för mycket riktigt så kom det ett brev med posten dagen efter att episoden med barnen och paniken hade varit som var en chock för mej och sparkade undan fötterna på mej!

Barnen sov dåligt och oroligt och vaknade flera gånger den natten så på morgonen behövde jag bara titta på dem för att inse att de skulle inte klara av en dag på dagis. Jag frågade dem hur de kände det och när Skruttan tittade på mej och sa att jag orkar inte men vi måste för det är dagis dag så kände jag bara att idag finns det inga måsten! När jag ringde till dagis så fick jag förklaring till vad det var som hade löst ut reaktionen - något som är så vanligt för andra barn men så skrämmande för mina nämligen att leva en vecka med mamma och en med pappa! Det gör att man ser hur annorlunda vårat liv är mot andras och hur lite det behövs för att det ska skrämma upp och minnen ska väckas! Jag kände att jag hade tagit rätt beslut för hela dagen var bara jobbig för alla och fylld av reaktioner och tankar.

Som om inte det var nog så kom ett brev med posten med ett besked som jag inte ville ha och det kändes som om benen bara sparkades undan på mej. På något sätt så hade jag förstått att det inte skulle vara ett positivt besked som jag skulle få men som vanligt är hoppet det sista som lämnar mej och jag hade hoppats! Det är sant som det är sagt "En olycka kommer sällan ensam" men jag börjar bli van och någon gång måste det vända även för mej......................... Jag kände bara att jag var tvungen att få miljöombyte så vi bestämde att vi skulle åka till mormor och hämta lite grejer! Jag satte på mej min "rustning" den som gör att jag känner mej falsk och som inte visar det kaos som jag känner på insidan utan som visar den starka personen som är glad och som jag gör att jag inte behöver visa hur jag egentligen mår!

Den rustningen höll inte igår! Det räckte med att mamma frågade hur jag mådde så sprack den och tårarna kom och sedan gick de inte att stoppa! Jag kan inte minnas när jag grät hos mina föräldrar sist! De har kunnat få mej att gråta på telefonen när allt bara har varit kaos och jag har känt att jag orkar inte mer men inte när jag har varit på samma ställe! Nu gick de inte att hålla tillbaka längre! Jag kände att jag kunde inte bära rustningen längre för det var för många sprickor i den och det var för mycket kaos på insidan och allt bara vällde ur mej!

Det känns ibland som att jag är den falskaste människan som finns för jag visar en person utåt som är glad och pigg men inom mej så är det bara ett enda kaos av känslor! Det är fullt med känslor där inne som jag inte kan sätta ord på och som jag inte kan beskriva med ord för de bara finns där! De finns där och de ställer till ett kaos precis som att någon snurrar runt dem med en elvisp, de går inte att greppa för de far bara runt, Sedan finns det de känslorna som påverkar mej som att jag är livrädd för att tex sitta i rätten och behöva möta honom igen, jag är livrädd att förlora vårdnaden och massor av andra saker, Jag känner sorg över alla skadorna som jag har fått och över allt jag har förlorat, över allt jag har fått lämnat, jag känner tomhet över de få men nära vänner som jag fick lämna kvar! De här känslorna visar jag aldrig! Varför jag inte gör det vet jag - det är för att då blir jag sårbar och den situationen vill jag inte vara i igen för det var då jag blev bränd och utnyttjad! Jag inser samtidigt att jag inte tillåter mej själv heller helt ut att känna de här käsnlorna för att det gör att jag blir svag! Så länge jag försöker att hålla dem undan så länge vet jag att jag orkar stå på benen!

Igår när mamma frågade hur jag egentligen mådde, eller när jag insåg att jag inte längre kunde dölja hur jag ser ut med kläder efter alla kilon som jag gått ner så inser jag på ett helt annat sätt att det är närmare och närmare den gränsen när kroppen inte kommer att orka kämpa vidare! Det är inte bara en utan flera läkare som sagt att egentligen skulle inte kroppen orka men den gör det för att den går på envishet men frågan är hur länge går den på det och hur länge orkar man gå på den?!?!?! 

Jag har kämpat så länge och jag tänker inte ge upp! Jag har hållt mej till sanningen i förhör och jag har varit sann mot mina barn men jag inser att jag är inte sann mot mej själv när jag sätter på mej en rustning för att klara av livet! Samtidigt så vet jag att utan den så skulle jag inte orka för jag skulle inte orka med frågorna hur det egentligen är för jag kan inte och jag vill inte berätta för alla hur det är för jag vill inte ha medlidande och jag vill bli behandlad som en i mängden! En sak vet jag iallafall och det är att när man rasar ihop så är man inte större än att man behöver en trygghet som man kan gå till, någon som man litar på och där man känner sej trygg vare sej man är stor eller liten och för mina barns skull så måste jag klara av att hålla ihop och fortsätta att kämpa trots att inte olyckorna kommer en och en! Och jag måste vinna för att visa dem att det inte är alla barn som är tvingade att leva med mamma och pappa, bara om de har en mamma och en pappa som ser till deras bästa inte som är ute efter att trycka ner dem och skada dem! 

Jag är ingen robot utan en människa och jag vet att tårar är inte att man är svg utan det är ett tecken på att man varit stark för länge! Och det är en sak som jag måste acceptera även när det gäller mej! Ingen är mer än människa och det är inte jag heller och det är dags att inse att jag måste vara stark och vunnit mina kamper innan jag kan hjälpa andra! 

KRAMAR   

Idag hade jag möte med mitt "team" och denna gången var det min arbetsterapeut och min psykolog som jag skulle träffa för att det var de som hade den största kompetensen inom de områden som jag kände sist att jag behövde hjälpen med just nu! Jag tycker inte om att vara i positionen att vara där att det är jag som behöver hjälp men på något sätt så är det bara att gilla läget och de har blivit en del av mitt liv eftersom de är just mitt team och jag känner dem så väl eftersom vi i princip har kontakt varje vecka och ibland mer än det så det känns som att jag inte kan dölja så mycket för dem! De ser mer än det jag säjer med ord ~ de ser bakom min "rustning". Idag var min psykolog som även är min kordinator med för att vi skulle försöka hitta mina "nycklar" till att reda upp i kaoset när jag känner att det bara blir ett enda kaos i mej av känslor men jag inte vet vad det är jag känner och jag inte vet vad det är jag känner för det är bara för mycket! Det tar för mycket energi, jag kan inte sortera och jag kan inte fokusera och framför allt så känner jag att jag i dessa situationer fokuserar på fel saker. Samtidigt gör min skada många gånger att jag inte till slut minns vad det är som var den utlösande faktorn till reaktionen och det gör att frustrationen är ett faktum! Det positiva var att min psykolog inte var det minsta orolig eller fundersam över detta utan tog det med ro och att det inte var det första fallet som hon hade med detta! Nu ska jag registrera mina tankar och hur jag känner det och tillsammans ska vi försöka komma fram till vad det är för känsla jag känner eftersom jag inte kan sätta ord på det själv men framför allt vad jag ska göra för att bli av med den och bara det känns som en så enorm lättnad! Det är någon som ser en lösning inte bara det kaoset som jag ser på detta! Kan hon se det så litar jag på att det finns en lösning och bara det ger en lättnad!                                                                                                                                                                                                                     Sen kom reaktionen! Jag insåg att en registrering av mina tankar skulle inte innebära att jag skrev att jag tittar på blomman som står i förnstret och känner att jag känner ett lugn! Någon ska se de tankar som jag tänker och se hur jag reagerar på dem och veta att det är jag som tänker dem! De tankar som jag ibland inte ens vågar erkänna för mej själv att jag tänker! Som att det bara jag insåg det kom en bubbla ovanför mitt huvud så tittar hon på mej och säjer: Du får och ska skriva ner de "förbjudna" tankarna, de som du tycker att du inte har rätt att tänka och jag vet och du vet innerst inne att du har rätt att tänka dem för det är de som ger dej något att jobba med och det är dem som gör att jag kan hjälpa dej att komma vidate!" Och jag vet ju att det är så det är men samtidigt så är det så skrämmande att någon ska kunna förknippa dem med mej, någon som känner mej och som vet vem jag är och som vet hur jag fungerar men jag inser att jag måste ju göra det och att det kommer att hjälpa mej! Jag vet att jag kommer att göra det jag måste bara hitta modet! Tanken fanns och den har snurrat många, många varv idag men för varje varv som den har snurrat så har jag kommit till fler insikter!

                                                                                                                                          För många, många år sedan när jag läste akutsjukvård och vi läste om detta att komma till olycksplatser så pratade vi om detta att rädda personer som höll på att drunkna! Jag minns en kille som gick i min klass som jag pratade massor med och han sa en sak som kom till mej idag! "När man ska rädda en som druknar måste man ha modet att sjunka med den till botten för först där får man kraften att skjuta ifrån så att man kommer upp till ytan snabbt igen" Jag fäste inte så mycket vikt vid detta då men ju mer jag tänker på detta idag dessto mer inser jag hur klokt det var! Det är inte så farligt som jag trott att komma ner till botten för jag kommer inte längre ner, det tar stopp där! Jag kan ta ett avstamp där och jag kan skjuta mej själv upp mot ytan igen bara jag har modet att göra det och för en gångs skull så inser jag att det är just det jag har ~ för jag har inget att förlora! Jag har bara allt att vinna!

                                                                                                                                          När hon läser mina tankar som jag knappt vågar erkänna för mej själv att jag tänker så kan hon tänka att jag är knäpp! Ja men vad spelar det för roll ~ hon vet vad jag har gått igenom och hon står bakom mej! Jag kan inte sätta ord på känslan, jag vet bara att jag känner igen den och att jag inte mår bra av dem! Jag vet inte hur jag ska få ur mej dem för jag har inte hittat sättet för det än och nu har jag fått möjligheten att få hjälp med det ~ vad har jag att förlora!?! Att jag visar att jag är sårbar för att jag har känslor och att dessa känslor alltid tidigare varit förknippade under de senare åren med bestraffningar fysiskt och psykist men jag vet i min hjärna att det blir de inte denna gången men kroppen är livrädd. Varför kan jag inte se det som att jag nu får en möjlighet att visa kroppen att den inte kommer att bli bestraffad.....................

                                                                                                                                          Är det så som min terapeut och även barnens terapeut sa att de kroppsliga minnena alltid finns där! De bleknar med tiden men de försvinner aldrig? För en gångs skull ska jag låta förnuftet vinna och hur rädd jag än är ska jag göra den här registreringen över mina känslor och tankar, jag ska hitta modet att låta någon som står mej nära och som verkligen känner mej få läsa det för det har jag inte vågat hittills och jag vet att när jag har klarat det har jag vunnit en vinst för jag har vunnit över mej själv, jag har vänt min sårbarhet till en styrka och jag har vågat visa mej sårbar inför någon som inteutnytjar den utan vårdar den och hälper mej istället för att använde den emot mej och trycka ner mej med den och förgöra mej!

                                                                                                                                          Jag ska våga och jag ska vinna! Och min vinst kommer att vara att jag kommit en liten bit till på vägen till att hitta mej själv igen!

  KRAMAR                                                                                                                                       

En tanke som har snurrat i mitt huvud i flera dagar sen jag pratade med min advokat sist och vi började prata om tiden när någon gång i framtiden OM allt någon gång blir klart, vilket vi hoppas och tror och vad jag skulle fylla mitt liv med då är vem är jag!?!?! Jag är närmare 40 än 30 och egentligen borde man veta det då men jag inser att jag vet inte det ~ jag behöver läta känna mej själv utan alla de "roller" som jag har i livet!

Jag vet vem jag är när vi kommer till rättssammanhang för där är jag den bestämda som inte viker en tum! Jag är den personen som kom in på min advokats kontor 14 dagar efter att den sista misshandeln hade hänt och berättade precis hur jag ville ha det med barnen och vad jag tyckte och tänkte och på det har jag inte vikt en millimeter. Barnen  ska inte tillbaka till helvetet och jag kan gå genom eld och vatten för att det ska bli så och jag har förstått idag att det inte är vanligt att man som mamma håller samma linje hela vägen. Jag bestämde mej redan från början att det var den linjen jag skulle köra och jag skulle inte ljuga eller manipulera och det har jag inte heller gjort och jag är stolt över att inte ha gjort det och att jag inte kommer att göra det och här har jag en så tydlig roll! Min advokat vet vart han har mej till 110% för det jag sa där för år sedan är det som gäller fortfarande både rörande misshandlar men även barnen! Här vet jag vem jag är som målsägande!

Jag vet vem jag är som mamma! Jag är den som är rättvis, som låter barnen ta ansvar men som samtidigt låter dem vara barn. Jag låter dem göra misstag men jag finns till hands för att visa dem hur man gör det rätt och jag finns där för att trösta, för att visa dem vad som är rätt och fel och jag hoppas att de en dag kan ha mej som en förebild! Jag gör fel men jag är inte mer än en människa. Jag kan skratta mej barnen men jag önskar att jag kunde visa min svaga sida mer för barnen. Jag har svårt att låta dem ta motgångar men det är för att jag tycker att de har fått mer än nog av dem redan i sitt korta liv. Jag skulle ge vad som helst för att de skulle slippa lida mer och jag skulle ge vad som helst för att kunna ge dem beskedet att de aldrig mer ska behöva träffa den personen som de är mest rädd för i hela världen! Jag har en tydlig mamma-roll som jag har funnit mej i och hittat min plats i vardagen med städ och tvätt och matlagning och allt annat som hör till att vara mamma! Jag önskar att jag kunde dela mej, att jag hann med mer än vad jag hinner men jag har insett att jag kommer inte att hinna det hur mycket jag än försöker och jag har accepterat att så länge barnen är nöjda så är jag nöjd! Det känns på något sätt som att det är jag och barnen mot världen för vi har gått igenom så mycket och kommit så nära varann! 

Jag vet vem jag är som dotter, som syster, som vän och som dagis mamma och som alla andra roller som man har i livet och det känns som att jag vet det, har accepterat dem och är accepterad för dem av de människor som jag har runt mej så egentligen skulle jag vara nöjd! När jag skulle ha mitt första barn som aldrig föddes så läste jag massor med böcker om hur man skulle kunna bli mamma utan att tappa bort sej själv som person! Jag insåg inte då att jag redan var borttappad, att jag inte fanns som person längre utan att normaliseringsprocessen redan hade gått långt och att jag var en skapelsen av hur han ville att jag skulle vara! När jag kom från helvetet visste jag inte vad jag tyckte om att göra, äta eller något! Jag trodde att jag visste det men innerst inne så visste jag att det var vad han ville att jag skulle tycka! Jag började att bygga upp mej själv igen och jag har kommit jättelångt i det och idag vet jag vad jag tycker om, jag vet vad jag tycker och tänker och jag står för det men jag inser att jag känner inte mej själv! Det låter som att jag är schizofren det inser jag men det är jag inte men det har inte funnits utrymme i mitt liv att bara vara jag för de andra rollerna har tagit för stor del av tiden och krävt för mycket så det har inte funnits kraft och tid att vara just bara jag! 

Barnen har tagit sin plats, och det är rätt för det ska de göra för de ger så mycket och de har inte bett om att bli födda och inte att situationen som de föddes till skulle vara denna. Jag blev själv med tre små, det är inte bara att tänka på att det ska finnas plats för mej när jag har dem på heltid. Någonstans finns iallafall sorgen ~ vart finns "jag", personen bakom alla dessa rollerna och vem är den personen?!?! Den personen som inte behöver tänka på hur allt den säjer eller gör kan slå tillbaka i en vårdnadsprocess eller i brottsmålet! Tycker den personen om att göra de saker som den en gång i tiden tyckte om att göra för det har ju gått så många år så jag knappt minns hur det var! Hur känns det att bara vara "jag"

Jag vet att när man skaffar barn så blir man förälder för resten av sitt liv i resten av sitt liv det är inget man väljer när man vill vara och när man inte vill vara utan det är ett ansvar men det är inte alla som är det ensam 24 timmar per dygn 365 dagar per år! Det är inte alla personer som är offer och målsägande utöver det och samtidigt ska bygga upp sej själv och framför allt ska lära känna och hitta sej själv mitt i allt detta!

Det är bara att konstatera att på ett sätt så vet jag vem jag är men samtidigt så kan jag bara säja: Hej här är jag ~ vem är jag?!?!

  KRAMAR