Ibland så känner jag att jag vill inte "skrika" mer för att myndigheter ska förstå vad det är som fattas för jag har gjort det i år och det har fortfarande inte hänt något och nu står jag här igen utan skyddsnät och det gör mej så frustrerad så det finns inte! Det känns som att det behövs så lite för att det ska bli kaos! Och på ett sätt så känner jag att jag inte orkar skrika en gång till för att myndigheterna ska få upp ögonen och ändå så vet jag att jag måste göra det för att de som blir lidande om jag inte gör det är barnen så det är bara att bita ihop, samla luft i lungorna och samla energi för ytterligare en fajt!

Den dagen som jag ansökte om ensamvårdnad utan umgänge så trodde jag att samhäller var medveten om att det fanns föräldrar som kom ut till dem med barn som inte hade två släkter bakom sej och hade fullt med vänner åt höger och vänster som kunde hjälpe dem men dagen när jag kom ut i sämhället som just ensamstående mamma med ensamvårdnad så insåg jag helt krast att så är det inte. Socialen förväntar sej att man ska kunna bygga upp en säkerhet med skyddade personuppgifter och genom detta kunna skydda barnen och att de ska finnas med i bakgrunden. Det kändes okej till en början men när man sedan ser hålen och de säjer att de ska titta på det och sedan så händer inget och det slutar att man löser det "privat" då märker man att det inte finns med i deras planering att man ska befinna sej i min situation!

Att vara ensam med tre barn kan jag säja innebär rätt ofta att man skulle behöva klona sej men eftersom det inte är möjligt så har mamma och pappa fått vara en lösning! När man inser att den lösningen inte är vattentät av orsaker som jag inte tänker gå in på och att det också kommer att komma rätt snart i tiden så känner jag bara Nä jag ger upp! Jag orkar inte ta ytterligare en diskussion med socialen om detta!

För dem så verkar det som att jag är den första som inte har en farmor, farfar, en hord av mostrar, morbröder,  fastrar och farbröder som kan hjälpa mej de gånger som jag inte kan klona mej för att hämta eller att lämna på dagis. I mitt liv finns det egentligen inte plats för att jag ska bli sjuk, det finns inte utrymme för att jag ska få en så vanlig sjuka som magsjuka så jag få peppar peppar ta i trå vara glad att jag bara drabbats av det en gång och att mamma och pappa var frisk den gången. Jag får vara glad att mamma och pappa var hemma den gången som jag hamnade på sjukhus och fick åka iväg med ambulans för annars hade mina barn varit kvar på dagis när de stängde! Och detta är ingen annan än jag som har insett! Jag känner att det är så frustrerande att det bara tas förgivet att det ska finnas en släkt eller vänner som ska kunna ställa upp men det är ju gratis och det slipper de betala för så det är väll därför de inte tänker längre!

Vilka är det som blir drabbade den dagen om det händer mej något så att jag inte kan komma och hämta på dagis och mina föräldrar inte kan? Det är bara en tidsfråga innan vi är i den sitsen och vad gör man då? Mina barn är traumatiserade av det som de har gått igenom och det är inte det lättaste att ta med andra barn till en okänd plats och att de där ska sova och vara och man inte vet vad mamma/ pappa är som är deras trygghet! För mina barn vore det ännu värre för det skulle vara miljoner tankar som skulle dyka upp i deras huvuden och miljoner med känslor och oro som skulle komma upp men det känns som att det har man inte med i planeringen och återigen är det jag som ska skrapa ihop energin och rösten till att göra myndigheterna uppmärksam på att det är så här situationen ser ut! Varför kan det inte vara något som går på automatik i detta landet och varför kan inte myndigheter tänka lite längre än näsan räcker för det skulle göra det hela så mycket lättare att vara ensam då!

PUSS    till dej från Lilla mej    

Idag har jag tagit en sån där dag när alla "jag ska........" "jag måste................" eller "jag borde..............." har fått legat på hyllan och jag har varit med barnen i lekparken och bara varit. Det fick vara deras önskan som styrde när de ville åka så åkte vi (om man bortser från att jag inte kom in i garaget för att låset hade frysit igen) och det var de som hade bestämt när de hade lekt klart inte klockan. Det är skönt att ta en sådan dag men det är inte lätt när man är själv med dem jämt för det finns mer saker att göra än man hinner med så det känns som om man oftast prioriterar dem och att de ska leka fort ~tyvärr! Efteråt var deras önskan att vi skulle äta på restaurang så det var bara att "lyda order" och då försvann ett måste eftersom jag slapp disken!

Det är när man efter en sån här dag får de där enorma kramarna och de tar i med sina armar så det känns som om nacken ska gå av och man hör orden : Mamma! Jag älskar dej och du är den bästaste mamman som man kan ha i hela vida världen!" som man känner att man får energipåfyllningen för de dagar som man känner att det är bäcksvart och allt känns som om det går emot en. När man får det tre gånger så får man även en reserv som man kan spara så man klarar några av de kamper som man möter i mitt liv och jag känner att hade jag inte haft dessa tre små   i mitt liv så tror jag att jag hade gett upp för länge sedan för utan den kärlek och värme som de ger så hade jag inte orkat kämpa. Mycket av kraften som jag känner att jag har kommer från dem och jag känner att de förtjänar ett bättre liv och de förtjänar upprättelse men även att jag ser att min kamp fram till rättegång och fällande dom kan hjälpa dem att slippa återvända till Helvetet!

När vi väl kom hem efter flera timmar så kändes allt så avkopplat fram tills att jag ser att det är som att dra ner en rullgardin på Skruttan! Jag tittar på henne och jag förstår verkligen inte någonting vad det är som har hänt för det var en sprallig dotter som klev in genom dörren och tog av sej kläderna och satte sej i soffan och slog på TV:n för att titta på film och ha lördasgmys till detta. De andra fortsätter precis som vanligt och har inte påverkats av att Skruttan inte är med på samma nivå som dem. Jag sätter mej bredvid henne och hon kurar ihop sej i mitt knä och jag känner på en gång att detta är inte min stora tjej utan den lilla och rädda och när jag tittar på henne så förstår jag att det är något som kommit i hennes minne! Jag tar med henne ut i köket och när vi kommer ut dit och sätter oss och jag frågar henne vad det är så säjer hon till mej bara : Mamma! Jag vill aldrig mer till pappa för han lovade mej massor av gånger att han skulle ta med oss till en lekpark men han gjorde det aldrig! 

Sen kommer tårarna! De rinner nerför hennes kinder och jag som levt med henne vet hur det känns med alla de tomma löftena som vi fick dagligen om en det ena än det andra. Alla tomma ord och vi vet hur mycket det sårar och det enda jag kan säja till henne det är att jag vet hur det känns för jag kan inte ljuga. Jag önskar att jag kunde berätta massor för henne men jag kan inte det än för eftersom vårdnaden inte är klar så får jag inte berätta saker som har hänt så hon säjer att jag har berättat för då har jag påverkat barnen och ändå så vet jag att en del saker skulle kunna göra det lättare för henne! Det är en sån kluvenhet men samtidigt vet jag att det drabbar dem värre att det kommer i en utredning att jag påverkat dem att de inte vill återvända än att jag inte lindrar idag. Vi pratade lite fram och tillbaka och jag fick svara så gott jag kan men jag är så less på att försöka förklara ett beteende som jag inte förstår själv för jag förstår inte varför man slår och skadar dem man lever tillsammans med, jag förstår inte varför man skadar dem psykist eller varför man ger löften man inte håller. Och det är inte lätt att förstå eller att förklara det man inte står för själv! Till slut så tittar hon mej i ögonen och säjer bara : "Mamma han gjorde mej illa här" och så pekar hon där hjärtat sitter och jag kände hur det skar i mitt hjärta! I den stunden hade jag bara velat sudda ut alla minnen som finns i hennes och de andras barnens liv! Jag skulle ha kunnat ge alla pengar och mitt liv om jag hade vetat att de slapp bära med sej allt detta för resten av sitt liv men jag vet att det inte är möjligt hur gärna jag än vill det enda jag kan göra är att finnas och det känns som om det inte räcker till!

När alla barnen hade somnat efter en myskväll så började tårarna att rinna på kinderna för det känns ibland så hopplöst! Jag vaknar på morgonen och det känns som om jag har en styrka som kan flytta berg och det känns verkligen som att jag kommit mil i mitt liv sen rättegången! Sen behövs det bara att jag ser att barnen mår dåligt över ett minne eller en påminnelse om det som varit bakåt i tiden och så känner jag mej så maktlös. När det händer mej så känns det bara jobbigt men när det är de som mår dåligt så kommer det så mycket mer känslor med! Jag förstår mer och mer under vägens gång hur min första socialarbetare kunde säja att jag var som en Lejonmamma när det handlade om mina barn för när det gäller dem så tummar jag inte på nåt för "hellre tar jag kulan själv än att de får den" och det är så hemskt att se dem påminnas av vardagen!

Jag önskar att jag en dag kunde få känna mej som den starka människan från morgonen till kvällen och att det fanns en dag som vi alla slapp bli påmind om det som varit och kanske kommer den dagen att komma det vet vi inte! Jag vet iallafall att jag skulle kunna göra allt för att mina barn skulle slippa ha de minnen som de har samtidigt som de har gjort dem till de personer de är idag ~ världens goaste   som har sina monsterdagar men jag vet att jag aldrig kommer att sluta kämpa för kramarna med energi kommer aldrig att ta slut och den dagen jag slutar kämpa för att mina barn ska vara trygga och kunna känna sej trygga den dagen finns jag inte och den dagen om inte allt är klart finns det andra som tar vid där jag slutar och det är en trygghet att veta om något händer mej!

PUSS    till dej från Lilla mej     

Ibland kan jag bara känna att jag känner beundran för de personer som vågar släppa in oss i sina liv eller som vågar bli min vän för när man startar en relation med mej är det inte en vanlig relation man får. Att jag inte är som alla andra från början och inte kommer att bli det är en sak som följer med på köpet och så har det alltid varit men det är så mycket som man inte tänker på som kommer med den relationen. 

När jag startade mitt liv "efter flykten" så valde jag att inte ha vänner för det var för krångligt för jag visste inte hur jag skulle förklara för dem hur mitt liv såg ut, hur jag skulle förklara att vi finns men åndå inte och massor av andra saker som kommer med genom den situationen som vi lever i. Efter ett tag så upptäcker man att det går inte och man kommer till denna fasen att man testar människor ~vilka kan man lita på och vilka kan man inte lita på! Hur mycket ska man säja och hur mycket ska man inte säja men ändå kunna känns sej trygg. Resan innan man kommer till ett stadie där man kan känna sej bekväm med någon är lång och de vänner som man har som känner en är få men de är en enormt nära. De vänner som jag har vet allt om mej i princip och jag vet att jag kan inte dölja för dem hur jag egentligen mår för de läser mellan raderna och de ser det ingen annan ser och det är få förunnat att ha såna vänner!

Samtidigt känner jag att jag värnar om dem mer än jag någonsin gjort om mina vänner tidigare för jag vet hur det är att leva utan dem ~ för jag har gjort det! Samtidigt så beundrar jag dem som vågar bli vän med mej för jag är inte den lättaste att vara vän med. Jag har de dagar när minnena bara väller in och som jag känner att jag klarar inte ens att människor pratar mer än de måste med mej och det måste man kunna ta. Jag har de dagar när det är minsta lilla sak som blir fel som kan få mej att bli som en tickande bomb och sedan har jag de här dagarna som jag bara är de dagarna som jag är just jag. Ja jag vet att alla människor har olika dagar och jag hade alla dessa dagar tidigare med men jag har dem mer markant nu och de känns mer och jag kan styra dem mindre.

Samtidigt känns det som att den som är vän med mej får ju oxå en del av faran genom att den umgås med oss och den syns tillsammans med oss, den har information. Jag kan fortfarande minnas när mina goa vän som är mej nära berättade att hon drömt att Äcklet hade hittat henne och visste att vi var vänner och hade tvingat henne att visa vart vi fanns. Hon hade drömt att hon hann rädda barnen men inte mej och min tanke är Ska man behöva drömma såna drömmar för att man är vän med mej?!?!?! Om jag skulle flytta ihop med någon så måste den personen med söka skyddade personupgifter bara för att den lever tillsammans med oss! Är det verkligen meningen att det är så många som ska drabbas för att en person valt att göra en sak!

Att ha ett liv i en bubbla men ändå leva i samhället är inte lätt men det är inte lätt att ha fungerande vänskap och relationer heller när det inte är något som är "normalt" men samtidigt vem har sagt att livet ska vara lätt..............................................
........................................ 

Alla ni som finns för mej och är mina vänner och stöttar mej när jag behöver er! Ni ska veta att jag känner beundran för er och TACK för att ni finns! 

PUSS    till dej från Lilla mej   

Idag har jag verkligen varit arg, känt mej frustrerad och jag vet inte allt och ja jag skulle kunna fylla hela denna sidan med känslor för det jag kände idag när jag hämtade posten men jag ska förklara det med en liknelse istället! Det känns ibland som att mitt liv är en sjö och när det är lugnt och vattnet har börjat bli spegelblankt så kommer en påminnelse från Helvetet som en kork från botten upp till vattenytan och förstör den blanka ytan med ett "plopp" och ringarna brer åter ut sej och detta händer gång på gång på gång och det känns bara som kommer det någonsin att få ett slut!!??!!

Allt började idag när jag skulle börja rensa Litens byrå med kläder som inte har använts sen vi flyttade till nya hemmet och som legat i byrån som vi inte använder. När jag tog upp dem ur lådorna så luktade de lika som det luktade i Helvetet och jag var tillbaka och jag kände att minnena rullades upp framför ögonen som en film. Jag kunde se rummen och jag kunde känna den där speciella lukten och jag kunde framförallt känna den tryckande stämningen som alltid fanns där som att luften är tung, man kan inte andas och man kan inte röra sej utan att det är jobbigt och man kan inte känna sej trygg även om man är själv hemma för man vet inte när Djävulen dyker upp och man vet inte på vilket humör han är på och framförällt man vet inte vad han är beredd på att göra mot en. Hela min kropp blev som en fiolsträng och jag var tillbaka psykiskt av en lukt! Som tur var fanns  som kunde få mej att inse att jag var inte där!  

Idag när jag kommer till brevlådan så ligger där ett sånt vanligt brev som vi får och eftesom vi har skyddade uppgifter så får vi ju inte breven på vanligt sätt och jag tänker inte gå in på hur heller! Jag tar med mej det och öppnar det och får chock nummer ett när jag ser att det är skickat till adressen som är Helvetet och som jag inte bott på på år. Det var som att få en kall dusch! Jag vill inte se den adressen mer och jag vill absolut inte se den tillsammans med mitt namn som att jag är sär och absolut inte denna dag när jag redan en gång varit där psykisk! Paniken infann sej på en gång och tårarna bara sprutade! Jag darrade i hela kroppen samtidigt som hjärnan sa till mej att jag överreagerade det är inte så att du är där men kroppen lyssnade inte den levde sitt eget liv! När mina fingrar löd så pass så att jag fick upp kuvertet så inser jag att de ännu en gång beställt saker i mitt namn och att det som räddat mej från att inte fått betalningsanmärkning eller något sådant är att Posten gick med på att jag så länge som det kom post på min gamla adress skulle ha eftersändning till en annan adress men att när det inte kom mer så skulle de returnera detta till de som skickade ut det och detta hade hänt i detta fallert. De hade letat reda på hur jag kunde få det och listat ut hur man skickade posten till mej när jag har skyddade uppgifter vilket jag är tacksam för och på det sättet har jag fått det. Jag kokade i hel kroppen. Dels för att han efter det han redan gjort för att skada oss även har mage att göra detta men även för att det aldrig får ett slut!

Jag gjorde ett avslut med mitt förflutna när det var rättegång! Jag accepterar eller vad man ska kalla det för det har hänt och jag kan inte påverka det på något sätt men det har gjort mej till den jag är idag! Jag vill inte påminnas om det och jag vill inte att det ska påverka min vardag mer än det redan gör idag! Att jag inte kan jobba, att jag har kontakt med hjärnskadteam och att jag äter mediciner som jag inte gjort förr, mina problem i vardagen och allt annat som är konsekvenser av misshandeln och åren som varit räcker som påminnelser i vardagen än att det ska komma fler " korlar upp till vattenytan"! Allt jag vill är att jag ska få ha en lugn vardag där det inte kommer överraskningar som påminner om honom för han är inte värd att minnas han är inte värd de tankarna och jag vill inte behöva ringa och jag företad där han köpt eller tecknat avtal som jag ska behöva dra halva mit liv för att komma ur kravet att betala! 

Jag vill ha ett lugnt liv där jag själv väljer vilka "plopp och ringar" det är som ska komma på mitt livs vattenyta det ska inte styras av någon som styrt nog av mitt liv redan och ställt till nog i mitt liv och jag vill inte behöva ödsla mer ilska eller frustration på sånt här men det känns som om det kommer att komma fler "korkar" bara ytan hunnit bli blank igen men men den som lever får se 

PUSS    till dej från Lilla mej   

Ibland känns det som att den senaste delen av mitt liv har varit val mellan pest och kolera och jag trodde att de hade blivit slut eller att de iallafall skulle ta ett tag innan jag var tvungen att ta ett nytt men det visade sej att där trodde jag fel igen!

Jag hatar allt vad mediciner är och det känns som om jag många gånger går på knäna innan jag ens tar en vanlig Alvedon så innan jag kom till beslutet att jag skulle gå till läkaren för att få mediciner och hjälp med min kroniska migrän som kom med hjärnskadan och allt våld mot huvudet så hade jag haft många överläggningar med mej själv men jag insåg att det var en ohällbar situation! När jag kom till henne så var det som hon sa att hon visste att jag ville klara mej utan ytterligare tabletter men att vi nu hade tömt de möjligheter som fanns så det hon föreslog var en medicin som egentligen är mot epeöepsi men som har visat sej även effektiv mot migrän. När jag tvekade så tittade hon på mej och ställde frågan som jag förstod skulle komma: T vad finns det för annat alternativ?!? Du kan ju inte ha det så här!
Jag kunde inte annat än att hålla med för de dagar som den är värre så är jag beredd att hoppa framför tåget för att få ett slut på den och hade jag inte haft barnen så hade jag nog gjort det. Jag beslutade mej där och då att jag var beredd att prova den. Vi pratade om biverkningarna och den biverkningen som hon sa till mej var inte så farlig så det kändes att den kunde jag överleva. När jag kom till Apoteket så visade det sej att de var tvungen att beställa den så jag fick vänta några dagar!

När jag fick medicinen visade det sej att det fanns en hel del fler biverkningar än de som hon hade sagt men jag kände att eftersom hon inte hade nämnt dem så var de kanske inte så vanliga som det stod där. En av dessa som var väldigt vanliga var viktnedgång och eftersom jag redan gått ner innan rättegången så kände jag att jag inte var så intresserad av just den biverkningen men naturligtvis var det den som inträffade. Jag tappar vikt från dag till dag och nu har jag ätit den i drygt en vecka och jag äter som en häst och ändå så försvinner kilon och jag kände att det var dags att jag ringer och frågar henne.

Idag fick jag kontakt med henne och vi pratade om detta fram och tillbaka. Jag kan förstå hennes sätt att resonera varför hon inte berättade om dessa biverkningar för de drabbar inte alla men den hon nämnde drabbar mer än varannan men den fick jag naturligtvis inte. När jag sa att det känns som om det fortsätter så här så kommer jag snart att vara ett vandrande skelett på jordens yta, det är inte fara än men om det inte tar ett slut så kommer det att bli så och snart ska jag öka till dubbla dosen och då känns det som om jag kommer att tappa dubbelt så mycket ~ ja hur blir det då!

Här kommer valet mellan pest och koleran in igen för det är som hon säjer med denna medicinen kan jag ha ett liv för jag har fortfarande huvudvärken men detta är den första veckan som jag känt att den inte påverkar mej lika som den gjort tidigare de sista dagarna. Den finns där men jag kan göra saker på dagarna utan att jag har ett huvud som sprängs på kvällen. Jag kommer upp ur sängen på morgonen utan att huvudet känns som om det ska gå i tusen bitar och ändå så har barnen varit hemma från dagis och det har varit helger. Så det är ju en förbättring än tidigare så medicinen hjälper och den behövs men samtidigt kan jag ju inte bli skinn och ben. Och i den vevan så blir jag så frustrerad att det är en människa som genom en handling har fått mej att hamna i denna situationen och att ha denna ständiga migärn som jag inte haft tidigare. Jag har aldrig ens varit hemma från jobbet för huvudvärk och nu vet jag inte hur många saker jag fått bokat av för att jag inte klarat av dem för att migränen är för vidrig, hur många dagar jag gått raka vägen hem från dagis och lagt mej tills det varit dags att hämta dem igen och hur många planer som har fått ändras för att huvudet hållit på å sprängas.

Jag önskar att valen i mitt liv var lättare att välja än mellan pest och kolera ~ vore trevligt att för en gångs skull bara fundera över vilken sås som passade bäst till middagen eller vilken färg jag vill ha på gardinerna! Just nu är mitt val att ha en outhärdlig huvudvärk eller rasa i vikt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Kanske kommer sås och gardinvalen senare i livet ~ jag håller tummarna för det 

PUSS    till dej från Lilla mej     

Jag borde sova ~ jag vet för jag kommer att vara färdig när det är dags att gå upp med barnen men jag är alldeles för lycklog för att kunna sova och jag måste bara få skriva av mej! Jag har lovat mej själv så många gånger att jag ska hålla blicken stadigt framåt att jag inte ska blicka bakåt men jag år glad att jag blickade båkåt till nyårsaftonen 2010 nu och jag inser att jag är en lycklig Qvinna fastän jag är den Ensammalejonamamman och jag insåg hur långt jag har kommit på ett år och hur många människor jag har kring mej som ställer upp för mej och prinsessorna och som älskar oss för dem vi är inte de som de vill att vi ska vara! Jag är LYCKLIG från      och fastän det kommer att komma perioder som är tuffa och jobbiga så vet jag att jag kommer att klara av dem för jag är starkare än jag trott att jag varit! 

Under 2011 fick jag min diagnos Förvärvad hjärnskada och ja det är tufft att få den bland alla de andra diagnoserna som har kommit men samtidigt så kan jag se hur långt jag kommit med hjälpen på detta året som har gått och hur mycket mer hjälp jag har av det strukturer och hjälpmedel som vi har satt in i min och barnens vardag men framförallt att jag har accepterat att jag har hjärnskadan och det är en del av mej. Jag kan vara mer förlåtande mot mej själv att jag glmmer, att jag inte har samma struktur och att det inte är samma mönster och sammanhang som tidigare ~ jag är inte samma person men jag är fortfarande ett starkare jag än när jag kom från Helvetet!

Jag har under året som varit klarat av en rättegång som blev inställ men även rättegången som blev av. Jag har insett i och med dessa att jag har personer som stöttar mej fysiskt och psykiskt till 200% och som tror på mej och hur mycket det betyder det kan inte jag med ord förklara. Jag har en vän som trots att hon känner oss båda var beredd att vittna för att styrka min berättelse, jag har föräldrar som stöttar mej i vått och torrt och som vittnade trots att de fick veta när de befann sej där att de inte var tvungna så gjorde de det för att jag och änglarna skulle få det avslutet som vi behövde. Jag har de som satt där hela denna dagen och gav mej den psykiska kraft som jag så väl behövde! Jag har dem som fanns där med sina tankar och gav mej kraften den vägen och inte att förglömma jag har min advokat som trott och stöttat mej från dag ett och som varit ett sånt enormt stöd! Utan allt som hade hänt hade jag inte haft dessa personer och jag vill inte vara utan dem en endaste dag! Jag hade inte varit den jag är idag och jag är stolt över mej själv och vill inte vara någon annan!

Jag har börjat fått hjälp med huvudvärken under detta året och även om jag förlorar vikt med den nya medicinen så känner jag att jag ska ge den en chans för jag ser en chans att få ett liv utan att var och varannan dag gå hem från dagis och lägga mej för att mitt huvud tar huvudet håller på att knäcka mej! Jag börjar se de ljusa punkterna i livet och inte bara de mörkar ~ jag vågar se att det finns en framtid inte bara en dag idag och jag är så tacksam så det finns inte ord för detta!

Jag ser att jag har byggt upp så mycket under detta året som jag inte hade trott att jag skulle ha gjort om någon hade sagt det till mej förra nyåret! Jag har flyttat och bor nu på det stället som jag ville från början men som socialen som jag då hade kontakt med då sa att jag aldrig skulle klara av utan att ens kolla upp det ~ där bor jag nu och jag klarar det! Jag har vågat släppa in människor i mitt liv och det jag är mest stolt över är att jag har vågat lita på mej själv när det gäller de nya människorna i mitt liv ~ de som inte känns att de bygger upp mej utan bryter ner mej de har jag vågat ta bort hur jobbigt det än känns och det har jag aldrig tidigare vågat göra utan jag har tänkt på andra mer än mej själv. Nu vågar jag se att denna personen är inte bra för mej och därför ska jag inte ha den så nära - jag ska inte vara otrevlig men den ska inte vara närmare än jag tillåter och för varje gång jag vågar lyssna på mej själv så växer jag. Jag ser att min känsla är lätt för jag får mer kraft och energi från beslutet!

Idag kan jag se mej själv i spegeln, jag är inte nöjd med bilden av mej själv och kommer nog aldrig att vara heller men det är mej jag ser, det är inte resultatet av vad någon annan vill att jag ska vara utan det är JAG! Jag kan idag se när jag ser tillbaka se det som min terapeut skrev i intyget till rättegången att när jag kom till henne så visste jag inte vem jag var och att vi jobbat med att jag ska se vad som är rätt och fel när det gäller vad jag gör mot mej själv och jag inser att det är det som har varit problemet tidigare ~ Jag har inte tagit hänsyn till mej själv så varför skulle andra göra det! Varför skulle andra vara rädd om mej när jag inte var det själv? Varför skulle andra respektera att jag sa ett nej när jag inte respekterade mitt eget nej eller när min kropp skrek att den personen inte var bra för mej? Varför skulle andra lyssna på mej när jag inte lyssnade på mej själv? Jag har insett inatt och detta nyår att kanske är det inte så farligt att titta i backspegeln om man tittar på de sakerna som kan få en att komma vidare och som får en att våxa som person och får en att bli starkare! Kanske är det just det man behöver ~ att få jämföra sej själv med just sej själv för alla är vi unika och det är det som gör oss speciella så en sak är säker och det är att jag kommer att fortsätta att vara den jag är bäst på att vara MEJ SJÄLV och jag kommer inte att anpassa mej för att passa in i en mall för jag är den jag är och den kommer jag att fortsätta att vara!

Jag har insett detta nyår att man kommer längre om man tillåter sej att vara den man är och om man lyssnar mer på sej själv än andra! För första gången i mitt liv är jag inte rädd för mej själv för jag vet vad som är bäst för mej själv och jag kommer inte att gå i samma fällor igen! Jag vågar se tillbaka och jag vågar se hur långt jag kommit och framförallt jag vågar lyssna på mej själv och vågar lita på att det jag känner och tänker är rätt! Det är rätt för mej men inte för andra men det spelar ingen roll för det är mej det gäller!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

PUSS    till dej från Lilla mej    som kommit så mycket längre än jag själv vågat inse även om jag kommer att ha mina svackor men det är de som är LIVET   

Jag önskar att alla får ett gott nytt år och att det blir ett fridfullt år!

Mitt nyårs löfte det vet jag redan: Bara jag vet hur det blir med överklagandet och om mina händer fortfarande är bakbunden eller inte så ska jag kämpa för att inga kvinnor eller barn ska behöva utsättas för de tabbar som vi utsattes för gång på gång för efter Helvetet!

Jag önskar er alla läsare den bästaste nyårsaftonen och det bästaste nya året!

PUSS    till dej från Lilla mej    

Ibland känns det som att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta åt det konsekvenser som mitt förflutna har i mitt liv som är här och nu! När jag befinner mej där och då är det omöjligt att skratta men efteråt är det ofta som jag kan le åt det! Jag måste vara en av dem människor som är mest på min vakt, på helspänn och som reagerar på minsta lilla rörelse hela tiden. När vi börade mata fåglar vet jag inte hur många gånger de skrämt mej så att jag hoppat högt när något kommit som har skrämt dem så att det har varit tvungen att lämna maten snabbt men samtidigt har det bevisat för mej att man kan lära sej och att man kan få ett beteende som man tror sitter där långt långt inne och inte kommer att bli mindre att bli just mindre för nu reagerar jag bara ibland.

Härom kvällen hade jag dock kunnat slagit ner min pappa och nu i efterhand kan jag le åt det men då var det inte ett dugg roligt! Här hemma är dörren alltd låst vare sej man är in i 5 minuter eller om man är inne för flera timmar just bara för att vi ska veta vem som kommer in och för att vi själva ska kunna bestämma det men även för att jag är så lätskrämd ~ jag dör om någon är där som inte ska vara där även om det är barnen som kommit utan att jag hör dem och det är inte roligt därför har mina barn lärt sej att de låter när de kommer eller att de säjer att de kommer så att jag inte ska behöva bli rädd! Vi har våra små planer här hemma och plan som har funnits med från tiden från skyddade boendet är hur vi ska agera OM han skulle hitta oss men efter denna kvällen så vet jag inte om vi skulle behöva genomgång igen  

Att Liten inte är medveten om den planen det förstår jag eftersom hon inte var med på den "tiden" utan har fått den berättad efteråt men att jag skulle reagera som jag gjorde det har jag inte smält än!

JAg och Liten var i badrummet och tvättade av henne och de andra var i ett av barnens rum och lekte. Jag var i egna tankar och jag funderade på detta vanliga som man gör när det börjar närma sej att man ska lägga dem och det är dags för natten! När jag har torkat henne och vi ska gå ut så står det bara en man där i hallen och jag känner att jag fryser till is. Jag hör hur någon långt långt borta skriker och efter vad som känns som en evighet men som säkert bara var sekunder inser jag att det är jag som skriker. Hjärtat bankade så det kändes som om det skulle komma ut ur bröstet. När jag väl kände att jag fick tillbaka kontrollen över kroppen så kände jag att jag hade kunnat slagit ner den som stod där och det var tur att jag insåg att det var min egen pappa som stod där och såg helt förtvivlad ut! Han hade ringt på dörren massor av gånger men vi hade inte hört och när han kom in så ville han inte ropa för att han var rädd att väcka barnen!

Cirkusen var i full gång - jag bara skakade, Liten hon grinade och de andra två de fattade ingenting om nåt varför mamma skrek när morfar kom! Det är i dessa situationer som man inser hur lite man kan förbereda sej på hur man ska reagera om det skulle vara han som hittade oss för man vet inte. När man blir chockad och rädd så reagerar kroppen på sitt eget sätt och man kan inte styra den. Och det är skrämmande för när jag skulle ta trappstegen upp till tingsrättssalen så var det samma sak där - fötterna ville inte bäre mej och benen ville inte gå!

Många gånger tänker man tanken att om det händer si eller så ska jag.......................................... men efter denna händelse så förstår jag ännu mer att man kan inte förbereda sej man kan tänka vad man ska göra men när man väl står där så är det en ren chansning om det blir så. Hade jag insett detta tidigare så hade jag blivit livrädd men idag så inser jag att om jag har kommit så här långt med mina teorier och planer så kommer jag att komma ännu längre på dem med även om de inte kommer att fungera i praktiken men det finns alltid en lösning när man väl står där!!!!!

PUSS    till dej från Lilla mej