Jag kan inte säga att jag någonsin har varit fåfängd men jag har varit mån om mitt yttre och inre och jag har skött om mig själv och tyckt om att träna och tyckt om att se bra ut! Nu varje gång jag ser mig själv i spegeln så är det inte längre mig själv jag ser utan en gammal, sliten person som har en död blick och det gör så ont för jag undrar varje gång vart mitt gamla jag har tagit vägen som när hon tittade på sig själv var full av linsglädje och hade en blick som var så full av energi att hon fick komplimanger för det, hade ett hår som glänste, en hud som var fräsch och som över huvudtaget såg ut att vara i den åldern som hon var för nu när jag ser mig själv i spegeln är det en gammal tant jag ser som försöker passa in i den åldern som hon befinner sig i biologiskt men det som skrämmer mig mest är att det inte finns något liv i blicken och för mig så bevisar det att livsgnistan inte finns, den känslan är besannad! Jag väljer att duscha när det är mörkt och tänder inte lampan för att slippa se min kropp av misstag i spegeln när jag kliver ur duschen för jag vill inte se vad jag har gjort mot den! Jag har lagt så mycket energi att bygga upp insidan att det yttre har förfallit och energin finns inte till att må bra på insidan helt heller så hur ska jag orka!?! Alla skadorna underlättar inte heller men fram för allt finns inte lusten så det blir inte av! Jag inser att det är det som man har livsgnistan till ~ att göra alla de där sakerna som man inte gör bara för att överleva utan för att man ska kunna få det där lilla extra i livet! 

Härom dagen tvingade jag mig själv att stå där framför spegeln och verkligen titta på mig själv! Min tanke var inte att jag skulle vara martyr utan att jag skulle försöka hitta en sak som jag kunde känna igen mitt gamla jag i och att det skulle kunna hjälpa mig att hitta fler! Det känns som det är detta jag kommer tillbaka til gång på gång, att jag till basic för att sedan bygga på! Tårarna kunde inte hållas tillbaka till slut utan rann varma och tunga på mina kinder när jag insåg efter att ha letat de minsta detaljerna i mitt ansikte och tom i håret att det fanns inget där ~ jag hade lika gärna kunnat titta på en person som var minst 30 år äldre än mig själv och det gjorde ont att inse! Det gjorde ont att inse att när det jag gått igen tärt så här mycket på min utsida hur mycket har det inte tärt på insidan och förkortat mitt liv med! Jag kände bara en sån enorm tomhet! Jag önskade där och då att jag kunde se inåt men insåg rätt fort att om det gör så här ont att se skadorna på utsidan som bara är skönhet hur ont skulle det inte göra då att se det som är skadligt på insidan! Samtidigt inser jag att detta är saker som inte går att åtgärda med bara en kräm eller någon motion utan jag har låtit det gått så långt att för att rätta till det skulle jag behöva operera och jag har inte märkt det förän jag "granskar" eller är det helt enkelt så att jag inte velat se eller orkat ta det till mig för det varit för mycket ändå! Jag känner att jag önskar att spegeln kunde ge mig svaret vart mitt gamla jag är när jag orkade och ville bry mig hur jag såg ut och när det fanns en återvändo utan ingrepp! 

Förr trodde jag inte att man kunde leva utan livsgnistan men nu inser jag precis som när jag pratade med Hjärtat att det är livsgnistan som gör att man orkar och gör det där extra i livet! Om ett ljus brinner ut kan man inte få det att börja brinna igen för det har slocknat men om livsgnistan har slocknat kan man någonsin få den att brinna igen.................... Jag vet inte för jag har inte lyckats med det iallafall och jag har inte heller energin och styrkan till att ta tag i de där extra sakerna som behövs för att jag ska stoppa de sakerna som gör att jag kommer att fortsätta att duscha i mörkret för att slippa att se hur min kropp har brytits ner av alla kamper och allt som är och har varit! Jag vet att jag kommer undvika speglar även i fortsättningen för det är inte roligt att se att man har åldrats mer än 30 år på 9 år för att det har varit en kamp för att överleva och rädda dem man älskar mest på denna jorden men samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur länge hoppet kommer att finnas kvar att jag ska hitta det som kommer att kunna tända livsgnistan igen.................................. eller blir det så att den inte kan tändas! 

Kanske slutar det med att det jag först får svar på är "Spegel spegel på väggen där, säg mig vart det som en gång var "jag" nu är............................ för jag inser redan nu att det försvann den dagen som kampen startade för att överleva

  CRAMAR   

Jag inser att jag känner mig som en skadeskjuten fågel som försöker att våga lyfta igen och lämna marken med hjälp av vingarna och vinden ~ men jag vågar inte för när jag är på väg att lyfta och lämna marken så kommer minnena om hur det kändes när jag träffades av det som sårade mig förr och hur jag föll och hur ont det gjorde och det håller mig kvar på marken för det gör för ont att misslyckas en gång till! Att komma till den insikten gör också onte men det är ändå så att vissa sår sitter djupt medans andra sitter ytligare och de läker fortare och därför väljer jag vilka som jag vill riskera att riva upp igen och vilka jag vill försöka att läka för det är bara så att man kan inte riva upp sår hur många gånger som helst och tro att de ska läka.......

Samtidigt så vet jag att för att man ska se att det inte alltid är så att man blir sårad och skjuten när man lyfter så måste man våga prova vingarna igen men det gör så ont och det krävs så mycket mod och minnena kommer och trycker ner mig och vad gör jag för att få bort dem? Det känns som att jag har fått höra så det står mig upp över öronen att jag är så stark men det finns en sida i mig som inte är stark som bara skriker att "snälla se mig, ta hand om mig och skydda mig" men den sidan ser ingen för jag väljer att inte visa den för när jag har visat den så har den missbrukats och jag har blivit just sårad! Kanske är det så att innan man säger att en person alltid är så stark att man ska tänka till varför den personen inte visar svaghet någon gång! Jag vet inte när jag grät sist så att någon såg eller hörde det! Jag vet inte när jag visade någon min innersta sida utan att den personen hade "avslöjat" att den kunde se igenom mig för att den personen hade samma skador som mig ~ den hade själv blivit skadeskjuten när den försökte lyfta från marken! 

Kan det verkligen vara så att människor tror att man är så himla stark jämt eller är det helt enkelt så att de väljer att se den sidan bara för att det är enklast så för då behöver man inte bli lastad med den andra personens "jobbiga saker"? Jag vet inte för jag ser hela personen som jag möter för jag vet att det finns ingen som bara är stark! Jag har varit stark för att jag inte kan visa min svaghet för att jag har barn som är beroende av mig och som jag inte bara kan lämna att klara sig själv för att jag inte orkar hjälpa dem eller kämpa för dem annars hade jag rasat ihop som ett korthus många gånger känns det som! Jag har varit tvungen att kämpa för att överleva som person och individ för annars hade jag försvunnit och det har inte funnits något annat val men jag har fortfarande den svaga sidan inom mig som bara skriker efter en trygg famn som ska skydda och ta hand om mig och se mig för den jag är och se hela mig! Inte utnyttja min svaghet och skjuta och sikta på mig när jag är på väg att lyfta och känna att det finns en bris under mina vingar! 

Ikväll när jag fick ett mess där det stod att personen som jag verkligen älskar och har fullt förtroende är med mig hela tiden och inte förstod hur den skulle kunna försvinna så inser jag hur bränd jag är! Jag vet att denna personen aldrig skulle försvinna och jag skulle aldrig försvinna från dens liv för det finns ett band och ett förtroende som inte kan förklaras med ord men jag är som sagt bränd och skadeskjuten och när jag insåg det så rann tårarna på kinderna! Att jag vet att personen som skrev det har samma erfarenhet gör att orden betyder extra mycket för mig och jag la de orden i mitt   och låste in dem på en gång för detta är erfarenheten som jag behöver för att en dag kunna lyfta, för att kunna göra det! Jag behöver lära mig att jag kan lita på vissa, att jag kan krama en del utan att de har en "kniv i handen som de hugger i ryggen på mig" Jag behöver sträcka ut mina vingar och öva på hur det känns att luften finns under dem innan jag kan öva på att lyfta och få in tanken att inte alla siktar och skjuter på mig!

Kanske är det så att jag får ta ett litet steg i taget! Jag får börja att bara stå med vingarna utsträckta och se att inget händer och sedan ta det steg för steg även om det inte alltid är så lätt! Jag kan se framför mig något så knäppt som Stig-Helmer i Sällskapsresan när han ska bota sin flygskräck och han får upprepa ramsan "Jag är inte rädd ~ jag kan flyga" och kanske är det även så jag får göra och kanske är det så jag en dag kommer att lyfta med mina vingar och se att det finns några människor som inte siktar på mig för att skadeskjuta mig och såra mig även om jag väljer att visa den svaga sidan för jag vet att det finns åtminstone en som aldrig sviker! 

TACK ni som finns och bevisar för mig att vingarna bär och en dag ska jag flyga och visa att ni hade rätt.............................. hoppas jag 

  CRAMAR   

Jag är inte den som tror på slumpen och jag tror att det man gör det kommer tillbaka till en förr eller senare men ibland så vet jag inte hur jag ska förklara allt som händer och sker runt mig och människorna runt mig! Ibland känns det bara som att jag är en amulett som medför otur för dem som befattar sig med mig och jag skulle vilja gräva ner mig själv på ett sådant djup att ingen kan gräva upp mig men jag vet att det inte är möjligt och hur jag än tänker vet jag inte vad jag skulle ha gjort för att straffa dem som finns i min närhet och som försöker att hjälpa mig med det de drabbas av jag känner bara total maktlöshet! Jag har konstaterat det många gånger att livet är inte rättvist och jag tror inte att det är sista gången som jag konstaterar det idag men jag önskar att jag kunde förstå varför det känns som att de personerna som är i min närhet drabbas hårdast! Kan jag var en "olycksamulett" utan att veta om det..........

Många gånger kan jag känna att jag vill inte från livet men jag vill ifrån det som gör livet till ett helvete och det är en skillnad! Först idag fick jag serverat en " sak som drabbat en person som stått mig nära som bara fick mina ben att vika sig! Hon som är en av de underbaraste personer jag vet förtjänade något mycket bättre än detta och det fanns inte några ord som jag kunde säga för jag kunde inte förstå eller sätta mig in i hennes helvete för det var så långt ifrån mitt som man kan komma men tanken fanns "är det för att hon finns i min närhet" ~ precis som jag känt så många gånger förr! Jag vet inte om det är så enkelt att det är för at jag lärt in ett beteende under de åren som jag levde i helvetet med djävulen att allt var mitt fel som jag tänker detta eller om jag helt enkelt känner skuld! 

Idag var dagen som jag skulle träffa min nya psykolog eftersom min gamla är hemma på obestämd tid efter sin graviditet! Jag visste inte vad jag kände inför mötet men bestämde att denna gången skulle jag inte ha några förutfattade meningar utan ta det som det kom. Med var även min arbetsterapeut så vi pratade lite fram och tillbaka om det som vi hade gjort och vad som hade hänt sen jag senast träffat henne! Jag tror så här i efterhand att detta var en av de nyttigaste träffarna för mig fastän det varit den jag känt minst förväntan eller förfäran inför! Jag fick säga vad jag hade känt när jag träffade Försäkringskassan igen efter utförsäkringen och att det hade chockat mig detta att min handläggare inte pratade om att hon såg att jag skulle komma att arbeta mer än 1-2 timmar om det ens skulle handla om det att det var just när jag hörde det från henne som jag insåg att jag har dessa skador och att de inte kommer att försvinna! Jag som hört hur Försäkringskassan berättar för alla att de ska jobba heltid och jag vet inte allt trots att de ligger för döden och till mig så säger hon detta det fick mig att inse en hel del men även att berätta det för dem nu gjorde att jag reagerade och bearbetade det en gång till! 

När vi kom till de delar som jag bearbetat med min psykolog om de känslor jag inte kan identifiera, som jag verkligen önskar att jag kunde lägga i en ask och skriva vad det är för slags känsla så insåg jag plötsligt att jag står inte på samma ruta som jag stod en gång i tiden när vi startade! Jag är mer medveten om att det är olika känslor när "elvispen" startar inom mig och idag är jag beredd på ett helt annat sätt att satsa på att ta reda på vilka känslor som fanns där innan jag blev hjärntvättad och att ta tillbaka dem! Jag är inte rädd längre att lägga ett fokus på mig själv som legat tidigare på allt som skett utanför mig tidigare! När jag satt där och fick höra mina reflektioner, deras men även vad min psykolog berättat för dem så kände jag att den här tiden har inte varit bortkastad även om jag många gånger har känt det så! Jag har kommit framåt även om det inte varit med de sjumilakliv som jag önskat utan med små millimeterkliv så har jag ändå inte stått still och det kändes helt underbart att se och gav mig kraft till att ta nästa steg! Jag kände där att jag var beredd att satsa på nästa steg ~ att lära känna mig själv och mina känslor ännu bättre och tanken slår mig när jag skriver det om man någon gång lär känna sig själv helt och hållet? Jag tror inte det för jag tror att man hela tiden utvecklas precis som alla runt en gör! 

Vare sig jag är en olycksamulett eller inte för de människor som finns runt mig får jag nog helt enkelt se det som att de har ett val om de vill vara i min närhet eller inte, jag kan inte bära hela världens skuld på mina axlar för jag har burit nog med skuld på dem redan! Kanske är dagen idag dagen som jag ska minnas som dagen jag tänkte att jag ville gräva ner mig själv så långt ner att ingen skulle kunna gräva upp mig igen och få otur men istället insåg att jag skulle gräva ner skuldkänslorna så långt ner för kanske är det så att jag har burit dem nog länge nu så det är dags att göra slut med dem en gång för alla och bara ta skulden för det jag gör medvetet..........................................
................

  KRAMAR   

Idag har jag haft en av mina "djuptänkar~dagar" när jag funderar över allt och ingenting och det är inte jag som styr tankarna, de bara kommer och för en gångs skull så låter jag dem komma för jag känner att jag är så stark att jag orkar med dem och de måste få komma för annars så ligger de där inom mig och bara gnager! I början av resan var jag rädd för dessa dagar nu har jag insett att de kan vara en styrka med för det jag bearbetar det läggs undan så nu tillåter jag mig på ett helt annat sätt att ha dessa dagar för jag vet att de dödar mig inte! 

Jag vet att jag har svårt att låta människor komma nära mig för jag har både en och två och tre och några till murar som de ska över innan de kommer nära och får lära känna mitt riktiga jag och det är inte många som får chansen ens att komma över den första! Det känns som att jag har en slags "check-lista" som jag kollar av och jag kan lova att den har många punkter som man ska bli godkänd på innan man får tillstånd att klättra upp på stegen som har många pinnar för att komma över den första muren! Om man begår ett misstag på den klättringen så finns det ingen nåd, man är ute ur försöksklättringen för jag har blivit bränd för många gånger för att börja om igen! Elakt?!?!?! Ja kanske men bränt barn skyr elden och har man försökt att närma sig den för många gånger och gjort samma erfarenhet att den bränns så går man inte dit och jag har gjort den erfarenheten att sviker en person en gång så gör den det fler gånger så för mig har det samma innebörd! Jag skyddar mig själv från att få fler sår på insidan än de jag redan har och jag vill inte att de som finns där ska öppnas igen för de gör nog ont redan som de är! 

När jag satt och funderade i detta med relationer till olika människor så kunde jag bara konstatera att en gång i tiden så hade jag massor av människor runt mig och jag verkligen trivdes med det för jag har alltid haft lätt för att få vänner och har alltid varit omtyckt för att jag har varit sprallig och haft glimten i ögat men samtidigt att man har kunnat lita på mig både om man berättat något men samtidigt att jag har ställt upp för mina vänner! Av dessa så var det några som var ytliga vänner men jag hade många vänner som stod mig nära! När jag började fundera i detta så tänkte jag vad visste dessa personer egentligen om mig som jag då ansåg stod mig nära? Ju mer jag tänkte dessto mer insåg jag att jag hade en hög gräns för integriteten på den tiden! Jag berättade det jag ville och inget mer så den som visste mest om mig var Plumzen som jag levde tillsammans med och mina vänner de fick veta det jag ville att de skulle veta! En visste en sak medan en annan visste något annat men jag vet inte att det fanns någon som hade en helhetsbild av mig mer än just Plumzen för jag ville inte släppa på saker som var för personliga för det har varit viktigt för mig jämt att ha en del av mig som är just "mig"

Plötsligt kände jag sorgen komma och jag insåg att detta är något som helt har försvunnit idag! Inte för att jag har velat att alla ska veta allt om mig för jag har fortfarande en mur som innanför den är det bara jag som ska veta om vad som händer och sker för det är min "privata mark" men den är inte min privata mark för den har plötsligt blivit offentlig när det blev utredning på utredning! Hur många har nerskrivet hos flera olika myndigheter i vilka olika ställningar de har haft sex tillsammans med sin partner, eller vad de och deras partner gjorde efter att de hade haft sex? Jag har fått sitta och berätta det för polis, socialen och Familjerätten och sedan kan jag bara tänka mig att det är fler med dem som har läst det! Jag är tacksam att jag har haft ensamvårdnad under tiden så att det har varit sekretess på den för annars är det ännu fler som hade läst detta! Mina föräldrar har varit involverade i vårdnadsutredningar, polisförhör och med socialen när de blev inblandade direkt efter misshandeln så det känns inte som jag har något som är integritet när det gäller detta mot dem heller längre! Jag har fått berättat allt och det är som jag sa till min advokat efter att jag hade pratat med Familjerätten efter den stora utredningen som de gjorde till vårdnadstvisten att det kändes som att de var in under mitt skinn och letade efter fel och brister och som om de skulle veta vilken storlek jag använde på tamponger för att kunna ha en synpunkt på det med! Är det verkligen så här man ska känna efter att det enda man har gjort är att blivit utsatt för övergrepp i sitt eget hem och sedan kämpat för att ens barn ska behöva återvända till det helvete man själv flydde? Tydligen eftersom jag sitter här och känner så! 

När jag levde i helvetet var jag ute på krogen 3 gånger för jag klarade inte pressen och terrorn som var när jag skulle göra något utan honom så jag hoppade över allt sånt för att det var lugnast! De gånger som jag var iväg fick jag precis innan jag skulle åka visa honom vilka underkläder som jag hade på mig! Jag minns första gången när jag tittade på honom som ett levande frågetecken och frågade varför han skulle se dem innan jag åkte? Svaret han gav mig kändes som en örfil i ansiktet: Jag ska veta om du byter om/efter att du har knullat ute på krogen så du inte kan lura mig!!!!!!

Jag förstår inte idag att jag fann mig i det men det gjorde jag och gränsen för integriteten i förhållandet hade redan suddats ut innan dess men den suddades ut ännu mer efter det! Jag styrde inte över mitt klädval längre och jag styrdes mer och mer! Jag hade aldrig varit otrogen i något av mina förhållanden och hade inte heller en tanke att vara det nu, det var bara hans sjuka hjärna som gång på gång skapade situationer för att straffa mig och det var han som gjorde alla sakerna som han anklagade mig för inser jag och har jag fått bevis för i efterhand!

När jag suttit på alla förhör och samtal med olika myndigheter är det situation på situation som kommit upp där jag för dem visat att jag var nertryckt och att jag inte hade någon integritet och att mitt största arbete nu efteråt var att bygga upp barnen men även att bygga upp mig själv, min självkänsla och min integritet! Idag på min "grubblar~dag" kan jag inte låta bli att fundera över om integriteten är helt utsuddad hos mig dels efter allt som hände i helvetet men även efter allt som varit sen jag kom därifrån där jag fått vända ut och in på allt som jag känner, tänker och har varit med om och inget har varit för personligt! Många gånger har det varit så jobbigt att prata om att jag har fått tänka att jag sitter där och pratar om någon annan och påminna mig om att jag gör det för att kunna rädda barnen för hur ofta berättar man om det privataste för vilt främmande människor?!?!?! Jag har klarat att berätta det och jag hoppas att det ska rädda barnen så att de en dag själva kan bestämma om de vill ha kontakt med den som ska kallas pappa, vilket jag inte tror att de kommer att vilja, men samtidigt kan jag inte låta bli att reagera att det inte finns något som ska vara privat! 

Kommer gränsen någon gång att komma tillbaka igen där jag känner att detta är "mitt", bara mitt och det kommer jag inte att behöva dela med någon eller kommer hela tiden tanken att finnas där att någon gång kanske jag behöver dela detta med någon "obehörig" med? Jag vet inte, det enda jag vet här och nu är att min gräns för integritet är väldigt utsuddad och det kommer att ta lång tid att rita i den igen och tro att den kommer att hålla om jag lyckas rita i den igen för tron och tilliten lagas inte lika fort som murar! 

  KRAMAR   

Härom dagen när jag hade lämnat på dagis fick jag sällskap av en mamma ut när jag skulle gå (jag väljer att kalla hennes dotter tjejen)! Bara vi hade kommit utanför dörren kom kommentaren: - Jag har en fråga till dig..........

Jag blev stel i hela kroppen för jag tycker inte om den kommentaren längre för jag vet inte vad jag ska vänta mig längre! Jag är rak och ärlig som person men kan inte vara det i mitt vanliga liv helt och hållet eftersom jag inte kan svara på de vanligaste frågorna för att då sätter jag oss i en sits som inte är säker och det värsta jag vet är att säga att "jag kan inte svara på det" när någon frågar något så vardagligt som vart vi bor eller något annat som hör vardagen till! 

"............. Tjejen fyller år nästa vecka och vill bjuda Liten och Smulan på kalas! Går det bra och passar det dig?"

Mitt hjärta hoppar till i kroppen! Mina små troll ska få känna på hur det är att leva ett "normalt liv" och de ska få vara med på sitt första barnkalas där det är som det ska vara! Inte bara de närmaste för att inte röja säkerhet och allt det andra som vi måste tänka på! Jag känner en sån enorm lättnad så det finns inte ord och jag behövde bara säga ett Ja det går bra! Samtidigt infinner sig hopplösheten ~ Mina troll kommer att få "lukta" på något som inte är möjligt i deras värld ~ att få bjuda in de som de vill på sina kalas, för det är förenat med fara för då får för många reda på för mycket och det gör för ont att tänka på så jag slår bort den tanken! Vill inte tänka på det här och nu jag vill bara njuta över att de ska få gå till Tjejen på kalas och vara vanliga tjejer som grattar en kompis som de tycker om och leker med varje dag och vara bland människor som inte vet hur deras situation ser ut! 

Igår sitter Smulan vid köksbordet och pysslar för hon har bestämt att hon ska göra en fin teckning och ge tillsammans med de andra presenterna till Tjejen när vi åker till kalaset nästa vecka! Detta har varit den stora händelsen sen de fått inbjudan på morgonen och de ser fram mot det! De ska få gå på kalas, äta tårta och leka med kompisarna från dagis hemma hos Tjejen och de ska ha fina kläder på sig och de har frågat om de kan få ha glittrig ögonskugga på sig och läppglans för det har man när det är kalas så det så! Lyckan strålar kring dem och det är en glädje att se men plötsligt är det som att dra ner en rullgardin på Smulan och hon tittar på mig och säger att Tjejen hon har en mamma och en pappa! Jag tittar på henne och förtår inte vad det är hon menar! Tycker hon att det är jobbigt att gå dit för att hon har det eller vad är det? Jag vet ju att hon tycker om Tjejens pappa och brukar prata och skratta med honom när han hämtar och lämnar så jag får inte ihop det! Jag hinner bara tänka tanken innan svaret kommer:

"Mamma! Vad gör jag om jag måste bajsa när jag är där? Jag vill INTE att de ska torka mig för tänk om de gör illa mig i stjärten................!!!!!!!!"

Tårarna bränner innanför ögonen och paniken kommer inom mig! Jag vill bara skrika och jag skulle kunna göra mig olycklig i denna stunden och ändå så vet jag att jag måste stå där och hålla mig lugn för hennes skull och för min egen skull! Jag måste hjälpa henne att ta detta steget och komma över att inte alla vill henne illa som den personen som egentligen skulle ha skyddat henne och ändå är hela jag i uppror! Jag går sönder inom mig igen, bit för bit rasar jag, sår för sår rivs upp och inom mig rinner tårarna medan jag sätter upp min rustning på utsidan! 

Jag sätter mig bredvid henne och säger lugnt att jag vet att inte de kommer att göra illa henne samtidigt som jag tänker att kan man lova att ingen kommer att göra det........ Nä det kan man aldrig men jag vet att jag inte skulle släppa iväg henne till människor som jag trodde skulle göra det! Hon tittar på mig och säger bara att hon tänker inte gå för hon vill INTE att de ska torka henne! Att jag säger att det inte är säkert att hon behöver gå på toa och allt det andra hjälper inte och jag vet att detta är ett steg som hon måste ta för att komma ytterligare ett steg på vägen och samtidigt vet jag av egen erfarenhet hur ont stegen gör att ta! Jag tittar på henne och säger att hon kan torka sig helt själv så ordnar vi det när hon kommer hem om det är så! Lättnaden som jag ser på henne finns det inga ord som kan beskriva! Hon slänger sig runt min hals och säger tack hundra gånger och att jag är världens bästa mamma! Sen fortsätter hon med sin teckning till Tjejen och lättnaden finns kvar Hon ska få gå på sitt första barnkalas!

Hos mig finns bara bitar kvar av det som varit lagat och som jag trodde att jag hade byggt upp och jag känner bara smärta! Hur kan man skada en familj så mycket som man själv har varit med och byggt upp och sedan fortsätta att leva sitt liv medans vi har förändrats och vårat liv har förändrats totalt? Jag förstår det inte och jag kommer inte att förstå det hur jag än tänker och vänder och vrider på det så det är ingen vits att ens lägga energi på det ändå kommer tanken! Varje gång som minnena gör sig påmind hos barnen så gör det så ont för jag inser hur mycket skada de tagit trots att de var så små och jag är tacksam att jag lyckades ta mig därifrån så tidigt som jag gjorde även om jag önskar att jag hade kunnat skona dem från allt detta men det går inte att få saker ogjorda! Jag hoppas bara att jag på något sätt kan hitta "plåster" som kan stoppa deras sår så att de ska kunna läka! Mina sår kommer att finnas där men jag gjorde en gång ett val men de valde inte sina föräldrar och de har förtjänat så mycket mer än detta! Kärlek läker mycket men räcker det till att läka detta?????? Jag får se när de har blivit större jag vet iallafall att alla deras minnen väcker massor hos mig och det river upp massor av sår och det går sönder massor inom mig så det känns som om det rasar små små bitar i mig men en sak rasar inte och det är min kämparanda för att de ska slippa återvända till Helvetet och den personen som är orsaken till alla hemska minnen och som orsakat dem all denna smärta! Den dagen de säger att de längtar till honom och att han gjort dem något positivt den dagen ska jag sluta kämpa men än har den dagen inte kommit och jag tror tyvärr inte att den kommer att komma heller även om de hade förtjänat en pappa som hade älskat och värnat om dem istället för att orsaka dem smärta och plågor!!!!!

  KRAMAR    

Som jag har hatat det uttrycket och alltid tänkt att "Ja det är det säkert! Alla andras men inte mitt!" tills idag när jag fick en AHA-upplevelse när jag hade tvättstugan och gick förbi en rosbuske och tittade på den med nya ögon och insåg att mitt liv är verkligen en dans på rosor för det är inte som jag tidigare tänkt ett rosa skimmer över det om man tittar på rosorna och jag kunde inte hindra leendet som kom på mina läppar! Äntligen har jag hittat något som finns i den "normala världen" som passar in i min totalt motsatta värld och som jag känner är så klockren   

Troligen kommer väll någon att tro att jag slagit i huvudet eller något efter detta inlägget men jag bjuder på det för jag har inte sagt att jag är som alla andra men jag kan lova att jag är vid alla mina sinnens fulla bruk, eller iallafall lika mycket som jag varit när jag skrivit de andra inläggen i denna blogg  . Fast jag får väll ändå försöka förklara min liknelse innan jag blir inlåst i ett rum utan saker med en tröja som gör att jag sitter och kramar mej själv hela dagar utan annan sysselsättning.

För första gången kunde jag se hur det skulle vara att vara att verkligen dansa fram på rosor! Jag som älskar den blomman mer än andra blommor, troligen för att de två männen som alltid fanns i mitt liv för mej i vått och torrt alltid gav med dem när jag fyllde år när jag var yngre och därför är de speciella för mej, har bara sett dem som något som är helt underbart och för mej så speglade de verkligen kärlek och skönhet! När jag såg dem idag så kunde jag se taggarna och jag kunde se att de var många och att jag inte alltid såg vart de fanns för vissa var stora och andra var små, vissa satt på stjälken medans andra satt på stjälken till bladet! Att dansa över dessa gör ont och man får sår och kanske om man är känslig och får tillräckligt många så kan det lämnas kvar ärr som en påminnelse om för många kontakter med det som för mej stod för kärlek och skönhet!

Jag kan se framför mej hur det är att dansa på något som inte är platt utan runt! Det gäller att inte ha för hög fart utan stanna till ibland och hitta balansen men ändå inte stanna för länge för då tappar man fotfästet med och när man ska ta steget så är det svårare om man stått helt stilla. Med andra ord för att kunna dansa på rosorna så måste man hitta den farten genom livet som är den perfekta för mej och den platsen som jag befinner mej på precis då i "rosbusken" Samtidigt lär jag minnas den erfarenheten som jag fått genom de andra stegen som jag gått, hur jag kunde komma vidare då utan att få sår, trilla av eller tappa den perfekta farten för att komma framåt! 

Det finns små vägar på sidorna som ser ut som de ska leda någonstans men de gör kanske inte det för att "kvisten" gått av eller att den inte håller. Kanske är inte den tjockaste kvisten heller den lättaste utan jag kanske måste prova mej fram och då behöver jag mod för att lita på mej själv och min intuition och det är där jag befinner mej idag i livet ~ att våga ta steget ut i det okända och våga lita på att det ska hålla, att jag ska hålla och att jag gör rätt! Bladen som jag går på kan vara hala av regn eller att det är fel väg men jag måste ändå våga prova och lita på att "rösten" som finns inom mej vet vad som är rätt här och nu OM jag inte vågar så kommer jag inte att vinna heller och kanske var det meningen att jag skulle se denna rosenbusken justidag trots att jag gått förbi den 100 gånger och den just bara varit en rosenbuske!

En sak vet jag ~ när man vågar ta steget ut i det okända så finns det någon där som ger en svaret vart man ska ta sitt nästa steg på rosen för att dansen ska fortsätta för idag är dagen jag insåg att livet är en dans på rosor även om det inte har ett rosa sken runt sej

  KRAMAR   

- Hur känns det att se mej idag? 

Det är frågan som jag får när jag öppnar dörren och min psykolog står där utanför! Jag är tvungen att le vid frågan och som vanligt är jag lika ärlig som jag brukar och säjer som det är att när jag såg att det var dags för våran vanliga "dejt" som vi har varje vecka så önskade jag att jag hade skrivit fel i almanackan! Hon ler bara mot mej och säjer: Då är det som det ska och det kommer att bli en sån där bra "dejt" idag med då när vi rör upp massor och du kommer ett steg längre fram igen!

Jag kan inte låta bli att känna att hon har rätt för även om det är jobbigt så vet jag att det är precis det här jag behöver ~ någon som är brutalt ärlig mot mej och säjer som det är! Hon ger mej inga falska löften att det som jag irriterar mej på i mitt egna beteende kommer att försvinna imorgon utan istället säjer hon som det är att för de flesta kan det ta 10-15 år innan misstänksamheten försvinner OM den någonsin försvinner men att jag kommit mycket längre än många eftersom jag är medveten om att jag har den och varför jag har den! 

När vi sätter oss och börjar prata om min "uppgift" till denna vecka så kommer vi in på så mycket annat som kommer upp och samtidigt kommer hon med frågorna som får mej att tänka till! Frågan jag inte är beredd på ska komma är frågan som kom från ingenstans:

- OM jag kunde erbjuda dej här och nu att du kunde få välja om du skulle vara den du är nu eller den du var innan allt hände vem skulle du välja då? 

Svaret kommer utan att jag ens tänker Jag skulle välja den jag var innan för den förväntade sej inte att ALLA skulle svika, lura och såra mej och den personen var en hel person som inte hade tappat bort sej själv! Det jag inte är beredd på att det ska komma ur min mun med svaret är orden som jag inte ens vågar tänka själv: 

- Jag vill egentligen inte ens leva längre! 

Hon bara tittar på mej och säjer: Jag förstår dej för det du gått igenom är ett helvete och är det än! Du har utsatts för tortyr och det är inget man bara går vidare ifrån men jag vet utan att du säjer det att du inte ens har tankar på att ta livet av dej för det är du för klok för!

I den stunden känner jag bara lättnad! Jag vågade säja en tanke/känsla högt som jag har och det var någon som förstod för det finns inte en tanke på att ta mitt liv! Jag har för mycket att leva för och jag har för många som behöver mej men livslusten finns inte som den en gång fanns där! Det har hänt för mycket som har påverkat mej och det har varit för mycket kämpande och "jag" har försvunnit för mycket för att känna det som en gång fanns! Samtidigt känner jag sån enorm tröst i att det finns någon som förstår det som jag känner och när hennes nästa kommentar kommer känner jag bara en sån lättnad:

- De säjer att motgångar och livet gör en starkare men jag tror att det är så  att man blir klokare inte starkare!

När den kommentaren kom kände jag att nu fick jag svaret! Det är verkligen så det är! Jag känner mej inte klokare men jag har mer erfarenhet, även om jag hade varit utan den och den gör att jag kan fatta "bättre" beslut och komma framåt idag där jag förr stod och stampade men jag är inte starkare än jag var innan! Jag ärfortfarande den "lilla personen" som behöver en trygghet, jag drömmer fortfarande om den trygga famnen som jag kan gömma mej i och låtsas att det inte finns faror utanför den och jag kommer alltid att vara den personen som är svag också men klokheten av den erfarenhet som jag fått kan ingen ta ifrån mej vad de än gör mot mej!

En dag kommer säkert livslusten också att komma tillbaka och knacka på dörren igen och jag lovar att jag ska hälsa den välkommen men öppna armar! Just nu är jag bara tacksam över att jag är tillräckligt klok att inse att jag lever här och nu och att jag har tillräckligt mycket i mitt liv att vara tacksam över för att se fram mot en morgondag och att jag kan skratta och le och för mej räcker det för att fortsätta kämpa och ta nästa steg............................. mot ett bättre liv och ett steg närmare livslusten!

  KRAM   

Just nu så känns det bara som att jag håller på att bli galen! Det känns som att ingenting någon gång kommer att komma till ett slut och fastän mitt liv fick en nystart efter att domen kom från Hovrätten och även den var fällande och jag kände att jag nu kunde lämna den delen bakom mej så inser jag att inget är förändrat ~ vi lever i samma verklighet som vi gjorde innan! Vi finns men ändå så finns vi inte och det är det som är så himla frustrerande! Jag insåg när jag satt och pratade med min psykolog att på de snart tre åren som jag och barnen bott själva så är det fyra personer utanför familjen som varit in i vårat hem! Hur normalt är det? Inte ett dugg men för oss är det just så livet ser ut för vi kan inte avslöja vart vi lever......................

Idag känner jag bara sån enorm frustration och det är den som håller på att göra mej galen för idag så inser jag hur fyrkantigt samhället är ännu en gång! När jag började denna "resa" så bestämde jag mej för att det som skulle få styra den var barnens bästa och att de inte skulle behöva påverkas mer av situationen än vad de är tvugna till! Jag är livrädd att de ska behöva känna sej utanför och att de är annorlunda de andra och därför har dagis ändrat vissa saker för att de skulle få känna sej som en bland alla andra! När det har varit saker som de inte har kunnat ändra helt så har vi kunnat prata om det så att det blivit så bra som möjligt för mina barn och att det inte påverkat säkerheten för dem men det har varit viktigt för alla parter att de inte skulle känna sej utanför!

Nu är det dags för Skruttan att ha fotografering i skolan! Jag kan minnas än hur jag såg fram mot detta för att jag skulle få ha fina kläder på mej den dagen och mamma fixade håret lite extra och alla var fina när man kom till skolan. Det fanns en spänning i luften och alla var spralliga och spända för hur man skulle bli på kortet! Det var en höjdpunkt även om det inte på den tiden fanns digitalkamera utan man fick vänta tills den dagen kom när man fick korten för att se hur man hade blivit! Så var det även för Skruttan när hon gick på dagis men i år kommer det att bli en annan situation och det gör så ont i mitt mamma hjärta att samhållet ska vara så fyrkantigt att man inte kan anpassa det lite efter oss som inte passa in i mallen eller boxen som de andra gör! Eftersom man i alla år har haft namn med på klasskortet så måste man ju även ha det i år också och därför kan hon i de omständigheter vi lever i inte vara med! Jag vet inte om jag ska skrika eller gråta när jag hör det för det finns inte ord som kan beskriva det jag känner! Att jag får känna ett utanförskap för att jag inte kan ta kontakt med människor och bygga relationer på det sättet som jag gjorde tidigare det kan jag acceptera för jag valde personen jag levde med och skaffade barn med men det gjorde inte de och jag vill inte att de ska behöva lida mer än de redan har gjort! 

Jag känner sån frustration och maktlöshet för det är inte jag som får svara på frågorna varför hon inte är med på kortet utan det är hon som får göra det och jag tycker att det räcker med att de redan har varit på henne om varför hon inte har någon pappa, och varför hon bara bor hos sin mamma! Jag är dock stolt över henne att hon är så pass stark att hon valde att inte svara på det utan bara sa att hon inte hade någon pappa och sedan inte gick vidare i den diskussionen men det gör ändå ont att höra det som mamma och jag kan bara tänka mej hur ont det gör för henne! Vi har inte valt situationen och minst av allt har de varit delaktig i något av valen och därför gör det så ont att se att de blir lidande! Tanken har funnits att ha henne hemma men samtidigt vet jag att det inte löser något för det kommer fler år som det ska knäppas kort och då är det inte bara hon utan flera som går i skolan! Har inte samhället och skolan sett problemet och gjort något åt det nu varför skulle de ha gjort något åt det nästa år eller året efter??????

Det är inte skolan eller de som bestämmer som får förklara till Skruttan varför hon inte kan få vara med på kortet tillsammans med sina kompisar ~ det är jag! Det är jag som får ta emot hennes besvikelse och hennes reaktioner och det är jag som får se besvikelsen i hennes ögon................

Undra om de som sitter och bestämmer förstår vad som sker och hur allt påverkar oss som inte passar in i mallen eller boxen när det inte bara är en sak eller två saker utan hela tiden saker i våran vardag som påminner oss om att vi INTE har en plats som alla andra i det "vanliga" samhället som tex förövaren har...............................................
.........

  KRAMAR