"Nu när du har testat detta ett tag ~ är det lika hemskt och skrämmande som du trodde från början?"

När jag tittar upp så tittar jag in i ett par ögon som bara utstrålar så mycke omtänksamhet som ett par ögon kan göra men samtidigt som utmanar mej, som utmanar mej att testa mej själv och hjälpa mej att möta det som finns inom mej och som skrämmer mej, men samtidigt så ger ögonen mej ett löfte ~ att när jag möter allt det där så kommer det inte att komma ett svek utan det finns någon där som stöttar mej genom det och som hjälper mej! Jag vill inte svara på frågan egentligen och det värsta är att jag vet att trots att jag inte träffat min psykolog så många gånger på dessa två år som hon ingått i mitt team så känner jag henne så väl och hon mej så väl att jag vet att hon vet svaret men hon kommer att vänta tills jag uttalar orden högt och det kommer inte att spela någon roll hur länge det dröjer för hon kommer att sitta där vid mitt köksbord och vänta. Det att vi träffas hemma hos mej gör att jag känner mej tryggare och att jag känner att jag lättare kan visa mej och inte mej som patient för det känns som att vi mer är "två kompisar" som sitter och dricker kaffe och pratar samtidigt vet jag att det jag pratar med henne om är mina mörkaste hemligheter, som ingen annan vet och troligen heller aldrig kommer att få veta. 

Jag tittar på henne och inser att det är lika bra att jag erkänner att varje gång jag skriver ner mina tankar, minnen och känslorna kring detta och ska skicka till henne så är det precis lika skrämmande som när jag gjorde det första gången. Jag tycker att det borde bli lättare för varje gång som jag gör det för jag vet att hon tror på det jag skriver och det är som hon säjer att de känslor som jag känner och skriver ner efter med tankar och funderingar gör att jag styrker upp det som jag berättar ändå så känner jag att varför ska någon tro på mej? Någonstans inom mej så vet jag att det är inte mina tankar som gör att jag tror att människor runt mej ska tvivla utan det är den hjärntvättning som jag fick gå igenom innan graderna av helvete i Helvetet steg och det säjer hon med. Ändå finns tvivlet där!

Något som är ännu värre det är när vi sedan sitter och pratar om det! Att skriva ner mina minnen, tankar och vad jag har varit med om eller känt är jobbigt men att någon som jag ser och sitter mitt emot ska prata med mej om det är något som kändes så hemskt. Någon som vet vem jag är ska veta vad jag har varit med om och vad jag utsattes för ~ och VIPS så kom skamen som en objuden gäst och satt bredvid mej som fikagäst. När jag säjer detta till henne så bara tittar hon på mej helt frågande. Hon förstod inte varför jag skulle skämmas och när jag fick frågan så insåg jag att jag kunde inte förklara det för när hon sa det så insåg jag hur sjukt det egentligen är att jag skäms för det som han utsatte mej för! Det är ju inte jag som gjorde det mot honom! 

Hon tittade på mej och frågar hur mycket längre än mej han är eller om vi är lika långa. Jag sätter mej och räknar efter och konstaterar att det skiljer 1,5 dm ungefär. Nästa fråga som kommer är vad det skiljde mellan oss i vikt och den var lätt att räkna ut för det diskuterade han och jag en gång när jag vägde som mest och han som minst att då skiljde det 30 kilo mellan oss. Hon tittar på mej och så säjer hon bara:

När myndigheter och de som utreder pratar så prata de bara som att kvinnan har ett val, varför lämnade du inte honom om du såg detta, varför levde du ihop med honom om han utsatte dej för allt detta osv........... INGEN frågar mannen Varför slog du henne när du är 1,5 dm längre och väger 30 kilo mer och är som man fysiskt starkare än en kvinna även om ni är lika lång och tung? 

Med ens känner jag att jag ser på det på ett annat sätt för det är verkligen så det varit i alla utredningar att det är jag som varit granskad under lupp och det känns som om jag har varit granskad med och utan kläder och han har de bara låtit slippa mellan deras fingrar med att säja att han inte gjort något mot någon av oss. Jag har fått lämna ut mej gång på gång och ja jag har känt skam för detta var inte vad jag ville med mitt liv, att finnas samtidigt som jag inte finns. Jag trodde att jag levde i ett samhälle som om man skötte sej så skulle man leva ett "vanligt" liv och inte behöva gömma sej men det visade sej vara tvärt om att som offer var man den som fick gömma sej och ändra hela sitt liv och vara rädd att man inte skulle bli trodd. Fastän Tingsrätten trodde mej så vet jag inte om jag är trodd nästa gång fastän jag håkkt mej till sanningen hela tiden och valt att inte smutskasta honom en endaste gång fastän jag trott att det kunde ha varit skönt efter all skit som han kastat över mej i alla förhör och alla lögner som har kommit. Jag tror ändå på att sanningen är det som man kommer längst med och om det inte är så kan jag iallafall hålla huvudet högt för jag har inte sänkt mej till en låg nivå och jag har inte sänkt eller svikit mej själv och det jag tror på! Om inte andra tror på sanningen så kan jag inte tvinga dem jag har varit sann mot dem och mot mej själv och jag har hållt fas vid det som jag lär mina barn och vänt ryggen åt det som jag föraktar och som sårade mej mest under för många år!

När vi hade suttit och pratat fram och tillbaka om massor av saker och kommit igenom allt som jag skrivit till henne denna gången och det som komma skall tittar hon på mej och det är bara sån värme i blicken så jag känner att jag blir varm hela jag. Hon öppnar munnen och säjer:

Jag har många gånger tänkt att jag ska säja det och så kommer jag ihåg det när jag har åkt så nu har jag skrivit upp det! Vi beundrar dej att du klarar detta med de skador du har och efter det trauma som dessa år har varit. Du kallar det ett Helvete men det ordet räcker inte och du ska vara stolt över dej själv att du kom därifrån och att du klarar allt i vardagen med barn, attdu finns för dem hur jobbigt du och de än har det och du ger inte upp, skador och utredningar, rättegångar och allt som inte finns för andra och detta trots att du har de skador du har! När man har bestämt något med dej så gör du det och du gör det bra! Du är beundransvärd!

Jag har aldrig förr gråtit när hon gått härifrån men jag gjorde det idag för de orden från en person som inte behöver säja det till mej gjorde att tårarna kom! Hon förstod inte att detta var precis vad jag behövde höra idag efter att ha känt att ingenting fungerar, att jag inte får ihop vardagen när fler saker kommit in. jag känner mej som en värdelös mamma som inte vet vad jag ska säja i vissa lägen när barnen mår dåligt, jag känner att jag gång på gång måste lämna dem för att det är rättsprocesser eller polisutredningar eller andra saker som har med detta att göra och det känns som att jag inte räcker till. Jag jämför hela tiden hur jag gjorde saker innan hjärnskadan tex hur jag skrev då, hur jag kunde göra flera saker samtidigt och jag är aldrig nöjd nu när allt inte är lika bra som det var då men just dessa ord gjorde att jag kände att kanske är det inte så illa när man inte har det tidigare att jämföra med och kanske är det dags att jag släpper det jag kunde då och ser vad jag kan nu även om det inte kommer att bli lätt och kommer att ta tid. Jag kan ju trots allt skriva än så att hon förstår iallafall

Någonstans måste jag lära mej att det är bara så att det finns människor som hela tiden kommer att blunda för det de inte vill ska finnas runt dem eller blunda för det de gör men inte vill att andra ska veta och för dessa personer spelar det ingen roll hur mycket sanning det är i det jag säjer. Kanske är det så att jag får tänka att om jag inte blir trodd i det jag säjer så får jag tänka att jag har hållit mej till sanningen och jag har gjort mitt bästa och räcker inte det så kan jag inte göra mer ~ även om jag önskar att jag kunde det....................................... men ingen kan frälsa alla 

  KRAMAR   

Jag har inget tålamod det är konstaterat för många år sedan för helst vill jag att all skulle ha löst sej redan igår eller ännu hellre innan det började krångla eller trasslade! Jag vet inte hur många gånger som min terapeut sa till mej under min tid som jag hade terapi att man kan bara lägga en pusselbit i taget och jag vet det men ändå så vill jag lägga fler för att komma framåt fortare i min bearbetning och lägga allt detta bakom mej och ändå så inser jag att det kommer att finnas med mej i resten av mitt liv och göra sej påmind i olika situationer och ge reaktioner på det andra gör vare sej jag vill bara det att de kommer att komma med längre mellanrum och att de kommer att kännas mindre och försvinna fortare hoppas jag! 

Ibland känner jag att jag kommer framåt med "sjumilakliv" och att det fungerar och det känns som att livet verkligen ler mot mej men andra gånger så bara smyger jag fram med så små steg att det känns som jag står still men efteråt så inser jag att jag rörde mej trots att det int kändes så. När jag fick ett bakslag för att allt blev för mycket med en ny förhandling och alla krav som jag kände att omgivningen ställde på mej så sa min psykolog till mej helt lugnt att det kändes som att jag tagit sjumilakliven tillbaka men denna gången visste jag vad det handlade om och det skulle vara lättare att ta sej framåt igen och kanske är det så helt enkelt att de där stegen tillbaka behövs för att jag ska lära mej och komma lite lite längre fram för varje gång men ibland känns det bara som att jag vill inte, jag vill inte påminnas om det i situationer som inte andra reagerar! 

Idag var en sån där skräck upplevelse som fortfarande sitter kvar och den vill inte lämna mej. Jag vill inte vara stark längre, jag vill bara just nu vara liten och ha en stor trygg famn att krypa in i där någon säjer att allt kommer att bli bra och det kommer att ordna sej att jag inte behöver vara rädd för det finns inget att vara rädd för ~ men det spelar inte någon roll om någon säjer det för jag vet att det finns det för det finns situationer som hela tiden får mej att förflytta mej tillbaka till den tiden att trots hur många "sjumilasteg" eller hur många trippsteg jag tagit komma tillbaka dit på en hundradelssekund i minnet 

"Jag ska döda dej" var orden jag hörde när jag var på väg till bilen idag och allt jag såg när jag var på väg till bilen idag och allt jag såg var en pistol. Det kändes som en evighet som kroppen var helt förlamad och jag kunde inte röra mej tills jag hörde ett skratt och såg att den som höll i pistolen var ett barn som bor här och hade klätt ut sej till pirat men det räckte för att jag skulle vara tillbaka i helvetet och jag kunde inte hindra minnena och känslorna från att välla fram 

Det var en av de här dagarna som promenaden med hunden och barnvagnen hade tagit längre tid än det brukade ta, dels för att det bara var skönt att gå och slippa känna pressen som hela tiden fanns på mej hemma för att jag var tvungen att vara på min vakt men även för att jag inte ville gå hem. Att jag troligen skulle få en utskällning när jag kom hem var något jag försökte förtränga och njuta av att vara här och nu och hoppades att det inte skulle bli så denna gången för kanske så var han på bättre humör eller hade hittat på något att göra för han hade ju inte ringt för telefonen hade jag alltid med mej för annars bröt det stora helvetet lös för då hade jag något stort att dölja. Detta var ett beslut som jag fick ångra för jag hann bara innanför dörren innan han kom mot mej och hela hans kroppsspråk visade att han var vansinnig över att jag hade varit borta så länge och att jag använde hunden och barnen som orsak till att vara otrogen det var verkligen det lägsta man kunde förvänta sej av en som skulle kalla sej för mamma! Jag visste inte vad jag skulle säja för jag visste att om jag sa fel ord så skulle det bli ännu värre så jag valde att inte försvara mej utan gick in i köket och gav hunden mat. Barnen låg i vagnen ute och sov och jag bestämde mej för att gå upp och lägga mej och vila en stund eftersom det hade varit bråk nästan hela natten över en av hans fantasier och det inte var ofta jag fick chansen att vila eftersom de inte sov samtidigt så ofta.

Jag hann bara lägga mej innan han kom upp och slet upp mej ur sängen med orden att om jag knullade runt med alla skulle jag fan inte tro att jag kunde komma hem och vila. Jag öppnade munnen och sa att jag hade haft hunden och barnen med mej men insåg fort att det hade varit bättre att jag hade varit tyst för fast jag aldrig har varit otrogen så var jag det varje gång jag målade naglarna, satte på mej en kort kjol eller målade mej eller gjorde något annat som inte passade honom eller som nu inte kom hem i tiden som det skulle ha tagit enligt honom. Han slet tag i mej och knuffade mej mot trappan och jag insåg att det var bättre att jag gick ner för den istället för att knuffas ner för den som jag hade blivit så många gånger för. Skräcken kom krypande som en ovälkommen gäst och jag bad att detta skulle ha gått över innan barnen vaknade så att inte de med skulle få smaka på hans vrede denna gången 

När vi kommer ner i köket är det första jag ser pistolen som ligger på köksbordet och skräcken blir en klump som gör att jag knappt kan andas! Jag är livrädd att jag ska bli måltavlan och jag ber tyst att jag ska överleva för barnens skull! Jag stannar för jag kan inte ta ett endaste steg till för kroppen lyder mej inte och han tar tag i pistolen med ena handen och drar mej mot baksidan med den andra. När vi kommer fram ser jag en läskburk som hänger på en gren i skogen och innan jag hinner reagera träffas den av två skott och han vänder sej mot mej med helt svarta ögon full med hat. Det finns inga andra känslor i ansiktet utan det är helt kallt och han säjer bara: Det är vad som händer dej om du lämnar mej! Jag kommer att döda dej! Jag kommer att skjuta dej precis som jag gjorde nu och det lovar jag dej för du lämnar inte mej! Och du kommer ALDRIG kunna gömma dej för jag hittar dej och dödar dej! Ingen kommer att tro dej om du berättar!

Han släpper min arm och går in och jag rasar ihop för mina ben bär mej inte längre. Hur länge jag sitter där det vet jag inte men jag "väcks" av ett barnskrik. När vi kommer in så är han sitt vanliga jag igen och det är som om inget har hänt men hotet hänger i luften. Jag har satt på mej min "rustning" för att inte reta upp honom mer för att inte barnen ska få ut för hans vrede men burken hängde kvar i skogen under hela min tid i helvetet som en påminnelse om vad som skulle hända mej om jag lämnade honom eller berättade vad som hände 

Att en leksakspistol och de orden kunde få mej att resa tillbaka, att känna och att påverkas så här mycket skrämmer mej för jag trodde att jag hade tagit så många kliv längre. Ja jag är i ett känsligt läge just nu när det är mycket som ska hända inom en snar framtid men ändå så trodde jag inte att det var så här mycket som skulle kunna komma upp. Jag kunde höra ljuden, känna lukterna -  jag var där igen och när jag kom till bilen så bara satt jag där. Jag kunde inte ens sätta nyckeln i tändningslåset för händerna skakade

Det får mej att fundera om det är bättre att ta de där små tassande stegen och känna sej för eller om det är bättre att ta de stora kliven? Kanske är det så att jag behöver nysta ut så mycket och kanske är det så att någonstans ligger fortfarande tvivlet att kommer någon att tro på mej att han kunde göra allt det så kanske är det först när "straffet" kommer som jag får mitt kliv för fast det inte ens är på en tusendel som han gjort så visar det för mej att det inte accepteras det han gjort och för mej innefattar det mer än vad domen handlar om och det är ändå som min advokat säjer Vi måste se konsekvenserna det ger med! 

En sak är säker jag tänker inte ge upp hoppet om mitt sjumilakliv som är kvar trots en leksakspistol eller vad det är nu nästa gång jag möter en utmaning eller prövning för då är det inte jag som har vunnit över rädslan utan motståndaren

  KRAM   

Tankar kommer............

Tankar går............

Undra om jag svaren en dag får.............................

  KRAM       

När jag gick på min terapi sa min terapeut till mej att kroppen skulle minnas saker så länge jag levde och att detta är vad man inom psykologin kallar för kroppsminnen! Jag tänkte nog inte så mycket mer på det då än att jag insåg att det var det som hände när jag kände en välbekant lukt och kroppen reagerade med flykt fastän min hjärna sa att det inte var någon fara, att min kropp ställde sej i försvarsställning mot slag och sparkar bara någon höjde rösten men nu så inser jag att det är så mycket mer så ryms inom detta ordet för min kropp reagerade på att årsdagen på att dagen som jag inte ens vill minnas kom närmare och närmare och imorgon så är den här och jag önskar att jag bara kunde stoppa huvudet i sanden och att när jag "tittade fram igen" så var den dagen över för jag vill inte känna och må så här! Jag vill inte att min kropp ska påminna mej när huvudet gör allt det kan för att bara förtränga och inte minnas, inte behöva gå igenom detta igen men vad gör man när resten av en själv påminner en hela tiden och känner och reagerar!

Kanske är det som Snäckan sa när jag pratade med henne härom dagen att jag fortfarande inte klarar av att äta vissa saker trots att det har gått år sedan jag befann mej i det att det är inte tiden som är det avgörande utan det är hur det har bearbetats som är det avgörande! Och när hon säjer det så låter det så klokt och så rätt men är det något som jag har ältat fram och tillbaka i förhör och jag vet inte allt så är det dagen imorgon men kanske är det så enkelt att jag inte har vågat bearbeta alla känslorna och jag har inte fått det avslutet som jag behöver med domen! Alla skadorna som jag fick är inte färdigbehandlade och konsekvenserna av dem är inte klara än! Kanske är det så att så länge det inte finns ett avslut så kan det inte heller bli et avslut i bearbetningen och jag vågar inte reagera och känna fullt ut eller så är jag rädd att känna och bara rasa ihop som ett korthus för det finns inte utrymme för det i mitt liv! Jag känner att jag bara blir så frustrerad över alla kansken och alla tankar, funderingar och grubblerier och fastän jag inte vill fundera och försöker låta bli så finns de där omedvetet som ett surr!  

Känns som om det är så lätt att tänka att man inte ska fundera utan ta allt som det kommer och innan jag satt i denna sitsen vet jag att jag hade kunnat sagt till någon att de inte skulle fundera över det ~ men det är inte så lätt, för tankarna kommer vare sej jag vill eller inte! Det gör ont att se sina barn ligga sovande i fosterställning för att det kommit för många jobbiga minnen om hur det var när vi levde med den som ska kallas att vara pappa och det spelar ingen roll hur många gånger jag än gör det så väcker det minnen, reaktioner och i samband med det tankar och funderingar! Det gör ont att höra sina barn be om att aldrig mer behöva åka tillbaka till Helvetet och veta att jag kan inte göra mer än att kämpa och hålla mej till sanningen i vårdnadstvisten och tro att sanningen vinner men det sätter också igång tankar och hur det än är så kan jag inte sudda bort det som en gång varit hur gärna jag än vill och hur mycket jag än skulle vilja! 

Jag tror att det är så att det som man ger kommer tillbaka till en någon gång och det som man gör ger resultat med andra ord så tror jag på Karma men ibland så undrar jag vad det är som jag har gjort för att förtjäna allt detta! Min advokat sa en gång till mej att man inte får mer i livet än man klarar av men jag vet inte om jag tror på honom längre! Han har aldrig ljugit för mej och alltid hållt det han har sagt men det känns här som att han inte har känt mej innan han sa detta! Det finns alltid undantag från regeln och kanske är det jag som är just detta undantaget.....................

Just nu känner jag bara att om jag ska må så här varje gång som denna dagen närmar sej, vare sej jag är medveten om det eller inte, och jag ska behöva känna de känslor som finns inom mej så skulle jag kunna göra allt för att den dagen försvann ur almanackan! Den ledde till något bra för den ledde till att jag dagen efter träffade en helt underbar människa som finns i mitt liv och stöttar mej än och den ledde till min frihet där jag slapp övergrepp och att varje dag "kämpa för att överleva" men jag önskar att jag hade kommit så mycket längre än jag har gjort men kanske är det helt enkelt där som felet ligger att jag inte ser de framsteg som jag trots allt gjort för de gör inte ont längre för jag har bearbetat det onda och tagit ett steg vidare och jag vet att imorgon kväll har jag överlevt ännu en av de värsta dagarna i mitt liv och det som inte dödar en gör en starkare..........................................
........................

  KRAMAR   

Idag är det 21 år sedan du lämnade den jorden och som du bestämde att du inte ville leva mer! Varför det kommer jag aldrig att få reda på men jag vet att när du försvann så tog du med dej en bit av mitt hjärta som jag aldrig kommer att få tillbaka och jag vill inte det heller för den delen tillhör dej men jag saknar dej fortfarande och idag mer än alla andra dagar önskar jag att jag bara kunde ringa och få höra din röst! Höra alla de kloka sakerna som du sa! Jag önskar att jag kunde berätta för dej hur fel du hade när du berättade för mej att hur man än "cyklar" så vänder motvinden till slut och blir till medvind för det känns inte så i mitt liv längre och jag vet att du skulle komma med förklaringen till varför. Jag vet att du skulle ha lärt dej så mycket mer av livet idag som du kunde berätta för mej ~ men du gav livet aldrig den chansen och jag kan inte sluta undra varför............. Var det något som jag gjorde eller sa under vårat sista samtal eller var det valet du hade som var för tungt? Jag tänker inte på det varje dag men vissa dagar så kommer tanken och jag önskar att den kunde försvinna för jag vill inte ha den och det är den sista som jag behöver just nu i mitt liv! Jag vet bara att du var den storebror som jag inte haft och det är du än även om du hade en annan roll i mitt liv när du försvann! 

Samtidigt är jag så arg på dej att du tog en så "lätt" väg ut ur allt och lämnade alla oss andra med skuld, frågor och tankar och du fanns inte längre kvar! Vi var de som fick känna och fundera och du bara försvann från oss! Samtidigt var du så omtyckt så ingen vågade säja det högt det alla tänkte men jag har funderat och jag har vågat känna efter och jag kommer att våga fortsätta känna tills den dagen jag kommer att kunna le åt minnet av dej istället för att det ska göra ont för jag vet att den dagen kommer att komma! Jag kommer fortfarande att önska att jag kunde lyfta en telefon och höra dina kloka ord, din röst och känna det du betyder för mej det kommer jag alltid att göra och tiden läker inte alla sår men den gör så att det gör mindre ont och att tankarna kommer med längre och längre mellanrum! Du hade ett val och du tog ett beslut men det känns som om det är vi andra som måste leva med konsekvensen! Jag vet inte hur du har det men jag hoppas att du har det bra för du förtjänar det! 

Jag minns när jag hade smugit mej ut och vi låg på höskulle! Jag vet att jag hade fått gått ut om jag frågat men det var inte lika spännande och höskullen var det ställe vi inte fick vara på! Vi låg där och drömde om vad vi skulle göra i framtiden! Jag kan berätta för dej att ingen av de planer som jag hade då blev sanna ~ inte en endaste och du skulle skratta så tårarna sprutade om du sett (men det har du nog redan från det moln du sitter på) att jag skaffat barn eftersom det var det sista jag skulle ha på denna jord! Nu är de det sista jag skulle byta bort på denna jorden! 

En sak vet jag iallafall ~ Jag kommer ALDRIG sluta att sakna dej och jag vill inte för något byta bort de år jag fick lära känna dej men jag önskar att du kunde ge mej svar på de frågor jag har! Och jag hoppas att du har det bra där du är fastän det inte finns någon telefon men en bit av mitt   har du fått med dej! 

KRAMAR 

Att jag hamnade på skyddat boende efter att jag kommit från Helvetet är en sak som jag nämnt här tidigare men det jag nu kommer att skriva om är en sak som jag vet kommer göra att jag kliver på massor av tår men samtidigt så känner jag att jag måste få ur mej det, och det är bara så att sanningen svider och om den inte kommer ut så kan inget förändras! Jag var och är tacksam att jag fick vara där för det var en "fristad" från allt där jag kunde känna mej trygg! Jag kan inte säja att jag inte kände rädsla men den hade jag känt vart jag än hade befunnit mej någonstans! Rätt så fort insåg jag dock att det fanns en mall som man helst skulla passa in i och när en person som bodde där inte gjorde det så kändes det som att hon inte fick samma chans som oss andra! Jag var "liten och hjälplös" och visste inte något så jag känner att jag passar in rätt bra i "mallen" på hur man skulle vara för jag var den som inte ställde krav och inte sa emot utan jag sa mest ja och amen för det var vad jag var van att göra med den "ryggsäck" som jag hade med mej mot dem som hade "makt". Dem som var på samma nivå som mej de vågade jag visa vad jag trodde var mitt rätta jag för!

Jag är tacksam för att jag under denna tiden träffade helt underbara personer som jobbade ideellt där. Personer som såg till det som fanns kvar där långt inom mej och som jag inte visste fanns där själv men de såg det och de vågade berätta för mej vad de såg. Vissa av dem finns kvar fortfarande och de vill jag inte leva en endaste dag utan för de är en del av den styrkan som jag har för jag vet att de finns där och de trodde på mej när jag var som svagast och de har aldrig svikit mej en sekund utan alltid funnits där, både när det varit lättare men även när det var som värst! När jag gick till vårdnadstvisten var mina ben som gele och jag visste inte hur jag skulle ta mej dit och utan Gulligaste E vet jag inte hur jag skulle ha klarat det! Utan hennes ord hade inte trappan gått att gå och bara att höra att hon visste att jag skulle klara detta gav mej "vingar" Den som säjer att tro inte betyder något den vet inte vad den pratar om för att veta att någon tror på en det kan flytta berg och dessa 2 starka Qvinnors tro som jag har med mej i mitt liv idag ~ den kan förflytta många berg!

Samtidigt som jag blev starkare och visste mer och mer vad jag ville och framför allt vad jag tyckte så började jag se en ny sida, inte av dessa två Qvinnor för de har funnits hela tiden, men av de som jobbade på boendet där jag hade bott! De människor som jag hade trott skulle hjälpa mej att utvecklas i att bli självständig började at ifrågasätta mina val i kontakter med personer som gjorde mej stark, som stöttade mej och som gav mej något positivt. De började ifrågasätta ställningstaganden som jag gjorde och saker som de hörde från andra ringde de till mej för att höra om det stämde och fråga min syn på det. Jag som hade varit i denna situationen tidigare men då med personen jag bodde tillsammans med och hade barn med hamnade åter i den situationen men med de personer som hade hjälpt mej och som jag på något sätt stod i en beroendeställning till kändes det som trots att jag hade flyttat därifrån! För mej så kändes detta jättekonstigt och det kändes som att jag kom i en situation där jag började ifrågasätta mej själv igen!

Jag bollade detta med en av de Qvinnor som alltid finns för mej efter ett tag för det kändes inte rätt! Speciellt en manlig kontakt som jag hade var något som blev väldigt ifrågasatt för det hette att jag kunde inte ha hur många mentorer som helst, ändå var de inte medveten om vad jag pratade med honom om utan detta var något som de hade fått reda på från andra att vi hade kontakt med varandra och jag valde att inte redovisa något för dem när de frågade mej! Jag har blivit ifrågasatt om mitt val av att bo hemma hos en person istället för ensam på ett hotell innan min första rättegång för det borde kännas bättre att bo på ett hotell än att det skulle bli rörigt att bo hos en person ~ men ingenstans fanns frågan vad jag ville! Jag känner bara att ju mer jag tänker på detta så är det än en gång så att när man är stark så "passar det inte in i mallen" och jag tycker att det är så hemskt att det ska vara så! Jag vet att jag låter som en gnällmadam och jag vet att jag kliver på tår, jag är fullt medveten om det men jag känner att jag måste få ur mej detta för det ligger inom mej och gnager som en börda som måste få komma ut! Och jag vet att de jag berättat det för inte kommer att prata om det för jag har bara berättat det för dem jag litar på!   

Jag har analyserat detta massor och jag har funderat och det som känns så hemskt för mej det är att man kommer till dem som ett offer, man är utsatt och som jag var så visste jag inte "vem jag var egentligen eller vad jag tyckte om eller inte tyckte om" men jag har kämpat och byggt upp mej själv bit för bit. Ibland har några bitar rasat igen men jag har inte gett upp utan har samlat ny kraft för att lyfta upp de bitarna igen och fortsätta att bygga och jag har kommit en bra bit på vägen! Jag har många runt mej som hjälper mej i arbetet och som ger mej positiva kommentarer men även som ger mej den positiva kritiken som jag behöver för att komma vidare och de personerna vet när jag behöver en kram eller när jag behöver en knuff för att komma vidare! De som jobbar på ett ställe som man kommer till som "offer" (jag hatar det ordet) tycker jag ska vara så proffesionella att de inte lägger sej i det privata! När jag inte har bott där på ett långt tag och byggt upp mitt kontaktnät och de ser att jag mår bra av det och jag kommer vidare i livet och i mitt arbete att bygga upp mej själv så förstår jag inte varför jag ska stå till svars varför jag har kontakt med den eller den, varför jag väljer att bo hemma hos en person istället för att bo på hotell! De har kommit med bra råd med det ska jag inte sticka under stolen med men de försvinner med skadan som detta gjorde för det tryckte ner mej och jag kan ärligt erkänna att jag bröt ihop efter det sista samtalet som jag fick för det var rena korsförhöret! Jag fick stå till svars för mycket och jag fick höra vad de tyckte om mycket och jag kan inte säja att jag tyckte att det var proffsigt! Det har gått ett tag sen dess, jag har funderat, tänkt och gått vidare men jag tycker fortfarande att det är fel! För mej sänder detta ut signaler att de hjälper mej så länge jag är "svag och gör som de vill" men när jag blir stark och har en egen vilja då får jag stå till svars för det med!

Detta inlägg kanske tas som skitprat ~ men det är det inte menat som! Jag hoppas att om någon läser det som jobbar inom detta så kan det väcka en tanke hur man känner sej när man är i min situation! Man är redan så bränd, man testar de personer som man tar in i sitt liv inte bara en, två eller tre gånger utan en miljon gånger och de man släpper nära sej de har förtjänat den platsen. Jag var livrädd för män och att anförtro mej för en man igen det fanns inte och att det sedan skulle bli ifrågasatt när det är en person som jag känt att jag kunnat prata och ventilera massor med saker med det kändes som att vara tillbaka i Helvetet med svartsjukan igen! Vad syftet var denna gången ~ det vet jag inte och kommer nog aldrig att få reda på men det känns inte rätt på något sätt. Att ifrågasätta min relation till en person som har jobbat ideellt hos dem det är inte heller rätt för mej! Jag förstår inte att de inte kan vara glad över att jag har hittat någon/några som finns för mej och gör mej stark och som får mej framåt i kampen! Jag förstår inte att det inte finns förståelsen att när man lever i den situationen som jag gör så behöver man de personer som man litar på och som man släppe nära sej ~ för de är inte många! Jag kan räkna dem på mina fingrar och jag behöver inte använda alla fingrar som jag har!

Kanske är det så att jag växte ifrån dem och blev för stark och att det inte var det de klarade men då borde tanken ha funnits att det var det jag skulle göra! Tanken borde ha funnits att de gjorde samma sak mot mej som han gjorde när jag levde i Helvetet ~ ifrågasatte mina beslut och ifrågasatte mitt omdöme och mina val och lät mej stå till svars inför dem som i mina ögon stod över mej! Åter igen var jag under någon annan som "dömde mej"....................men tydligen så fanns inte den tanken som jag tycker borde ha funnits innan de ens slog numret till mej att är detta rätt att göra efter det hon gått igenom!

  TACK till er två starka Qvinnor som alltid finns E & C    

  KRAMAR   

Egentligen så borde det vara helt omöjligt att känna en tomhet när man har människor runt sej, när man lever tillsammans med tre barn på heltid som man har ansvar för dygnets alla timmar och jag har vänner som står mej nära och jag har ett större kontaktnät idag än när jag levde i Helvetet, jag har mer kontakt med andra människor och jag har mer värde i mitt liv och mer som jag värdesätter ~ och ändå är det ändå precis det som jag känner oftare och oftare. En stor tomhet inom mej som jag inte kan förklara för det finns inget ord för det och det finns inget ord som passar in på det ~ för det är inget som jag känt tidigare! Tomhet har jag känt tidigare men inte så här starkt och inte denna för det känns bara som att det inte finns något på insidan mer en ett endaste stort hål och där finns ingen energi eller något ~ bara tomhet som ett eko och den känslan skrämmer mej!

Jag vet att man inte kan kämpa hur länge som helst för till slut så tar energin slut! Det är som att sprnga en tävling ~ man kan köra på högsta växeln en sträcka men till slut så orkar man inte det längre och det är helt förståligt för kroppen tar slut och min kropp gjorde det för en "evighet" sedan men det fanns inget annat alternativ än att fortsätta för "målet" var inte inom synhåll än, och det är det fortfarande inte även om jag vet vart det är. Kanske är det så att tomheten är ett tecken på att kroppen har kört på reserven för länge och att den varnar mej att det är som läkaren sa att det kommer att sluta med förskräckelse om det inte får ett slut snart och helst igår, men det är inte jag som bestämmer det! Målet är andra som sätter upp och det är inte jag som styr över det. Jag kan bara försöka lägga tankarna så mycket det går åt sidan och samla så mycket energi det bara går till dagen D men hela tiden så kommer det upp nya saker som kräver att energin ska finnas och som kräver att jag ska fungera och det finns som vanligt inget annat alternativ!

Kanske är det helt enkelt så att tomheten är alla känslor som hela tiden blir undantryckta för att det inte finns utrymme för att bearbetas eller att ens reflekteras över! Alla känslor och minnen som jag inte vill ska finnas där för att de är för hemska, för jobbiga och som jag tänker att jag ska ta tag i när allt är över! Kommer det att vara över någon gång?!?! Kommer det någon gång att vara lättare att ta tag i dem då för hur det än är så kommer jag att komma in i en ny fas i mitt liv med nya reaktioner och nya tankar för livet står inte still även om jag önskar ibland att det skulle göra det! När jag kom från allt fick jag en diagnos som var PTSS (posttraumatiskstressyndrom) vilket jag fortfarande har kvar. När jag fick den så visade det mej att jag var svag som inte hade klarat av detta bättre utan att det hade påverkat mej så och jag gjorde allt för att den skulle tas bort! Idag så inser jag att problemet sitter inte i att jag var svag problemet satt i att jag var stark och det var därför jag utsattes för allt detta! Jag var för stark för att be om hjälp och jag var för stark för att brytas ner och därför fick jag stå ut med allt tills jag var totalt utraderad! Ja jag inser idag att det var ett trauma allt som hände och att det var därför som jag fick diagnosen och har den än idag för det försvinner inte över en natt och kanske är det så att allt detta spelar in på tomheten! 

Jag känner att jag försöker klyva mej i molekyler för att finnas för alla och stötta alla! Om någon mår dålig så vill jag inte det för jag vet hur det är att vara där utan att ha någon som man kan prata med eller som förstår en! Kanske har jag tömt mej i mitt försök att finnas för alla så att jag någonstans har glömt bort mej själv! Jag vet hur det är att sitta " i skiten" och hur det är att inte kunna prata med någon så jag gör allt för att inte andra ska vara där! Hur många gånger har jag inte suttit och pratat med hunden och hans ögon har gett mej tröst men jag önskade att det var någon som bara kunde ge mej en enorm kram och säja att "allt kommer att lösa sej, jag lovar det och jag finns". Jag kan inte få de gånger som jag önskade att jag hade fått höra det ogjorda genom att finnas för andra även om det gör ont! 

Tomheten finns och hur jag än tänker och funderar så kommer jag inte att få svaret/svaren! Det enda jag kan göra är att göra det jag inte vågade göra när jag levde i Helvetet och försvann som person ~ lyssna på mej själv och mitt  . Om jag vågar det så tror jag att jag kommer att hitta svaret hur jag ska hitta tillbaka till det som kan fylla mej med glädjen igen.................................

  KRAMAR   

...........hur stark du är innan att vara stark är din enda överlevnad, innan styrkan är ditt enda sätt att komma vidare och ditt enda andra alternativ som finns det är att bara lägga dej ner och ge upp. Och det alternativet det är inget alternativ för du bara måste framåt det är då man inser hur stark man egentligen är! Jag har insett att det är inget som man väljer att vara det är något man blir för att man måste, för att det inte finns något annat alternativ att välja mellan utan man måste komma vidare och man måste fortsätta att kämpa för att överleva! Snurrigt?!?!?! Ja det är det men livet är inte en rak bana och kommer inte att vara det och det är något som jag fått erfara gång på gång och kommer att få se fler gånger! Jag har många gånger känt att jag ger upp här och nu för jag orkar inte ett steg till men jag inser idag att när man har orkat det steget som kändes som tusen så vann jag över mej själv och alla de som inte trodde på mej, och det steget gjorde mej starkare!

Du vet inte hur rädd du kan bli förän du möter det som är mest skrämmande i hela världen, och du vet inte hur du kommer att reagera när du står där! Jag inser att man kan gå igenom saker miljoner med gånger hur man ska göra, hur man ska agera, tänka men när man står där tar rädslan och adrenalinet över och ingenting fungerar som det ska. Allt det man har tänkt, övat och memorerat finns inte och det som kommer fram är alla urtidsinstinkter som finns i kroppen och den första som kommer fram är flykt! Det är skrämmande att man i den situationen inte kan styra över sej själv. Kroppen gör som den vill och hjärnan hinner tänka hundra miljoner med tankar på en sekund, den hinner spela upp tusen scener och ändå så känns det som tiden står still! Kroppen bara töms på energin på ingenting! Efteråt så finns bara tanken ~ hur kunde det bli så? Svaret det vet jag inte om man någonsin kommer att få och jag vet inte heller om det ger något om man får något! Jag hoppas bara att all erfarenhet ger kunskap och att jag blir klokare även om den gör ont och sätter spår!

Jag har insett att de största vinsterna i livet de gör man genom att "vinna över" sin egen rädsla eller sina egna svagheter! Förr så trodde jag att jag var tvungen att bevisa min styrka och att jag klarade saker själv för andra ~ idag inser jag att det är jag själv som ställer de kraven på mej själv. Jag inser att alla utredningarna som gjordes inför vårdnadstvisten och allt det runt dem var det egentligen jag som ställde kraven att jag skulle visa mej så enormt stark och att jag inte var rädd för det som skulle komma! Jag erkänner ~ jag var livrädd och jag är livrädd än idag! För dem kunde jag "öppna lite på dörren" till de känslorna men idag så inser jag hur rädd jag är för vissa saker efter uppvaknandet denna vecka! Jag har sett min största skräck och rädsla med egna ögon och i en helt oväntad situation och plats, det fick mej att reagera på ett sätt som jag inte trodde och det fick mej att agera på ett sätt som jag absolut inte förväntade mej att jag skulle. Jag överlevde, jag klarade mej därifrån och allt slutade lyckligt. Jag övervann fler rädslor i samband med det och jag kommer att övervinna fler innan all bearbetning är klar ~ jag har ännu en gång insett att jag kan "misslyckas" i mina ögon och ändå så är det inte det i andras för det gjorde allt bättre och starkare och det gjorde mej starkare!

Kanske är det ändå så att den starkasteinstinkten som vi har sen vi skapades är flykten och att det är den som sätter in i vårat liv när det är saker som inte känns bra vara sej det är något som vi är rädd för eller det känns obehagligt, vare sej det är något konkret eller om det är något som finns inom oss som en känsla! Kanske är det därför som jag känner mej svag och känner vissa gånger att jag bara vill ge upp för att jag vill fly från det som är jobbigt och jag inte vill ha där inom mej fast jag egenligen vet att jag är stark bara jag tar det där obehagliga och jobbiga klivet........ Kanske var det just det svaret som jag behövde lära mej av denna situation som inte fick hända men ändå hände! Och någonstans vill jag tro att allt händer av en mening och kanske är meningen att jag skulle inse det och se att jag överlever även om man blir så rädd att hjärtat stannar fastän det slår i 320, adrenalinet flödar, svetten forsar och inget i kroppen fungerar som det ska! Kanske skulle jag inse att fastän flyktinstinkten är stark så kan man styra den bara man tar det klivet som är så jobbigt och stannar upp och tänker och när jag kommit så långt i tanken kan man komma ännu längre i sin styrka än jag var tidigare................. För jag vägrar tro att något händer utan att det har en mening och att något händer utan att det har något att lära mej........... hur jobbigt det än är! 

  SNURRIGA KRAMAR