Ibland så känner jag det bara det som att det känns som att det inte finns något slut på något! Det händer en sak och så känns det som att det tar den lilla energin som finns kvar och jag känner att det går inte, jag orkar inte mer. Och så dagen efter så kommer nästa olycka och egentligen så borde jag ha lärt mej vid detta laget att det är så tycker jag men på något sätt så finns fortfarande hoppet att det inte ska vara så denna gången men ändå så är det så varje gång! Och så var det även denna gången för mycket riktigt så kom det ett brev med posten dagen efter att episoden med barnen och paniken hade varit som var en chock för mej och sparkade undan fötterna på mej!

Barnen sov dåligt och oroligt och vaknade flera gånger den natten så på morgonen behövde jag bara titta på dem för att inse att de skulle inte klara av en dag på dagis. Jag frågade dem hur de kände det och när Skruttan tittade på mej och sa att jag orkar inte men vi måste för det är dagis dag så kände jag bara att idag finns det inga måsten! När jag ringde till dagis så fick jag förklaring till vad det var som hade löst ut reaktionen - något som är så vanligt för andra barn men så skrämmande för mina nämligen att leva en vecka med mamma och en med pappa! Det gör att man ser hur annorlunda vårat liv är mot andras och hur lite det behövs för att det ska skrämma upp och minnen ska väckas! Jag kände att jag hade tagit rätt beslut för hela dagen var bara jobbig för alla och fylld av reaktioner och tankar.

Som om inte det var nog så kom ett brev med posten med ett besked som jag inte ville ha och det kändes som om benen bara sparkades undan på mej. På något sätt så hade jag förstått att det inte skulle vara ett positivt besked som jag skulle få men som vanligt är hoppet det sista som lämnar mej och jag hade hoppats! Det är sant som det är sagt "En olycka kommer sällan ensam" men jag börjar bli van och någon gång måste det vända även för mej......................... Jag kände bara att jag var tvungen att få miljöombyte så vi bestämde att vi skulle åka till mormor och hämta lite grejer! Jag satte på mej min "rustning" den som gör att jag känner mej falsk och som inte visar det kaos som jag känner på insidan utan som visar den starka personen som är glad och som jag gör att jag inte behöver visa hur jag egentligen mår!

Den rustningen höll inte igår! Det räckte med att mamma frågade hur jag mådde så sprack den och tårarna kom och sedan gick de inte att stoppa! Jag kan inte minnas när jag grät hos mina föräldrar sist! De har kunnat få mej att gråta på telefonen när allt bara har varit kaos och jag har känt att jag orkar inte mer men inte när jag har varit på samma ställe! Nu gick de inte att hålla tillbaka längre! Jag kände att jag kunde inte bära rustningen längre för det var för många sprickor i den och det var för mycket kaos på insidan och allt bara vällde ur mej!

Det känns ibland som att jag är den falskaste människan som finns för jag visar en person utåt som är glad och pigg men inom mej så är det bara ett enda kaos av känslor! Det är fullt med känslor där inne som jag inte kan sätta ord på och som jag inte kan beskriva med ord för de bara finns där! De finns där och de ställer till ett kaos precis som att någon snurrar runt dem med en elvisp, de går inte att greppa för de far bara runt, Sedan finns det de känslorna som påverkar mej som att jag är livrädd för att tex sitta i rätten och behöva möta honom igen, jag är livrädd att förlora vårdnaden och massor av andra saker, Jag känner sorg över alla skadorna som jag har fått och över allt jag har förlorat, över allt jag har fått lämnat, jag känner tomhet över de få men nära vänner som jag fick lämna kvar! De här känslorna visar jag aldrig! Varför jag inte gör det vet jag - det är för att då blir jag sårbar och den situationen vill jag inte vara i igen för det var då jag blev bränd och utnyttjad! Jag inser samtidigt att jag inte tillåter mej själv heller helt ut att känna de här käsnlorna för att det gör att jag blir svag! Så länge jag försöker att hålla dem undan så länge vet jag att jag orkar stå på benen!

Igår när mamma frågade hur jag egentligen mådde, eller när jag insåg att jag inte längre kunde dölja hur jag ser ut med kläder efter alla kilon som jag gått ner så inser jag på ett helt annat sätt att det är närmare och närmare den gränsen när kroppen inte kommer att orka kämpa vidare! Det är inte bara en utan flera läkare som sagt att egentligen skulle inte kroppen orka men den gör det för att den går på envishet men frågan är hur länge går den på det och hur länge orkar man gå på den?!?!?! 

Jag har kämpat så länge och jag tänker inte ge upp! Jag har hållt mej till sanningen i förhör och jag har varit sann mot mina barn men jag inser att jag är inte sann mot mej själv när jag sätter på mej en rustning för att klara av livet! Samtidigt så vet jag att utan den så skulle jag inte orka för jag skulle inte orka med frågorna hur det egentligen är för jag kan inte och jag vill inte berätta för alla hur det är för jag vill inte ha medlidande och jag vill bli behandlad som en i mängden! En sak vet jag iallafall och det är att när man rasar ihop så är man inte större än att man behöver en trygghet som man kan gå till, någon som man litar på och där man känner sej trygg vare sej man är stor eller liten och för mina barns skull så måste jag klara av att hålla ihop och fortsätta att kämpa trots att inte olyckorna kommer en och en! Och jag måste vinna för att visa dem att det inte är alla barn som är tvingade att leva med mamma och pappa, bara om de har en mamma och en pappa som ser till deras bästa inte som är ute efter att trycka ner dem och skada dem! 

Jag är ingen robot utan en människa och jag vet att tårar är inte att man är svg utan det är ett tecken på att man varit stark för länge! Och det är en sak som jag måste acceptera även när det gäller mej! Ingen är mer än människa och det är inte jag heller och det är dags att inse att jag måste vara stark och vunnit mina kamper innan jag kan hjälpa andra! 

KRAMAR   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...