Igår efter beskedet hos läkaren men även idag så känns det som att jag har gjort en resa i, tiden ~ tillbaka till den första natten på det skyddade boendet! Jag hade ont precis överallt efter alla slagen och sparkarna men jag behövde inte höra stegen och rösterna i sjukhuskorridoren men alla andra ljuden som inte var bekanta var fortfarande skrämmande och gjorde att jag var på helspänn! Det kändes som att allt hade tagits ifrån mej och jag hade inte ens mitt eget namn längre och det kändes som att jag hde försvunnit lite till! Mamma hade lämnat mej där och det kändes som att jag inte hade kontakt med världen utanför och det fanns "nya regler" som jag skulle lära mej att leva efter! Jag hade inget mer än kläderna som jag hade på mej som var mitt och jag kände mej ensam och övergiven och tomheten var enorm och jag gav mej själv ett löfte där och då att jag ALDRIG mer skulle ta något förgivet. Allt jag visste att jag hade var här och nu! Jag var inte lovad en morgondag, jag var inte lovad att jag skulle kunna gå utanför dörren dagen efter och jag lovade mej själv att jag skulle värdesätta varje stund på ett helt annat sätt än jag hade gjort tidigare i livet för tidigare hade jag tagit dessa stunder så förgivet för de bara fanns där varje dag! Jag kunde gå ut i skogen, jag kunde åka till affären och jag kunde göra det som man bara tar förgivet att man gör i livet även om jag var kontrollerad men plötsligt så var det borta.

Sen kommer vardagen även om den inte är som den en gång var och med den så kommer tanken att "jag måste städa idag så gör jag det med barnen imorgon" men varför tänker man så egentligen? Vad är det som säjer att det kommer en morgondag och barnen och den glädje som de ger är viktigare än att det är städat och undanplockat här hemma! Varför tänker jag inte istället att jag gör detta med barnen idag och OM det kommer en morgondag så städar jag då! Egentligen så vore ju det den mest sunda tanken för det var ju det jag lovade mej själv att jag skulle ta tillvara på varje stund! De stunderna är ju de som ger mej kraften att ta nästa steg, det är ju de stunderna som ger mej glädjen. Barnen och jag gör massor av roliga saker tillsammans och vi hittar på massor med saker men egentligen så skulle man ta chansen så mycket mera för det är ju det som ger mest!

Igår när jag kom hem så slog mej tanken "om detta var min sista dag att leva vad skulle jag göra då?" Svaret är inte självklart för det finns massor av saker som jag skulle vilja göra men jag vet att jag skulle inte prioritera att städa och ha kliniskt rent hemma och såna saker. Jag vet att det är saker som man måste göra för att livet ska fungera men kanske är det så att man lägger så mycket vikt vid de sakerna så att man glömmer det som ger livet en mening och som gör att livet får det lilla extra, att man får den lilla extra glädjen och den lilla extra betydelsen i livet. Innan allt hände var jag dagligen ute i skogen med hunden på promenader men jag uppskattade det inte för jag tog det bara så förgivet för det var en del av livet men jag vet hur mycket jag saknade det när möjligheten inte fanns! Varför är det så att det ska behöva hända något innan man värdesätter det som man har runt sej! Varför är det lättare att se det negativa än det positiva? För hur många gånger ser man inte att det är dammtussar på golvet som man "måste" dammsuga upp istället för att se att det är sol ute och att man borde ta tillfället att gå ut och njuta av den?!?!?!?!

Jag är på ett sätt glad över att jag gjort denna "resa" för på ett sätt har den fått mej att inse att man inte ska ta saker förgivet i livet för de kan försvinna på en sekund eller genom en handling. Idag när jag får världens hårdaste kram av Liten och kommentaren "Min älskade mamma" så känner jag att den stunden är värd mer än allt annat! Jag känner att det finns stunder som man låser in i hjärtat och som kommer att stanna där för evigt och jag önskar att varje gång när jag kommer till valet att jag ska välja mellan två saker att jag kan minnas löftet som jag gav mej själv den natten att jag ska leva här och nu inte planara för hundra år framåt! Jag vet att man måste ha framförhållning men samtidigt så finns det stunder som inte kommer tillbaka! Man får bara en chans och väntar man för länge så försvinner den! Allt kan förändras på en sekund, med en diagnos eller med ett ord och när man kommer dit så är det bara så att man måste tänka om!

Jag känner att denna resa har lärt mej massor och jag vet att jag många gånger borde tänka på andra sätt än jag gör. Den enda människan som jag kan påverka och som jag kan få att påverka det liv som jag har och lever är mej själv! Det finns faktorer som jag inte kan påverka och det finns måsten som jag inte styr över men jag styr över många saker som påverkar min vardag och jag styr över många glädjeämnen i livet bara jag väljer att se dem och ge dem ett utrymme! Bara jag väljer att prioritera dem och prioritera rätt och de valen ligger hos mej och ingen annan! Kanske är det så att ibland behöver man ett besked som inte är så positivt och ibland behöver man motgångar för att ännu en gång bli påmind om att livet är här och nu inte imorgon och inte i nästa vecka eller när överklagan är över! Det gör ont att få "domar" men ibland så behövs det ett uppvaknande men jag önskar att de inte var så många men kanske är det priset jag får betala för att jag och barnen en dag ska få ett tryggt och bra liv! Kanske kommer jag en dag att vara tacksam över de saker som jag fått lära mej och de insikter jag fått under denna resa men framförallt att jag fått lära känna mej själv och mina styrkor och svagheter på ett sätt som jag aldrig någonsin hade fått chansen att göra annars!

Jag har betalat ett pris och någon gång måste jag få det jag betalade för ~ ett liv med glädje och där jag kan leva och njuta! Hoppet är det sista som lämnar en och en dag så kanske det slår in bara jag vågar hoppas och öppna dörren till lyckan och släppa in de lyckliga stunderna och nu är stunden att börja göra det!

  KRAMAR     

Livet går inte i repris och man ska leva varje ögonblick som om det var det sista, man ska njuta av varje ögonvblick och se det ljusa och listan går att göra enorm över alla kloka ord som sagts om detta och jag vet att man ska tänka så och att allt blir så mycket lättare om man gör det men ibland så går det helt enkelt inte! Det går inte att se ljuset i slutet av tunneln för det finns inget slut i tunneln just för tillfället och hur gör man då för att se det?

Jag känner att hur många gånger har jag inte tänkt att man inte ska ta ut saker och ting i förskott och den här gången har jag inte gjort det men ändå kunde jag inte hindra tårarna från att rinna ner för kinderna, att känna att det gör ont, att känna att benen blir undansparkade ännu en gång och att det ännu en gång är en kamp som man måste kämpa för att ännu en diagnos har satts för att situationen är som den är och för att det som har hänt har hänt och då känner jag bara att när ska detta ta ett slut och kommer det att ta ett slut?!?!?!

Ibland känns det som ett "hån" att veta att jag tidigare hade en kropp som var frisk nu sitter jag där med fullt av diagnoser och får höra att om inte jag ändrar på situationen och faktorer så kommer jag troligtvis inte att uppleva min 40-årsdag för min kropp kommer inte att orka att gå på reserven och det stress och flykt läge som den hela tiden gör och har gjort i år och jag vet att jag kan inte göra något åt det! Det är inte jag som har makten till det utan det är samhället som inte har "resurser" eller som inte "vill" ta i detta! Jag är för dem bara en siffra i statistiken och att min kropp bryts ner av detta vad bryr de sej om det! Att det är jag som påverkas av att leva under denna press det syns inte i deras papper men det syns på mina värden och det syns på min kropp! 

Det är lätt att säja att man inte tänker på det och att man inte låter det påverka en för det gör det inte på ett sätt men ändå så finns det där hela tiden - omedvetet och medvetet för det görsej påmint på olika sätt! Inget i vårat liv är som det var tidigare - ingenting går längre av sej själv! Allting som händer och sker måste först tänkas igenom minst två gånger så att det är säkert, sedan måste det kollas så att det är rätt och sedan måste man tänka till en extra gång. Så många saker och tankar ligger omedvetet och påverkar, gör att man är på sin vakt, att man är på helspänn, att man är beredd att fly och att jag är beredd att försvara mej och framförallt barnen men allt detta har vi levt i så länge så det är vardagen. Jag reagerar inte längre förän jag ska förklara det för någon annan! 

Idag inser jag när jag ser en läkare som jag aldrig förr har sett torka tårar som rinner på hennes kind, titta på mej och säja: "Du gör inte bara det du måste, du gör inte bara det en mamma gör utan du gör det dessutom helt suveränt bra och starkt! Du kör på reserven men du klarar det och du kommer att fortsätta vad jag än säjer just för att du är en mamma!"
Då insåg jag att det är så det är ~ om det är så det kommer att bli, att jag kommer att stupa för att reserven tar slut, så kommer jag att köra tills dess bara för att rädda barnen för det finns inget alternativ! Så länge det inte finns ett annat alternativ så måste det finnas en reserv och det får bära eller brista! Jag får vara en siffra i statistiken utan att den kompleteras med mer bara mina barn räddas men en sak vet jag och det är att samhället kan aldrig lura mej mer att det finns ett barnperspektiv men de kan inte lura mej att säja att det finns ett människovärde heller för de har de visat mej att det inte finns för om det hade funnits det så hade inte jag mått som jag mår idag och jag hade inte suttit i den sits som jag sitter i heller.

Vare sej lagarna eller samhället visar mej att det finns människovärde eller att man värderar människor som unika individer! De visar däremot att man måste vara förbannat stark för att klara av att vara ett offer som varit utsatt för brott, man måste ha styrka och ork för att klara av att skydda sin barn, man måste ha ork för att stå upp för sej själv och de man älskar och samtidisgt ska man orka ta emot diagnoser, rehabilitering, hitta sej själv och mitt i allt ha ett fungerande liv och vardag! Inte undra på att jag undrar om slutat kommer någon gång....................................... och just nu känns det som att det ligger för långt bort redan!

KRAMAR    

Ibland eller rättare sagt oftast så känns det som att när jag tittat åt höger så finns där en kamp som jag borde kämpa, tittar jag åt vänster så finns där en annan kamp som jag är tvingad att kämpa och tittar jag åt alla andra håll som finns så är det fullt med kamper som jag måste ta vare sej jag vill eller orkar för jag har inget val! Många som läser det tänker säker att ja, men det är ju så livet är! Ja det vet jag oxå att det är för livet är inte en dans på rosor men det känns som att mitt liv skulle kännas som en dans på just rosor om jag slapp alla dessa kamper med socialen, hovrätter, tingsrätter om vårdnaden som känns som om den handlar om liv och död för barnen och dörför även för mej och alla utredningar som följer med detta! Jag känner att det tar på krafterna att vara småbarnsförälder men det skulle finnas massor med krafter kvar om det bara var de vanliga striderna som just en småbarnsförälder  ska behöva ta som fanns i mitt liv! 

Igår var det dags för årskontroller av två av barnen! När jag kom dit så tittade sköterska på mej som förljt barnen sedan Liten bara var månader och så kom en kommentar som fick mej att le hela dagen i kaoset igår: Är detta verkligen samma barn som jag träffade för några år sedan??!!??!!
Jag kände att jag växtr för ett bättre utlåtande och betyg hade jag inte kunnat få för hon är inte tvingad att säja det och det är som hon säjer - nu är de "normala" barn som inte längre ber om ursäkt för att de finns till de vågar ta för sej, de vågar finnas och de vågar säja att de kan saker och det bevisar för mej att något har jag iallafall gjort rätt under denna resa! Samtidigt gör det mej livrädd att veta hur lite som behövs för att de ska bli de små som känner att de inte är värda något igen - det behövs bara att de får beskedet att de måste åka tillbaka till honom så är de där igen! Det har gått år och de ber mej så gott som dagligen att de ska slippa åka tillbaka till pappa för att de vet att han kommer att slå och göra illa dem igen, de vet att de kommer inte att få mat och de vet vad de kommer att bli utsatta för med och då är det vidrigt att vara mamma och allt man kan säja är att man gör allt man kan för att de ska slippa det! Det är vidrigt att höra deras planer hur de ska gömma sej om det blir så för att ingen ska hitta dem och man vet hur lagarna ser ut och man ser att där är en kamp som man måste ta för att rädda dem från detta - men hur länge till orkar jag det....................

Idag när jag hämtade på dagis så frågade en mamma mej hur jag fick till det med att hämta och lämna och få på tre kläder och allt runt! Jag svarade att det går på rutin nu för att jag varit själv med dem sedan Liten bara var några månader! Hon förvandlades till ett frågatecken och jag insåg att hon inte förstått att jag är ensam med dem! Frågan kom som ett brev på posten: Är du själv med dem också? Hur klarar du det?
Ja hur klarar man det?!?! Vad har man för val........ Jag valde inte att bli själv med tre små och jag har samma arbetsuppgifter och ansvar som de som är två föräldrar men jag vet inte hur det är att vara två och dela på det för barnen och huset och maten var mitt ansvar redan på den tiden när vi var två sk föräldrar! Jag yrkar ensam vårdnad utan umgänge och har haft det tillfälligt i snart 3 år och jag har klarat det! Om jag yrkar att det är det jag vill ha för att rädda barnen från Helvetet så måste jag ju visa att jag klarar det! Det är inte lätt, det är inte en dans på rosor och det är mycket som jag får undvara som andra föräldrar som har delat ansvar kan göra men jag ser inte det som att jag offrar mej utan att jag gör det frivilligt för att jag vill rädda barnen! Jag vägrar att skicka barnen till det Helvete jag själv flydde från med dem men det är fortfarande en kamp och det är en kamp att få livet som ensam mamma till tre att gå ihop med allt annat som också ska skötas och gå ihop och den som kommer i sista hand ja det är jag själv!

Det finns rättegångar som jag ser som kamper som kommer att komma, vårdnadstvister, det är utredningar inför vårdnadstivster och jag vet inte allt! Det är Arbetdförmedling och det är Försäkringskassan, det är utredningare inom sjukvården och rehabilitering och det är kamper om att få det att fungera så "normalt" som det bara går för barnen trots att vi har skyddade uppgifter och det känns verkligen som att vart jag mej än i världen vänder så är det kamper så långt ögat ser för det är inget som går lätt eller smidigt och jag kan inte förstå det!

Jag kan inte förstå att man inte ser till att en vårdnadstvist ska avgöras inom en viss tid och speciellt när det handlar om småbarn! Liten har levt en sjättedel av sitt liv tillsammans med honom! Har man rätt att kalla sej för förälder då när man inte visat något som helt intresse då? Smulan har levt mindre än hälften av sitt liv tillsammans med 2 föräldrar och har ändå så klara minnen av att pappa inte var snäll och att hon inte vill tillbaka till honom! Har man rätt då att kalla sej pappa när man inte ens har frågat utomstående personer som träffat barnen hur de mår eller om de har det bra? Om två månader så har Skruttan levt halva sitt liv utan den som ska kallas sin pappa och hur stor omställning är inte det att komma tillbaka till en person som man inte vill tillbaka till och som man är livrädd för! 

Jag har många strider kvar och jag ser många strider när jag ser mej runt omkring! Jag vet inte vart jag ska hitta energin eller orken till dem men det känns som att jag på något sätt måste prioritera vilka jag ska lägga den största energin och kraften på! Samtidigt så hör de ihop för hade inte han funnits och gjort allt detta mot oss så hade vi inte befunnit oss i dessa situationer idag. Och det känns som att om jag vinner en strid så styrker den utgången för en vinst i den andra striden så fastän inte orken finns så känns det som att jag måste vinna alla! Hur jag ska klara av det och varifrån den kraften ska komma det vet jag inte men jag får försöka att ta ett steg i taget och en dag i taget! 

Kan jag rädda mina barn så har jag vunnit högsta vinsten för för mej är de det viktigaste och det är dem jag älskar mest i hela världen! Det är de som ger mej kraften att fortsätta när det känns som att foten inte orkar ta ett steg till, när det känns som att jag inte orkar ta nästa strid eller att jag ger upp här och nu! Det är de som får mej att inte ge upp för jag skulle inte kunna se dem i ögonen och säja att jag gav upp - att jag slutade att kämpa för att de skulle slippa återvända till Helvetet för jag vet att jag inte får tillbaka dem levande och när de inte skyddas av den svenska lagen så får jag som den ensamma Lejonmamman försvara dem bäst jag kan men den kunskapen och mamma  känslan jag har!

Vart jag mej i världen vänder så ska jag lita på min magkänsla och mej själv för det är det som kommer att få mej att vinna de kamper som är viktiga för mej och barnen! Och har man gjort sitt bästa så kan man inte göra mer!

PUSS    till dej från Lilla mej     

När jag träffade min arbetsterapeut i måndags så tittade hon på mej och sa: "Ska det inte sluta någon gång att krångla för dej!!??!!" och idag så känns det verkligen som att svaret är nej och jag kokar och det känns som att jag är på väg att sprängas och gå i molekyler för det som har hänt får inte hända och jag är vansinnig!

Jag trodde att när man befinner sej i 2000-talet så skulle det finnas något som heter modernt tänkande! Man skulle ha system som fungerade och man skulle ha anpassat dem systemen efter att personer hade olika förutsättningar i livet men idag så inser jag ännu en gång att så är inte livet! När jag fick kontakt med kommunen som jag bor i nu så berättade de för mej att det fanns handlingsplaner för hur man hanterade uppgifter kring personer som hade skyddade personuppgifter som oss - jag insåg rätt fort att det fanns brister i den men inte att de var så stora som jag inser nu att de är! Samtidigt så känns det som att de som sitter där på kommunen inte inser vilka risker de utsätter oss som har dessa för när de brister i sin hantering - för för oss så kan det handla om liv eller död om de klarar det eller inte! 

När det visade sej att skolan inte hade fungerande rutiner med hur de skulle skicka post till mej som vårdnadshavare så löste jag det med dagis och det var okej för alla parter! Jag pustade ut och kände ännu en gång att jag hade fått lösa en sak som inte var "mitt problem" och var tacksam för att jag har ett dagis som bryr sej och som jag har en öppen och rak dialog med! Jag känner att det är så mycket som krånglar och som bara går på automatik i andras liv som jag måste ta tag i men jag gör det för att jag måste ha skyddade uppgifter och det är så det ser ut här och nu! Jag släppte det och vi hade en lösning! Jag och dagisfröken skojade och sa att vi fick ha "delad vårdnad" om Skruttan eftersom kallelser till föräldramöten och allt skulle komma till henne men de skulle ändå bli berörda av det eftersom det påverkar mina dagistider så det kändes som att det var lika enkelt att det kom till henne och det var den bästa lösningen!

Tiden gick och brevet kom aldrig och till slut så kände vi att nu var det något som inte stämde! Åter igen var det dags att kontrollera varför det inte fungerade som det skulle och jag känner mej som den som har det fruktansvärda kontrollbehovet och som tjatar och jag hatar att känna mej sån! När jag ringde till henne som jag hade pratat med förra veckan så kände jag bara at jag exploderade när jag hörde varför brevet inte hade kommit! Hon hade skrivit min dotters namn, namnet som inte får finnas på något papper, och dagisets namn, som inte får förekomma tillsammans och skickat med intrenposten och nu är brevet borta! Jag kände att jag fick panik och vad jag sa det minns jag inte ens och när människan inte ens förstår vad hon gjort för fel då inser jag att det är ingen vits att prata med henne! Jag ringer i panik till dagis och pratar med Skruttans fröken som på en gång förstår allvaret innan jag ens förklarat hur jag känner det! Hon säjer bara att när de inte ens förstår hur de ska skicka ett brev fast vi har löst problemet åt dem så kan vi ju inte rapportera över till dem!

Jag känner bara att vart är brevet! Där finns mina barn på ett dagis som vi byggt upp en säkerhet som varit vattentät fram tills nu! Och det känns som att bara för att en person kombinerar min dotters namn med dagiset så bara raseras allt och det brevet försvinner! Klart att det skulle försvinna för de letar ju efter en personal inom kommunen med det namnet och det lär de ju inte hitta i första taget så hur länge det roterar det vet inte jag så just nu letar personalen på dagis efter brevet och ringer! Och jag känner bara att jag orkar inte mer! Fram tills nu har inte mina barn funnits med i några papper i kommunen, inte på något schema inte något som gjort att de kunnat spårats, som kunnat gjort att de utsätts för fara men nu är det inte så längre! Jaf får bara panik och känner att det förtroende som fanns är borta på en sekund genom ett samtal! 

En miljon tankar finns i mitt huvud och det bara snurrar! Att människan som har skrivit och skickat detta inte ens fattar att det hon har gjort är fel gör mej vansinnig men när jag sedan ringer till rektorn och får till svar på frågan hur de ska sköta uppgifter kring elever med skyddade personuppgifter att det måste den slå upp i papper och ber att få återkomma och har inte återkommit än och det gått mer än 4 timmar får mej att koka! Jag börjar undra om det är så att jag inte befinner mej på 2000-talet utan på 1800-talet och att vi inte har datorer utan att rektorn var tvungen att tyda några konstiga signaler innan den återkommer till mej med besked och att jag ligger före i tiden så att det är därför det tar tid! 

Jag vet inte vad jag ska skylla på men en sak vet jag - jag vet vad orsaken är att vi befinner oss i denna förbannade skitsituationen med skyddade uppgifter! 

PUSS    till dej från Lilla mej   

Jag HATAR att behöva minnas och jag HATAR att behöva vara där och rota för att ta fram saker som behövs som bevisning och ändå är det just det som jag behöver göra hela tiden fastän det gått år! Finns det någon som kan förstå vilka sår det river upp, vilka känslor det väcker som är så vidriga så jag bara vill frösvinna från denna jord! Det enda positiva som finns från denna tiden är mina änglar allt annat gör att jag önskar att det förflutna inte fanns! Just nu hjälper det mej inte att höra att jag är stark för det är jag inte för ännu en gång har benen sparkats undan när jag varit och rotat i det förflutna och jag har sett vilken sjuklig makt han hade över mej! Vad hjälper det då att höra att man är stark.................. inte ett dugg! Jag vill inte längre! Jag känner att jag orkar inte längre för detta har pågått för länge och det blir bara mer och mer hela tiden! 

Jag förstår att man inte kan dömma någon utan bevis men finns det någon som tänker på hur det känns att vara den som varit utsatt för allt detta?! Finns det någon som sitter där och dömer som tänker hur det känns att vara dem som levt i detta i flera år och sedan i flera år ska leta och rota i detta innan man får ett år?!?! Just nu känner jag att jag bara skulle kunna lyfta luren och ringa och säja att jag SKITER i detta de får göra precis vad de vill men jag är inte med längre! Jag skiter högaktningsfullt i hur de får fram sin bevisning för jag orkar inte, jag står inte ut i att leta, riva upp mina sår och jag vill inte se mej själv i spegeln längre och det enda jag ser är den personen som har utsatts för all denna skiten! Jag vill inte och jag orkar inte! Jag känner mej som en urvriden trasa och ett stort öppet sår på insidan!

Droppen var idag när jag ser ett papper som han fått mej att skriva hans namn på fastän det borde vara mitt namn som står på det och jag minns precis hur situationen är som att vi är där nu! Jag minns hur jag tar den sista kraften jag har för att det ska vara mitt namn som ska stå på papret men det räcker inte - han får sin vilja igenom och ändå är det bara i början av vårat förhållande! Vi har bara varit tillsammans i mindre än 1,5 år och jag är redan så "liten och går i hans koppel". Det gör så ont att behöva se det och det är inte meningen att jag ska behöva hålla på med denna skiten efter den här tiden! För mej känns det som att samhället gör samma sak mot mej som han gjorde en gång i tiden - nämligen trycker ner mej och får mej att må skit för att de inte har fått detta att komma till ett slut tidigare! Åter igen är jag en bricka i ett spel och det känns som att jag inte orkar! 

Är det meningen att det är så här mitt liv ska se ut?!?! Ska inte jag som alla andra få chansen att bygga upp ett nytt liv, gå vidare och se att jag förtjänar att bygga upp ett liv där jag kan se att jag har ett liv inte bara slita upp de sår som jag genom terapi och erfarenhet försöker att läka!?!?! Jag känner mej ibland som en nåldyna som gång på gång blir sönderstucken på insidan det är bara skillnaden att det är olika personer som gör det och det kan inte vara meningen att det är så livet ska vara även om det är mej det handlar om! Livet kan inte vara meningen att det bara ska vara en kamp för någon gång måste kampen ta slut även om det är mej det handlar om - även om man är den ensamma Lejonmamman som kämpar för sina barn och sin egen överlevnad........................................
......

PUSS    till dej från Lilla mej   

.............har jag hört att man kan ha men jag var inte medveten om att vissa kunde ha en hel kyrkogård i sin garderob men det inser jag nu efter att ha försökt få fram intyg och bevisning en gång till! 

Inför förra rättegången när jag ringde om intyg så kom det upp massor av frågetecken! Versioner som kom fram när jag ringde för att få papper på saker och ting stämde inte med versionen som jag hade med mej från tiden som jag hade bakom mej! Jag tänkte inte så mycket mer på det utan koncentrerade mej mer på det som låg framför! Nu efteråt har detta komiit upp med tankarna men energin har inte funnits för att ta tag i dem och inte lusten heller för jag vill inte ha den personen som gjort mej och barnen mest illa i hela världen mer i mitt huvud än vad han redan är genom att han gör sej påmind genom skadorna och de svårigheter som de ger mej i vardagen men även de psykiska ärren och skadorna som finns! Parallellt med brottsmålet så finns det andra mål och uppgörelser som måste redas ut och dessa har legat vilande tills det skulle bli lugnare men när vi insåg att det inte kommer att bli lugnare så var det bara att ta tagi dem och tiden började rinna ut! Nu i några dagar så har jag ringt runt men även varit runt och samlat in intyg till dessa ärenden och det är då som jag inser ännu tydligare att det är verkligen en psykopat med en hel kykogård av lik i garderoben som jag har levt med under dessa år. Det gör så förbannat ont att jag önskar att jag slapp veta dessa saker och jag är så enormt tacksam att det inte finns ett uns svartsjuka i mej för då hade jag inte överlevt dessa upptäckter!

Jag skulle kunna fylla mängder av sidor med upptäckterna jag har gjort men jag tänker inte göra det! Jag behöver sova för imorgon är tanken att det ska vara kalas och det är det sista jag känner att jag orkar eller vill men barnen ska inte behöva bli lidande! Jag känner bara att jag måste få tömma mej på det som fick bägaren att rinna över idag för det äcklar mej och fanns det en möjlighet att man kunde sanera insidan på mej själv så skulle jag göra det nu men det gör det inte, så det är bara att kämpa vidare med vetskapen! Nu vet jag ~ förut visste jag bara utan bevis men nu är det bekräftat!

Under alla åren så fanns en känsla av att det fanns någon annan! Jag kan inte förklara den känslan, den bara fanns där och jag vet att jag tog upp den med honom flera gånger men jag fick bara till svar att jag inbillade mej, att han aldrig skulle göra något sådant, att jag hade inget att vara orolig för och jag skulle kunna göra listan enorm! svartsjuk det är det sista jag är så för mej var detta en chock att jag kände så här för i mina tidigare förhållanden hade tanken inte ens slagit mej fastän de hade varit ute tillsammans med tjejkompisar eller pratat om en annan tjej eller sagt att någon såg bra ut, jag har inte ens en uns svartsjuka i mej så jag kände inte igen mej själv med dessa tankar men känslan fanns där att det fanns någon! Till slut så hade jag hört detta så många gånger att jag vågade knappt tro på mej själv att jag hade den här känslan! Det var och är inte jag................

De få gångerna som jag och barnen var borta ett längre tag så ville han veta när vi skulle komma hem! Vågade jag fråga varför det var viktigt så hade han alltit någon förklaring och fortsatte jag att fråga så blev jag bestraffad, antingen fysiskt eller psykiskt eller både och så det var bättre att hålla käft! Varför jag inte stack medans jag var borta har jag funderat många gånger ~ för det första vet jag att jag inte hade någonstans att gömma mej, jag hade inga pengar eftersom han hade tömt mitt konto så fort pengar kom in på det och jag skulle inte ha lyckats och jag hade varit död på en gång när han hittade mej så jag var nog klok som inte försökte! Om vi hade varit borta någon dag så var huset tipp topp, allt var rentvättat och renbäddat i sängarna och det var något som han ALDRIG gjorde annars för det var kvinnans uppgift att sköta hemmet och gjorde jag det inte var det bestraffning på det med!

Jag är inte den som snokar och jag vågade inte det när det gällde detta heller men känslan fanns i hela min kropp att det fanns någon annan! Det var gånger som han försvann och skullebara åka och köpa något men var borta mycket längre än vad jag visste att det tog! Massor av saker som kändes fel men jag hade inte modet att ställa honom mot väggen! Jag frågade honom de dagar som var "bra dagar" när jag hade varit den perfekta sambon som löd honom och bara sa ja och amen om det fanns någon men fick alltid samma svar "Nej! Jag älskar bara dej!" Att inte världen rasade när han uttalade den lögnen det förstår jag inte för han vet inte vad känslor är utan älskar bara sej själv!

Idag fick jag svart på vitt utan att snoka bevis på att det funnits någon/några där hela tiden sedan det blev han och jag! Jag kan inte säja att det var så överraskande eftersom jag känt det på mej, jag känner mej inte sårad, jag känner inte något av det jag trodde att jag skulle känna mer än att jag känner mej äcklad av mej själv! Jag känner mej så äcklad att jag skulle ge vad som helst för att få sanera mej själv på insidan! Det känns precis som att jag varit en ersättning för någon annan! Jag känner mej äcklig och billig och jag har inte ens haft valet om jag har velat vara den "andra" kvinnan och ändå har jag delat den jag levt tillsammans med och som jag har barn tillsammans med hela tiden och det får mej att vilja kräkas och bara vilja sanera min insida! Jag kan vara glad att jag inte fått nåt skit som könssjukdom eller annat och jag är tacksam för att jag fått helt underbara barn men annars så känner jag bara ännu mer äckelkänslor för denna mannen eller jag vet inte ens om man kan kalla honom för det, kräk är nog ett bättre ord för jag tycker inte att man gör så! Jag känner ett sånt förakt! Jag har återigen fått bevis att jag varit en bricka i ett spel och jag vill inte rota i det som varit, jag vill inte veta men när jag måste ha fram papper och jag måste ha fram saker som ska styrka upp så är det bara så att jag åter igen är maktlös - jag måste göra det som är bäst!

Jag känner mej tom! Det känns som att jag inte vet vad jag ska tro! En klok qvinna sa till mej tidigt på denna resa att man ska aldrig rota på djupet i det en pskopat har gjort för ju mer man rotar dessto sjukare blir det och jag är beredd att hålla med henne! Jag tyckte allt var sjukt från början men på den nivån som jag är på nu är det skrämmande sjukt! Jag tar upp mindre än en tiondel av det som sker här i min blogg och jag vet att om jag läser detta om många år kommer detta att skrämma mej så inte är det konstigt att mitt liv skrämmer mej vissa dagar och inte var det konstigt att jag var livrädd när jag levde där! Sen är det bara så att det är människor med känslor de spelar med men eftersom de inte har känslor själv så vet de inte hur det känns att bli sårade eller hur det känns att bli äcklad! 

Jag vet iallafall hur det känns att bli äcklad av sej själv och av andra ~ och jag tror inte att det är sista gången som jag kommer att bli det heller för än är inte denna resan slut..............................................
..............................

PUSS    till dej från Lilla mej    

Många gånger så kan jag känna när människor säjer att jag är stark att vart ser de den styrkan! För jag känner mej verkligen inte stark ~ jag känner bara att jag gör det som jag är tvungen att göra överleva! Jag måste rädda barnen från att behöva återvända till helvetet, jag måste se till att vi har mat på bordet, tak över huvudet, att det finns kläder och att allt fungerar och mitt i allt det ska jag vara en fungerande mamma och person! Någonstans ska jag hinna med mej själv och mina intressen och samtidigt ska jag hinna earbeta det som jag har varit med om, hjälpa barnen att bearbeta och någonstans ska det finnas plats för min egen rehabilitering! Eftersom det är så den sista tiden har sett ut eller de sista åren har sett ut så ser jag inte att man behöver styrka för att klara av dem för det är vardagen för mej!

Ikväll när min advokat ringde rätt sent så kände jag på en gång att det inte var för att säja hej som han ringde och mycket riktigt så var det inte därför! Det känns som att efter denna resa som tagit sin tid så känner vi varann rätt så bra så jag vet lite hur han tänker och vise versa! Jag kan höra på hans röst att det ännu en gång är en sak som han helst inte skulle vilja berätta för mej men som han ändå är tvungen att säja och jag vet på en gång vad det är! Överklagan har gått igenom - jag kommer att få gå igenom helvetetscermonin en gång till! På något konstigt sätt så känns det inte lika hemskt som jag trodde att det skulle göra. När papren om överklagan kom så rann tårarna och hela jag rasade samma men denna gången känns det bara som en bekkräftan att det jag befarade var sant! Det är då jag inser att jag är stark - detta ska inte få trycka ner mej ännu en gång! Det är jobbigt och jag vill inte men nu är det så här det ser ut och jag måste passera det för att komma till målet och jag har inget val! Jag måste för att få min nystart i livet som jag och barnen förtjänar! Det som kom efter var jag mindre beredd på men jag överlevde det med och för mej visade det att det finns en styrka där som andra sett så mycket längre än mej!

Nästan varje gång som jag pratat med min advokat så säjer han till mej under samtalet " jag beundrar dej och jag kan inte förstå att du kan vara så saklig och inte det minsta bitter eller hatisk mot denna man som gjort dej och barnen så illa...................". Många gånger har jag tänkt att detta är bara något som han säjer för att jag ska bli glad men ju längre tid som jag haft honom dessto mer inser jag att han är inte en sån person som säjer saker som han inte menar! Sen så anlitade min H honom och nästan varje gång som de pratar så säjer han samma sak till henne når han frågar om vi pratat med varann! Det fick mej att inse att han inte är van med detta hos klienter och det fick mej att analysera mej själv! Jag känner förakt för denna psykopat att han har kunna gjort detta mot sina egna barn som han egentligen skulle ha gjort allt för att skydda istället! Jag känner att jag aldrig kommer att kunna ge honom en andra chans eller förlåta honom för det han gjort men han är inte värd att hata för det tar för mycket energi och att vara bitter det förlorar jag själv på!

Allt jag vill är att få ett avslut så att jag och barnen kan få en nystart i livet där vi inte behöver fundera vad det är som kommer att hända längre fram! Jag vill veta att samhället inte accepterar det som han gjort mot oss och att de visar att han gjort fel! Jag vill inte behöva minnas alla de gånger som han gjorde illa oss fysiskt och psykiskt och hur ont det gjorde! Allt jag ber om är ett slut och att vi ska få ett värdigt liv och jag anser inte att det är för mycket begärt! 

Alla har vi styrkan inom oss och jag inser att jag har den även om jag inte ser det när jag tittar mej själv i spegeln! Jag inser att eftersom andra ser den så ser jag den med om jag vågar se mej själv med ögon som inte är så kritiska och med de ögon som ser på andra! Om jag vågar lita på mej själv så är jag stark och om jag är stark så kommer jag att klara av den biten som jag har kvar för att komma i mål............................

PUSS    till dej från Lilla mej   

............men ibland så kan jag inte låta bli att önska att det vore det någon gång! Idag har det varit en sån där dag när för mycket har gått för mycket emot men jag överlevde det med men det känns att orken som finns nu är inte densamma som den en gång var. Jag erkänner jag är slut både fysiskt och psykiskt och minsta grej får det att rinna över för det är för mycket och har varit under för lång tid. 

Jag och en på barnens dagis har funderat och utrett varför inte Skruttans papper om att hon är placerad på skolan har kommit! Att våran post tar längre tid det är ett faktum men att den tar så här lång tid det finns inte på kartan så förra veckan tyckte vi att nu var det färdigväntat och hon började nysta i detta efter mitt godkännande! Idag känner jag bara att jag kokar och att det är tur att det är fler än jag som vågar ta tag i saker för det visar sej att när kommunen upptäckte att det inte fanns någon adress då visste man inte hur man skulle göra med placeringen så då lät man det bara vara så hon var inte placerad. Det får mej att koka för om man har skolplikt då ska det inte ligga på fröknar på dagis och föräldrars ansvar att kolla hur situationen än ser ut runt dem för det ska vara lika regler som gäller för alla! Det som fick mej att explodera det var det att de inte kunde skicka brev och information till mej på den adressen som vi använder för då hamade den i rullarna och Skruttan blev en person som hamnade i de offentliga paprena. Jag såg rött och jag hade kunnat åkt till dem och frågat om de hade ett system så var från 1800-talet. Hur kan man bara få ha det så här? Vi löste det till slut med en lösning som jag inte hade haft om jag inte hade haft utomstående personer som ställer upp för mej men det är så sjukt att det inte finns lösningar och att man hela tiden ska behöva tänka och hitta lösningar. Det känns som att det hela tiden blir så tungrott och jag vet inte hur länge till jag orkar ha ett liv som ser ut så här men vad finns det för alternativ ~ att vi finns med i papper och är lätta att hitta och det är inget alternativ! Men varför kan det inte vara lätt något i denna situation..........................

Efter denna underbara dag när massor annat hände som jag inte ens orkar ta upp för det är så vidrigt jobbigt var det dags för min terapi! Förra veckan så sa min terapeut till mej att jag hade stängt av och att jag tom hade stängt av mot mej själv. När hon sa detta så kändes det som att hon pratade om någon annna än mej! Jag var inte avstängd för jag kände och reagerade och jag släpper in människor och jag tar in intryck och massor av sånt! Under veckan som har gått har jag insett att jag har stängt av och jag har gjort det för att överleva för jag orkar inte. Det finns inte energi till vardagen så hur ska jag orka med allt annat! Detta var vidrigt att inse! Sen kom insikten om att jag hela tiden varit en bricka i spelet och jag inser att jag varit det sen innan vi blev ett par och det sved! 

När jag började på terapin var allt jag ville att hon skulle ställa frågor till mej som fick mej att tänka längre än jag vågade då ~ nu när hon gör det så önskar jag att hon inte skulle göra det för jag inser att det finns så mycket som jag bär med mej och som kommer att göra sej påmint och ont i resten av mitt liv. Jag har så många ärr som kommer att rivas upp i olika situationer men samtidigt har jag insett att jag överlever dem för jag har bevisat det för mej själv gång på gång! Jag har kommit förbi dem och de har läkt och för varje gång som de har rivits upp så har jag fått bekräftelse på att det inte är samma beteende som komer som följden på dem som det var när såret blev till! Jag inser att jag har kommit så långt på min väg men samtidigt så inser jag att jag har sååååååååå långt kvar att gå men jag kommer att klara det och för första gången blir jag inte livrädd när vi pratar om att vi ska avsluta och vi tom bestämmer ett datum för jag inser att jag kommer att klara det!

Jag var ingen när jag kom från Helvetet för jag hade tillåtit att jag själv hade raderats ut och jag har sett det som att det är hon som har byggt upp mej igen men jag inser nu att det är jag som byggt upp mej själv och att hon har hjälpt mej! Jag kommer att rasa och falla många gånger i framtiden men jag kommer att klara det och för varje gång som jag gör det så kommer det att gå fortare att resa sej för jag har mer erfarenhet av det ~ och den är det bara jag som kan ge mej själv! Ingen kan servera den till mej!

Så arg som jag är just nu har jag nog aldrig varit i mitt liv! Jag känner mej lurad på massor, känner att jag blivit utnyttjad, känner mej äcklad av att jag blivit utnyttjad och jag förstår inte att det kunde bli så här och att jag kunde låta det hända och då blir jag ännu mer arg och det finns inte någon som kan ta emot denna ilska. Det leder till en maktlöshet för att jag inte kan påverka hur situationen är och att livet inte är som jag tänkte eller ville och för att det är så olikt det livet jag trodde att det skulle vara! Jag inser att jag har rätt att vara arg för jag kan inte rå för att det blev så här och det är inte jag som har påverkat det eller påverkat det för det är som jag skrev igår ~ jag var bara en bricka i spelet och det var inte jag som bestämde spelreglerna så vem skulle inte vara arg i min situation när det kommer upp grej på grej, minne på minne där man ser och förstår att man bara var ett reskap för att förverkliga hans plan och mål! Jag och barnen är därifrån och det var priset jag fick betala och en dag kanske jag inte är arg längre utan har bearbetat detta klart men här och nu ska jag tillåta mej att känna det jag känner ~ vare sej det är positiva eller negativa känslor!

PUSS    till dej från Lilla mej