Jag är nog många gånger för optimistisk i mitt tänkande inser jag för större tidsoptimist än mej det kan det inte finnas för jag tror att jag ska hinna med hur många saker som helst på en kvart! Jag var även optimist när jag hamnade på skyddat boende för jag trodde att där skulle jag bo max i en vecka sedan var allt löst - jag bodde där i 4.5 månad och ändå var inte allt löst när jag flyttade därifrån men det var så pass löst att jag kunde flytta och börja starta mitt och barnens liv! När detta startade så kom jag till olika situationer där jag insåg att jag reagerade inte alls som jag trodde att jag skulle göra! Antingen så litade jag inte på människorna som jag mötte eller så litade jag inte på mej själv och mina egna känslor och reaktioner i de olika situationerna! Min tanke var hela tiden att nästa gång som jag befinner mej i en liknande situation eller en annan situation som påminner om denna så kommer jag att reagera annorlund, jag kommer att reagera, känna och tänka som jag gjorde tidigare! När jag väl kom till den situationen så insåg jag att jag inte gjorde det för jag litade inte mer på de andra eller mej själv då heller men samma tanke dök upp igen att nästa gång DÅ skulle det se annorlunda ut!

Varje gång så tänker jag att det kommer att bli annorlunda, jag kommer att kunna lita mer och mer på andra, jag kommer att ta åt mej mindre av det negativa som andra säjer och allt det andra men det händer inte. Jag fortsätter att inte våga släppa människor för nära mej även fastän jag litar på dem, jag fortsätter att inte sätta mej i situationer där jag inte är beroende av andra och framförallt så fäster jag mej inte för mycket i andra för jag vet inte när de försvinner för jag är så van att alla som jag tycker om och som jag behöver i mitt liv de försvinner för de skrämde den jag levde ihop med bort! Alla försvann när jag behövde dem som mest och det kändes som ett svek därför är jag rädd att alla ska svika mej när jag behöver dem som mest för det är ju det som jag är van med! 

Det känns som att om någon kommer mej för nära och jag känner att jag kan bli "beroende" av den personen så skjuter jag bort den personen för jag är så van att bli sårad och nertryckt av dem som kommer mej nära så istället för att ta den risken så stänger jag av och flyttar dem en bit! 

Jag trodde i min naiva värld att detta skulle förändras, att när jag såg att inte alla människor är såna så skulle jag våga men just nu känns det bara som att det är så som ordspråket säjer att "bränt barn skyr elden" för man vet hur ont det gör! Alla människor har blivit svikna och lurade det inser jag men jag blev det gång på gång och vissa gånger flera gånger per dag. Det känns ibland som att jag är ett ljus som blivit bärnd i båda sidor så att stearinet har smält och försvunnit och nu när har börjat kommit nytt stearin på veken så är jag livrädd att det ska hända något så att det skyddande lagret försvinner igen! Att jag ska stå där blottad igen så att den minsta lilla kommentaren, sveket eller ordet ska skada mej igen för att "stearinet" åter igen bränts bort! 

Samtidigt så vill jag inte tro att det är så för jag vill tro att jag kan få tillbaka tron på människor, jag vill tro att jag kan få tillbaka tron på mej själv! För samtidigt som jag inte litar på andra så litar jag inte heller på mej själv! Jag är livrädd att jag ska bli den som jag en gång var i den relationen som jag befann mej i som bara sa ja och amen till allt bara för att slippa bestraffning! Även om jag vet att jag inte skulle få bestraffning av dem människor som jag har relationer till idag så är jag livrädd att om jag släppte dem ett steg närmare att jag blir den som går emot mej själv för att vara andra till lags, att jag återigen inte lyssnar på mej själv utan gör det som andra förväntar sej att jag ska göra eller det jag tror att andra förväntar sej att jag ska göra! 

Ibland så önskar jag att jag bara kunde koppla bort min hjärna, att jag inte tänkte så mycket utan bara litade på det som mitt hjärta sa att jag skulle göra för det känns som att det är det som har det rätta svaret! Min hjärna minns hur ont det gjorde att "bli bränd av elden" och det minns hjärtat med men samtidigt så känner hjärtat alla de känslorna som finns i livet, relationer och mot alla människor som finns runt mej och i mitt liv och om jag bara vågade lita mer på dem så vet jag att det brända barnet skulle våga närma sej elden och våga lita mer på vad som är rätt utan att måla upp alla faror på vad som kan hända för om jag inte vågar chansa så kommer aldrig motsatsen att bevisas -  att det finns faktiskt människor som finns för att stötta och som accepterar mej för den jag är! Det finns människor som står med en öppen famn för att ge mej en kram och låta mej känna trygghet inte för att slå eller knuffa mej! Det finns människor som vill mitt bästa istället för att trycka ner mej men för att jag ska kunna få den erfarenheten och inse det måste jag våga närma mej "elden" och lita på mina känslor! Jag måste våga utmana ordspråket att "Bränt barn skyr elden" och lägga till "men bara tills den har fått ny erfarenhet som visar att man inte alltid behöver bränna sej på den!

   KRAMAR   

 

Amelie

22 mars 2012 09:31

Fina älskade vän.Förstår dig.Känner precis som du.Men du har varit med om värre saker.Tänker på dig.Låt den tid det tar.Skynda långsamt.Var rädd om dig och dina barn.Ljus & Kärlek till dig vännen kram o poss Amelie <3<3<3<3

ensammalejonmamman

23 mars 2012 18:12

TACK för att du finns Underbara fina du!
KRAM OCH POSS tillbaka

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...