" Att vara stark är inte att springa fortast eller att hoppa högst.

  Att vara stark är inte att veta bäst eller att vara främst.

  Att vara stark är att acceptera livets villkor.

  Att vara stark är att tänka om, när livet inte blir som du planerat.

  Att vara stark är att se möjligheterna i det som verkar omöjligt.

  Att kämpa trots motvind och låta den bli till en utmaning."

Fick en fråga på en kommentar för ett tag sedan som var hur jag kom vidare efter att ha levt med en psykopat. Hela kommentaren berörde mej på ett sådant sätt att jag visste inte vad jag skulle skriva för det hade lika gärna kunnat vara jag som hade skrivit kommentaren och jag valde att inte publicera den för jag kände att jag inte ville lämna ut någon men den satte igång många tankar i mitt huvud.

När jag kom ifrån Helvetet hade jag varit utsatt för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Jag trodde att jag var den enda i hela världen som hade haft det så här och var livrädd att berätta för någon ~ för vem skulle tro på mej?!? Jag hade 35 kronor på kontot för resten hade Det tvingat mej att betala mat och räkningar för. Mina pengar var alltid de som gick åt först och sedan fick jag be honom om pengar för att ens kunna köpa ett tuggummi. Mitt självförtroende fanns inte alls och jag visste bara det som jag hade fått höra genom alla åren att jag var fet, ful och äcklig och att jag skulle vara glad att det fanns någon som ville ha mej. Självkänslan den fanns inte heller för jag hade fått höra hela tiden att jag aldrig skulle klara mej utan honom vare sej fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt så hur skulle jag klara av mej själv och tre små barn?!?

När jag kom till mitt skyddande boende så visste jag egentligen inte vad jag tyckte om eller vad jag inte tyckte om, eller vem jag var och hux flux så var jag där utan den som under de sista åren hade berättat för mej vad jag skulle tycka eller tänka. Jag kände bara panik och jag visste inte riktigt hur jag skulle agera. Polisanmälan hade jag gjort några kvällar innan och jag kände panik inför denna med. Vad skulle hända när han insåg att det verkligen blev en anmälan gjord och att jag sto fast vid den. Vad skulle hända när jag skulle bli kallad på förhör och skulle jag kunna berätta det som hade hänt under alla åren fastän jag visste att han hade sagt att om jag berättade så skulle han döda mej och ingen skulle tro på mej! Jag tror att det var i den stunden som jag insåg att detta var min chans att kunna rädda barnen och även mej från Helvetet.

Jag har fått höra många gånger under denna resa att jag varit stark men jag har inte kunnat se det. Idag inser jag att man har en inre styrka som man inte är medveten om förän man måste använda den. Man ger inte upp och man klarar mycket mer än man tror. Jag kom från Helvetet för drygt två år sedan och jag har fortfarande dagar som jag mår skit och det känns som om jag inte kommer att orka ta ett enda steg till men man ger inte upp och speciellt inte som mamma för man kan inte svika sina barn. De dagar som har varit värst har jag satt mej och tittat på mina barn och känt att det gör så ont inom mej allt de har fått utstått och det ger mej kraft att kämpa lite till. Ju fler steg jag har tagit dessto mer har jag insett att det finns någon mening med allt som har hänt även om man inte ser det när man befinner sej där och jag vet att du har den styrkan inom dej du med! Du kommer att hitta den och du och din dotter kommer att bli starka tillsammans.

Att hitta sej själv igen är inte lätt! Jag letar fortfarande och jag testar saker för att åter hitta  mej för det var jag som försvann under alla dessa år. Jag var en "streckgubbe" när jag träffade Det men alla åren med honom gjorde att jag suddade ut mej själv mer och mer så när jag kom därifrån så fanns det bara märkena i pappret kvar. Jag lovar dej att man klarar att hitta sej själv och man klarar att bygga upp sej själv men man blir aldrig den man var tidigare men man blir starkare och man viker sej inte för samma saker ännu en gång!

Jag tror att man kommer vidare genom att låta sej känna allt det som man känner. Vissa dagar var jag bara jätteledsen och då tillät jag mej inte vara det men idag inser jag att det är ett sorgearbete för den personen som man levde med var inte den som man blev kär i och samtidigt så sörjde jag det som jag aldrig fick. Jag var arg, kände mej lurad på livet, jag var uppgiven, vansinnig och vissa dagar bara var jag ingenting. Jag stängde av mina känslor och jag tror att det länge gjorde att jag stod kvar på samma ruta och stampade för jag accepterade inte det som hade varit eller de känslor som det väckte i mej.

Jag minns när jag satt på mitt första polisförhör och jag hade bara panik för jag var helt inställd på att polisen inte skulle tro på mej och att han skulle be mej "dra den om Rödluvan och Vargen med". När kommentaren kom att "de visste hur det kunde vara att leva tillsammans med "såna" och han bad om ursäkt för att han var tvungen att ställa vissa frågor insåg jag att det fanns de som trodde på mej. En liten bit av muren föll och jag kunde berätta lite mer än jag hade tänkt. Senare blev det fler förhör och jag kunde berätta lite mer och lite mer för varje förhör.

Det som är det viktigaste att minnas det är att DET ÄR INTE DITT FEL DET SOM HAR HÄNT! Det tog mej en evighet att inse och det finns dagar när jag fortfarande lägger skulden på mej själv och faller tillbaka i gamla mönster. Det är HAN som hade ett val och har gjort detta mot dej precis som att han som jag levde tillsammans med och fick barn med hade ett val när han utsatte oss för allt som han har gjort. Snälla gör inte som mej och lägg skulden på dej själv för det hjälper dej inte att komma vidare. Jag kunde säja till mina barn att det inte var deras fel det som de hade blivit utsatta för men jag la den skulden plus allt som han gjort mot mej på mej själv och det är inte rätt. Alla människor har ett val och de måste själv stå för det de gör!

Jag önskar att jag kunde få dej på bättre tankar och ge dej massor av kraft men jag kan inget mer säja än att jag vet hur det känns när man är där men det blir bättre ~  det tar tid men det är värt det för man får ett mycket bättre liv och det är du och din dotter värda!!!!!

Jag finns här om du vill och jag skickar många styrkekramar till dej och jag VET att du kommer att komma vidare! Jag kan rekomendera att prata och skriva av sej och det är en av orsakerna till att jag började blogga (fast då var tanken att ingen skulle hitta min blogg och mitt svammel)

Puss    från Lilla mej   

Jag kan åter igen inte sova för att det finns en oro i min kropp som inte låter mej vara ifred och jag vänder och vrider på mej i sängen. En enda tanke maler i mitt huvud och det är att hur länge till ska jag orka kämpa? Jag är inte den som ger upp men just nu så känns det som att bara jag har klarat av ett hinder så kommer det ett nytt som är värre än det första och det krävs ännu mer för att komma över det och jag vet inte om jag orkar det.

Det är massor av år som jag har levt under press att vara någon som jag egentligen inte är utan vara den personen som fick minsta möjliga bestraffningarna och därför så ändrade jag mej. När jag kom från det så känns det som att jag under de senaste två åren har levt under en lupp där det inte är tillåtet med misstag för då bedöms jag som en "dålig mamma". Helst skulle jag ha haft ett enormt kontaktnät så att det fanns back-up för allla möjliga situationer samtidigt som jag skulle vara noga att inte röja för mycket för då utsatte jag oss för fara eftersom vi lever med skyddade personuppgifter. Detta är en av de ekvationer som jag inte får ihop hur myndigheterna kan ställa som krav och fråga.

Satidigt som jag ska klara av ett liv i vardagen så ska jag klara av alla utredningar och diagnoser som har kommit, Ett fungerande hem ska jag bygga upp och barnen ska det finnas tid med och gärna ska de ligga lite före i utvecklingen så att myndigheterna har något konkret att visa på att jag är en bra förälder. Hur jag har mått under omständigheterna det är det ingen som har sett till. Att det inte har funnits energi för att ens ta mej upp ur sängen det var inget som passade in så det var inget man frågade jag skulle bara vara en fungerande person och mamma och ha ett "perfekt" liv.

Jag undrar ibland om detta är en tävling som jag är med i där man ska hoppa över så många hinder som man bara kan och att efter varje hinder som man klarar av så kommer man till en ny nivå där de är lite högre. Om jag är med i tävlingen så erkänner jag nu att jag har inte orken för att klara nästa nivå och jag är trött på alla hinder som kommer hela tiden. Jag vill bara ha en raksträcka i mitt liv och en viloperiod där jag kan fundera på om jag vill ha blå eller vita gardiner när hösten kommer eller om jag vill att det ska vara blommor eller inte i förnstrena.

Istället så består mina funderingar just nu hur jag ska kunna trygga livet för mej och barnen. Vad som är rätt och fel och att försöka få tider hos läkarna så det hinns med till den kommande rättegången och jag vet inte ens hur jag ska kunna tänka i dessa termer. Min hjärna har gått på semester och mina krafter har tagit slut. Jag vet att det alltid är för tidigt att ge upp men är det verkligen för tidigt i mitt fall?!?. Jag kommer aldrig ge upp kampen om barnen och att de ska få känna sej tryggare men jag önskar att vi kunde få ett mer normalt liv. Jag önskar att jag inte behövde tänka hur jag ska låta dem leva så normalt som möjligt men ändå hålla kvar tryggheten Att jag inte skulle behöva ha en plan bara vi går utanför dörren hur vi ska kunna fly om någon skulle dyka upp.

Allt jag ber om är en dag när jag ska slippa vara på min vakt och vara beredd! En dag att kunna känna mej trygg för även om jag tror att jag gör det i vissa situationer så ligger detta så djupt att jag är det omedvetet och jag vill inte det! Jag tycker inte att jag har för höga krav men kanske har jag det och kanske har jag inte gjort mej förtjänt av att få känna det. Jag tycker dock att jag har kämpat nog länge och allt jag önskar är att få ett slut på kämpandet och få ett liv som är tryggt och "normalt" är det för mycket begärt? Jag tycker inte det men tydligen så är det just det som det är när man är jag!

PUSS    till dej från mej   

I förrgår natt var jag vaken med min Smulan som hade panik för att hon trodde att pappa kom och skulle hämta henne. Fick hålla på i flera timmar för att få henne att lugna sej och när vi väl somnade så somnade jag med henne tätt intill mej och hennes armar runt min hals. Bara jag rörde mej så kom hon efter och jag kände verkligen att jag var hennes trygghet. När jag skulle åka på morgonen så fick jag lova henne på heder och samvete att jag skulle komma tillbaka och att jag bara skulle vara borta ett tag.

När jag kom gående så såg jag mina små troll leka men samtidigt såg jag att de inte var så avslappnade som de brukar vara utan de var på sin vakt hela tiden och det var då jag insåg hur mycket dessa små underverk påverkar mej ~ både på gott och ont.

Ju mer saker som kommer fram som de har blivit utsatta för under tiden i helvetet dessto mer dåligt samvete har jag fått men samtidigt ha jag känt att det är nu jag har fått en andra chans det är nu som jag kan försvara dem från det som inte ingår i vardagen och barndomen och den chansen tänker jag ta och jag tänker inte ha det dåliga samvetet längre för jag gjorde vad jag kunde i den situationen och under de omständigheterna och de möjligheter som jag hade där och då men det är nu som jag kan göra det som jag tycker är rätt och fel. Det är de som varit minr drivkraft att komma vidare för hade jag inte haft dem och deras kramar så hade jag inte orkat och klarat den resa som jag ändå har gjort. Jag har vetat att det funnitd tre små som har varit beroede av mej och det ansvaret släpper man inte och de är beroende av mej än.

Samtidigt så påverkar de mej som mamma såååååååååå mycket. Mår de dåligt så påverkas jag och känner att det finns ett sår inom mej som blöder och att jag bara vill att den negativa känslan som de har ska försvinna. Jag kan inget annat än att finnas där och vara ärlig mot dem för jag är inte mer än människa. När de mår bra så mår jag bra och får energi från deras skratt och jag känner mej så mycket lättare för att jag ser deras trygghet och glädje. Varje gång de berättar ett jobbigt minne så river det ett sår inom mej som jag aldrig visar dem men samtidigt är jag glad över att de litar så mycket på mej att de vågar anförtro mej detta ~ de vet att jag kan ta det och de vågar.

När jag ser hur mycket de fått med sej och som de troligen kommer att få jobba med och slita för resten av sina liv kan jag bara känna att detta ska inget barn behöva starta livet med men mina gjorde det och det har gjort dem till de små underverk som de ändå är. De är mina älskade underverk och det finns inte ord som kan beskriva dem för de är så stark och enorma som personer och jag är stolt över dem.

Att få en kram som kommer från dem och är så fylld av kärlek ger mej en sån glädje och kraft och ger mej ännu mer övertygelse att vi kommer att klara detta tillsammans. Att höra orden Jag älskar dej och det verkligen kommer från hjärtat gör att jag känner att något måste jag ha gjort rätt för annars hade jag inte fått höra de orden som mamma. Att  få höra att man är den  bästaste mamma som finns gör att jag känner att jag har gjort rätt och att jag kämpar för rätt saker hur jobbigt och orättvist det än känns i vissa lägen i livet. Vi är trots allt på rätt väg och har vi klarat denna etapp så kommer vi att klara nästa. Att få höra alla de jobbiga minnen som de bär på och att de aldrig mer vill återvända till pappa ger mej kraften att kämpa vidare för det, samtidigt som jag blir vansinnig på alla de instanser som ska finnas för att barn ska känna sej trygga men inte vågar men jag tänker inte ge mej. Mina barn ska inte få krossas ännu en gång för de är värd ett bättre liv.

De är mitt allt och det är de som har plats nummer ett i mitt liv vilket de alltid kommer att ha. De är de som ger mej kraft att  komma vidare och att vi genom alla prövningar har blivit så sammansvetsade att vi är starkare än vad vi någonsin har varit tidigare. Vi var spillror när vi kom ifrån allt men tillsammans har vi kunnat bygga upp oss och blivit starkare än den som utsatte oss för övergrepp. 

 Jag tror att man många gåner tar barn förgivet och att man betraktar dem som små men om man ger dem chansen så har de sååååååå mycket att ge ~ om man bara ser dem, respekterar och älskar dem. Mina barn kommer alltid att vara just "mina barn" men det innebär också att jag alltid kommer att älska dem och finnas för dem och kämpa för att de ska få vara trygga och kunna älska sej själv precis som de är!!!!!!!

PUSS    till dej från mej   

Under hela denna resa har jag påpekat att det känns som om det skulle behövas en plan B om inte den säkerhet som jag med hjälp av andra har byggt upp men jag känner att detta resonemang har inte fått något gehör. När jag skulle söka så att mitt besöksförbud skulle förlängas så fick jag frågan varför jag ville det eftersom han inte hade sökt upp mej under den tiden som jag haft förbudet! Var det inte just det som var meningen med det att han inte skulle söka upp oss? Tydligen inte eftersom de frågade den frågan och att det blev en svaghet för att få det nya.

När vi sökte våra skyddade uppgifter så konstaterades att det fanns en påtaglig fara och risk och att det var därför som vi fick dem. Socialen har kommit fram till samma sak men ändå så finns det ingen reservplan om han skulle komma eller om något annat skulle dyka upp. Jag har en egen plan men inte som någon har hjälpt till med av de myndigheter som man trodde skulle hjälpa en.

Igår kom dock samtalet som jag så länge har fruktat att det skulle komma. En myndighet kontaktar mej för att de har sett att det inte finns ett tillräckligt gott skydd om det skulle hända något och om hoten blir satta till verklighet. Vad som orsakar att detta kommer just nu det vet jag inte och jag känner att jag klarar inte att fundera över det heller för det känns som om det är nog jobbigt iallafall. Kan inte låta bli att tänka tanken att var det för att det skulle komma från dem själv som gjorde att de inte lyssnade på mej när jag bad om det!

Många gånger känns det som att de olika myndigheterna har satt mej i en sits som inte jag har kunskapen eller kraften att sitta i. Jag är ensam och har inte befunnit mej i en liknande situation tidigare och jag känner ingen som har befunnit sej i den heller. Ändå har jag fått lägga pussel och försökt att se vad nästa steg kunde bli för att barnen och jag skulle få ett så tryggt liv som möjligt. Jag har haft möjlighet att bolla med människor som haft mer kunskap och erfarenhet än mej men det är tack vare att jag hamnade på ett skyddat boende och fick kontakten genom det. Är det egentligen inte detta som polis och socialen ska göra?

När vi nyss hade kommit ifrån helvetet fick jag försöka prata med barnen vad vi skulle göra om pappa kom. Hur lätt är det att vara en ensam mamma och skydda tre livrädda barn samtidigt som man är livrädd själv? Jag vet vad han är kapabel till och jag vet även vad han utsatt mej för. På mina axlar hamnade dock ansvaret att skydda oss alla. Hur menar de att jag skulle kunna göra det ett av mina barn kunde inte ens gå när vi kom därifrån.

Många gånger känns det som om jag har bett om att de skulle gå in och trygga våran vardag och liv men det känns som om det är så att det måste hända något först. Är det verligen meningen att det är så det ska vara? När jag pratade med polisen och åklagaren innan rättegången så sa de att man kunde ansöka om vissa saker för att man skulle känna sej tryggare medans de i andra andetaget sa att man även var tvungen att bevisa att man var i behov av det. Känner att det är ett så frustrerande resonemang för när jag kan bevisa det så kanske det är för sent för att jag är sönderslagen eller inte ens lever längre. Kanske har jag inga barn vid det laget och jag känner att det är så fel.

När jag diskuterade med dem längre och fick berätta lite hur jag hade byggt upp tryggheten och säkerheten runt mej så berömmer poliserna mej och säjer att jag verkligen har tänkt till och vidtagit massor av åtgärder som de annars kunde rekomendera mej. Känner att de åtgärder som jag har vidtagit har jag inte gjort för att jag tycker att de är roliga och underlättar våran vardag utan den gör den förbannat mycket svårare att leva i så borde det då inte vara ett bevis på att jag känner att det finns ett hot och att jag är rädd för min och barnens säkerhet!!!!

Hur ska ett samhälle som inte vill se farorna kunna säkra de som lever där? Är det pengarna som styr eller är det just detta att de inte vågar se att det inte är så bra värld som vi lever i som de vill. Jag känner att samtalet gav mej ett hopp om att jag och barnen ska kunna känna oss tryggare men samtidigt känner jag att det borde ha kommit tidigare. Det borde ha kommit från dag ett för alla borde ha rätt att känna sej trygga i sitt egna hem och det har inte vi gjort på många år. Kanske kommer den dagen och jag hoppas det!

PUSS    till dej från mej   

Jag kan inte låta bli att undra över varför jag är så förbannat envis!!!! Under flera veckor har jag gått och hostat och host och hostat igen så att jag nästan ha kräkts och en "vanlig" person skulle ha sökt läkare på en gång men jag går och tänker att det går över och fortsätter att kämpa på. När jag och barnen kom hem från våran semester så kände jag verkligen att energin fanns inte för jag tog mej nästan inte med cykel till dagis men inte heller denna gången lyssnade jag på kroppen utan fortsatte att kämpa. När jag väl tog mej i kragen och sökte så visade det sej att jag hade lunginflammation med vätska i lungorna.

När jag sitter där hos läkaren så känner jag att jag måste bara fråga rakt ut om jag inte borde vara sämre när jag har det än vad jag kände mej! Han tittar länge på mej innan han svara och det han säjer fick mej at vakna upp: Du har levt under stress och press i en lång tid, du har klarat av att vara på benen trots att det har varit övermänskliga förutsättningar och krav på dej, du har tre små som är beroende av dej och du är van att kämpa! Du är nog den envisaste jag har träffat så jag tror att om du skulle lyssna till din kropp så skulle du rasa ihop men du gör inte det för att du vet att du måste kämpa för dej och dina barn och så är det även nu!

Just i den stunden som han sa det så kände jag inte så mycket eller rättare sagt jag fattade nog inte och kunde inte ta åt mej av det han sa. Det är ju faktiskt så det är är. Jag har kämpat för att barnen inte ska behöva återvända till helvetet i två års tid, jag har kämpat för att rätvisa ska skipas i samma tid och jag har satt krav på mej själv som egentligen inte är mänskliga och även samhället har satt enorma krav på mej som de inte ställer på föräldrar som inte befinner sej i samma situation som mej. Jag är envis och den kommer jag långt på men samtidigt så är det sån press på mej att det finns inget utrymme för att känna efter. Mina barn har bara mej så jag är så illa tvungen att fotsätta att sätta den ena foten före den andra. Och ibland känns det så motigt att fortsätta för lagarna är så fel. Jag och barnen levde i samma helvete med samma övergrepp men mej ifrågasätter ingen när jag säjer att jag aldrig mer skulle återvända när jag hade tagit oss därifrån men när det gäller barnen så ska minsta lilla granskas. De kan inte försvara sej lika mycket som jag kunde och ändå så har jag de skador som jag har idag vad skulle de då kunna få om de blir tvingade att återvända om de ens överlever det. Jag vet att de skulle brytas ner psykiskt på bara några minuter med honom för han har den inverkan och jag vet att det skulle vara omöjligt att bygga upp det förtroendet som jag har byggt upp mellan dem och mej idag om det hände! Känns så frustrerande att det finns så stora hål när det gäller barn som varit utsatta för övergrepp hemma och just detta med umgänge men en dag ska jag göra allt för att ingen annan ska behöva genomlida denna kamp som vi haft. 

Jag betalade ett pris för att jag och barnen skulle komma från helvetet och det var den sista misshandeln och mina skador och kanske är det så att min envishet en dag kommer att ge mej belöningen för allt mitt kämpande genom att jag och barnen äntligen kan bli trygga - att det blir ett slut. Envishet kan vara bra ibland men min envishet tror jag ibland är en last för den gör att jag fortsätter att kämpa trots att det egentligen inte finns vare sej kraft eller energi men det är där som just detta kommer in som läkaren säjer att det finns inget val för mej, jag kan inte känna efter för jag måste fortsätt att kämpa för mina barn.

Jag känner att när det handlar om barn så är det verkligen som min första socialsekreterare sa att jag är lugn och går att diskutera med tills det kommer in och handlar om mina barn då vaknar lejonmamman i mej och jag slåss med klorna för att skydda dem! Är det inte vad varje mamma skulle göra för att skydda dem som är det viktigaste för dem i livet!?! 

Jag kommer aldrig att sluta kämpa för att kunna ge mina barn säkerheten och jag kommer en dag att kunna kämpa för att andra utsatta barn och mammor kanske kommer att ha en lag som skyddar dem mer än vad jag hade - och kanske kommer då min envishet väl till pass!!!!!! 

PUSS    till dej från lilla mej    

................... och jag överlevde trots att jag inte trodde det!!!!!!

Ibland känns det som att det bara är så mycket jobbigt som man måste ta tag i så saker som är ännu jobbigare de skjuter man upp och just detta var en sån sak men jag gjorde det och jag överlevde trots att jag trodde att det skulle knäcka mej. Jag återvände i minnet till den kvällen jag blev misshandlad för sista gången!

Poliserna som kom till platsen var inte proffesionella och det var många som reagerade efteråt på deras agerande och hur de förhöll sej. En anmälan på dem gjordes och det kom ett beslut om åtgärder men i den vevan kom även rådet att detta skulle överklagas. Sagt och gjort så togs beslutet att det skulle göras men till denna överklagan var jag tvungen att skriva om min personliga upplevelse och ge det till personen som hade gjort anmälan. Detta har känts som en uppgift jag inte orkat med. Hur skulle jag klara av att återvända till den händelsen och få ner känslor och upplevelser på papper så att andra skulle förstå det? Jag tänkte jag gör det imorgon men den dagen kom inte förän nu!

Jag har skrivit och verkligen gått igenom varje steg om vad som hände när poliserna kom till platsen i mitt huvud och det var så hemskt för jag kände verkligen inom mej hur jag kände när jag var där. Jag kände hur rädd jag var, hur ont det gjorde i varje kroppsdel och hur hela kroppen skakade och det enda jag kunde fokusera på var att jag var tvungen att rädda och skydda barnen. Kroppen löd mej inte men tanken på barnen fick mej att klara av situationen och det som var tvunget att göras.

Idag när brevet skrevs så var det tanken på att ingen annan som kommer i denna situation ska behöva uppleva det som jag fick uppleva den kvällen som fick mej att fortsätta trots att allt inom mej bara skrek att jag inte skulle klara det! Jag blir arg över att de som ska finnas för att man ska kunna känna sej säker och som ska se att lagen följs och kallas poliser ska kunna ha sån liten förståelse och agera på ett sådant sätt som dessa två gjorde. Bara det att skriva idag fick mej att inse vilken fara de utsatte oss för och det gör mej så glad att jag inte insåg det då för det hade gjort mej stel av skräck.

Det som skrämmer mej är att det finns säkert fler med mej som fått en skräckupplevelse av när poliserna har kommit till platsen och gett med sej när de tjatat att de inte ska göra en anmälan för att man redan är så utsatt och rädd. Jag önskar att det inte fanns någon mer än mej men jag vet att så är inte fallet. Jag har skrivit om min upplevelse och det är det enda som jag kan göra i dagsläget för att ingen ytterligare ska bli utsatt för det eller jag hoppas att det kan hjälpa till så att flera slipper den behandlingen som jag fick. Idag är jag glad att jag stod på mej men det är inte lätt och speciellt inte när det spelas på ens mamma-roll.

Jag känner mej helt tom inuti nu och kanske var det samma effekt med det som denna bloggen har med mej - det jag skriver av mej här det har jag lättare att lämna. Jag hoppas att jag en dag kan påverka hur det ser ut i samhället och att jag kan göra något för att fler än jag och mina barn ska bli utsatta för det som vi var. Jag vet att det förekommer mer än vad jag egentligen vågar tro men jag vågar se att det finns och jag kommer när mina händer inte längre är bakbundna att agera men det är svårt att göra något när man lever i ett samhälle som inte vågar se vad som händer inom hemmen och de stängda väggarna.

Kommer dagen att komma när samhället och människorna som lever i det vågar se vad som händer även om det inte är positivt? Kommer dagen att komma när samhället vågar se och agera och det blir en trygg vardag för många barn och även andra som inte vet om det kommer en dag  efter den som är nu eller om det kommer en annan timme efter den man befinner sej på för man vet inte vad som händer när personen kommer in i rummet som man är livrädd för? Kommer det en dag när alla får känna sej trygga i sitt eget hem och liv? Jag vet inte men det jag kan göra för att den dagen ska komma det kommer jag att göra och inget kommer att kunna hindra mej den dagen för jag anser att ALLA har rätt till det!

 PUSS   till dej från lilla mej    

Ikväll satt jag och pratade med en vän och hon ställde frågan "Hur kan du vara så stark? Hur gör du?" Känner att jag har fått den frågan tidigare men det var först idag som jag insåg en av mina styrkor, för jag inser att det är en kombination mellan mycket som gör att jag är den jag är och har klarat det som jag faktiskt har fram till dags datum men det som gör mej stark är att jag inte längre är rädd för ensamheten och det är i den som jag hittar svaren och som jag inser vad som är rätt och fel.

Detta låter helt knäppt säkert och jätteflummigt men tidigare var jag livrädd för att vara ensam för det var då som alla tankar, reaktioner och känslor kom och jag orkade inte med dem. Jag orkade inte känna eller tycka för jag visste att allt som inte var till fördel för andra var förknippat med bestraffning. Det var även i ensamheten som jag var sårbar för då ramlade "rustningen" som jag hade byggt upp av lite grann och det fanns "luckor" som sårande pilar kunde komma in i. 

När jag kom till skyddade boendet så gjorde jag allt för att slippa vara ensam. Jag ville inte tänka, reagera eller känna efter vad som fanns inom mej, eller rättare sagt jag vågade inte för jag visste inte om jag skulle hålla ihop då. Allt var kaos runt mej så hur skulle det inte vara inom mej?! Jag valde att vara vaken så mycket det bara gick för i drömmen kunde jag inte styra vad som skulle komma fram och hur jag skulle reagera. Jag valde att alltid vara på ställen där någon fanns som jag kunde prata med och tänka på annat. Min standardfras var att fråga om det var varmt ute eftersom jag inte vågade gå ut och det kändes befogat att fråga.Tårar var fortfarande förknippat med svaghet och det skulle man inte vara för då kom slagen och de elaka kommentarerna.

Usch va jobbigt detta var att sktriva men jag ska komma igenom detta och kunna lägga det på den "bearbetade delen" 

Jag kan fortfarande minnas dagen jag skrev kontrakt på det som skulle bli vårat nya hem. En lägenhet som jag inte hade sett och drömhemmet som jag hade sett ut själv berättade soc helt enkelt att dit fick jag inte flytta för jag skulle inte klara det. Jag kände att ännu en gång kom kommentaren jag så ofta fått höra att jag inte skulle klara det och jag valde att lyssna på den som så många gånger tidigare för det hörde till det "vardagliga". Idag vet jag att jag hade klarat det för jag gör det idag och att jag skulle ha stått på mej för den som jag skrev kontrakt på då blev aldrig ett hem bara ett ställe som vi hade våra saker på.

Den värsta paniken jag kände när jag skulle flytta var att jag skulle bli ensam. Jag hade ingen när barnen hade somnat som kunde distrahera så jag kunde slippa att tänka eller känna. Jag kände mej som den ensammaste Lejonmamman i världen men jag insåg även att jag var tvungen att överleva just för att jag hade barnen och var tvungen att skydda dem och med den känslan kom kravet att jag var tvungen att klara av ensamheten.

Jag kan från hjärtat erkänna att ensamheten var hemsk i början. Tårarna rann bara barnen hade somnat, jag blev arg för att reaktionerna kom och att jag insåg vad som hade hänt. Mitt sorgearbete och minnes-bearbetning startade förs är jag kom till ensamheten. Jag hade inget val för känslorna och reaktioner "överföll mej"

Ju längre tiden gick och ju mer jag insåg att vad jag än gjorde så skulle jag aldrig komma ifrån ensamheten och de känslor som den väckt så lärde jag mej att acceptera. Jag accepterade att detta som välde fram var något som fanns inom mej och det fanns där vare sej jag ville eller inte och om jag skulle kunna släppa de å var det tvunget att få komma ut. När jag hade kommit till det stadiet så blev jag stark för jag vågade se det som jag tidigare blundat för - jag var en människa med käsnlor och jag kunde acceptera dem.

Idag är ensamheten min "största tillgång" för när jag våga umgås med mej själv så inser jag vad som är rätt och fel. Jag inser att det som hände inte var pga mej utan ett val som en annan person gjorde. Jag har lärt mej att man dör inte av tårar de gör en starkare för att de läker. Jag har insett så mycket under denna ensamhet och jag kommer att inse mer saker i framtiden. Jag är glad att jag kunde acceptera den och att jag kunde ge mej chansen att lyssna till mej själv och jag önskar att min vän oxå kunde lära sej det!

Man är starkare än man tror - bara man inser det själv!!!!!!

Puss   till dej från mej    

Jag är så stolt över att jag vann denna gången över det förflutna och allt som detrör upp. Allt började egentligen innan vi åkte iväg på våran semester med att Smulan började att bearbeta allt med att vara "pappa". Det är skrämmande att se henne för hon är verkligen som honom i kroppen och hon har helt avstängda ögon. Hon gör allt det som han en gång gjorde mot oss om man tar bort det sexuella. Fastän jag är stor så vill jag inte stå med ryggen mot henne för man vet aldrig vad som kommer men det är ju hennes syskon som få ut mest för alla elakheteroch gärna när ingen annan ser.

Det som skrämmer mej mest är det att när man frågar henne varför hon gör så skrattar hon. ögonen är avstängd och svaret man får är: Jag gör som pappa! Förut så tog jag en diskussion med henne vid dessa tillfällen men jag har lärt mej att det går inte att prata med henne då utan det är bättre att ta det när det avstängda är borta hur jobbigt det än är att vänta så måste man göra det. Jag har gjort som BUP har sagt att jag ska visa att jag inte accepterar att detta händer och sker i mitt hem men samtidigt se det som att det är en del i bearbetningen vilket är jättejobbigt - dels för att detrör upp mängder av minnen hos mej och de andra men det jobbigaste är att jag ser hur dåligt hon mår av att vara så.

Denna gången så trodde jag aldrig att det skulle komma till ett slut för det pågick dag på dag och jag har verkligen fått bita ihop och räknat till 1110 för att inte bli arg eftersom det inte är något som hon kan rå för. Jag har försökt att medla och jag har försökt att visa att jag älskar henne och att jag finns där för henne och dem alla men det är inte alltid så lätt att räcka till.

Imorse vaknade jag och Smulan tidigare än de andra så jag valde att ta med mej henne ner och sätta mej vid köksbordet med henne i knä och försöka förklara för henne hur det känns för mej när hon gör så här. Jag kände att det fick bär eller brista och mitt tålamod började ta slut så det var den enda lösningen som jag kunde hitta på. Jag försökte förklara så att hon skulle förstå men det är inte alltid så lätt att förklara det man som vuxen inte kan förklara för sej själv till en liten sårad tjej på tre år som mår skit men det kändes som om jag lyckades till största delen. Smulan tittade på mej med sina stora ledsna ögon och så får jag en kram som värmde genom hela kroppen. Sen tittar hon på mej och säjer: Mamma! Jag vill spola ner pappa i toaletten för då kommer han aldrg mer tillbaka!

Jag försökte att hålla tårarna tillbaka men det var svårt. Hon tog fram ett papper och på det skulle vi skriva pappa och sedan tog hon min hand och vi gick till toaletten. Där skrynklade hon ihop papret, kastade ner det i toaletten och spolade, Nu mamma kommer han aldrig mer tillbaka!

Jag bad en stilla bön att det inte skulle bli stopp av lappen så att den var tvungen att ta upp den igen och någon lyssnade på mej för toaletten fungerar fortfarande.

När vi kom tillbaka till köket gav hon mej en bamsekram och sa i mitt öra: Mamma jag älskar dej, jag tker om dej jättmycket!!!!

Då kom tårarna både av glädje men framförallt av lättnaden. Ännu en gång har vi övervunnit det som ligger bakom oss och vi har tagit ytterligare ett steg framåt. Kärleken och vi har klarat av ännu en prövning och för varje hinder vi kommer över dessto starkare blir vi och vi kommer att klara det som ligger framför. Vi kan inte göra något åt det som ligger bakom men vi kan påverka framtiden och vi kan ta chanserna som kommer. Ingen klarar allt men alla klarar något och jag tror att kärleken övervinner ondskan.

Jag kommer att fortsätta att be att barnen ska slippa återvända till helvetet som jag aldrig skulle återvända till men samtidigt ska jag leva för här och nu för ännu en gång har vi besegrat minnena och trauman som vi varit med om och genom det blivit starkare. Kärleken övervinner allt och det kommer den att göra i framtiden med  

Puss    till dej från lilla mej