.......................att minnas och att resa tillbaka i tiden och ändå vet jag att det är just det som jag måste för att få ett avslut för att komma vidare! Varje liten cell i min kropp minns hur den mådde och hur det kändes varje gång som ett slag, spark eller nedvärderande ord kom, varje del av mej minns hur ont allt gjorde och jag vill inte känna det men det är vad jag gör just nu och det gör så ont för det är inte en del av mitt liv längre och därför gör det ännu ondrare! Då var det vardag och det var en överraskning de få gångerna som det inte kom på en dag!

Jag fick leta efter de förhören som jag helst inte skulle se något mer i mitt liv för mina ord bränner när jag ska läsa dem och de gör så ont för jag vill inte att de ska vara mina. Jag vill inte att det ska vara en del av mitt liv och ändå så är det just det som de är - en del av mitt liv och en del av mej! Jag skulle inte vara den jag är idag om inte det hade hänt och samtidigt är jag stoltöver den jag är för jag vet vart mina gränser går idag och vad jag tillåter andra att göra mot mej!

När jag började läsa förhören så trodde jag nog att jag skulle vara mer beredd än jag var för jag kommer 5 rader och sedan är det bara stopp för det river upp sår som jag inte vill ska rivas upp. Jag fryser och skakar och jag vill inte att det ska kännas så! Jag önskar bara att det fanns en knapp som jag skulle kunna trycka på för att stänga av alla känslor och att jag skulle kunna minnas det som jag behöver minnas men det är bara stopp - det går inte! Och ju mer jag försöker så låser det sej ännu mer och jag vet att det är för min egen skull som jag måste komma genom dem för att jag ska slippa få fler frågor än nödvändigt!

Samtidigt kommer tvivlet som en följslagare - hur ska jag kunna berätta när jag känner så här när jag läser det och sitter själv! Jag känner att jag är livrädd samtidigt som jag vet att jag kommer att berätta allt jag bara kan när jag kommer till dagen D för det är min enda chans att slippa det, att få det gjort en gång för alla och kanske slippa att det överklagas. Jag måste klara det och jag ska göra det för min och barnens skull. Jag minns en person som stod mej nära en gång som sa: När du kommer till den gränsen att du inte orkar berätta mer tänk då på barnen och att det är för deras skull som du gör det för inget är större än en mammas kärlek till sina barn!

Och det är så jag ska tänka! Idag insåg jag att jag ska ta med mej kort på barnen och ha framför mej hela rättegången. Varje gång jag känner att jag inte orkar eller vågar säja en sak ska jag titta på dem och få styrka från dem. Jag ska tänka på dem som tror på mej och som står bakom mej och ger mej styrka. Och jag vet att jag kommer att få styrka av det men just detta att läsa förhören hittar jag inte styrkan någonstans - den finns inte. Den är bortblåst med vinden.

Kanske är det så som min terapeut sa till mej att det finns inom mej och det kommer fram när det behöver komma fram även om det inte känns så nu! Kanske är det så att när man känner sej som minst och som mest orkeslös det är då som den extrakraften kommer! Fastän man känner sej tom så finns det massor inom en som bara väntar på rätt tillfälle att komma fram och bara bubbla ur en. 

Egentligen gör jag detta inte bara för min och barnens skull utan även för att jag hoppas att jag dagen då detta är över kan hjälpa andra att inte hamna i denna sitsen som jag hamnat i! Jag önskar att jag hade vetat att det fanns fler som hade det som jag hade det i helvetet för jag trodde att jag var den enda som hade det så och att det var mitt eget fel. Idag inser jag att det är så många som lever/ har levt så här och det gör så ont att det är så. Om jag kan göra något så ska jag göra det och jag vet att jag kommer att göra det för jag är en tckande bomb  och detta är ett steg för att jag ska kunna explodera och jag måste ta den! Om jag kan hjälpa en enda kvinna så är det värt all smärta bara jag hittar kraften till att komma igenom förhören!

En dag är detta över och jag kan se ljuset som finns i slutet av tunneln! En dag kommer jag att känna lättnad över att det fick ett slut och det är den tanken och känslan jag måste fokusera på för att orka mej igenom denna prövning! Jag är en fighter ~ det har jag bevisat gång på gång genom att resa mej igen och det är som min advokat sagt mängder av gånger "Du har satt ett mål den första gången som jag träffade dej och efter det har du inte ändrat eller bytt riktining utan du har hållt det hela vägen och det beundrar jag dej för! Har aldrig förr träffat någon som kan hålla den så rak utan att tvivla eller ångra sej" Och det är så det är - jag bestämde mej för vissa saker under sista misshandeln och de står jag för än idag och ska göra allt för att nå målet! Och kanske väntar lyckan där på mej när jag har nått målsnöret för innerst inne vet jag att jag kommer att nå det! 

Jag är en vinnare vad som än händer för jag har inte svikit mej själv eller barnen under denna resa utan gjort det som känts rätt för mej och barnen och aldrig tvekat på att fortsätta kampen för att vi ska få känna oss trygga och för att ingen av oss ska behöva återvända till Helvetet och detta är ett steg på denna resan och jag ska KLARA det även om jag tvivlar ibland!

PUSS    till dej från Lilla mej   

Idag hade jag en tanke när jag vaknade att efter att jag hade lämnat barnen på dagis så skulle jag hem och leta reda på polisförhören och läsa igenom dem så att det hann smälta lite men naturligtvis kom jag på massor med saker som var mycket roligare! En av de sakerna var att göra en ny header och för att göra den var jag ju tvungen att ringa min älskade Sis för att få hjälp och snäll som hon är så förklarade hon så jag kunde göra en. Sen kom jag ju på att det snart är advent så då var det ju roligare att fixa till i fönster och sånt MEN imorgon ska jag göra det - så det så! Hoppas att jag hittar dem fort för det är så att jag ville inte se dem efter förra gången som jag läste igenom dem så som vanligt har jag ju lagt dem på något braibraigt ställe men men de kommer nog fram om jag lägger ner mej lite!

En sak är jag medveten om ~ jag behövde denna dagen för att förhandla med mej själv samtidigt som jag höll på med annat för jag känner mej så mycket klokare nu! Jag känner att det börjar komma en nervös känsla över att det snart är dags att få ett avslut men på samma gång så känner jag mej lugn för det känns som om jag är så mycket starkare nu men även att jag har hunnit lägga ytterligare pusselbitar på plats. Jag känner att jag idag kan lita på mej själv på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare och jag vågar visa "Mej" på ett annat sätt och mina känslor. Jag vet vem jag är och jag tänker inte ändra på mej för någon annans skull längre, Jag känner mej själv igen ~ inte helt och hållet men mer än vad jag tidigare gjort!

Idag när jag stod och strök julgardiner så kom jag och tänka på vad jag själv satt upp för regler för vad jag ska säja och inte säja under rättegången och jag inser nu att jag måste ha träffats av blixten idag med utan att jag märkte det ~ för nu är jag beredd att säja allt som jag tidigare bestämt mej för att jag inte skulle säja. Det kommer att vara svårt och jag kommer att få samla kraft och mod för att säja det men detta tillfälle kommer inte tillbaka och jag måste påverka och berätta så mycket som jag bara kan!

Jag har tidigare kännt att det kan jag inte säja för det kommer att trigga upp honom, säjer jag så kommer han att förstå hur han sårat mej och vilka konsekvenser allt har fått för mej och barnen och då känns det som att han ser det som en seger - att han är den starkaste av oss! Idag slog det mej bara när jag strök att jag är och har varit den starkaste av oss hela tiden för jag överlevde detta helvete, jag har räddat mej och barnen och vi har byggt upp ett nytt liv som inte är normalt eller som är perfekt men vi lever och har det så bra som vi bara kan. Jag är den starka som gjorde anmälan, visade att jag accepterade inte det som hände och jag fick en andra chans ~ och jag tog den för det var bara själklart att jag skulle ta.

Varför är det inte lika självklart att jag ska ta denna chans? För att han och jag kommer att sitta i samma sal och jag är rädd att han ska få makten över mej igen om jag får höra hans kommentarer. När jag tänkte det så kom en annan tanke så starkt och det är den att jag känner att jag måste berätta allt hur jobbigt det än kommer att vara för jag får inte chansen igen. Jag tänker inte sitta efteråt och ångra att jag inte sa si eller så. Detta är min "show" och min enda chans att få fram det som jag vill ha fram och som hände under dessa år. Jag kan inte säja när förhandlingen är klar att jag har kommit på att det är mer som jag vill ska komma fram. Jag får en chans och det är nu och antingen så tar jag den och berättar det jag har upplevt och som jag och barnen har varit utsatta för ~ chansen kommer inte att komma tillbaka så den enda som kan utnyttja den är jag och valet är mitt och idag känner jag att hur jobbigt det än kommer att vara att säja det som varit så förbjudet och tabu under åren så måste jag göra det- för jag vill inte sitta sen och ångra mej att jag inte sa vissa saker!

Jag vill inte sitta och fundera att om jag hade sagt det med hade han blivit fälld då för jag får denna chansen och sen kommer inte den tillbaka och idag känner jag att detta finns så djupt i mej så jag kommer att klara det bara jag behåller tanken, känslan och beslutsamheten som jag känner nu. Det är inte mitt fel att vi utsattes för detta så varför ska jag skämmad för att berätta det? Min morfar sa ofta till mej att hade man gjort sitt bästa så kan man inte göra mer och det är tanken som ska få vara i mitt huvud när jag sitter där ~ chansen kommer inte tillbaka och jag måste ta den för att kunna skydda mej och barnen. Om han får reda på att jag är livrädd för vad han skulle göra om han hittade oss den känslan lever jag med varje dag och natt. Han kommer att säja att det inte är så för att han inte är farlig men han har bevisat att han är det och jag tänker inte skydda honom igen för det har jag gjort hela tiden sedan vi blev ett par

Det är slut på det nu och när jag sitter på rättegången ska jag tänka när det blir jobbigt att jag gör detta för min skull för att jag ska bli fri och kunna utvecklas och lära känna mej själv mer men jag kan inte föra det om jag inte tar chansen. När det blir jobbigt och orden låser sej och inte kan komma över mina läppar ska jag tänka att jag gör detta för att barnen ska slippa återvända till helvetet men även för att de en dag ska se att jag gjorde det och stod upp för oss och våran rätt

Jag är starkare idag än jag varit på länge och även om jag kommer att känna mej som en urvriden trasa när jag befinner mej där så vet jag att jag har styrkan bara jag vågar lita på mej själv och lyssna på vad som är rätt och fel för mej. Jag kan lita på att jag har vänner där som tar emot när jag faller!

Jag är inte ensam och jag kommer att överleva detta men om jag berättar allt så kanske det är en längre tid i mitt liv som jag inte behöver vara rädd på samma sätt att han ska hitta oss och göra oss illa igen och varför ska jag inte ta den även om det är jobbigt

Jag gör allt jag bara kan för mina barn och detta är en av sakerna jag ska göra för att kunna säja ärligt till dem att jag gjorde det för deras skull och för att de ska kunna vara stolt över en mamma som vågade leta reda på sej själv och stå och säja det som hade varit. Jag ska spara den känslan i mitt hjärta tills jag är där och så ska jag säja det som jag känner att jag ska säja och måste säja för att rättvisan ska segra - men först ska det letas reda på förhör imorgon!

PUSS till dej från Lilla mej   som passar på att önska alla en trevlig helg och var rädda om varann 

För första gången i mitt liv, iallafall så långt som jag kan minnas är jag stolt över att vara just jag! Vet inte om jag har träffats av blixten idag eller vad som fick mej att inse allt men något har verkligen hänt för jag tänker inte längre be om ursäkt för att jag finns till och för att jag tar min plats i livet för jag har rätt till den - den är min och ingen annans och det finns en orsak till varför jag fick den ~ nämligen att "livet" visste att jag skulle kunna axla det ansvaret som följde med min plats.

Jag befinner mej på en plats mitt i livet som jag inte hade drömt om att jag skulle ha befunnit mej om man hade frågat mej för några år sedan men jag inser att det är inte jag som har gjort så att jag hamnat här utan det är en annan persons val som gjorde att jag hamnade här men jag har klarat det och jag har klarat att ta mej och barnen framåt i liver. Idag kan jag se att det är verkligen i motvinden som dakar lyfter och det är det jag har gjort ~ jag har klarat av att överleva alla motgångar och tacklat dem. Jag har haft en drivkraft som har fått mej till den platsen i livet som jag är på nu! Jag är en vinnare vad som än händer i framtiden för jag har vunnit tillbaka makten över mitt eget liv. Från att inte ens komma ihåg vilken mat jag tyckte om så står jag nu med båda fötterna på jorden och vågar stå upp för att jag tycker! Jag vågar säja ifrån när jag känner att en persons behandling av mej inte är okej och jag vågar lita på mej själv! Jag är för en gångs skull i mitt liv rädd om mej själv och mina känslor!

Jag vågar se att jag har brister, svagheter och att jag här känslor som inte alltid gör mej stark men jag accepterar att det är så för jag är inte mer än en människa. Jag vågar erkänna att jag har gjort fel val i livet men jag tar konsekvenserna av dem och står upp för mina egna val. Jag kan se tillbaka och se att det många gånger hade varit lättare att bara ge upp men jag gjorde inte det ~ jag letade reda på kraften som fanns där hela tiden men som inte kändes och jag kom en liten bit längre fram!

Idag kan jag se att det fanns en mening med det jobbiga som hänt! Jag har lärt känna mej själv på ett sätt som är nyttigt för mej och hur jobbig än framtiden kommer att bli så kan jag se i backspegeln att jag hade kraften att återta mitt egna liv och stå upp för mej och barnen! Jag är starkare än jag trott så länge jag vågar lita på mej själv och mina känslor! Jag är jag för att jag har den erfarenheten som jag har och jag hoppas att jag en dag kan hjälpa andra att slippa få den erfarenheten! Jag kan idag känna att jag är stolt över mej själv och jag och barnen är vinnare vad som än händer och kommer att komma som dom för vi har vunnit tillbaka det "fria" livet där vi får vara de som vi är!

KRAMAR till dej från Lilla mej      

I flera dagar har jag känt mej så liten och som om jag är på väg att ge upp! Jag har känt att jag lägger mej platt här för jag orkar inte komma framåt för det finns ingen energi och det har inte spelat någon som helst roll vad än människor har sagt till mej - jag har inte kunnat ta det till mej för det har inte varit så som jag har sett mej själv!

Igår fick jag denna texten av min Sis    och på något sätt så blev det en vändning för mej för det var inte på detta sättet som jag såg det!

"

KRAM till dej från Lilla mej   

När jag började på min terapi så berättade min terapeut för mej att allt som man bearbetar men även allt som finns och egentligen hela livet går i cirklar! Man går igenom en cirkel och kommer till nästa cirkel som ligger innanför och är mindre men man möter/ bearbetar samma saker i dessa cirklar bara det att man ser på det från olika håll och perspektiv. Jag förstod vad hon menade samtidigt som jag inte förstod det fullt ut! Idag kan jag när jag ser tillbaka se att hon har rätt och att jag har en annan förståelse när problemen kommer upp igen än vad jag hade första gången jag tänkte dem eller reagerade på dem och även att samma sak gäller barnen! Denna teori har stämt och den kommer säkert att fortsätta att stämma och jag fick det ännu en gång bekräftat ikväll.

Idag kom vi i en situation där Smulan och Skruttan stängde av alla känslor men man kunde se paniken i ögonen på dem och det är hemskt att se. Jag förstod på en gång att detta var något som påminde dem och tiden i Helvetet och som gjorde att de var tvungen att bygga upp försvaret igen. Det syntes så tydligt på Smulan för hon var helt stel i kroppen och hennes ögon bara strålade ut panik och det känns i mammahjärtat när man ser det. Det väcker minnen som jag inte vill ha och det väcker känslor att jag bara vill försvara dem från allt som kan påminna dem om det som varit men även att jag vill skydda dem från allt!

Idag klarade de av att komma ur försvaret själv och jag drog en suck av lättnad. Tyvärr fick jag senare märka att jag hade dragit den för tidigt och att det skulle komma mer innan denna dagen var slut och orsaka mej en ännu sömnlös natt!

Smulan har under en tid varit som ett plåster på mej. Helst skulle hon inte ens stanna kvar på dagis utan följa med mej hem igen och det har inte känts som att hon är mammig utan att det varit av en oro. Kände igen det lite från den tiden som Skruttan tyckte att det var hennes uppgift att skydda mej men ändå så skiljde det sej. 

När jag låg hos dem för att de skulle somna ikväll så känner jag att hon kommer närmare och närmare mej och så kommer orden som jag kände att jag inte vill höra, jag vill inte att det ska vara så: Mamma! Jag trodde att pappa skulle komma idag när (och så händelsen)! Jag kände att en del av mej bara skrek att nej jag orkar inte en gång till! Vi pratade om det och det kändes som att hon förstod vad jag menade med det som jag lugnade henne med tills nästa mening kommer ur hennes mun:

Mamma jag vill inte sova för jag drömmer om pappa!

Hela min kropp skrek att detta händer inte, det finns inte kraft till det och ändå vet jag att jag måste hålla mej lugn och framför allt så måste jag försöka att få henne lugn. Jag började med det vanliga pratet som brukar lugna henne att han inte vet vart vi är, att hon ska försöka tänka på något annat och jag kände att jag verkligen gjorde allt i min makt för att vi inte skullle komma in på det jobbiga innan hon skulle sova!

Plötsligt känner jag hennes armar krama mej så hårt som hon kan och så kommer orden:
Mamma! Jag drömmer om när pappa slog och sparkade dej så att du försvann!
Då gick tårarna inte att hålla inne längre. Jag fick försöka tvinga dem att inte rinna men jag lyckades inte och jag är glad att jag slapp säja något i den stunden för min röst hade inte hållt för ett endaste ljud. J kände att jag frös inombords för hon var så liten när det hände att jag hoppades att de minnena hade försvunnit. Jag vet nu att det inte var så för hon berättade detaljer och hur hon hade känt det och jag insåg att när hon bearbetade detta i den förra cirkeln så hade hon inte orden att uttrycka sej.

Jag kände mej som världens ensammaste när hon berättade allt detta för jag visste inte vad jag skulle säja ~ det enda jag kunde göra var att lyssna på henne och krama henne så att hon kände att jag fanns där. Hon uttryckte sin rädsla att jag skulle bli arg för att hon visste och hade sett och att jag inte skulle tycka om henne mer för det hade pappa sagt till henne. Jag kände att sorgen över allt som de varit utsatta för var större än den varit tidigare. Jag kände en sorg över att de inte fått den barndomen som de förtjänat och jag kände en sorg för att de har sett och varit med om det som de varit för inget barn förtjänar det. Jag kan inte göra det ogjort men jag kan skydda dem nu och det gör jag med näbbar och klor.

Efter att hon hade pratat av sej så suckade hon och sedan somnade hon tätt intill mej. Jag kände att jag var alldeles kall inuti men samtidigt kände jag hennes lättnad att fått ur sej detta, att hon hade kunnat hittat orden för det som hade legat och gnagt där inne! Jag vet att denna natt kommer jag inte att kunna sova för jag hör orden som hon sa när hon berättade gång på gång på gång och när jag blundar ser jag hennes blick från idag och jag känner sån frustration över att jag inte kan göra mer än jag gör men samtidigt så vet jag att det inte finns mer som jag kan göra.

Jag är inte mer än människa och kan bara finnas till för dem som mamma och trygghet men jag önskar så många gånger att jag kunde sona dem från det som finns runt dem och som påminner oss om det som varit. Jag kan hantera det på ett annat sätt än de kan men samtidigt så vet jag hur det känns på insidan när man kommer i en situation som påminner en om det som varit. Det gör så ont att se att de man älskar mest och vill skydda mest far illa genom att en händelse i vardagen kan påminna och påverka dem så mycket!

För varje dag som går och ju fler situationer som vi hamnar i inser jag att min första person på soc hade rätt när han sa att jag är lugn och det går att diskutera med mej tills det handlar om mina barn för då blir jag Lejonmamman som skyddar dem tills sista blodsdroppen och det kommer jag alltid att göra. Jag önskar bara att jag kunde skydda dem mer än jag känner att jag kan!

KRAM från Lilla mej    

Ibland kan jag inte låta bli att undra om mina barn kommer att ha några "drömmar och tankar" kvar när de blir större för det känns som om deras tankar och funderingar är så många fler och större än normala" barns är och samtidigt får allt som sker så mycket större konsekvenser än vad det får för andra barn! Bara att en person försvinner ur deras liv ger dem större funderingar och reaktioner än vad andra barn i deras ålder får.

Igår rann mina tårar efter en vanlig tanke som kom från Smulan. De rann och det gjorde så ont i hjärtat att jag var rvungen att låtsas att jag blev kissnödig och måste gå på toaletten för att inte visa hur ont det gjorde att höra hennes tankar men även för att det gjorde så ont i hjärtat.

Min lilla Smula är den som längtar mest efter snön här hemma och frågar varje dag om det kommer att komma snö imorgon. Jag trodde att den skulle ha kommit redan tills hon fyllde år men inte i år så nu är tjatet ännu värre. Igår frågade hon mej ännu en gång när snön skulle komma och när jag svarade henne att jag inte visste sa hon att på dagis hade de sagt att när tomten kom då var det snö. Jag sa till henne att det säkert var så men att man aldrig kunde vara helt säker. Vi kom in på detta med att tomten har med sej presenter och så kommer meningen som fick mitt hjärta att brista:

- Mamma!Jag ska önska mej en snäll pappa av tomten som är ljus! Och man får det man önskar av tomten så då har han en snäll pappa med sej till oss!!!! Och fastän det har gått en dag sedan hon sa detta så ser jag fortfarande hennes ögon - hur de bad att jag skulle säja till henne att det var så det var, att jag skulle kunna lugna henne med orden Ja det får man! men jag tänker inte ljuga eller lura mina barn!

Bara att höra orden gjorde ont och jag känner mej så otillräcklig att jag inte valde en snäll pappa till dem utan en pappa som gjorde allt för att göra oss illa och trycka ner oss men att  veta att hon kommer att bli besviken när tomten kommer gjorde minst lika ont. Jag kände att tårarna brände i ögonen, hjärtat var som ett öppet sår och rösten skulle inte hålla men även om den hade gjort det så visste jag inte vad jag skulle svara! Vilket är bäst egentligen att hon får höra nu att tomten inte kommer att ha någon snäll pappa med sej eller att hon upptäcker detta när tomten kommer. Jag kände att tårarna brände mer och mer bakom ögonlocken och jag var tvungen att gå till toaletten när jag väl kom dit så bara forsade tårarna. 

Tårarna rinner idag med bara jag tänker på det och det gör ont i hjärtat. Alla andra barn önskar sej en docka som de sett på en affår eller en bil som kompisen har eller andra saker men min ena dotter önskar sej en snäll pappa. Det är då man reagerar ännu en gång hur mycket vårat liv skiljer sej från andras och hur olik mina barn är andra barn. Andra barn kan säja till sina föräldrar att de önskade att de hade en annan förälder när de får ett nej men har glömt det strax efteråt men mina går med en längtan efter en snäll pappa så att de är beredd att avvara leksaker och det vanliga som barn önskar sej bara de får en snäll pappa i julklapp. 

Det är såna gånger som man känner sej så lite och så hjälplös för det finns inget svar och det finns inget jag kan göra för att uppfylla den önskan. Det hade varit svårt i ett vanligt fall men det är ännu svårare när jag och de är så brända som vi ändå är. Jag önskar att de inte hade haft den pappa som de har men nu har de det och jag kan inte göra saker ogjorda och jag vill absolut inte vara utan dem man jag önskar att jag kunde byta ut honom - att de hade haft en pappa som brydde sej om dem och som skyddade dem istället för att skada dem och som bara fanns där för dem. Nu är det inte så det ser ut och kanske hittar jag svaret som de behöver innan jul så att de kan känna sej lyckliga och nöjda med att tomten har med det som de önskade sej och på det sättet får fortsätta att tro att man får det man önskar sej av tomten.

Jag vill inte att de ska få flera krossade drömmar men tyvärr verkar det som att det är just det som de kommer att få bara för att jag valde att skaffa barn med den jag gjorde när jag trodde att han var en annan än den han var! Undra vem som är den mest lurade i denna cirkusen?! 

Jag vet iallafall vem som måste komma på vad hon ska svara nästa gång och det är lilla jag!
KRAMAR till dej från Lilla mej    

Idag fick jag ett mess som gjorde mej helt rörd och som kom precis när jag behövde det! Meddelandet som fick mina tårar att komma löd så här:

" Hej!

Kvinnan som läser detta är grym, underbar och stark. Och jag tycker mycket om henne - hjälp henne att leva sitt liv fullt ut. Jag ber om att du hjälper henne att lätta på sina förväntningar på sej själv. Låt henne lysa upp mörkret som den solstråle hon är! Beskydda henne i alla tider. Lyft upp henne när hon bäst behöver dig och låt henne veta det när hon är i din samvaro så hon alltid är i trygghet.

(mitt namn) Jag skickar ett ljusklot till dej med fullt med stark energi som kanske kan hjälpa dej igenom de svårigheter du har, Jag beundrar dej som orkar med den sits du har just nu det måste vara jättejobbigt, Skickar även en bamsekram från mej och orden: jag beundrar din styrka gumman (hennes namn)"

Tårarna rann när jag fick meddelandet och de rinner nu med när jag skrev ner det här! Omtanken och orden värmer så mycket och trots att jag känner mej svag så finns det någon annan som ser att jag är stark och det gav mej styrka! TACK vännen ~ jag kommer aldrig att kunna förklara hur mycket detta meddelande gav mej och hur mycke det betyder!

Jag känner att jag är inte ensam utan det finns människor runt mej som ser det inte jag ser! Det är alltid för tidigt att ge upp och jag ska inte ge upp ~ jag ska fortsätta att kämpa för det jag tror på ~ att rättvisan och ärligheten till slut vinner!!!!!

TACK ni som finns för att ni finns för mej och det är sant att man faller mjukt när man har äkta vänner som tar emot en!

KRAMAR till er alla från Lilla mej 

Igår satt jag tillsammans med mamma för att titta på bilder som jag skulle ha till almanackan som de får varje jul med bilder på barnen! Jag satt där när jag upptcäkte att det fanns bilder sedan barnen var små på det minnet och jag tänkte att det måste jag bara se eftersom alla mina är kvar i Helvetet! Inat och idag önskar jag att jag inte hade tänkt så för då hade jag sluppit känna som jag gör nu! Igår öppnades sår som inte varit öppna på många, många månader men nu gör de förbannat ont igen!

Allt började med att det kom upp ett kort på mej från tiden i Helvetet och jag kände att jag ville inte se det. Jag vet inte hur många gånger mamma frågat mej om jag tog starka mediciner för att mina ögon sett så konstiga ut. Jag svarade som det var att jag inte gjorde det och kände att jag kunde bli vansinnig på hennes frågor om det eftersom jag inte kunde se det hon såg. Jag såg mej själv i spegeln varje dag så jag reagerade inte på den blicken som hon gjorde. Det slutade med att jag inte tittade henne i ögonen för att slippa frågorna för jag var rädd att det bara skulle brista hur dåligt jag mådde och hur det egentligen var i förhållandet och innanför väggarna. Nu förstår jag varför hon frågade för igår såg jag vilken död, livlös blick jag hade! Det var inte jag och jag klarade inte av att se dem. Jag bläddrade snabbt vidare men jag vet inte nu i efterhand om det var så bra.

Jag var livrädd att det skulle dyka upp en bild på Äcklet när jag bläddrade mellan bilderna men mamma sa att hon hade full koll på vart de var. Jag kände paniken för jag vet inte hur jag skulle reagera att se oss på samma kort, eller att se honom med barnen! Jag vill inte tänka att det är förevigat - att mitt helvete finns med på bild. Jag slapp se det men jag fick se en blick som gick rakt in i min själ och som sitter kvar på mina ögon fortfarande - nämligen blicken från min älskade hund - han som räddade mitt liv!

Han tittade rakt in i kameran och det kändes verkligen som att det var rakt in i mina ögon som han tittade och jag känner blicken än. När jag blundar ser jag honom fortfarande framför mej! Det var det sista jag såg innan jag svimmade när jag blev misshandlad sista gången när jag blev misshandlad och det första jag såg när han tvingade mej tillbaka till livet genom att buffa på mej med nosen och sedan belöna mej med en blöt puss när jag återvände. Hade det inte varit för honom hade jag inte levt idag för då hade den sista sparken träffat mej och den hade jag inte klarat! Jag klarade inte att rädda honom eftersom han var gömd när jag kom och skulle hämta honom och våra saker och det var som ett sår. Det känns som om ett av mina barn är kvar i helvetet!

Hur många gånger har jag inte gått ut med honom bara för att komma ifrån helvetet för att det inte skulle bli en diskussion varför jag gick iväg!?! Hur många gånger har han inte gått emellan och besparat oss från slag?!? Hur många gånger har han inte tröstat mej med sin blöta nos och jag kan inte säja hur många gånger jag gråtit mot hans päls och han har bara varit där och tröstat mej! Det är mängder av gånger som jag har berättat för honom hur jag kände det och hur jobbigt det var bara för att ha någon levande varelse att prata med helvetet för jag vågade inte berätta det för någon. Jag visste att det var förenat med döden och jag vet idag att det var så för den sista misshandeln inser jag idag är ett resultat av att jag var på väg att lämna honom fysiskt men även för att jag hade börjat öppna på hemligheten hur det var "hemma" hur det såg ut. Jag ljög inte längre för att skydda honom!

Jag känner att jag svek min älskade hund och min livvakt men det fanns inget jag kunde göra. Det är ett öppet sår igen efter att ha sett hans blick som gick raka vägen till själen och hjärtat! Jag har han att tacka att jag har fått en andra chans i livet. Han var min tröst när jag ersatte det första barnet som inte kom till världen pga Äcklet med min älskade hund! Han var mitt barn och jag svek honom - jag och de andra kom därifrån men inte med honom och jag vet att han inte har det bra men det fanns inget jag kunde göra och jag hoppas att han på något sätt inte känner mitt svek! Jag kommer att leva hela mitt liv med den känslan för jag vet vad han blev utsatt för medans vi bodde där och jag vet också att Äcklet aldrig kommer att förändras! Jag hoppas att min älskade hund inte känner sveket från mej på samma sätt som jag gör - för det fanns inget mer jag kunde göra i den situationen och det finns inget jag kan göra idag heller mer än att tacka att han fanns när ingen annan fanns och be om förlåtelse för sveket även om han inte får höra det!

Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta och jag kommer alltid att stå i tacksamhetsskuld för att han räddade mitt liv! Han gav mej en andra chans i livet och den ska jag ta men jag kommer att ha en saknad efter den som gav mej den!

KRAM från en gråtande Lilla mej som har en saknad som ingen annan kan ersätta, vare sej människa eller djur