............................det är vad jag alltid brukar säja och alltid brukar leva efter men ibland så känns det bara att hur mycket ska man orka och hur länge går det! Tydligen längre än jag trodde och att jag orkar och orkade mer än jag trodde men en sak vet jag och det är att om inte jag hade haft trollen så hade jag gett upp för länge sedan för det är mycket de som ger mej kraften att kämpa men samtidigt är det för deras skull som jag kämpar vidare trots att kroppen skriker att den inte orkar och trots att jag undrar varför jag ska behöva "bråka och kämpa" för allt som borde gå på automatik! 

Igår var jag till en specialistläkare och jag känner ibland att jag bara vill skrika och slå, jag blir så frustrerad på denna situationen och jag kan inte göra något för att påverka det och det som är så frustrerande är att de kan se att det finns fysiska förändringar hos mej men de kan inte säja om de är kroniska eller om det är situationen som gör att de finns där. Jag som är allergis mot allt vad mediciner heter känner då på en gång att jag vill inte ha mediciner om det är så för om jag äter det kommer jag att undra om det är medicinerna som gjorde att det blev kroniskt och samtidigt känner jag att jag inte orkar mer utredningar eller diagnoser just nu och ja, det kanke är sturstekniken att jag stoppar huvudet i sanden men jag orkar inte! Det har kommit diagnos på diagnos i år som haft samma orsak och jag orkar inte ta in mer nu, det går inte och för en gångs skull var det en läkare som förstod mej och som tog in det jag sa och det kändes helt underbart! Han förstod att medicinen som jag skulle må bättre av här och nu skulle göra att jag inte kunde prestera och då kan jag inte ens vara ute med barnen och leka med dem för musklerna kommer inte att lyda så mycket ~ och det priset är jag inte beredd att betala. Jag är inte beredd att betala ett pris som kanske innebär att jag inte orkar gå mer än 300 meter på en dag för att det ska vara mindre med besvär! Och han lyssnade på mej och jag växte genom att det var någon som lyssnade och förstod mej! Att tårarna forsade innan och efter var en annan sak ~ han bekräftade och lyssnade på mej medan jag var där och det fick mej att växa! 

Idag var vi till skolan jag och en fröken från dagis för att rapportera över Skruttan och eftersom de varit som de varit med papper och som de skött det så kändes det inte säkert. Jag kände att jag ville bli överbevisad att jag kunde lämna mitt barn där och att jag kunde känna mej så trygg som det bara går i den situationen som vi befinner oss i! Kan inte säja att det började så där jättebra när det visade sej att det var kaos och de hade glömt att vi skulle komma trots att det var de som hade bestämt tiden. Rektorn hon var på väg hem så de fick stoppa henne och det kändes bara som att detta var inte det som jag hade tänkt mej! Läraren det var en ängel som ramlat ner från himlen så henne har jag inget illa att säja om överhuvudtaget och jag känner att jag måste ge detta en chans men det känns inte hundra i magen med magkänslan. Jag känner en oro men samtidigt så inser jag att det är för att det är nu jag ska bygga upp allt detta som fungerat så bra nu när de varit på dagis en gång till! Det är nu det finns utrymme för alla misstagen och det är nu som det kan hända saker som sätter oss i fara och detta är ingen drömsits för mej som är kontrollmänniska och har blivit det ännu mer på ett sätt för att jag måste ha både "hängslen och livrem" för att inget ska komma till honom!

När vi satt där och pratade så känns det som att det kommer så många saker som gör att jag funderar om det verkligen förstår och om de verkligen tar in vad det är som vi säjer! Samtidigt så får jag dåligt samvete för att jag tänker så för hur ska någon kunna förstå som inte lever vårat liv, som inte befinner sej i våran vardag när jag själv vaknar vissa dagar och tänker att det måste vara en mardröm, det händer inte och sedan så inser jag att det händer, det är vårat liv och det är så det sett ut och kommer att se ut i en obestämd tid framåt och det är då tanken kommer: Kommer jag att orka detta utan att ge upp?

Jag blir livrädd när tanken kommer för jag vet att jag inte får ge upp, jag får inte tänka så och jag måste orka men ändå så kan jag inte hålla garden uppe så att tanken inte kommer. Jag vet att jag inte borde tänka så, jag ska inte tänka så................................. och ändå så kommer tanken och jag kan inte få bort den! den finns där i kroppen och den sitter fast! Jag har inte bara kämpat i dagar, veckor eller månader utan det är år och kroppen tar stryk! Psyket tar stryk även om det inte är vad jag vill erkänna och det är bara så att många frågar mej hur orkar du med tre små barn själv? Det är inte de som är det jobbiga egentligen det är allt det andra runt omkring som tar energin! Utan det skulle det finnas massor över till barnen och att hitta på saker att göra med dem!

Kanske kommer dagen när inte valet finns att fortsätta eller ge upp men en sak vet jag att just nu så är det för tidigt att ge upp för det finns fortfarande en liten del av mej kvar som orkar, en liten gnutta kraft kvar men det som det fortfarande finns massor kvar av det är envisheten för den lär aldrig försvinna ellerbli mindre igen och det är den som fått mej att överleva genom allt! Det är den jag har att tacka att jag lever idag!!!!

  KRAMAR    

Ibland så kommer tanken upp att när ska kämpandet ta slut? Kommer den dagen någonsin att komma för jag vet att livet är en kamp och att det hela tiden kommer nya saker som man ska klara av och som man ska lära sej och som man ska komma över men det känns som att det vore skönt om det någon gång bara ett litet tag kunde gå på en "raksträcka" för om jag inte ska kämpa mot myndigheter så ska jag kämpa mot något annat men oftast känns det som att jag ska kämpa mot flera saker samtidigt! 

Jag visste när jag skaffade barn att det skulle bli en "kamp" med uppfostran och att vara förälder men inte trodde jag att jag skulle få kämpa för mina barns existens och överlevnad på det sättet som jag har gjort och fortfarande gör och jag trodde framför allt inte att det fanns ett så dåligt barnperspektiv som det finns i samhället! 

Smulan är inne i en sån vidirg period där det gör ont i mej att se henne! vad hon än gör så går hon in helhjärtat för att göra det, som tex att göra en pärlplatta, och när hon är färdig med den så är hon helnöjd och stolt för att sedan sekunden efter säja att det bara blir fel, den är inte fin och förstöra den! Jag kan se på henne hur hon tycker att hon har misslyckats och trots att det gått år och att hon var så liten när vi kom därifrån så ser jag mönstret och beteendet som Skruttan hade när vi kom därifrån och som BUP har skrivit i intyg till vårdnadstvisten, att "pappa" sagt till dem att de inte kunde och dög till något och att det var denna självbilden som de hade med sej! Och det gör så ont i mej att se att trots att vi, dagis och alla som finns i barnens liv nu verkligen bygger upp dem och lyfter upp dem och berömmer dem så sitter kritiken så djupt där och då känner jag hur ont det gör! Detta är en kamp som jag egentligen inte skulle behöva ta för det är inte jag som har orsakat den och ändå är det jag som får ta den, det är jag som får hitta vägarna för att försöka lindra, medla och ännu en gång försöka berömma henne ioch ändå förlja rådet som deras terapeut gett ~ att inte göra en stor grej av det! 

Det känns som att jag ska kämpa mot rättssystemet! Rättegången som skjuts upp nu för andra gången, en rättegång som jag överlevde, vårdnadstvinsten som pågår men som dras ut så att den har pågått i år och det känns som att är det verkligen mänskligt att det får hålla på så här länge? Hur det än är så känns det som att jag inte kan starta mitt "nya" liv fullt ut innan jag fått ett avslut på det gamla och det får jag först när en dom kommer som inte är överklagad och vårdnaden är klar för då vet jag vad vi har att rätta oss efter! Det känns som att så länge inte det avslutet har kommit så är det så mycket som måste hållas färskt för att jag ska komma till det! 

Det ska kämpas med Försäkringskassan, Atbetsförmedling och andra myndigheter som ska vara med i processen och mitt i allt detta normala så kommer dagis, skola och allt annat som hör vardagen till men här kommer det som krånglar till det och lägger andra, mer komplicerade processer nämligen de skyddade uppgifterna och gör att det är fler kamper och fler steg som ska tänkas och göras och mitt i allt så förväntas det bara att jag ska orka och klara det ~ för det finns inget annat alternativ om vi ska överleva psykiskt och inte fysiskt heller för den delen! Men hur ska man orka med allt år på år om det inte får något slut?

För mej så finns det inget alternativ ~ jag måste orka kämpa! Livet är en kamp för alla men i mitt liv har det kommit in så många fler moment av kamp än vad det finns i de flesta andras! Samtidigt får jag tänka och hoppas att det är så att livet inte ger oss mer än vad vi klarar av! Att när livet ger mej nya utmaningar och testar mej så ska jag kunna tänka att istället för varför händer detta så ska jag kunna tänka att detta händer och det finns en mening med det och jag kommer att se det sen för på något konstigt sett så har jag sett med det mesta lite längre fram att det funnits en mening även om jag inte sett det där och då! Tyvärr har jag inte det tålamodet som jag önskar att jag skulle ha men kanske kommer jag en dag att kunna tänka att jag klarade kampen och jag njuter av segern och jag känner av raksträckan! Kanske kommer den dagen! Jag vet i alla fall att nästa gång som jag känner att jag är på väg att ge upp ska jag påminna mej om varför jag började denna kampen ~ för att vi skulle få ett värdig liv och ett hem där vi kunde känna oss trygga och idag har vi ett hem där vi inte lever med någon som skadar och gör illa oss och det visar mej att det varit värt kamperna och det ger mej kraft att kämpa vidare för att det är så livet ska se ut även i framtiden ~ för oss allihopa inte bara mej!

  KRAMAR    

Idag har jag bara haft en sån frustration över allt och ingenting ~ över allt som jag inte kan styra och över allt som jag inte rår över och ändå så vet jag att det är sådan fruktansvärt bortkastad energi och fastän jag vet det så kan jag inte göra något för att få bort känslan den bara finns där och påverkar mej! Jag inser att om inte alla de som är "så mycket mer akuta i samhällets ögon" så hade jag för några dagar sedan fått ett avslut på ett av mina mål men nu blev det inte så, jag är åter sjukskriven för att jag nu har nya sjukdagar och väntar för att se om Försäkringskassan godkänner det trots att inget fortfarande har förändrats sen jag blev utförsäkrad och mitt i allt så undrar jag vad som egentligen har förändrats i mitt liv samtidigt som jag inser att massor och allt har förändrats! Rörigt? Kanske det låter som, men det är inget mot vad det är att leva mitt liv! 

Jag har två personer som har min tillåtelse att kalla mej för söt och den ena är mammas faster som skulle kalla mej för det vad jag än sa för det har hon gjort sen jag var liten och i hennes ögon kommer jag alltid att vara den "lilla och söta" hur gammal jag än blir! Den andra är en "tant" som är min kloker och som finns i min närhet och jag är så tacksam att hon finns och tänker längre än min hjärna tänker många gånger! Jag kan erkänna att det är så att den som är äldre är klokare och det är bara att respektera.

När jag satt med min psykolog här i veckan och gick igenom mina minnen som jag frammanat så kom hon fram till samma sak som mej ~ att jag kan mana fram dem men att jag inte kan koppla ihop dem med känslorna som ledsamhet och argheten på samma sätt som jag borde göra och känna! Detta speciellt när jag skriver om barnen och jag känner det själv att där lägger jag "locket på" ännu mer för att jag har varit tvungen att göra det under så lång tid. En kommentar som hon sa har fastnat mer än alla de andra och det var den att hon tyckte att jag skulle skriva en bok för jag kunde få med henne minnet med detaljer och så att hon blev berörd men mina känslor fanns inte där men hon kände! Och det är så det känns för mej med för jag vågar inte släppa fram mina känslor för de har varit nertryckta så länge så jag minns inte hur man känner när man har dem eller hur man hanterar dem! De är inte en del av mej längre för jag har blivit för bestraffad för dem för länge och för mycket

Jag fick i "uppdrag" att fortsätta att minnas men att ta fram minnen om barnen och även koncentrera mej på vad det är jag känner när jag minns detta! Jag känner att okej, jag behöver det för att jag ska komma vidare samtidigt som det inte var vad jag hoppades på!  Jag hade hoppats som den optimist jag är att hon skulle säja "Bra! Du såg mönstret att det inte var ditt fel" och vad jag trodde eller hoppades sen det vet jag inte men det var inte att jag skulle rota ännu mer i det som varit ialla fall men nu blev det så och innerst inne så vet jag att det är det jag behöver för att förstå men det är så jobbigt så jag vill inte! 

Idag så kändes det som att det inte fanns något som kändes som att jag förstod varför jag skulle minnas för att komma framåt efter att ha fått fram ett av de jobbigaste minnena under denna minnes-resan! Jag kände frustration innan och den blev inte mindre efter och det kändes som att jag verkligen skulle ha behövt detta som jag pratat med dem om ~ någonstans att göra av all denna frustration och irration, att bara få tömma ur mej den, men nu hade jag det inte! När jag var på väg till dagis så träffade jag på min Tant Kloker som bara ger mej en stor kram och frågar hur det är med hennes sötis för att hon ser att det är något! Jag berättar en kortversion eftersom hon är en av få personer som vet hur mitt liv ser ut och som lever i min närhet! Hon tittar på mej med sina gamla, kloka ögon som bara utstrålar så mycket värme, omtanke och kärlek och så säjer hon en så klok sak:

"När du går i skolan läser du historia för att du ska förstå världen du lever i nu! Kanske är det så att du måste minnas och lära dej din historia för att förstå dej här och nu.................."

Det kändes där och då som att hon lika gärna hade kunnat gett mej något "lugnande" för det är ju klart att det är så det är! Det känns ofta som att andra inte förstår mej  och jag kräver inte att någon ska göra det för hur ska någon kunna göra det som inte har levt mitt liv ~ för ibland så känns det som att jag undrar om det verkligen händer på riktigt men tyvärr så är det så! Jag inser att först när jag förstår mej själv i det förflutna så kan jag förstå mej själv där jag är nu! Då kak jag nog vara mer förlåtande mot mej själv och jag kan förstå varför jag reagerar och framförallt resonerar som jag gör i vissa situationer! Det är som jag tänkte nu ikväll ~ jag förklarar massor av saker till personalen på dagis som inte andra föräldrar ens tänker en tanke på att nämna och jag gör det för att jag har den ryggsäcken som jag har! Jag inser att om jag inte berättat för personalen om det som hänt och det vi varit med om delvis eller rättare sagt så mycket som jag tyckte att de behövde veta för att ta hand om barnen men även fyllt på efter vägen för att de skulle kunna hjälpa barnen i olika situationer så skulle de reagera på detta och jag tror många gånger att de skulle ha funderat vad jag egentligen försökte dölja med att berätta om sakerna. Det känns som för att jag har berättat om det som varit har de en förståelse för det som händer idag! Varför kan jag inte tänka så när det gäller mej själv? För att det är så mycket lättare att vara klok när det gäller andra troligen...............................

Kanske är det bara att acceptera att det är så det är ~ att för att jag ska kunna förstå mej själv och mina reaktioner så måste jag minnas! Nu har jag chansen att få hjälpen med detta och jag har den bästa hjälpen om jag skulle känna att jag faller och att jag håller på att rasar och jag har en som lyssnar på mej! Jag känner att egentligen så har jag inget att förlora för det har gjort ont hela denna resa och det kan inte göra mer ont det kan bara bli bättre........................

Jag vet att man måste våga för att vinna och jag har vågat nu inser jag att jag även måste våga minnas och jag ska våga även denna gången även om det kommer att göra ont! Jag har bevisat för mej själv tidigare att jag blir stark när jag måste även om jag inte insett det och att jag klarar mer än jag tror och jag ska göra det även denna gången! 

                                                                                                                                           KRAMAR      

.........................och som bonus så fick en insikt att det inte var mitt fel på något sätt, något av det som hände! Och det värsta är att jag vet inte om jag är glad eller ledsen över denna insikten för jag känner mej så kluven men jag vet en sak i alla fall och det är att den gjorde ont och kommer att göra ont länge för idag så såg jag så tydligt mönstret i hur det har spelats för att jag skulle få dålitgt samveta, lägga skulden på mej själv och stanna kvar i Helvetet!

Jag skulle maila över de minnen som jag plockat fram från mitt "hjärn-arkiv" till min psykolog idag och eftersom jag är en sådan tidsoptimist så satt jag här i sista stunden och renskrev alla minnen från mina handskrivna papper till datorn! Det kändes som att hjärnan kokade och det var jättejobbigt men nu i efterhand så känns det som att det var en mening med detta för jag såg ett mönster som jag aldrig tidigare sett när jag gått på terapi eller haft minnen som dykt upp! Jag kunde se ett mönster i hans beteende men det som jag såg tydligast var ett mönster i hans sätt att lägga fram saker men sedan hur det blev när det kom till mej så att jag la skulden totalt på mej! Allt var mitt fel för hade jag inte gjort si eller så hade han inte sagt det till mej, eller så hade han inte slagit mej! Inte en endaste gång tänkte jag att jag hade gjort så att något blev bättre! VARFÖR? Jo, för att jag var nertryckt och tyckte att jag var inget värd! Jag hade accepterat den synen som han ville att jag skulle ha på mej själv ~ att jag bar skulden till allt och att jag var värdelös! Idag kan jag ju se att jag var den starkaste av oss! Jag bar verkligen allt ansvar och försökte väga upp allt så att barnen skulle slippa se, vara med och bli bestraffade. Jag försökte få reaktionerna innan det skulle vara fler än nödvändigt som var med tex om det skulle vara kalas eller att vi bara skulle få främmande!

Det som känns så hemskt är att det tar så här lång tid innan jag inser mönstret och innan jag ser att det var så här! Jag har sett det förut men jag har inte förstått det på samma sätt! Det är först nu som jag insåg det så här tydligt och som "pusselbiten" föll på sin plats! Det gör så ont att jag har gjort det här mot mej, att jag har tillåtit det samtidigt så känner jag att nu kan jag vara mer förlåtande mot mej själv! Jag kan förstå och förlåta mej själv för att jag inte förstod allt som hände hemma och som barnen utsattes för! Hur skulle jag kunna förstå det när jag inte ens förstod helt och hållet vad det var som hände! Det är som de säjer att när man utsätts tillräckligt länge för ett trauma så förstår man tillslut inte att det är det som händer utan det blir bara ens vardag! När jag accepterade första slaget så accepterade jag ju att han slog mej så hu skulle jag säja nej til det andra slaget och hur skulle jag efter det kunna säja nej till det tredje...................................... de blir en ond cirkel och till slut är slagen så många att man kan inte räkna dem längre! Det som en gång var ett blåmärke på kroppen har förvandlats till mängder av blåmärken det är bara det att de har olika färger och olika storlekar för de kommer inte från samma tillfälle och de fylls hela tiden på!

Hade det varit lättare att erkänna det som hände om de hade suttit så att alla sett dem ~ jag tror inte det för det var i mitt huvud frågeteckena satt och det var där det satt att det var mitt fel ingen annanstans! Det är bara att se att det tog år att lägga pusselbiten att skulden inte var min och för det behövdes det att jag skulle "tvinga" fram minnen, skriva dem för hand och sedan skriva in dem på datorn på en och samma dag minnen som jag tvingat fram under nästan 2 veckor! Är inte det sjukt så vet jag inte men det visar för mej hur hjärntvättad man är och jag hoppas att någon annan slipper bli så hjärntvättad och kan komma ifrån helvetet fortare än mej! OM jag bara kan hjälpa någon så är jag nöjd för ingen förtjänar att leva som vi gjorde........................................... Ingen förtjänar att ta på sej skulden för någon annans beteende för vi är alla ansvariga för våra egna handlingar hur det än är!!!!!!

  KRAMAR    

...............Det är vad jag har varit livrädd för hela denna resa för att ta! Jag har hela tiden haft blicken inställd "flera mil" framåt och att det är ditåt jag skulle och att det inte fick ta stopp och det fick inte gå bakåt, men idag så inser jag att ibland så måste man ta ett steg bakåt för att komma framåt igen! Ibland måste man stanna upp och lyssna på sej själv för att orka ta nästa steg och det är precis vad jag har gjort just nu ~ jag har tagit bort allt för att bara "vara" för jag har insett att det inte bara är att hitta mej själv som är att bli jag igen utan jag måste bygga upp mej själv också ~ jag måste bli hel! Om jag inte blir det utan att detfinns "hål" så kommer jag att rasa så det är inte att göra det snabbt som gäller utan denna gången är det att göra det noga för jag ska hålla för resten av livet och mina "troll" är värda att ha en mamma som håller och är hel även när kampen och striderna är över! 

Jag har många gånger tänkt att om inte allt detta hade hänt så hade saker och ting sett annorlunda ut! Jag hade fortfarande kunnat jobba, jag hade fortfarande kunnat än det ena än det andra men idag när jag satt och tänkte på detta så insåg jag att det är inte så som verkligheten såg ut då för jag kunde inte tex jobba när jag levde tillsammans med honom heller! Han krävde att jag skulle ha en inkomst men hans svartsjuka och kontrollbehov gjorde att han inte klarade av att jag var på ett arbete så jag fick ljuga och hitta på olika orsaker för att kunna sjukskriva mej för att det var det som var det lugnaste för det gick bara några dagar så var helvetet löst och det började märkas även på jobbet! På sista jobbet hade jag bestämt mej för att det skulle inte sluta som de andra gångerna och detgjorde det inte heller ~ för det slutade med akuten och skyddat boende................................

Jag inser att när jag skulle få fram minnen från förr som jag bara tryckt undan för att min psykolog skulle hjälpa mej att få fram känslorna som jag tryckt undan så insåg jag även att jag tryckt undan delar av mej själv som jag inte är medveten om att jag tryckt undan! Jag inser att jag under så lång tid gjort saker utan att tänka för vems skull jag gör det så nu när jag ställer mej den frågan så kan jag inte svara på den, och det var den frågan som fick mej att rensa bort allt som inte är absolut nödvändigt i mitt liv för ett tag! Jag ska bara tillåta mej själv att finnas och vara där med trollen och göra det jag känner för precis där och då! Jag känner att när jag ställer frågan att "för vems skull gör jag det här?" så ska svaret vara att jag gör det för att jag och trollen ska må så bra som det bara går! Jag har levt så länge för att andra ska må bra, för att finnas för alla andra att någonstans efter vägen så glömde jag bort mej själv! När kallelsen till hjärtspecialisten kom så blev jag åter påmind om hjärtfelet som ingen än har förklarat för mej hur det påverkar mej eller hur det kommer att påverka mej! Jag blev påmind om att vi är inte lovade att leva i en evighet och om man "inte lägger märke till det som finns på vägen som man går på första gången så är man inte lovad att få gå där en gång till" men man tar det oftast så förgivet att man ska få det! 

Jag önskar att jag hade stannat upp tidigare, att jag hade vågat känna efter och att jag hade vågat lyssna på mej själv eller kanske rättare sagt att jag hade gett mej själv utrymme för det känns som man så ofta finns för andra och lyssnar på dem men man är inte lika duktig att lyssna på sej själv! Egentligen är det konstigt, för om jag inte är stark så kan jag inte finnas för dem jag bryr mej om men så tänker jag inte! Nu har jag tagit steget bakåt och börjat bygga upp mej själv och det enda jag har kvar känns det som av "mitt moderna jag" det är dej min kära lilla blogg som följt med mej länge nu och lär få göra det ett bra tag till! Det är du och jag i "vått och torrt"   Samtidigt känns det så naturligt att ha "skalat" av allt och gjort precis som när vi skulle utreda hur hjärnskadan hade påverkat vardagen, att man tog ner allt från "basic" igen och att vi sedan lade på allt undan för undan igen för att vi skulle hitta strukturen och för att vi skulle se hur stor belastning som vi skulle kunna lägga innan det brast och på något sätt så känns det som att det är det jag gör med mej själv nu ~ jag har tagi bort allt som inte är jag personligen för att se och bygga upp mej innan jag kan återvända till allt det igen och jag känner att jag är stolt över mej att jag tog steget och att jag bröt banden med det som ändå blir ens vardag! Jag är stolt över att jag vågar ta ett steg tillbaka och bygga upp mej själv inte bara hitta mej själv..........................

 KRAMAR    

När min psykolog i mitt team i veckan använde ordet provocera så såg jag framför mej en tuffing som går på stan och provocerar fram bråk, eller som provocerar fram reaktioner så att andra känner sej kränkta. Jag såg tidningsrubriker om människor som känt sej provocerade i olika situationer och hela jag fylldes av en negativ känsla för ordet för mej var negativt och fyllde inte någon som helst positiv känsla eller funktion! Jag kände att allt som hade med det ordet att göra är något som jag bara skulle dra mej så långt bort ifrån som jag bara kunde och vända ryggen från, jag skulle inte vilja befatta mej med det över huvdtaget.

                                                                                                                                    Allt började med att hon läste denna registering som jag gjort av mina tankar och känslorna som det har rivit upp inom mej och det är som jag sagt till henne ~ jag kan många gånger inte säja vad det är jag känner för att det är "negativa" känslor, eller känslor som jag har stoppat in i ett fack som räknas som negativa för att de alltid förljdes av bestrafningar psykiskt eller fysiskt! När vi hade kommit så här långt så började det jobbiga för nu kom vi in på de känsliga ämnena!

Jag har gått på terapi med min terapeut i 1,5 år och jag har inte känt och jag har även sagt det till henne att jag inte har kontakt med mina känslor som är "negativa" för mej! Nu när jag pratade med min psykolog så förstod jag precis vad hon menade när hon sa att det blev så att man lärde in ett beteende att förneka de känslor som man inte ville ha, inte tilläts ha eller som gjorde för ont att ha! Jag känd igen mej i två av kategorierna för det tilläts inte att jag var arg! Irriterad fick jag vara så länge det var riktat mot andra så det lärde jag mej fort att vända alla känslorna som var negativa till irritation och rikta det mot dem som fanns runt oss istället mot honom för då slapp jag de bestraffningarna!

                                                                                                                                    Sorg ~ det tillät jag mej inte heller att känna för hur skulle jag orka det!?!?!? Tillät jag mej att börja känna det så skulle jag aldrig sluta gråta för mitt liv var ju bara tragiskt, och jag fick inte gråta eller vara ledsen för då var jag svag och det var man inte hemma hos oss! Jag började med ett beteende som var så att jag la helt enkelt locket på för att slippa bli bestraffad! Senare så vägrade jag visa för honom hur mycket han sårade mej fysiskt och psykiskt så dä la jag på locket ännu mer och ännu hårdare och stängde inne känslorna ännu mer! Mitt beteende blev ännu mer utpräglat att man höll dessa känslor inom sej och de fanns inte! 

                                                                                                                                          Nu inser jag att detta är ett av de värsta misstag som jag kunnat göra mot mej själv för jag har övat in ett beteende, ett mönster som är nästintill omöjligt att bryta för jag känner inte igen känslorna längre, jag vet inte hur man släpper fram dem och jag vet inte hur man hanterar dem för jag har tryckt ner dem för länge! Det är som hon säjer för att man ska kunna bearbeta ska det göra ont, man ska gråta, man ska vara arg och man ska känna att man verkligen får utlopp för dessa känslor. Jag har suttit på min terapi ~ det har varit jobbigt, ja men jag har fått reaktionen när jag har kommit hem och varit själv men jag börjar tro att det är som hon säjer att för att jag skulle ha fått de rätta resultaten så är det på terapin och framför andra som de skulle ha kommit för nu följer jag mönstret som jag tidigare gjort och som jag byggt upp! Men NU ska det brytas genom att hon ska provocera fram dessa känslor och jag ska provocera fram minnen!

När vi började att prata så kände jag att jag inte var beredd att återvända i minnet till åren innan misshandeln. Det finns inte kraft och energi att vara här och nu så hur ska det finnas kraft att vara där med i minnet och minnas, uppleva och känna. När vi hade pratat och diskuterat i över en timme så insåg jag och hörde i mitt eget resonemang att det var detta som jag var tvungen att göra för att komma vidare, för att bryta mönstret! Jag var tvungen att ta några steg tillbaka för att kunna gå framåt hur dumt det än låter och hur dumt det än känns för mej som är tidsoptimist och där allt ska gå fort framåt!Jag insåg där och då att jag måste göra en minnesresa till det förflutna, jag måste låta henne provocera fram känslorna ~ sorg och aggression för att jag ska lära känna igen dem! Jag måste göra det fastän det har en negativ klang, innebörd och att det känns negativt det ordet för mej! Jag känner ju mer jag har tänkt på det att det kommer att bli positivt för mej till slut! Jag måste göra detta för min och barnens skull även om det kommer att svida och göra ont inombords! 

På något konstigt sätt så inser jag att ibland så måste man för att komma vidare i livet gå tillbaka och göra de saker som blev fel där och då så rätt som det bara går! Det är inte alla saker som man kan göra det med, men de som man kan göra det med de ska jag ta chansen! Jag vet att det kommer att kännas jobbigt och jag vet att det kommer att göra ont. Jag som inte gråter så att andra ser kommer att få svälja min stolthet! Jag kommer att få bli den svaga jag och på något sätt så känner jag att jag önskar att de som var på skyddade boendet hade tvingat mej att komma till den gränsen att jag bara bröt ihop när jag var själv och inte hade några barn och ingen som var beroende av mej, för kanske hade jag då lärt mej att "lyfta på locket" och lärt mej känna igen känslorna som jag inte fick känna! 

Det känns konstig att vara vuxen, mamma och ta ansvar för så mycket och samtidigt inte kunna identifiera sina egna känslor! Samtidigt så inser jag att det är som hon sa till mej att när man levt tillräckligt länge i ett trauma så stänger man av de känslor som inte det finns utrymme för och det var det jag gjorde för att överleva. Samtidigt så väljer jag att se det så att jag har modet att se att jag inte kan känna igen de här känslorna och att jag har lärt mej ett beteende som jag inte tycker om och som jag inte mår bra av! Nu ska jag bryta detta mönster och beteende och jag gör det för min och barnens skull även om det kommer att göra ont och det kommer att kosta tid och energi som egentligen inte finns men det känns som att vi är värda det och för en gångs skull så är jag beredd att ta ett steg tillbaka för att komma framåt! För en gångs skull är jag beredd att låta det ta tid för jag inser att det tar tid att bygga upp det som har brytits ner och jag ska för en gångs skull satsa på mej för det är mina barn värda att ha en mamma som fungerar och även om jag vid min ålder borde känna igen mina känslor så vågar jag idag erkänna att det som har hänt har gjort att jag inte gör det men jag vågar samtidigt erkänna att jag förtjänar en chans att lära mej att känna igen dem ~ och jag ska ta den! 

   KRAMAR   

Känns verkligen som att när nästippen kommer ovanför "vattenytan" och har varit där ett tag och jag känner att det börjar finnas ett liv och en vardag som känns lite lättare att leva så händer det något som förändrar förutsättningarna för livet igen ~ så även denna gången!  Idag så blev det ett besök med min terapeut på schemat och eftersom det bara är tre gånger kvar innan det är klart med terapin med henne så känns det som att vi försöker binda ihop säcken! Vi pratar om det som vi har gått igenom tillsammans men även hur jag har upplevt det som vi har gjort för att jag ska ha kunnat bearbetat. En del av mej är överlycklig över att jag ska avsluta terapin för det känns som att varje gång som jag åker in så påminns jag om det som har hänt medan en annan del av mej är livrädd att jag ska återvända till att bli den personen som inte vågar känna och tänka utan lägger "locket på känslokastrullen" istället! Samtidigt så vet jag att jag är modigare nu och jag kom till terapin med en person som jag inte kände, den personen som skulle vara jag och jag går därifrån med en person som jag håller på att "lära känna och utforska" och framförallt håller på att bygga upp till den personen det var meningen att hon skulle bli ~ mitt rätta jag! 

Idag insåg jag att man aldrig slutas att utvecklas och växa som person om man är beredd att lyssna på sej själv och andra! Min terapeut frågade mej vad det var som jag tyckte hade fungerat på terapin och varit det som varit "verksamt" för mej! Då insåg jag att när jag kom dit så trodde jag att hon skulle servera färdiga lösningar! Jag var så van att lyssna på vad alla andra tyckte, tänkte och framför allt vad alla andra tyckte och tänkte att jag skulle göra och rätta mej efter det så det var det jag förväntade mej att hon med skulle göra! När hon inte gjorde det utan bollade tillbaka frågorna till mej, mitt traumatiserade, förvirrade jag så blev jag ännu mer förvirrad! Hur skulle jag kunna veta det och det var ju inte jag som skulle komma med lösningarna jag var ju där för att få hjälp! Idag inser jag att det som fungerade bäst och som har gjort att jag står där jag står idag det är att hon gav mej modet att lita på mej själv och att hon gav mej verktygen att hitta svaren hos mej själv! Jag kommer att tvivla många gånger i mitt liv, jag kommer att undra om jag gör rätt, om jag tänker rätt eller om jag reagerar rätt men någonstans kommer allt det som hon gett mej under timmmarna av terapi finnas med mej som verktyg! Jag är starkare idag än jag någonsin varit för jag inser att jag inte ska acceptera att människor behandlat mej på ett sätt som inte känns okej för mej, jag ska inte acceptera saker som inte är vad jag vill och framförallt jag ska inte förneka mej själv mer! Självklara saker säkert för de flesta men det var det inte för mej för jag och mina känslor, vilja och tycken fanns inte! Och efter allt som hände på slutet så var jag traumtiserad och förvirrad och det gjorde inte något lättare! Sen inser jag att det är som hon säjer att det kommer att komma nya situationer som jag kanske kommer att behöva hjälp och vägledning i men jag känner att jag vågar ta det beslutet där och då för jag vet att jag är värd mer än att bara lägga mej för andras vilja och tycken! Jag är lika mycket värd som andra och min vilja är lika viktig som alla andras! Jag kommer inte att sänka mina gränser mer för de är lika viktiga för mej som andras är för dem!

Kändes som att massa stenar har fallit från mitt   bara genom att jag tagit ett beslut för ett bra tag sedan att jag skulle avsluta terapin men även för att det fortfarande känns rätt! Det känns som att jag idag vågar ta beslut som jag inte vågade ta tidigare! Jag vågar lita på mej själv på ett annat sätt och det kändes verkligen som min terapeut sa Jag vågar ha ett leende på läpparna även när jag pratar om mitt liv och besluten ~ det vågade jag inte innan och kunde inte heller ha! Det fanns inte orken men inte heller glädjen i liver på samma sätt till det men nu ser jag ljuset i live och vardagen på ett helt annat sätt! Jag kände att det äntligen kändes som att livet var på väg åt rätt håll!

                                                                                                                                    Förra veckan såg jag en notis på nätet att Skatteverkets data med skyddade personuppgifter hade blivit kapad! Jag kände på en gång att jag fick ont i magen men någonstans så kände jag att jag kan inte ha sådan otur att det med händer oss för det måste finnas något stopp någon gång på allt som händer! Det stod även i denna notisen att de skulle ta kontakt med de personerna som berördes av detta och med det så tänkte jag inte så mycket mer på det! Jag kände att ännu en gång var jag tvungen att tänka att jag kan inte ta ut saker i förskott och OM det har drabbat oss så får jag ta det då! Jag inser nu att jag borde ha förstått att vi var drabbade för det är mitt liv vi pratar om! Jag borde inte ha tänkt OM de kontaktar oss utan NÄR de kontaktar oss för att berätta att våra uppgifter har kommit ut!

Mycket riktigt så kom brevet idag att de ville att jag skulle ta kontakt med dem så fort som möjligt och jag kände att det var lika bra att få det gjort så jag ringde på en gång när jag kommit hem! Jag fick prata med en kvinna som berättade att de hade upptäckt att vi tillhörde de personerna som de hade fått ut våra personnummer med i dagsläget så kunde de inte se att det hade kommit ut några övriga uppgifter men de kunde inte garantera något! En del av mej var överlycklig över att detta var den enda upplysningen som de kommit åt men sedan insåg jag vad hon sagt att vi var tvungen att lämna kontaktuppgifter för att vi var innefattade i den förundersökning som inletts för att de skulle se vilka uppgifter som kommit ut under kapningen! Samtidigt så finns tanken om de klarat att göra det en gång vad är det som säjer att de inte gör det en gång till...................................

Jag blir så irriterad för jag och barnen har våra skyddade uppgifter av en orsak och man känner sej redan nog utsatt och rädd och så händer detta och det gör inte att jag känner mej tryggare! Hundra tankar har snurrat i mitt huvud och jag förmodar att hundra till kommer att hinna snurra där om vad som kan hända! Jag känner det som att bara min näsa kommer över "vattenytan och kan andas luft" så händer något som förändrar spelreglerna! Om våran adress har kommit ut, eller om vårat alias har kommit ut eller något annat av de uppgifterna som de har så är det ännu en orosfaktor som läggs på de som redan finns och jag känner att jag orkar inte med det! Samtidigt så känns det som att det är en oro att gå och vänta på att få ett besked och jag vet efter min egen resa att förundersökningar och rättvisans arm och kugghjul maler inte fort så det är inte att ett besked kommer att komma imorgon! Jag vill inte leva med rädslan att det ska ligga ett brev från honom i brevlådan för jag vet inte hur jag skulle reagera, jag vill inte leva med en ännu större rädsla att han ska stå utanför dörren en dag bara för att våran adress kan ha kommit ut! Rädslan och pressen var redan så stor på oss och just nu så känns den enormt  mycket större och det känns som att mina axlar är för små och spröda för att bära det -  och ändå så har jag inget val - det är bara att fortsätta att kämpa och fortsätta att gå för jag har ingen att dela det med och att ge upp är inget alternativ!

Orsaken till att man har skyddade uppgifter är inte att man tycker att det är kul eller att det är en häftig grej ~ det är för att man är livrädd och för att man inte vet vad konsekvenserna blir om man skulle bli hittad! Jag tycker därför att det är under all kritik att något sånt här kan hända men det visar hur utsatt man är även om man lever i ett samhälle som ska skydda en genom att man inte ska finnas till på samma sätt och med samma förutsättningar som alla andra men ännu en gång så inser jag att den enda som jag kan lita på fullt ut är mej..........................

  KRAMAR     

Jag känner att jag ibland hade en knapp som jag kunde trycka på som bara stängde av och på mina åsikter och känslor efter om det passade mej eller inte för det känns som att jag vissa gånger verkligen är en tickande bomb! Känns som att jag med skulle vilja vara en sån som bara lider med ibland och vare sej tycker bu eller bä men jag är inte en sån och jag har en åsikt och jag tycker, tänker och står för den efter att ha varit en sån som inte kunnat gjort det och jag kan inte stänga av det även om jag önskar att jag kunde det ibland!

Jag känner att när jag ser något som jag inte tycker är rätt, eller att den som redan är utsatt eller är svagare än andra blir ännu mer utsatt så bara exploderar jag och orsaken till det är att jag känner igen mej själv. Jag vet hur det är att vara den som hela tiden är i underläge, som kämpar för att komma upp till ytan och som hela tiden känner sej mindre än alla andra och jag vet hur ont det kan göra! Jag vet att det inte bara är slag från knytnävar eller sparkar som gör ont utan att även små ord kan göra ont och göra skada! Jag vågar reagera, jag vågar se vad som är fel och samtidigt så känner jag att jag önskar att jag bara kunde blunda för det är så mycket och det är så lite ork som finns!

Ibland undrar jag vart respekten för andra har tagit vägen i samhället för den känns som att den inte finns längre! Barn har inte fått respekten med sej hemifrån i uppfostran och de visar den inte för varann. Vuxna visar inte respekt för varandra och det känns som att respekt är ett ord som snart har försvunnit ur samhället och samtidigt så är det en sån sak som borde vara så självklar för allt som man behöver tänka på är hur man själv skulle vilja bli bemött! Jag lär mina barn när de bråkar och slåss och inte kan komma fram till en lösning själva "att hur skulle du vilja att din kompis gjorde om det var dej som de hade gjort så här mot?" Fast mina barn är små så kommer de snabbt fram till en lösning om hur de skulle vilja att deras vänner skulle göra och leken eller det som de höll på med kan fortsätta! Jag menar inte att jag är en supermamma men när barn klarar av det så borde fler vuxna klara av det! Det är så enkelt att tänka att så som vi vill bli behandlad så ska vi behandla andra!

Det känns som att när man har en åsikt, säjer den och står för den, och speciellt när man till på köpet är tjej, så väntar nästan de som hör när man säjer den att jag ska be om ursäkt för att jag har en åsikt och för att jag uttrycker den och jag vägrar. I för många år så rättade jag mej efter någon annan, jag satte mina egna tankar, känslor och åsikter åt sidan och jag tänker inte göra det mer för jag är en människa som har samma rättigheter som alla andra att tycka och tänka! Jag kommer att fortsätta att tycka och tänka och framförallt att reagera även i framtiden och det kommer ingen att kunna ta ifrån mej igen för nu är jag så stark att jag vågar stå upp för det! Jag är inte en sämre människa eller en bättre människa för att jag har åsikter - jag är bara en människa som bryr mej och som vill förändra! Jag kan nog uppfattas som kaxig men jag är inte det utan jag vågar bara tro på det jag står för och jag vågar tro på mej själv för jag har varit nedbruten som person men har lyckats bygga upp mej igen!

Jag lär mina barn att de ska tro på sej själv och att de ska våga tycka, tänka och stå upp för det så varför ska jag inte våga göra det själv! Jag inser att vissa tycker att det är farligt att andra har åsikter men det är för att de inte litar på sej själv, för att de inte är starka i sej själv och sina åsikter och att jag eller andra som har åsikter är ett hot!  

Jag kommer att fortsätta att stå upp för det som jag tycker är rätt! 

Jag kommer att fortsätta att reagera över det som jag tycker är fel 

Jag kommer att fortsätta att vara den jag är och respektera mej själv och andra och att vi inte tycker lika för jag har levt ett liv där man inte fick tycka eller tänka annat än den personen och det tänker jag inte acceptera en gång till i mitt liv!

Jag är jag och Du är du! Det enda som vi måste göra är att acceptera att vi är olika, tycker och tänker olika och vi måste visa varann RESPEKT för det är inte farligt att ha en åsikt om man är stark i sej själv och litar på sej själv och om man gör det är det inte farligt att andra har åsikter heller som inte är lika som mina!

  KRAMAR