När man lever tillsammans med en psykopat är man bara en bricka i deras spel eller plan eller vad man vill kalla det, kärt barn har många namn, för mej så var det ett Helvete och jag levde mitt i det! Jag insåg inte då att han var en psykopat och jag har än idag svårt att ta in det ordet även om jag inser att det är just det som han är men en sak som jag efter denna dagen kan ta in mer än jag någonsin kan ta in är att jag hela tiden inte var något annat än en bricka i ett spel för honom. Det som det spelet gick ut på var att han skulle vinna och få alla fördelarna och vi andra - ja oss sket han i för vi var bara brickor mot hans vinst och framgång! Varför skulle vi ha känslor när inte han hade det.....................................

Många gånger har jag efter att jag insett att både jag och barnen var just brickor i spelet undrat när vi blev det! Jag inser att jag blev gravid för att jag skulle bli kvar, för att han skulle kunna kontrollera mej och spela på mina mammakänslor att jag skulle stanna kvar och förlåta mer för han är inte dum när det gäller att räkna ut fördelar för sin egen del! Samtidigt ville en liten del av mej så gärna tro att det var av kärlek som barnen blev till men idag så föll den sista biten på plats som fick me att inse att det funnits en strategi bakom hela vårat förhållande och jag vet inte om sanningen var den lindrigaste i detta fallet för den gjorde förbannat ont! Det känns som att jag precis hinner resa mej efter den förra knuffen innan nästa kommer ~ finns det ett slut på nya upptäckter av det förflutna?!?!?

Jag har i över en vecka jagat ett papper som skulle få slut på ännu en del av det förflutna! Jag skulle kunna stänga ytterligar ett lock och gå vidare men det avgörande var vad det stod för namn på denna, hans eller mitt! Inte bara för resultatet rent "praktiskt" utan även för svaret om jag hade varit en bricka i hans psykaopatiska spel redan från starten av vårat förhållande! Någonstans inom mej har jag vetat svaret att detta var ett för avgörande papper för att mitt namn skulle stå på det men någonstans har hoppet ändå funnits att det skulle vara mitt namn på det, att det skulle ha funnits något som varit friskt i vårat förhållande. Det som varit genomgående i vårat förhållande har varit att det som varit viktigt och avgörande har stått i hans namn och det som inte varit något värt har stått på mej och så även i detta fallet ~ hans namn stod på detta och jag har ännu en gång blivit totalt lurad av honom visar det sej flera år senare. 

När jag kom till mitt skyddade boende sa en kvinna till mej att dessa män är dumma tills det gäller egen vinning för där är de så smarta så det är otäckt för där kan de räkna ut massor av steg längre fram och massor med om senare och det visade sej denna gången och jag kände mej så lurad och äcklad. Tårarna bärnde innanför kinderna men de kunde inte komma ut det enda jag kände att jag kunde göra var att återvända till ett gammalt beteende ~ gå till duschen och försöka att tvätta bort äckelkänslan för det känns som att han har förpestat hela mej! Jag har varit en bricka för att han skulle kunna förflytta sej framåt på spelplanen som han ville utan att möta mer hinder än nödvändigt, ha någon som ställer upp och tar stötarna, river hindrena och som han kan styra totalt för han vet vilka de ömma punkterna är och för att den personen är livrädd och vet vad bestraffningen blir om hon inte lyder! 

Jag är så arg på mej själv att jag lät det hända! Varför? Hade jag inte gått med på det hade sitsen sett helt anorlunda ut idag och jag hade inte behövt känna så här! Jag vet att känslan går inte att tvätta bort, besvikelsen och äckelkänslan över att jag har varit en bricka som har utnyttjats sitter på insidan och det spelar ingen roll hur mycket tvål eller vatten som används så sitter den kvar! Och jag vill inte ha den kvar för den hjälper mej inte utan stjälper mej och det är det sista jag behöver! Ändå vet jag att jag gjorde detta, tillät detta för att jag var så naiv och trodde att han älskade mej och att alla ville mej väl! Nu är jag tvärs om ~ nu får andra visa mej att de inte vill mej illa för nu är det den förutsättningen som jag går in i en relation med andra människor med och hur fel är inte det!

Jag har varit en bricka i ett psykopatiskt spel och jag har den erfarenheten med mej! Jag vet vad det är att vara maktlös och inte styra över sitt eget liv eller handlanden och jag får försöka att se att där jag står idag ~ där är det jag som styr över mej själv till största delen iallafall! Kanske gör det att det som sitter på insidan gör mindre ont för vatten och tvål hjälper inte och hur gärna jag än vill så går inte saker att få ogjorda!

PUSS    till dej från Lilla mej  

Idag när jag satt och pratade med min H så ställer hon frågan till mej i våra dryftande oss Olyckssystrar emellan "Vad är det egentligen som du är rädd för i de olika situationerna? Är de de andras reaktion eller är det din egen?!?!" Min första tanke och mitt första svar var naturligtvis de andra för varför skulle jag vara rädd för mej själv jag känner ju mej själv vid det här laget, jag har gått på terapi under en längre period och gått till djupet i massor och jag har testat mej till gränser som inte många människor har gjort så det är klart att jag är rädd för andra människors reaktioner och handlande! Kände mej så nöjd med min säkerhet och mitt svar tills jag kände att osäkerheten kom sen en objuden gäst och sedan kom även känslan av att jag lurade mej själv och jag insåg sakta men säkert att det jag är mest rädd för är mina egna reaktioner och sätt att handla och agera i situationer som jag inte varit i än i mitt "nya liv" men även den maktlöshet som jag känner att jag lever i och under hela tiden. 

Mina reaktioner och agerande i olika situationer de kan jag inte påverka så mycket har jag konstaterat efter denna dagen och alla funderingar. Antingen får jag ta dem när de kommer och lära mej av dem där och då eller så får jag låsa in mej och bara leva i den bekanta miljön och situatonen och det är inte något liv så det löser sej av sej själv konstaterade vi rätt fort men just detta att känna en maktlöshet är något så fustrerande så det finns inte ord som kan beskriva det och ibland så känns det som att det är det som är nära att knäcka mej. Det är det som gör att jag känner att jag ger upp här och nu för det ger mej en känsla av att det inte är jag som styr mitt liv helt och fullt!

Alla människor har val i livet och jag har mina jag med! Alla människor får konsekvenser av de valen de gör jag vet men det känns som om de valen jag gör får så stora konsekvenser och som att jag måste tänka i så många fler steg än vad jag behövde innan allt detta drog igång. Bara som en sån sak som när jag kommer till dagis idag och på en gång när jag kommer innanför dörren kommer en fröken (jag vet att de inte heter så men de hette så när jag var liten och jag tänker fortsätta att kalla dem för det) och tar tag i mej och säjer bara att vilken tur att jag hann före dem! Vi går in i ett annat rum och varje gång detta händer så vet jag att det är något som har med det som inte är som det är för de andra barnen att göra! Det visar sej att kallelserna till skolorna har kommit till barnen men eftersom våran ska på omvägar och några till omvägar innan vi får den så har inte Skruttan fått den. Dagis har funderat hur de skulle ta detta när de andra barnen börjar prata om att de fått reda på i vilken klass de ska gå och skola och allt det och Skruttan ska st där och inte ha fått sin och då känner jag bara sån maktlöshet. Det är en liten sak jag vet men det är inte en liten sak för oss för det är en liten sak tillsammans med massor med andra små saker som händer dagligen och det blir stora saker! Och det ger en känsla av maktlöshet. 

Jag skulle kunna göra en lista på miljoner med situationer där jag bara känner mej maktlös! Jag kan inte än idag säja till barnen om de beöver återvända till den personen som gjort dem mest illa i deras liv när de frågar utan får svara precis lika som jag svarade för år sedan att tanterna och farbröderna inte bestämt än om de behöver åka tillbaka till pappa! Hur maktlös känner man sej inte när man ska säja det gång på gång och se deras hopplöshet över att inte få ett svar eller ett besked. Hur maktlös känner man sej inte när man inte får ett slut för att det inte finns ett avslutsdatum på något! Jag trodde att den dagen när skolan började för barnen skulle jag inte behöva hjälpa dem med att bygga upp en säkerhet men jag inser nu att det var en överlevnadsstrategi för det är precis det jag kommer att få göra!

Jag och dagispersonalen kommer att få förklara för min dotter att hennes papper om att hon får börja skolan kommer att komma senare än alla de andra barnen bara för att hennes pappa är den han är och vi bor på ett hemligt ställe. Det kommer inte att spela någon roll att vi berättar för henne att hon ska börja tillsammans med de andra barnen för de har fått ett brev men inte hon och för henne är det viktigt. Hur ska hon kunna förstå och det gör mej arg och besviken att vi ska behöva förklara detta för henne.

Maktlöshet är en känsla som man ska behöva känna i en situation men sen känna att man får tillbaka makten och at man kommer vidare. Jag förlorade makten när jag gick in i förhållandet med honom och jag trodde jag skulle få tillbaka den när jag kom därifrån. Jag inser idag att jag hade fel för den dagen när det blev ett brottsmål och vårdnadstvist så hamnade makten hos myndigheter. Lite av makten ligger hos mej men den avgörande makten ligger hos dem och jag vill inte känna denna maktlösheten. Jag vill ha tillbaka styråran över mitt och barnens liv men när jag får det ~ vet jag inte!!!!! Jag vill kunna planera in saker men det känns som att jag vågar inte det för jag vet inte när förhandlingar, utredningar och annat som har med detta är! Det är som en person som jobbade på det skyddande boende som jag bodde på skrev till mej idag "Jag behöver få ett slut så att jag och barnen blir fri" Fri att plarnera och få ett liv!

PUSS    till dej från Lilla mej    

Idag känns det som att jag är min egen värsta fiende och att jag inte behöver någon annan än mej själv för jag kan trycka ner mej själv, jag kan vända allt emot mej och ja jag kan verkligen allt som en fiende kan och varför det har jag ingen aning och ~ det bara är en sån dag när allt känns jobbigt och det känns som att jag inte förtjänar saker och ting och jag lägger skulden där jag är van att den har legat förr nämligen hos mej själv. Och jag vill inte ha såna här dagar och jag vill inte känna så här och ändå så bara kommer de och jag kan inte få bort dem och när jag blir medveten om dem ja, då har de redan gått. 

Ikväll insåg jag att när dessa dagar kommer så skulle jag vara den perfekta försvarsadvokaten för jag kan bevisa för mej själv att jag inte förtjänar det jag känner eller det jag har, jag kan leta fram beviset (enligt mej själv) på att det är så och jag kan övertyga mej själv att det är så det ser ut och allt detta sker helt omedvetet och jag inser det inte förän jag börjar analysera varför jag inte känner lika som jag kände imorse när jag vaknade inför vissa saker. Och det är så hemskt att det ska kunna vara så! Ibland undrar jag, inte bara utifrån mej själv utan även utifrån andra som har samma förflutna som mej, om man någonsin kan få ett liv som inte påverkas av allt det negativa som har hänt. Om man kan leva ett liv där inte andra får "anpassa" sej mer eller mindre för att jag ska klara av att leva i relationer till dem för det är så det känns som att det är för mej men även för dem som har den bakgrunden!

Det som andra tar som en självklarhet är inte en självklarhet för mej och jag kan ställa hundra frågor om saker som andra tycker ingår naturligt i en relation. Jag vill att människor ska vara som de är men samtidigt är det så mycket som påverkar mej på ett negativt som "bara finns" i andra människors kontakt med andra människor! Jag klarar inte att människor smyger och det vet de som finns i min omgivning för det skrämmer slag på mej om någon kommer precis bredvid mej och jag inte hört dem innan. Hjärtat stannar och jag bara skriker och det är panik och jag kan ärligt säja att jag vet inte vad jag gör i den situationen och det vet de som lever med mej så här hörs det när de kommer men detta är en av de sakerna!

En annan sak som jag och en person som jag pratade med nu ikväll kom in på som andra burkar tycka om är överraskningar och jag HATAR överraskningar för det är rena skräcken för mej. Tidigare har jag älskat det och det var förknippat med positiva saker men nu är det förknippat med att det var en löning för att jag varit en snäll och lydig liten "hund" eller så var överraskningen en bestraffning för att jag hade varit motsatsen. Tissel och tassel gixar jag inte för det är också förknippat med bestraffningar och nedvärderningar och det är så mycket sånt som spelar in som bara finns i andra personers liv och som inte påverkar dem.

Andra dagar tänker jag inte på det men när dessa dagar kommer när jag är min egen fiende och jag dömmer mej själv och jag ser att jag inte fötjänar och att jag inte kommer att kunna............ då ser jag bara hindrena inte möjligheterna. Samtidigt är dessa dagar så frustrerande för det känns som att de inte skulle komma efter så här lång tid! Ibland så känns det bara som att jag är på samma plats och stampar men samtidigt så får jag se att de kommer med längre mellanrum än de gjorde i början.

I fredags när jag klev innanför dörrarna på dagis för att hämta trollen efter att det var mamma och pappa som hämtat och lämnat sen tisdagen när min kropp vägrade att lyda möttes jag av en stor dagisfrökenfamn och frågan: Hur är det med den här enastående mamman då?

Jag kände att redan där var tårarna på väg att komma! Jag sa som det var till henne att kroppen var slut och det känns som att jag inte orkar mer och då tittar hon bara på mej med sina varma ögon och säjer: Du är beundransvärd på mer än ett sätt och det finns inte ord som kan förklara vad vi tycker om dej! Det är inte konstigt att kroppen säjer det!

Kanske är det dags att jag åter inser att det är en kamp jag har kämpat i år och att den inte är klar. Min kropp är inte mer än en kropp och jag vet att jag inte är mer än en människa! Jag har inte alla svaren här och nu och jag kommer inte att ha dem om ett år heller men jag kommer att ha fler än jag har nu! Jag har ett beteende som andra inte har men det är jag och jag har det för att jag har den bakgrunden och historien som jag har och den kan jag inte få ogjord hur gärna jag än önskar det. Kanske en dag kan jag acceptera det...............................................
..

PUSS    till dej från Lilla mej    

Ibland så känns det som att varje dag för med sej ett nytt uppvaknande för mej och kanske är det som jag sagt massor av gånger att man lär så länge man lever men ibland så önskar jag att uppvaknandena inte gjorde så ont men det gör de! Och jag har många gånger funderat över vems ögon det är som jag ser med när jag ser på mej själv och det låter jättedumt jag vet, men jag är så dömande mot mej själv och inte mot andra. Jag inser att jag har så mycket med mej i bagaget av allt det som jag har fått höra av honom under alla åren när jag ser på mej själv! Det är nyss som jag klarade av att gå utanför dörren med ett par jeans utan en lång tröja, en sak som många tar för självklart men det är inte det för alla och speciellt inte för mej och jag blir så arg på mej själv för att det hänger kvar efter så här lång tid men idag blev det så uppenbart att det finns kvar.

Jag satt och pratade med min enda vän som jag har kvar från den hemska delen av mitt liv och vi pratade som vanligt om allt mellan himmel och jord som vi alltid gör. Jag har aldrig så länge jag kan minnas varit nöjd med min vikt fastän jag aldrig varit överviktig och helst pratar jag inte om den överhuvudtaget - den finns inte för jag ser en sak och alla andra ser en annan sak. Detta var något som ofta var uppe på tal i Helvetet att jag var fet, ful och äcklig och jag inser att jag inte var fet då heller men eftersom jag alltid varit ett känsligt ämne så är det klart att jag tog åt mej. När jag tänker på H så ser jag henne som normal. Jag ser henne som kvinnlig och vi är lika långa och om jag skulle säja hur vi ser ut i kropparna så skulle jag innan samtalet idag ha sagt på rak arm att vi har samma kroppsform och att vi väger ungefär lika och det är detta som får mej att inse vilken sjuk självbild jag har efter samtalet idag för vi kom in på just detta ämne som jag helst inte pratar om vikt. Det började med att vi pratade om rättegången och sedan kom vi in på kläderna som jag hade att jag verkligen hade lyckets dölja hur jag såg ut under och hon säjer !Men du behöver verkligen inte dölja hur du ser ut om någon skulle behöva det så är det jag! Den kommentaren får mej naturligtvis att reagera eftersom jag i mina tankar fortfarande ser lika ut som henne. Vi hamnar i en "diskussion och till slut är vi i det dödläget att antingen lär jag avslöja vad jag väger eller så förblir vi oense om detta och jag känner att vi står varann så nära att jag vill inte det så jag väljer att avslöja min hemlighet som sitter så långt inne. Det blir tyst i telefonen en lång, lång stund och för mej så känns det som en evighet och sedan hör jag henne säja "Men vännen ~ Du väger 30 kilo mindre än mej" Fattar du 30 kilo och vi är lika långa! Förstår du då vilken skillnad det är på oss! Går det in i ditt huvud! Förstår du nu vad han har gjort mot dej och ditt själförtroende och självbild under alla dessa åren eller ska jag förklara det!!??!!

Tårarnar bara rann nerför kinderna på mej och det är bara från henne som jag hade kunnat ta en sån sak! Det är bara från henne som jag hade kunnat höra det för hon fanns med under den tiden hon var en del av den tiden och hon vet hur han var, hur jag var och hur allt var och vad som hände! Jag insåg och jag inser hur sjukt allt är och det skrämmer mej så fruktansvärt att det kan påverka mej så fruktansvärt efter så lång tid och efter så mycket terapi och att det kan finnas så mycket kvar. Om jag inte hade sett att det hade skiljt 5 kilo okel men detta borde jag se skillnaden på. Jag förstår inte varför jag inte kan se med samma ögon på mej själv som jag ser på alla andra för på dem ser jag inte alla fel som jag ser hos mej själv. När jag ser på mej själv ser jag med de ögon som såg på mej under alla åren i Helvetet, de ögonen som letade felen och som inte såg det som inte var fel och jag vill inte göra det för det bygger inte upp! Jag vill inte låta detta påverka mej mer än vad det gör men samtidigt är jag glad att jag blir medveten om det för det är först då som man kan bearbeta det och bli fri det men jag önskar att det inte gjorde så ont men det är kanske så det är!

Kanske är det så jag ska säja nästa gång: Spegel, spegel på väggen där ge mej ögonen som på andra ser..................

PUSS    till dej från Lilla mej    

Ibland känns det som att precis när jag tar till mej modet och vågar att öppna på dörren till lyckan, jag vågar öppna den så mycket att jag ser lkuset från lyckan sipra ut och jag kan börja känna det så kommer det något som gör att den smäller igen och för varje gång som jag vågar och detta händer så blir det svårare och svårare att hitta modet att våga försöka öppna och att hitta modet att gå fram till dörren men samtidigt så kommer tanken förtjänar jag lyckan eller är det bara en illusion som jag har för mej själv att jag förtjänar den efter allt som jag varit med om!

Jag kände när rättegången var över att det var ett delmål som var över och jag hade paserat sedan kom domen och jag kände att jag hade fått ett slut, jag kunde börja om jag kunde börja bygga upp något nytt och jag bestämde då att jag skulle bli lycklig. jag kände att jag hann bygga upp mej själv och jag hann känna att jag började bli starka och jag började ta steg fram mot dörren. Nu hade jag börjat öppna dörren och känna att jag förtjänade att vara lycklig och känna allt det som alla andra människor känner och tar så förgivet för att de är en del av livet! Dessa känslor har inte funnitd i mitt liv på så lång tid så det kändes nästan som att jag inte hade rätt att känna dem ändå så visste jag att de är en del av mitt friska liv. 

Jag inser att denna gången hade jag varit modigare än jag någonsin hade varit och öppnat dörren mer än jag någonsin tidigare vågat och släppt in mer lycka än jag vågat göra förr. För en gångs skull så började jag att känna mej levande igen och började känna att det fanns en framtid och att jag började våga hoppas och tro och så kommer de där små små sakerna krypande som gör att "dörren" går lite igen som att provsvaren kom och visade sej att de fortfarande inte var bra fast allt var lugnare, jag äter mediciner som ska höja upp det och allt annat som jag tänker på, det krånglar på dagis men det känns ändå som att man har kraft nog till att hålla "dörren" öppen för att man vill till lyckan man vill känna att man lever och att man är en människa som förtjänar livet inte bara kampen som det känns som om det varit de sista åren. 

Sen igår så kom ett brev som visade att allt kommer att börja om igen och jag kände det precis som att jag var en ballong som man släppte iväg utan att ha knutit! Benen vek sej och eftersom posten var sen så hade jag hunnit hämta barnen så jag var tvungen att ta mej till övervåningen för bara att se att det var från min advokat gav mej förståelse vad det var. Jag klarade det och jag klarade av kvällen men det kändes som om det var en kamp att hålla tårarna innanför ögonlocken där de brände som eld. Allt jag ber om är att få ett slut på allt detta så att jag kan få börja bygga upp mitt liv men det verkar inte som att det kommer att komma till det och ändå så känns det som att jag hela tiden ska hitta ny energi till att fortsätta att kämpa och jag känner bara att det finns inte hur många reserver som helst men jag klarade av att få barnen i säng och när de somnade tog krafterna bara slut!

Jag satte mej på golvet bredvid sängen med tårarna rinnande nerför kinderna och kroppen ville inte lyda. Den var fast där och den orkade inte längre! För en gångs skull så lät jag mej bara finnas bara sitta där tills kroppen kände själv att den var beredd att resa sej och röra på sej! Det fanns inte mer energi än att göra sej klar till natten och plocka fram det som skulle med till dagis men för en gångs skull så accepterade min hjärna det. Jag satte mej med paprena som hade kommit i kuvertet och att det ska börja om en gång till var svårt att ta in fastän det var väntat men samtidigt så kände jag bara att jag vill inte jag orkar inte men jag måste och det är som det har varit hela tiden!

Tankarna snurrade som om det var en karusell i mit huvud men på något konstigt sätt så somnade jag och vaknade mitt i natten av att jag inte kände kroppen, dyngsur i svett och när jag satte mej upp så kände jag inte armar eller ben. Jag fick total panik men insåg att jag kunde röra på dem fastän de inte kändes och det var en så otäck känsla så det går inte att förklara. Jag kände det som om jag skulle ha druckit massor av alkohol för så yr var jag i huvudet och jag kände att jag var tvungen att ta mej till toaletten till vilket pris som helst och jag lyckades och sen hur jag kom tillbaka till sängen det är ett mysterium men det gick!

Jag kände att detta går inte men att ringa mitt i natten till någon det känns som att det blir bara kaos och hur uppstirrat som helst så jag tänkte att jag försöker sova och så är det säkert bättre imorgon men det blev som det blev. Jag fick hjälp att få barnen till dagis. Jag är glad att jag har världens underbaraste läkare som jag verkligen kan prata om allt med och när jag pratade med henne idag och tårarna bara rinner på mina kinder och hon säjer till mej "Jag tar över! Jag tar över från de andra läkarna eftersom de inte får upp värdena och vi sköter allt härifrån! Vi fixar detta!" Då känner jag att jag tror på henne och jag känner att jag får ett lugn. 

Det känns som om för en gångs skull så kanske jag inte är den som ensam måste vara den som kämpar för att kroppen ska orka öppna den där dörren till lyckan för det känns som att det är så det har varit för jag har fått hålla ihop de olika läkarna och varit kontakten mellan dem så besöket jag gjorde idag innan jag pratade med min läkare och att kroppen ytterligare en gång sa ifrån kanske hade något bra med sej iallafall - jag har fått hjälp med den fysiska delen för att få upp dörren. Jag har hjälp av älskade Sis    med den psykiska delen att jag förtjänar alla de lgyckliga och positiva känslorna så kanske är det så att den gången som jag kommer fram till "dörren" nästa gång så orkar och klarar jag att öppna den helt och klarar att ta steget genom den! 

PUSS    till dej från Lilla mej   

Idag kom dagen som jag har funderat massor över och som jag inte riktigt vetat vad jag skulle känna när den väl kom men när den väl kom så insåg jag att den kändes inte ett dugg annorlunda mot de andra dagarna men enligt regerningens bestämmelser så är jag idag "frisk" och jag blev det i natt 00.01 för då blev jag utförsäkrad men när jag känner efter så har jag fortfarande samma symtom, jag har samma värk och jag har fortfarande samma skador! Skillnaden är att jag nu är inskriven hos Arbetsförmedlingen och ska stå till arbetsmarknadensförfogande fastän jag inte är medicinskt färdigbehandlad.

Jag har konstaterat att jag har kommit på att jag måste vara knäpp för jag kan inte låta bli att se det komiska mitt i eländet för jag tillhör fortfarande hjärnskadeteamet och det är fortfarande Försäkringskassan som betalar min ersättning men det är en annan kassa som pengarna kommer ifrån och jag tycker att det är ett så sjukt system och att det är så sjuka regler att jag minuten innan fick vara sjukskriven på heltid för min hjärnskada och posttraumatiskt stressyndrom för att minuten efter vara fullt frisk för att söka jobb. Då kan jag ju inte som är Häxansurtant inte låta bli att fundera hur de resonerar!!! Vad är logiken i detta? Jag ser den inte och jag tror inte att de ser den själv heller men nu är det arbetsförmedlingen som ska utreda hur min situation ser ut och det ska bli spännande att se vad de kommer fram till eftersom hjärnskadeteamet sagt till dem att de inte ens har med i min rehabiliteringsplan än så länge återgång till arbete eller om de ens vet om det är aktuellt utan att det som är aktuellt just nu är att vi ska få ner huvudvärken till en nivå där den är hanterbar och att vi sedan ska få vardagen att fungera men det tas det ingen hänsyn till. 

Samtidigt kommer frustrationen in över att jag inte kan påverka situationen och jag vet att man inte kan det om man blivit sjuk på naturlig väg heller men jag hade ett jobb som jag stortrivdes med när jag blev misshandlad och som jag ville vara kvar på som jag fick säja upp när jag hamnade på skyddat boende. Jag har en utbildning som jag byggt på med flera påbyggnadsutbildningar och jag vet att inom det området kommer jag aldrig att kunna återvända med de skador som jag fått. Min hjärnskada gör att jag inte kan läsa en vanlig linje utan att jag måste ha en utbildning som är anpassad efter mej om min egen takt så att jag kan göra den de dagar som min huvudvärk och de dagar som min hjärna orkar ta in information tillåter det och hur många utbildningar har man då att välja på samtidigt ska kroppen och de skador som finns i den klara av det med. Jag känner att det känns så hoppfullt. 

Samtidigt kan jag inte sluta reagera på att man har en regel eller lag heter det som säjer att du ena dagen är sjuk och att du andra dagen är "frisk" när du har ett team bakom dej av utbildad personal som säjer att du inte är medicinskt färdigbehandlad, att det inte finns en möjlighet att du kan återvända till ett arbetsliv f´där och då för att det inte fungerar i livet utan ett arbete och för att du har en pågånde rehabilitering som sker med minst en kontakt i veckan. Jag förstår det inte och kommer nog inte att förstå det heller hur många gånger det än förklaras för mej och det är kanske inte meningen att man ska förstå allt men det känns lite som att det är meningen att allt ska fungera nu och jag önskar att det vore så lätt men tyvärr är det inte så och det önskar jag mer än någon annan att det vore. Jag skulle kunna ge allt för att ha ett liv där vardagen fungerade som innan alla skadorna, där jag kunde jobba och där jag kunde göra allt som jag gjorde förr. Där jag slapp koncententrera mej till 110% för att klara av att slutföra den enklaste grejen för att om jag släpper koncentrationen så är det kanske borta det jag gjorde. Om jag gör två saker så glömmer jag oftast bort den första!

Kanske är det så att om jag somnar nu så är jag frisk på riktigt imorgon när jag vaknar för på papret så är jag ju faktiskt det för det spelar ju ingen roll hur många sjukintyg jag har så spelar det ingen roll för regeringen har bestämt att man inte kan vara sjuk längre än så här ~ och politiker kan väll inte ha fel så när jag vaknar är nog skadorna borta och det är nog den första dagen som jag slipper huvudvärken   Ingen skulle vara gladare än jag men tyvärr så tror jag inte på det men den som lever får se vilken makt våra politiker har 

PUSS    till dej från en "frik" Lilla mej    

Tårarna rinner ner för mina kinderna när jag skriver detta och jag vet att jag egentligen borde sova och att jag kommer att vara som en vandrande zombi imorgon men jag måste få skriva av mej innan jag somnar och för en gångs skull är det varma glädjetårar fulla av kärlek som rinner nerför mina kinder  .  Jag känner mej glad och jag känner mej hedrad över att ha personer i mitt liv som finns och stöttar mej men jag känner mej speciellt hedrad över att ha en person som jag inte vill leva en endaste dag som inte denna personen finns inte mitt liv och bara vetskapen gör att jag får en enorm styrka! Jag skulle inte vilja vara utan några av mina vänner som är mej nära men detta är inte en vän utan någon som vet allt om mej och som verkligen står mej så nära som någon annan än jag själv kan göra!

Det finns dagar som allt bara känns så mörkt så jag vet inte hur jag ens ska komma med benen över sängkanten eller det inte ens finns kraft att tänka att det kommer en dag efter den dagen det är idag. Det finns dagar som det känns som att jag orkar inte kämpa jag ger upp här och nu för det tar aldrig slut att bara kunna ringa de dagarna eller skicka ett meddelande och få höra någon säja att man klarar det och att jag är starkare än vad jag tror och mitt i detta helvete få mej att skratta det går inte att förklara med ord hur mycket det är värt! Bara att i den stunden då man inte ens tror på sej själv höra att det finns någon som tror på en att man klarar det ger en styrka som inte går att ge ord åt!

När jag innan rättegången bävade och var skräckslagen för alla bilderna som skulle komma upp på mej där jag var full med märken från alla slag och sparkar som jag fått, när jag var livrädd för alla frågor och allt annat som skulle komma och att det då finns någon som förstår en och som kan få en att le men som samtidigt finns där så man bara kan "spy ur" sej alla skräcksenarier som man har framför sej är en sån lättnad och utan det hade jag inte överlevt! Att när dagen D kom och jag fick en kram från en skakande kropp och armar och den kramen gav så mycket styrka, att sitta i rättssalen och hon vågade visa hur ont det gjorde men ändå visade sånt stort mod och styrka att sitta där hela den dagen det betyder massor för mej och ger och gav mej massor av styrka!

Bara att ha någon att bolla med när det känns som att man låst sej själv inne i en gränd och det känns som att ingen kommer att förstå hur man har kunnat hamna där! Bara att ha någon som förstår att det inte bara är att gå från en man trots att han beter sej som att man är något som katten släpat in eller något ännu värre eller att man gör saker som inte är ens eget val även om man tror och tycker det då! Bara det att någon förstår hur man hade det då för att den personen funnits med en är en enorm avlastning! 

Det är inte alla som har någon som man kan prata med om allt men jag har det! Jag har någon som jag älskar och som jag vet att hur osams vi än skulle bli och hur envisa vi än är så reder vi ut det och hittar tillbaka till varandra! Vi kan skratta ena stunden så tårarna rinner och nästa sunden så rinner tårarna åt minnen eller åt dagen som vi befinner oss i! Vi har funnits för varandra i de jobbiga stunderna men även i de lyckliga stunderna och det är det som är livet och det är det som gör att relationen och förtroendet testas och det har visats att det vi har kan inget bryta ner ~ det är för starkt för vi har Sispower och inget kommer att bryta ner det!

Det är inte alla som man kan fördriva timmar med i telefonen och om vartannat skratta, prata allvar, skratta och sedan återvända till det man pratade om innan och det är ingen annan än hon som hänger med i mina vändningar mellan samtalsämnen! Att vi sedan kan komma på att skicka meddelanden eller att vi kommer på saker som vi glömde det är också ett fenomen! Bara att ha någon som kan glädjas med en när man har något att glädjas åt och någon som finns när det är jobbigt gör livet så mycket lättare 

Jag känner att den som inte accepterar henne accepterar inte mej ~ för hon är en del av mej och kommer alltid att vara för jag kan inte leva utan min syster för hon är för viktig för mej! Jag känner mej hedrad av att ha en sån underbar person i mitt liv för det är inte alla som har en person som gör en så stark som hon gör mej och det finns inga ord som kan förklara det och jag kommer aldrig att kunna förklara det men jag vet att jag kommer att dela alla de lyckliga och jobbiga stunderna som jag har kvar i mitt liv med henne! TACK för att du finns! 

Älskar dej Sis    

Jag önskar att alla människor hade någon i sitt liv som gav dem styrka att hitta styrkan inom sej och att få det bästa i livet ~ men jag vet att inte alla har det

PUSS   till dej från Lilla mej     

Nu känns det som att vardagen är tillbaka på allvar för nu är barnen tillbaka på dagis efter julledigheten och jag har tom börjat min terapi efter julluppehållet och kommit fram till mitt beslut efter mycket stötande och blötande med mej själv och mina egna tankar och känslor och jag har kommit fram till att för första gången så känner jag att jag är beredd att avsluta terapin för jag känner att jag vågar se vad det är som har hänt i mitt liv och äntligen så vågar jag se hur det påverkat mej och hur det påverkar mej än idag men jag är inte rädd längre för att hamna i samma sits igen för jag är starkare i mej själv än jag någonsin varit i mitt liv för jag viker inte en tum på det jag tror på eller det jag tycker eller tänker. För första gången i mitt liv står jag upp för den jag är och det jag tycker och respekterar inte människor mej för den jag är så  har de inte en plats i mitt liv och det är som jag sa till min terapeut idag att jag känner att det finns inte något utrymme för dem som inte respekterar mej för den jag är för de tar för mycket energi och jag är för skör och har för mycket som är viktigare att lägga denna energin på! Och för en gångs skull tycker jag inte att jag är hemsk som tänker så och jag känner att bara det är ett framsteg. Nu ska jag ta nästa steg i min rehabilitering och det är att vi nästa gång ska bestämma ett datum som är avslut, vilket kommer att vara jobbigt eftersom jag fortfarande har jättesvårt för avsked men sen ska jag ta nästa steg och det är att börja samtal med min psykolog på hjärskadeteamet för att acceptera att jag har fått en hjärnskada och acceptera att den påverkar mitt liv och min vardag och jag vet att det är det jag behöver för att komma vidare från där jag står nu! Jag är stolt över att jag har litat på mej själv i detta och inte tänker på så många om utan detta är det som känns rätt här och nu och det är det jag går på!

Idag när jag kom till min terapeut så kände jag verkligen att jag hade tänkt på vad jag hade på mej! Inte för att jag skulle vara fin utan för att jag skulle försöka att dölja att jag gått ner så mycket som jag ändå har gjort av medicinerna. Eller egentligen är det inte massor om jag hade haft att ta av men när det inte fanns massor att ta av innan så märks det varje kilo som försvinner. Jag insåg ganska fort att det var bortkastad tid som jag lagt ner på det men det känns även bra på ett sätt för hon märker verkligen hur jag mår både på in och utsidan för det var som hon sa till mej idag att det märks sån skillnad på mej nu och när jag kom till henne och nu när jag är där och jag känner att jag har verkligen gjort framsteg. Från början kom jag hela tiden till ett försvarsläge där jag tog mej själv i försvar med näbbar och klor idag kan jag på ett helt annat sätt säja att om det hade varit idag så hade jag inte funnit mej i det som jag gjorde då. Idag kan jag se det mer med en utomstående persons ögon för jag är inte inne i kaoset och jag är inte inne i traumat på samma sätt och jag kan se att det finns så mycket runt allt som hände som också måste bearbetas men som aldrig kunde bearbetas just för att traumat med misshandeln blev men även för att övergreppen mot barnen kom upp i samma veva. 

Det finns så mycket som ligger inom mej som kommer upp när vi sitter och pratar. Idag kom ett minne som jag idag kan känna att han agerade så barnsligt men då fick mej att må jättedåligt och att jag var världens sämsta mamma! Skruttan var liten och hade ätit välling ett tag så vi skulle byta napparna eller vad det kallas på nappflaskarna till den med större hål och naturligtvis föll det på min lott som allt annat at köpa dessa. De hade legat i skåpet i köket ett tag och när han en kväll gjorde välling till henne skulle han byta och blir galen när han ser att jag köpt samma storlek som de vi redan hade! Flaskan utan kork flög över köket och vällingen skvätte. Jag var fortfarande rätt stark psykiskt på den tiden på ett sätt vissa gånger och detta var en av de gångerna så jag vägrade att städa efter honom och gick ut.. När jag kommer hem var det värsta upptorkat och i en vecka var det tryckt stämning i Helvetet! Sen kom bestraffningen

Kanske är det så att vardagen kommer tillbaka och att det är så att ibland behöver man ett brejk från den för att se att man klarar mer än vad man tror ~ på egen hand och att man då ser att man kommer framåt även om man "bara" har sej själv att lita och diskutera med och sina vänner! Jag är glad att de finns och jag är glad att jag har börjat hitta mej själv igen och att jag bevisar det mer och mer för mej själv! Kanske hittar jag mina kilon med igen som min terapeut såg att jag tappat trots att jag försökte kamoflera det med en stor tröja men men...............................................
.......................

PUSS    till dej från Lilla mej