Jag vill inte känna det som jag känner just nu och jag vill framförallt inte vara så här sårbar! Det känns som att hela jag är ett öppet sår och det behövs bara att någon skriver/säjer "fel" ord så öppnas ytterligare ett sår upp som jag trodde hade börjat läka! Varför ska jag känna så här och hur kan det kännas så här ont efter så lång tid??!!??!! 

Jag skulle bara vilja sudda ut det som har varit och allt (förutom barnen) som påminner mej om att Helvetet med djävulen har funnits! Hur ska jag kunna sitta och förklara mina misshandlar i rätten när jag just nu lägger all skulden på mej själv? När jag känner att det är som ett öppet sår inom mej som hela tiden blöder och som gör att jag känner mej så sårbar! Det känns som om jag aldrig kommer att läka och att jag aldrig våga låta människor komma så nära att de kan såra mej! Det är inte det att jag inte litar på andra - det är bara det att jag är så van att bli sårad så jag tar erfarenheten med mej i relationer även om jag inte vill det. Ibland känns det som att jag letar efter det som personen kommer att göra för att såra mej - ovh ibland känns det som att det är jag som sårar mej själv mest genom att jag gör detta mot mej själv!

Det känns verkligen som att hela min insida är full med sår och att det hela tiden kommer nya! Det hinner bli en tunn hinna på det ena såret men sedan öppnas ett gammalt eller så kommer ett nytt och det i sin tur medför att de andra såren med öppnas. Om jag får ett sår på utsidan kan jag sätta på ett plåster och är det stort så syr man det men vad sätter man på såren på insidan för att de ska läkas? Jag vet inte och jag tycker att jag har gjort allt för att de ska kunnas läkas men kanske är det så att jag har testat fel saker - kanske har jag inte vågat testa det som verkligen skulle kunna läka mej för att jag ser en för stor risk i det!

Kanske är jag så rädd att bli sårad igen så det är därför som jag blir det. Jag är så van att höra att allt är mitt fel för att det är den föklaringen som jag fick när jag ifrågasatte varför han utsatte mej för alla slagen, vidriga kommentarna som knäckte mej och övergreppen så att jag gör det mot mej själv nu när ingen annan säjer det! Kanske är det så att jag är så rädd att bli sårad igen så att jag utsätter mej för att bli sårad bara av det. Kanske visar jag andra att jag är så sårbar så att jag blottar mej! Jag vet bara att jag vill inte ha dessa såren, jag vill inte bli sårad mer och jag vill kunna ha ett liv där jag får ta plats och där jag kan leva på mina villkor och med mina förutsättningar! Jag vill inte ha alla dessa begränsningar och jag vill våga ta risker för att få ny erfarenhet och jag vill inte vänta på att alla ska såra mej eller försvinna från mej och mitt liv. 

Jag har ett annat liv nu tillsammans med barnen! Vi är våran egna lilla familj med våra regler och ordning och ändå så finns rädslan där hela tiden, ensamheten och minnena från Helvetet och det som hände hela tiden och påverkar oss och det enda vi vill är att känna att vi kan leva och att det inte kommer att hända igen!

Kram till dej från Lilla mej   som önskar att jag ska våga och att det finns ny erfarenhet som inte gör lika ont snart och att det kommer att finnas en framtid  

Jag har trott att man inte kunde leva utan en livsgnista men det har jag bevisat för mej själv nu att man kan göra - för i tisdags så var den bara borta och jag lever än! Har under en längre tid bara känt mej tom på allt - energi, glädje och allt detta som man bara tar förgivet att man ska ha inom sej, som ger en det där lilla extra! Bara att komma upp, göra det som man måste har tagit all den energi som jag har haft, Att få barnen till dagis har känts som en prövning men jag har klarat det. Den kroniska migränen har varit inne i en period där den varit väre än tidigare och jag känner att den tillsammans med all värk tar så mycket kraft som jag skulle vilja kunna lägga på annat men det är som det är!

På tisdagen vaknade jag och kände mej bara som ett skal - det fanns inget på insidan! Kändes som om det var ett eko inom mej och att bara röra på kroppen kändes som världens prövning! Jag klarade av att fixa iordning barnen och få dem till dagis men när jag gick därifrån så insåg jag vilken tanke som snurrade i mitt huvud - jag orkar inte leva för det finns inget slut! Tanken skrämde mej så fruktansvärt när jag insåg vad jag tänkte! Om jag inte hade haft barnen så vet jag inte hur den dagen hade slutat! Att jag ställde mej på vågen och insåg att 6 kilo hade försvunnit på alltför kort tid gjorde inte det hela lättare!

Jag trodde inte att man kunde leva utan att ha livsgnistan och ju mer jag tänker på det så kan det inte vara möjligt! En motor i bilen behöver en gnista för att den ska starta och gå och det finns säkert massor med andra saker som oxå behöver en gnista för att de ska starta och kunna fortsätta framåt. Min livsgnista den bara försvann och det som gjorde att den till slut försvann var att jag inte ser något slut hur långt bort jag än tittar!

Det känns som jag har sprungit på en löparbana under dessa år och att man hela tiden sagt till mej att bara du springer och orkar lite till så kommer du att " gå i mål". Jag har trott på dem och jag har tagit de sista krafterna som jag haft för att komma fram till målet! När jag har kommit till målsnöret och trott attnu äntligen är detta ett slut så har man precis när jag skulle passera mållinjen flyttat den lite längre fram! Jag har känt att det varit för tidigt att ge upp så jag har varit och tagit lite av reserven och sprungit mot nästa "utlovade mål" men samma sak har upprepats gång på gång och nu har reserven tagit slut! Jag har ingen gnista som gör att jag orkar fortsätta - och ändå så måste jag!

Idag ringde jag till min advokat och när jag hörde att han svarade så kom gråten och tårarna. Jag sa rakt ut att jag orkar inte längre, det går inte och allt jag vill är ett slut på detta. Jag vill se att jag har en framtid där inte Helvetet påverkar mej på samma sätt för att jag måste ha det i mit huvud för att klara rättegången! Jag måste ha det i min hjärna så att jag kan svara på frågorna! Jag ska ha ett liv i ett samhälle som inte är anpassat efter mej och barnen och de förutsättningar som vi har! Allt han sa till mej var: Jag förstår dej! Jag har gjort allt hela tiden för att detta ska få ett slut - och det slutet du förtjänar! Du har visat gång på gång att du är stark och det kommer du att visa även denna gången!

Jag kände att jag kunde inte ta till mej det när han sa det! Nu när jag tänker på vad de orden innebär så inser jag att det är så det är. Jag kommer att komma över detta, jag kommer att få ett slut och jag har en framtid - bara jag tar fram Lejonmamman inom mej! Bara jag inser att livsgnistan är inte helt borta - det är bara det att den inte är så stark utan att den glöder men bara den får mer utrymme och "syre" så kommer den att flamma upp igen! När den kommer att gör det är inte sagt men jag har mina barn att finnas för och som jag kämpar för och det kommer att få lågan att tändas igen! Bara jag vågar lita på mej själv att jag kan och att jag kommer att klara det! Bara jag vågar släppa in dem som finns och som stöttar mej! Bara jag vågar visa mej sårbar! Jag komme att resa mej även denna gång - det är bara det att ingen vet när...............................................
................................

Kram till dej från Lilla mej   

Kluvenhet - är det en känsla eller är det så att det undermedvetna försöker säja till mej vad som är det rätta och det bästa för mej?!?! Jag vet inte men jag vet att det är den känsla jag har just nu och jag vet inte hur jag ska tänka, tycka eller ens resonera med mej själv för kluvenheten är så stark och blandad med rädsla - rädsla för att göra och tänka fel och denna gången är det ingen annan som säjer till mej att jag gör det utan det är jag själv som är domaren! Det mest skrämmande är att jag inte kommer att veta längre fram om jag tog det rätta beslutet eller om jag skulle ha lyssnat till den "andra sidan av mej" allt jag kommer att veta är att jag tog beslutet efter den kunskap och känslor som jag har den tiden då jag kommit fram till ett beslut!

Jag är bränd och det känns som om jag är bränd på alla plan som man kan vara det på - och jag vill inte bli bränd en gång till för jag orkar inte det. Jag har varit en spelpjäs i för många år och jag tänker inte vara det mer för det tar för mycket av "mej", jag har blivit sårad så jag har trott att jag aldrig mer skulle bli "hel" men jag är en bit på väg och tänker inte sätta mej i en situation igen när jag riskerar att bli det - då tar jag hellre det säkra före det osäkra och missar chansen!

Fegis - jag kanske men bränt barn skyr elden och jag är ett "bränt barn"! Tyvärr tolkar jag det som händer och sker runt mej med den erfarenhet som jag har med mej vare sej jag vill eller inte. Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende hos mej men det försvinner på en hundradelssekund om man visar att man säjer en sak men gör en annan, om man inte står för det som sagts/ eller skrivit. Det är lättare att ta bort människor ur mitt liv när de har börjat att såra mej än att välja att ge dem en chans och riskera att jag får ta en stöt igen! 

Jag gör det inte för att jag misstror andra utan för att skydda mej själv! Jag vet inte hur många fler krossade drömmar eller tankar jag orkar med. Jag vet inte hur många fler svek jag klarar av innan jag slutar att lita helt på andra! Jag vill inte ha den erfarenhet som jag har för den gör ont, jag vill inte att jag ska behöva skydda mej så här men tyvärr är detta jag och jag är även den negativa erfarenheten och det gör att människor i min omgivning testas mer än om jag hade haft "en vanlig bakgrund". Det är inget jag gör för att jag vill eller för att jag är en elak person - jag gör det för att överleva, för att orka med mitt liv och för att klara av att vara mamma!

Allt jag vill ha är att kunna känna mej trygg, ha en stabilitet och att kunna känna att jag bestämmer själv - men inget av detta gör jag - för jag lever i min lilla bubbla och kanske är det så att jag kommer att komma fram även till detta beslutet som jag nu måste ta utan att trycka ner mej själv helt! Jag kan välja det säkrare valet eller det mer osäkra men hur jag än väljer så känns det som att den som kommer att förlora och jag kommer att fundera om jag tog rätt beslut!

Man är stark om man vågar resa sej upp efter att man har fallit gång på gång och kanske orkar jag resa mej även denna gången för det är ju trots allt så att det är i motvind som draken lyfter! Kanske kommer jag att lyfta och kunna övervinna en rädsla även denna gången - rädslan att visa mej sårbar och släppa någon en liten bit närmare mej själv med risk för att bli sårad genom att blotta ytterligare en sida hos mej!

PUSS    till dej från Lilla mej    

Idag känns det som att allt som jag stått på bara rasade! Det började bli sprickor i den grunden som jag stod på förra veckan efter terapin men denna gången rasade verkligen allt och jag förstår inte att saker kan göra så ont efter så här lång tid. Att det kan vara så jobbigt när vissa saker kommer ikapp även om de saker som vi nu bearbetar inte har direkt med honom att göra utan med mej men åndå så är det som jag insåg idag - han har en skrämmande makt över oss fortfarande för det är han som är orsaken till att vårat liv ser ut som det gör idag. Det är han som är grunden till rädslan, skräcken och stressen som vi hela tiden lever med!

Förra gången som jag var hos henne så pratade vi om känslor och jag som hela tiden tyckt att jag har kontakt med mina känslor insåg att hon har rätt - jag har inte kontakt med mina "negativa" känslor som sorg och ledsamhet för att de har tidigare varit förknippade med bestraffning och nu gör det att kraften försvinner. Är jag arg så får jag kraft från ilskan men när jag är ledsen så bara är jag!

Förra veckan fick jag förklara i detalj hur mitt liv ser ut med de skyddade uppgifterna. Jag fick gå igenom vardagen och se vad det är som skiljer sej mot det "vanliga livet". Jag fick förklara för henne det som bara funnits i mitt huvud förut som aldrig uttalats för någon människa för att jag inte vill belasta andra med det,  nu var jag "tvungen" till det! På en gång så insåg jag att det finns så många "hinder" som dyker upp på flera olika ställen i livet och vardagen som man inte lägger ihop för att det blir för jobbigt och för tungt att bära! Nu fick jag lägga ihop dem, var tvungen att se........................................ När jag hade pratat klart tittade bara min terapeut på mej och sa: Det känns som att det är ett ensamt liv där ni lever i en bubbla! Samhället är utanför och ni ska leva ett så normalt liv som möjligt men är inte en del av det andra!

Precis så känns det! Jag kan komma fram till glaset i min bubbla men jag kommer inte längre! Vi ska vara en del av samhället men är ändå inte det för samhället är inte utformat på det sättet!

Idag har vi pratat om mej! Ett ämne som jag inte alls tycker om att vara inne och prata om för det rör upp så mycket! Jag kan fortfarande inte förstå att jag fann mej i situationen och jag kommer inte att kunna förstå det för jag hade för många lager skinn på min näsa innan jag kom in i förhållandet som suddade ut mej helt och hållet. Nu försöker jag att bygga upp mej själv igen, provar vad jag tycker om och vad jag inte tycker om, vad jag vill och vad jag inte vill. Jag har insett för att jag ska kunna vara en fungerande mamma så måste jag även vara en fungerande "person" men det är som vi pratade om idag hur ska man orka/ klara allt när man har denna stress och press på sej hela tiden som ingen kan förstå. Jag har ingen som jag kan "idenifiera" mej med för jag har ingen som också lever i en bubbla! Hur ska någon kunna förstå som inte själv levt mitt liv??!!??

Idag tittade min terapeut på mej och frågade hur skulle du vilja att framtiden såg ut! Vad drömmer du om?

Jag blev stum och då slog det mej jag vågar inte drömma om en framtid, jag vågar inte hoppas att det finns en framtid för jag orkar inte bli besviken en gång till. Det är så många drömmar som krossats, det är så många människor som dömmer mej efter det som säjs eller skrivs och så många felvärderingar om/på mej så jag vågar inte tro att det kommer ett efter! Jag våar inte hoppas för jag har som vana att jag bara blir sårad, att jag åter får krossade drömmar och att jag bara blir besviken. När jag inte orkar så kommer det kränkande saker om mej, hur jag är eller vad jag ger sken av! Jag orkar inte att folk som jag gett förtroende vänder det mot mej och jag känner det som att jag inte kommer att orka ta nästa steg! Hur ska jag hitta kraften efter så lång tid och så mycket kämpande?

Kanske är det idag jag ska ta ett beslut!!!!!! Jag vill inte och jag orkar inte mer!!!!!!! Hur mycket ska en människa egentligen stå ut med och klara??!!??

Jag är tillbaka i verkligheten igen efter att allt bara stannade upp, efter att kroppen slutade att lyda mej och det känns som om det finns ett stort tomrum inuti mej där det en gång fanns energi och styrka. Idag finns det bara lite kvar på botten som räcker till början av dagen och sedan är den slut igen. Bara att vara tillbaka till mina tre hjärtan känns helt enormt underbart - en vecka utan dem kändes som en smärre evighet - fastän de tar mycket energi att vara själv med dem.

Idag när jag kom till dagis kände jag mej verkligen välkomnad tillbaka till vardagen och det blev att jag blev stående med en av de som varit runt barnen sedan de började där. Hon tittade på mej och sa bara "Nu måste du vara rädd om dej och bara samla mer energi så att du kommer tillbaka *suck* men jag förstår att det finns inte det utrymmet i livet för dej här och nu". Kände hur det högg till inuti i mej för det finns verkligen inte det utrymmet.

Jag känner det ibland som att jag har tre heltidsarbeten. Ett av dem är att vara mamma till tre barn som inte kan allt själv än utan behöver massor med hjälp men det är ändå det jobbet som ger mest tillbaka. Sen är jag hushållerska för jag har ingen att skälla på för att det inte finns rena strumpor, trosor, tröjer eller något annat klädesplagg för då är det ju mej själv jag ska skylla på. Jag har ingen att dela arbetet med eller som kan passa barnen om jag glömt att handla mat till kvällsmaten så planeras måste det oxå göras för att det ska gå ihop. Sen har jag ett jobb att få fram papper, bevisning och hinna med alla undersökningar som ska göras för att rättegången ska kunna bli av och det är inte gjort på en kaffekvart för tyvärr är det flerän jag som vill ha tag på läkare och andra myndighetspersoner och mitt i allt har de fräckheten att vara ledig mitt i mitt sökande av dem  

När jag tänker efter hur mitt liv ser ut så inser jag att det var bara en tidsfråga innan detta skulle ha hänt för det är inte en mänsklig situation. Egentligen finns det inte något i mitt liv som är som "vanliga människor" har det- fast ändå så känner jag att energin skulle räcka till om jag "bara" var mamma och hushållerska men det andra blir nog en sån stor press fastän jag inte är medveten om det för mitt liv har inte varit lugnt de senaste åren.

Under många år har jag levt med rädslan, att vara på min vakt, försöka ligga ett steg före och just detta att hela tiden vara beredd på flykt om hotet blev för stort eller att bara försöka distrahera så att jag och barnen slapp bestraffningen. Efter ett tag så känner man inte dessa känslor eller tankar för de är så pass vanliga att det har blivit en rutin - det är ens vardag. Jag inser att det dröjde länge innan jag insåg att jag hade varit rädd och på min vakt alla dygnets timmar när jag levde i Helvetet för jag visste inte vad som kunde komma om jag slappnade av. När den insikten kom så inser jag med att jag inte vet hur rädd eller på vakt jag är i mitt liv nu för jag vet inte vad jag ska jämföra med eftersom beteendet är ett beteende som kroppen är van med.

Idag när jag kom till dagis för att hämta barnen kommer Smulan springande mot mej och säjer: Mamma! Du kom och hämtade mej idag!

Jag satte mej ner och kramade om henne och frågade vad hon menade med det! Svaret jag fick av henne fick det att göra ont i mitt hjräta "Jag har tittat efter dej hela dagen idag för jag ville se att du kom och inte att du var på sjukhuset igen." Jag kände att tårarna var på väg! Nu behöver de inte längre leva med rädslan att pappa ska komma och hitta oss utan nu finns en rädsla att mamma inte kommer och hämtar dem för att hon är på sjukhuset. Jag förstod inte innebörden av detta förän hon säjer till mej när vi kommer hem "Mamma när du var på sjukhuset trodde inte jag att du skulle komma tillbaka mer!

När de orden kom över hennes läppar insåg jag att det är den erfarenheten som de har av sjukhus - att jag hamnade där efter misshandeln och sedan kom jag inte tillbaka och de kom inte tillbaka till honom som skadade dem mer! 

Allting är sårbart men det känns som om situationen jag har är ännu mer sårbar för faller jag så faller allt och genom det så inser jag att jag måste orka och för att orka måste jag samla energi och fylla på utrymmet som ekar. Jag måste hitta mitt sätt att fylla på så att jag har en reserv att ta av när det krisar - för det kommer det att göra! Jag måste bara inse att det tar längre tid än Sveriges största tidsoptimist tror!!!!

PUSS    till dej från Lilla mej   

Ibland känns bara livet så fruktansvärt orättvist och inatt är en sån natt när den känslan är med mej som en trogen vän och låter mej inte vara i fred. Jag kan inte få ro i kroppen och jag kan inte komma till ro hur mycke jag än vrider eller vänder på mej i sängen! 

Jag vet att jag måste sova för att få energi, kraft att forsätta framåt men jag kan inte för tankarna låter mej inte vara ifred. De snurrar varv på varv i mitt huvud och den tanken som snurrar mest är "Förtjänar inte jag ett liv som innehåller lycka, lugn och harmoni?!?" 

Svaret känns som att det är nej och ändå kan jag inte sluta hoppas att jag ska förtjäna just detta.

När jag kommer nära lycka och lugn så vänds något nytt upp.Lyckan och lugnet det försvinner i samma stund som jag hinner känna det, hinner ana det och en sak är säker -  det är inte jag som sköter spelreglerna utan det är de som befinner sej runt mej. Jag känner mej bara som en spelpjäs som man kan göra precis vad man vill med för det har man gjort i så många år så varför inte fortsätta med det. Om jag blir arg, ledsen eller känner mej sårad av det så är det ju bara att gå iväg och låtsas som att inget har hänt - jag är ju van vid det å varför skulle jag bli sårad eller besviken?!?

Jag känner att jag åkte bort för att samla energi och kraft och det kändes som att jag skulle ha en chans till att göra det - men jag hoppades nog för mycket för varför skulle just det fungera när inte det andra i mitt liv gör det! Just nu sitter jag bara och tänker "Varför" och inte kommer svaret för saker går inte att få ogjorda. Jag önskar ibland att jag bara kunde vrida tilbaka tiden, att jag hade svaren där och då - om du gör så här så blir det si men om du istället gör så här så blir dett resultatet av det. 

Livet har inget facit jag vet - men jag önskar att det hade det för då slapp jag vara den som allid blir sårad och som lägger skulden på mej själv. Det är det lättaste att göra för det har jag redan gjort i så många år så varför inte fortsätta med det som är vant och går på rutin. Vissa som varit mina vänner lägger också skulden och ifrågasätter mej men jag börjar bli van med det - och ändå gör det ont! Det skadar och trycker ner mej och det ger mej inte den energi och kraft som jag behöver för att orka för att återvända till mitt liv igen.

Ibland känns det som att det bästa bara vore att ge upp - att säja "Jag orkar inte mer och jag ger mej här och nu" men om jag skulle göra det så är det inte bara mej jag offrar utan barnen med och de förtjänar det inte för de förtjänar det bästa efter det de varit med om under sina första år i livet, men det vore så mycket lättare.

De som står en nära är de som det känns värst när de sviker en så kanske är det så att jag i framtiden inte kommer att våga släppa människor inpå mej - men vad blir det för liv!?!

Jag vet att man ska titta framåt och inte bakåt men det är inte så lätt när det som har varit återkommer i framtiden. Det är inte lätt att vara stark när man blir nedtryckt gång på gång. Jag kan inte göra mer än försöka se ljust på framtiden men om jag ska lyckas med det så behöver jag hjälpen att lyftas istället för att åter blir sviken, sårad!

Aldrig någonsin har jag känt mej så ensam som jag känner mej nu - och det är inte känslan jag behöver känna nu! Jag behöver bygga upp mej själv, mitt sanna jag som inte är skapat av andra men just nu känns det som att jag bryts ner ännu en bit!

Kommer jag någonsin att hitta mej och lyckan under min resa?!?!?

Igår fick jag erfara att jag inte är en "superhjälte" (fastän jag inte trott det) och att "reserven" inte räcket hur länge som helst för igår sa min kropp STOPP och visade verkligen genom att just bara stanna och sluta att lyda!

Allt började redan när jag gick upp på morgonen och jag var tvungen att lägga mej igen och bara vara. Trodde att jag skulle dö där och då mitt framför barnen men på något sätt så klarade jag av att få dem i ordning, till dagis och komma hem igen och sedan löd inte kroppen mer. Det fanns inte kraft och det kändes som om bröstet skulle explodera på mej. Jag som har varit så rädd att bara rasa ihop som ett korthus när rättegången var över eller någon annan händelse som jag har fruktat över föll ihop bara en vanlig dag och inget utöver det vanliga hände!

Jag har trott att när den dagen kommer då kommer jag att dö och jag kommer inte att överleva det men jag gjorde det! Hamnade bara på sjukhus och fick övervakas och jag fick fullt med förhållningsregler när jag åkte hem men jag överlevde och jag känner mej inte som en sämre människa för att det hände. Det är precis som en bil - man måste ha bränsle för man kan inte köra på en reserv hur länge som helst och igår tog min reserv slut fastän jag har fullt på för det behövdes så mycket mer och kroppen har larmat flera gånger under denna resa men jag har inte gett mej själv utrymme att fylla på igen. Jag har inte kunnat men nu när kroppen vägrar så är jag så illa tvungen för att den inte lyder längre.

Idag har jag bara gråtit, gråtit och gråtit sen jag kom hem från sjukhuset och jag inser idag att jag inte tillåtit mej att göra det fullt ut! Jag har varit tvungen att vara så stark för barnen men ingen människa är så stark. Jag måste acceptera att det är så att alla känslor måste få komma ut. En klok och kär vän skrev till mej idag "Gråt och skrik för det hjälper" och jag tror att det är det jag behöver göra! Jag kanske behöver få ur mej allt det som finns där för att fylla på med nytt!

Jag vet att detta var en hård läxa men kanske var det just detta jag behövde för att jag ska lära mej att lyssna på min kropp nästa gång innan det går så här långt. Ingen är mer än människa och jag har levt under en press som inte är mänsklig under flera år. Min läkare sa till mej att egentligen har jag inte kraft i kroppen för att vara med på rättegången men han förstod att jag måste göra det bara för att få ett slut, bara för att ett krav ska lyftas från mina axlar. Jag ska tillåta mej själv att känna det jag känner och att lyssna på min kropp!

Jag ska se framåt för jag vet att det finns ett ljus vid horisonten och det är det som jag ska fokusera på och att jag och barnen ska bli lycklig ~ i har förtjänat det!

PUSS    till dej från Lilla mej   

Mitt liv blev inte som jag hade planerat det eller tänkt men jag gjorde det bästa av där jag var, det jag hade och den jag var och hamnade där jag är idag. Jag vet att om jag inte hade kommit ifrån Helvetet hade jag inte levt idag men samtidigt så är det höga pris jag har fått betala under vägens gång.

Jag har fått möta fördomar att man som mamma som kämpar för ensam vårdnad utan umgänge gör det för att man ska straffa pappan ~för mej är det en fråga om liv och död och att jag försöker rädda mina barn från den som ska kallas för pappa men aldrig har varit det. Jag skulle tycka att det var skönt om det fanns en till förälder som kunde ta ansvar och som de kunde åka till. Jag har varit en sån person som ansett att barn behöver båda sina föräldrar men har under resans gång insett att man inte blir förälder för att man får barn - man förtjänar den titeln.

Många gånger kan jag känna mej så ensam. Man är ensam om allt 365 dagar om året när det gäller barnen och jag känner att jag ibland önskar att jag skulle kunna dela mej men det är en omöjlig önskan. Jag ska vara mamma, på ett sätt även "pappa", sköta hemmet, maten, när saker ska lagas, det ska fixas och trixas med allt men ändå så känner jag att det alltid har varit så.

Jag blev ensam med tre småbarn, den minsta var bara några månader och den äldsta bara några år. Vi hade inget för vi fick inte ta med oss mer än det vi stod i när vi flydde. Det hette så fint att myndigheterna skulle hjälpa oss med det sen men det visade sej att det var ett tomt löfte. Denna resa har gjort mej starkare, jag litar mer på mej själv och min magkänsla men många gånger har jag känt att jag orkar inte, jag kommer inte att räcka till.

Hur många gånger har jag inte efter att ha varit vaken en hel natt för att barnen varit sjuka eller haft mardrömmar tänkt när klockan ringer för att dagen börjar igen: Varför just jag?!

Hur många gånger har jag inte tänkt samma sak när det gäller saker som ska ordnas för att vi skulle flytta eller för att barnen ska ha kläder till vintern. Jag hade det inte när jag levde i Helvetet heller och jag minns att jag ställde samma fråga då: Varför just jag?!?

En klok person sa en gång till mej att livet ger oss inte mer och större utmaningar än vad vi klarar av och kanske är det så även om det känns hopplöst ibland. Bara som nu när Smulan är sjuk, det har visat sej att de inte trivs på dagis som de bara har älskat tididgare så önskar jag att det fanns någon som var involverad i deras liv som jag bara kunde sitta och bolla med. Nu finns det ingen och jag får bolla tankarna i mitt huvud för det är bara jag som kan ta besutet för att jag är ensam förälder. Besluten blir jobbigare, tankarna blir många och någonstans så låser de sej. På samma gång så påverkas allt av att vi finns men ändå inte!

Ibland önskar jag att jag kunde klyva mej och att jag kunde resonera med mej själv men samtidigt är det bara att tänka att den dagen jag tog beslutet att jag aldrig mer skulle återvända och att jag skulle kämpa för att barnen aldrig heller skulle behöva det - den dagen litade jag på min magkänsla och det är det enda jag har att gå på idag med så jag får väll lita på den ännu en gång. Kanske är det så att två tänker inte bättre än en men det är ett ensamt liv att vara ensamstående när det gäller beslut - samtidigt så vet jag inte hur mycket jag hade kunnat bolla även om det fanns en till för allt beror på omständigheter har jag lärt mej! Jag har klarat att ta de "rätta" besuten i över två år så jag får lita på att jag kommer att göra det även i fortsättningen när det gäller allt! 

Hur man än beslutar så vet man inte hur det hade blivit om man tagit ett annat beslut där och då! Jag kommer att överleva allt detta också med gnälliga barn, barn som inte lyssnar och alla beslut som jag får ta! De är ändå min glädje i vardagen och jag vägrar att de ska tillbaka och det kommer jag att kämpa för tills jag inte lever längre!

PUSS    till dej från Ensammalejonmamman