Idag känns det som om min terapeut verkligen träffade mitt i prick när vi satt och pratade. Meningen var att vi skulle göra ett avslut inför sommaren men vi kom automatiskt in på andra saker och främst detta som jag tog upp förra gången att jag vill lära mej att lita mera på mej själv och framförallt att lyssna på mej själv.Egentligen så förstår jag inte varför jag inte kan göra det för jag vet innerst inne att det blir bra när jag gör det och att jag kan stå för handlingen på ett helt annat sätt än när jag går mot min egen vilja.

Jag har alltid haft en stark känsla inom mej som jag har kallat min "flummiga" sida. Jag var helt säker på att det var för att jag helt enkelt inte kunde "ta på den", den var inget konkret och den skrämde mej. Ju mer jag har byggt upp mej själv dessto mer har jag vågat lyssna på denna och testa på och bli nyfiken på saker som tidigare aldrig skulle intressera mej för de var just "flummiga" i mina ögon.

Nu när jag känner att jag kan se på mej själv på ett starkare sätt och jag sakta bygger upp min självbild och självförtroende så kan jag på ett helt annat sätt se till denna och våga testa saker som tex meditation. När jag nämde detta till min terapeut och mycket annat som hade med detta att göra så tittar hon på mej och säjer: "Kanske var det så att du tog hand om det som handlade om utsidan men inte det som handlade om insidan!" Den kommentaren visste vad den satt kan jag lova - det var sanningen och ibland svider sanningen ofantligt mycket.

För mej var det viktigt athålla skenet uppe eftersom jag visste att om sanningen kom fram så skulle jag få beala ethögt pris så jag skötte mitt yttre bra. Det orsakade mej aldrig blåmärken där de syntes utan de gick att dölja med kläder och at gå till en strand och bada hade jag inte förtroende till efter allt negativt jag hade fått höra. Så länge jag försökte se pigg och glad ut så var det inte så många som frågade eller engagerade sej för vi föll inom ramen för den "normala familjen" men om jag inte var det så kom frågorna och då var jag tvungen att använda insidan och det gjorde ont när man var tvungen att ljuga (vilket är det värsa jag vet) för att köpa sej fri från bestraffningarna.

Den som jag har svikit och ljugit för mt under alla åren är mej själv. Jag har inte haft självförtroende nog att se sanningen som jag levde i. Jag hade inte överlev att se den då och acceptera att jag fann mej i den. Jag kallar det självförsvar för jag hade inte fungerat som mamma om jag hade insett allt som hände och jag hade absolut inte haft kraften att komma därifrån. Jag och barnen överlevde tack vare detta men det hade ett pris och det var att jag svek och sårade mej själv - jag fick ärr på insidan.

Ärr och sår/ märken på utsidan är så lätt att förklara bort. Jag har ramlat nerför en trappa, jag gick in i saker, jag ramlade i skogen och jag skulle kunnagöra listan enorm. Jag sa dessa utan at röra på en min fastän jag visse vem som hade orsakat dem. Såren/ ärren och märkena på insidan de går inte lika lätt attborförklara men de syns inte på samma sät och därför kunde jag blunda för dem. Att jag inte ens var värd vatten i mina egna ögon var för att jag inte skötte om det som fanns på insidan för hade jag gjort det så hade Dets ord inte fastnat på samma sätt. Hade jag litat och lyssnat på mej själv så hade inte orden sårat så mycket för det hade funnits ett självförtroende och självbild som hade sagt att det inte stämde. Om jag bara hade vetat vad jag vet idag så hade jag inte hamnat där jag var.

Samtidigt så är det så mycket svårare att sköta om det som finns på insidan för det är förknippat med känslor och reaktioner. Jag sköter om det nu genom min terapi, denna blogg och när jag pratar med dem som stöttar mej men det är jobbigt och det tar mycket energi. Det finns inte någon som kan hjälpa en som om man går till doktorn med en fysisk skada utan det är bara JAG som kan bygga upp den igen. 

Kanske är det dags för mej att lära mej att älska mej själv, att vara lika förlåtande mot mej själv som jag är mot andra. Kanske är det dags att jag är lika ärlig mot mej själv som jag är mot dem som jag bryr mej om. Kanske är det dags att jag ger mej själv en ärlig chans att bygga upp mej själv helt och hållet igen från insidan. Det kommer att göra ont och det kommer att vara ett helt hav av tårar men jag tror att jag kommer att hitta min inre frid när jag kommer till "målet" och att jag kommer att kunna stå upp för mej själv, mina beslut och att jag kommer att vara nöjd med den jag är och det jag åstadkommer!

Det kommer att kosta "Blod, svett och tårar" och allt som inte dödar gör en starkare men jag förtjänar att jag är ärlig mot mej själv och att jag kan vara stolt över den jag är - för det finns ingen annan som är som jag!!!!!!!!

Puss   från lilla mej till dej

Härom dagen fick jag en fårga av en person som jag träffade på: Varför har man en blogg om man lever som du med skyddade personuppgifter, är "hemlig" och har varit med om det?

Det jag kände var varför skulle jag inte kunna ha det och det blev en diskussion om detta och det har fastnat i min hjärna dessa funderingar. Det är så mycket som jag får avstår i mitt "hemliga" liv redan att jag känner att det jag har en möjlighet att få det tänker jag oxå ta. Idag kan jag se möjligheterna istället för att se motgångarna bara för de finns verkligen men de kommer tids nog iallafall så jag blir inte lyckligare bara för att jag tar ut dem i förväg.

Jag tror också att det kan vara så att när man kommer till min blogg så blir det jobbigt - man måste ta ställning till det jag skriver om och det som vi har upplevt och det känns som om samhället och de som lever i det inte vill veta att detta finns i vårat perfekta samhälle men jag tror att det är vanligare än vad man tror. När jag bodde på skyddade boendet så brevväxlade jag med några personer som jag fick kontakt med på helt andra ställen än för utsatta kvinnor och det visade sej när jag berättade min "historia" att mer än hälften av dem hade själva varit utsatta för detta och då¨kan jag inte låta bli att reagera för jag trodde inte att samhället såg ut så. När jag levde i helvetet så trodde jag att jag var den enda människan i hela universum som levde så. Nu har jag lärt mej att det tyvärr inte är så och att det är så att ingen vågar prata om det och därför väcker det kanske känslor som inte man vill ska finnas när det dyker upp i en blogg. Jag står för det jag skriver och jag lämnar inte ut någon mer än mej själv och delar av barnen så varför skulle jag inte kunna ha den?

Jag har från dag ett sagt att den dagen som denna resa är klar så ska jag gå ut med hur samhället ser ut och hur man blir bemött när man inte faller innanfr de ramar som är uppsatt för att man ska tillhöra "Svensson" och jag kommer att göra det bara tillfället dyker upp och jag känner mej redo för det kommer inte heller att bli en dans på rosor men jag har samma resonemang där som med denna  blogg att kan det göra att någon slipper hamna i ett nytt helvete efter det gamla så är det värt det. Jag vågar se och jag vågar ta ställning och jag känner att det finns så många som stöttar mej men alla har tyvärr inte det när de lyckas fly och dem skänker jag en extra tanke till   

Ibland kan jag inte förstå att det är så svårt att ta ställning för människor! Är det för att det är så jobbigt att se att det finns och att man inte vill se? Eller är det verkligen så idag att samhället är uppbyggt på att man bara ska bry sej om sej själv och skita i andra? Jag hoppas att det inte är så men det känns som om det kan stämma.

När det kom fram vad som hade hänt mej (jag valde att min mamma skulle kontakta vissa som stod mej nära) så var det olika reaktioner som kom fram. Alla var tacksam att de fick reda på vad som egentligen hade hänt eftersom många hade lagt märke till att det både hade varit polis och ambulans med blåljus ute hos oss och sedan kom vare sej jag eller barnen tillbaka och ingen såg oss mer. Vissa personer kan jag känna en sorg över att jag inte fick säja hejdå till men vissa vet jag att de har svalt hans version helt och hållet bara för att det är den lättaste versionen - då behöver man inte ta ställning och man behöver inte heller se att det händer där man bor. Vissa tror tydligen att jag och barnen är döda för att de inte såg oss mer men det stämmer inte vi är bara "hemliga"   .

Jag som person är en sådan som säjer vad jag tycker och tänker och är inte rädd för att sticka ut hakan för det jag står för. Känner att det inte är så vanligt när man ser på samhället men kanske är det dags att fler människor måste våga se och ta ställning. Det finns människor som känner att det stället som de känner sej mest rädd och otrygg är deras egna hem, som hela tiden vet att de kanske inte lever efter att deras partner har kommit hem eller när nästa slag/ kränkning kommer för jag har själv varit där. Jag vet inte hur många gånger jag undrade om jag skulle överleva den dagen, om jag skulle få se mina barn bli stora och om jag skulle orka. Jag gjorde det och är ett bevis på det idag, jag har fått stöttning och jag är på väg att få upprättelse så varför skulle jag inte kunna visa det genom denna blogg?

Inte vet jag men jag kommer att fortsätta för kan jag hjälpa en person så är det värt det och jag bearbetar - så ni slipper mej inte än iallafall!

PUSS   från T

Snart är det slut på denna terpi-terminen och frågade som jag fick från min terapeut för ett tag sedan inför detta avslut var vad jag ville ha ut av min terapi och hur jag ville att den skulle se ut i framtiden - ville jag fortsätta att gå så jag kände att jag hade ett behov eller skulle vi göra ett avslut under nästa termin. För mej som har beslutångest så var det inte det lättaste att besluta så jag tog med mej frågan hem och funderade och funderade. Att jag behöver min terapi det vet jag redan så tankarna hamnade på vad jag ville ha ut av den.

En natt vaknade jag av att jag hade fått en AHA upplevelse - jag vill lära mej att lita mer på mej själv och våga lyssna på min magkänsla i beslut och annat som händer under livets gång. Jag tyckte att jag hade kommit en hel mil som hade kommit fram till detta och kände mej jättestolt när jag kom till henne för att berätta detta. När jag säjer det så tittar hon på mej och säjer: Det förstod jag att du skulle säja för det är det som du har varit in och nosat på under hela terapin. Jag har märkt att du ställt tankarna att kan jag lita på mej själv och gör jag rätt!!!!!!

När hon sa det till mej så blev det så självklart att det är det som hela min terapi har handlat om - min självbild och min självkänsla och denna har jag byggt upp men jag har fortfarande en bra bit kvar. Ja har alltid sökt svaren hos andra och försökt att se om det jag tycker, tänker och känner är rätt för att det skulle bli så lite konsekvenser av dem som möjligt och den jag har svikit i det hela är mej själv.

Jag hoppas att jag helt och hållet ska hitta modet inom mej att lita på mej själv och min magkänsla för det är den som har tagit mej till där jag befinner mej idag och jag har egentligen känt hela tiden i magkänslan att jag har tagit rätt beslut och det har även visat sej senare att jag tog rätt beslut om jag litar på min magkänsla och mej själv.

Min nästa termin av terapi ska jag jobba med att lita på mej själv och det jag känner inom mej. Jag är brutalt ärlig mot andra och det ska jag vara nu även när det gäller mej själv för det är det som behövs för att jag ska kunna ta rätt beslut och för att jag ska orka!

PUSS    från T

Idag ringde min gamla socialsekreterare mej! Efter att vi hade flyttat så valde kommunen som jag flyttade till att göra ytterligare en barnavårdsutredning efter att ha läst den första och sett vad de tyckte fattades i den. Jag fick en som bara var inhyrd och som var en ängel. Mer rak och sympatisk människa kunde jag inte ha fått. Hon gjorde klar utredningen med raketfart eftersom hon skulle sluta strax efteråt och det kändes skönt att hon gjorde detta för man kunder diskutera med henne. En sak som hon sa till mej som har stannat kvar och som kom idag igen var detta "Du är stark och Du kommer att klara detta". Varje gång som jag har fått höra att jag är stark så har jag tänkt att de vet inte att jag är det utan säjer det som de tror att jag vill höra - för stark var det sista som jag kände att jag var.

Idag har tanken snurrat i mitt huvud - vad är egentligen att vara stark? Man kan ha en stark vilja, ha styrka när man ska lyfta eller bära och det finns mängder av sammanhang som just stark kommer in och förtydligar men vad är det egentligen att vara stark som person?

Jag har egentligen inte svaret men om jag ser till mej själv så tror jag att min styrka ligger i detta att vara ärlig. Jag har varit ärlig i polisförhör, samtal med socialen och familjerätten och jag har varit 110% ärlig i min bild av honom. Jag har sagt så som jag har upplevt det och som jag har känt. Jag hatar skitprat och smutskastning och jag har lärt mej att man faller ofta på det själv och därför valde jag att berätta sanningen för den visste jag att jag kunde berätta gång på gång och att det skulle vara en röd tråd i den - det skulle inte vara skillnader, bara i orden som jag använde. Min överlevnad och alla de personer som funnits för mej och barnen  har stärkt mej men det som gett mej mest styrka är mina barn.

Bara att se glädjen i deras ögon, se att de kan le med hela ansiktet igen, se att de kan känna sej så trygga att de kan ta några steg utan att jag är bredvid dem, att de åter vågar säja vad de tänker och tycker och bara deras utveckling ger mej styrkan att kämpa vidare. Utan dem tror jag inte att styrkan hade funnits. Bara när de kommer och ger mej en hård kram och säjer "Mamma! Jag älskar dej, jag tycker om dej" ger en kraft att kämpa lite till. Att se att Liten är som "andra" barn och veta att jag har lyckats rädda en av dem från att bli för kuvad ger mej kraft och styrka. Att se att de inte behöver slänga i sej maten för att hinna bli mätta och att inte behöva vara rädd att han ska rycka undan tallrikarna för dem för att de har spillt gör det värt varje berg-och-dalbana som har varit. 

Många gånger känner jag att det är så lätt att fokusera på det som är negativt och det som man inte har klarat av eller klarar av idag men kanske är det dags att lära sej ett annat tänkande att kunna säja att man är duktig och bra istället för att säja till sej själv att jag kan inte det eller det. Sverige är ett land där det verkar vara fult att tycka att man är duktig och att man klarar saker men jag tror att det är dags att tänka på det. När jag kommer i de "mörka" stunderna så ska jag se till alla framsteg istället för de steg tillbaka som vi har tagit. 

Till rättegången fick jag ett intyg från dagis som var en sammanfattning om vad barnen hade sett och en kommentar som har fastnat är den som Smulan sa : "Pappa slår mamma, mamma slår inte pappa, men pappa slår oss". Många gånger trodde jag att barnen var för små för att förstå vad som egentligen hände och utspelade sej där hemma men jag vet av egen erfarenhet att man inte kan lura barn. De märker så mycket mer än vad man tror. Skruttan sa många gånger när vi hade flyttat samma saker som han hade sagt till mej under åren. När jag frågade henne varför hon sa så var svaret: Det sa pappa och jag är pappa nu! Jag kände förtvivlan över detta att hon skulle vara pappa och sen kom Skruttan även i denna fasen. Jag minns när jag sa till BUP vad ska jag göra - jag vill inte att de ska bli som honom. De bara tittade på mej och sa "Du har svaret inom dej! DU vet vad du ska göra! Detta är deras sätt att bearbeta och det kommer att försvinna" De hade rätt och det försvann och det är bara att inse att vi har olika sätt att bearbeta jobbiga saker som vi varit med om. 

Jag har ett sätt och det är att skriva av mej och en annan person har ett annat sätt men en sak vet jag och det är att man ska lyssna på sej själv för man har svaren bara man vågar lyssna. Och styrkan den sitter i att kunna lita på sej själv och att stå för de beslut man har tagit och om jag lär mej det kommer jag att bli starkare än någonsin!

PUSS    från T 

Igår fick jag en kommentar som jag har funderat fram och tillbaka kring men jag har valt att inte publicera den för att skydda den som skrev den. Jag känner att många gånger får jag frågan hur jag kan vara så stark och hur jag har kunnat klara denna resa. Jag kan inte se att jag har varit så stark för jag tycker att jag bara har gjort det som jag har varit tvungen till - att rädda mej själv och barnen. Vi hade inte levt om vi hade stannat kvar och hade vi gjort det så hade vi varit helt tomma psykiskt.

Jag fick ta emot många slag och kränkningar och fick ärr på bäde utsidan och insidan och de på insidan är de som är svårast att få att läka för det behövs så lite för att de ska öppnas igen. Någonstans inom mej fanns känslan att "du kan slå mej hur mycket du vill, du kan kränka mej så mycket du vill men du kan inte ta ifrån mej viljan att överleva" och jag tror att det var den tanken som gjorde att jag klarade mej att komma ifrån allt. Det lyckades inte komma åt den för min överlevnadsinstinkt var så stark så den kunde ingen rubba.

För varje slag, för varje kränkning så blev överlevnadsinstinkten starkare och starkare och jag lämnade honom bara mer och mer psykiskt. Att jag sedan inte kunde komma därifrån fysiskt det var för att jag visste att jag inte kunde få med mej barnen och man lämnar inte dem man älskar och gör allt för i det helvete som man själv flyr från.

Idag började jag ett projekt att få ordning här hemma eftersom det fortfarande finns saker som jag tänkt att jag tar det senare. När jag sprang (det var att ta i) här hemma med en gungstol som jag försökte att placera ut så insåg jag en sak - så som möblerna är här hemma nu så planerade jag i mina drömmar medans jag levde i helvetet att mitt hem skulle se ut den dagen jag lyckades komma därifrån med barnen. Det var som ett slag i magen att inse det och det fick mej att stanna upp. Jag minns känslan när jag låg där på sängen och det gjorde ont både på in- och utsidan och jag drömde om hur barnen och jag skulle kunna bygga upp ett hem som var så som vi ville inte som vi var tvugna att ha det.

Jag blev nedbruten som person, min vilja fanns inte och jag visste inte vad jag tyckte eller rättare sagt jag vågade inte stå för vad jag tyckte men min överlevnadsinstinkt den fanns kvar och den kom ingen åt. Jag vet inte om jag hade haft den lika starkt om jag inte hade haft barnen för min första tanken var att jag var tvungen att skydda dem.

Jag överlevde helvetet och jag har överlevt resan fram till dags datum och jag vet att jag kommer att klara av den sista biten som ligger framför mej för om min överlevnadskänsla har överlevt allt detta kommer den att hjälpa mej att komma framåt även nu. Det är som min terapeut sa till mej att ingen kan göra något mot mej som jag inte ger dem tillåtelse till så länge jag tror och lyssnar på mej själv - och jag ska aldrig mer svika mej själv för jag är starkare än jag tror och jag klarar mer än jag tror! Egentligen är det bara att jag ser mej runt här hemma för jag lyckades bygga upp drömmen som jag hade i helvetet som gjorde min överlevnadsinstinkt starkare - att jag och barnen förtjänade ett hem som vi kunde kalla vårat och som vi bestämde över och hur det skulle se ut och att jag klarade att bygga upp det jag drömde om när allt var som svartast.

När natten är som mörkast - är gryningen nära!!!!!!!

Puss   från T som nu ska stänga de blå och sova   

Min morfar var en klok man det inser jag mer och mer ju äldre jag blir! Jag hoppas att jag visade honom att jag tyckte det medans han levde med och jag tror att jag lyckades för han var verkligen min bästa vän och lämnade ett enormt tomrum efter sej som känns än idag trots att det är 17 år sedan har dog. Jag minns att han sa till mej en gång under alla våra turer på fjället "En sak hjärtat mitt har livet lärt mej och det är att det finns människor som man har osynliga band till! Man vet inte vilka de är förän de dyker upp i ens liv men när de väl gör det så är det meningen och man känner bandet på en gång"

Jag var nog kanske 15 år när han sa det till mej och just då förstod jag nog inte hur mycket det låg i det men det gör jg idag! Det finns människor som jag känner flyttar in i mitt hjärta på en gång när jag får kontakt med dem för det finns ett "band" till dem som jag inte kan förklara. Jag känner att de förstår mej och verkligen ser mej trots att vi kanske inte har "träffats på riktigt" och att de dyker upp när man behöver det. Jag känner att utan vissa personer i mitt liv så skulle det kännas så tomt och så mycket jobbigare med varje steg som man måste ta. Bara att få ett hjärta i ett meddelande som man vet kommer från hjärtat från den personen kan ge mej ett leende och energi som räcker för att  jag ska orka ta ytterligare ett kliv på rätt väg.

Jag har funderat mycket över detta vad det är som gör att vissa personer hittar nyckeln till mitt hjärta på en gång medans andra skulle kunna leta hela livet och även om de hittade "nyckeln" så skulle de inte hitta en plats. Personkemi spelar in det vet jag men det måste finnas något mer som gör att man fastnar vid en person så där bara på en gång. Jag säjer som drottnigen "Det säjer bara klick" och vid dessa tillfällen menar jag inte att det är kärlek utan vänskap med evig kärlek. Vad är det egentligen som är orsaken till detta? Är det verkligen så att det finns osynliga band mellan personer och att det finns en plan hur ens liv ska bli och vilka man kommer att träffa under livet och som kommer att få en betydlese för en? Jag vet inte men jag börjar tro det!

Under denna resa som har varit ett helvete på ett sätt men samtidigt varit en frigörelse från allt det negativa har jag fått lära känna så många underbara personer som jag inte vill leva utan. Jag tänker inte nämna någon för jag kommer att glömma vissa och jag tänker inte göra det för alla har ni en egen alldeles speciell betydelse för mej och jag brukar inte lämna ut personer på denna blogg och tänker inte göra det denna gången heller. Jag känner att det har varit kämpigt att ta sej framåt och vissa dagar har jag bara känt att jag orkar inte mer men jag har fått en "puff" av att någon har sagt något som gett mej energi att ta nästa steg. Jag känner att jag är så lyckligt lottad som har hittat dessa underbara vänner och jag tror inte att jag hade gjort det om jag inte hade tagit chansen till denna resa.

Ibland känner jag mej så ensam men i tanken kan jag känna att jag är inte det. Det finns människor som förstår det jag går igenom och som tycker om mej för den jag är även när jag har dessa dagar när allt känns jobbigt och svart. Det finns människor som ser min styrka men även mina svagheter och fortfarande tycker om mej! Varför kan jag inte göra det med mej själv då? Jo för att jag är så van att se ner på mej själv och det jag gör så jag låter den delen fortfarande prägla mitt liv. Det är så lätt att ta åt sej av det negativa men så svårt att ta åt sej av det positiva och verkligen tro på det. Jag är så van att bli sviken och lurad så jag förväntar mej att det ska bli så även denna gången men dessa underbara personer har visat mej att det inte är så det är med äkta vänner för de finns när man behöver dem vare sej man är glad eller ledsen!

 Jag är så tacksam att jag får ha er i mitt liv och ni vet själv vilka ni är! Jag har alltid vetat att det finns änglar och ni har visat att det finns änglar på jorden med! Jag är glad över att ha fått sett att det finns människor som inte tillhör "släkten" som inte vill såra och göra mej ledsen utan finns för mej hur jag än mår!

PUSS    från T som nu ska försöka få lite gjort här hemma

Ibland känner jag mej så liten och svarslös. Jag har svaren men jag kan inte ge dem för att mina barn är för små för att förstå dem eller att kunna ta dem. Fastän de är små så kommer tankarna, rädslan och funderingarna och det är då som jag känner att jag hamnar i den situationen att jag vet inte vad jag ska säja och jag kan inte säja något för det är inte jag som avgär det.

Jag är den ständiga tidsoptimisten - jag ska hinna med massor av saker på en och samma dag och om någon tittar på mina planer så skulle de inse direkt att det inte finns en chans till att hinna med allt detta på de få timmarna. Jag hade samma tempo när jag hamnade på skyddat boende för där trodde jag att jag bara skulle behöva bo några dagar sedan skulle allt vara avklarat som behövdes, samma med vårdnadstvisten och rättegången. Det belv inte som jag trodde kan jag lugnt intyga!

Jag har varit en person som har haft hundra bollar i luften samtidigt och klarat av det men nu efter hjärnskadorna så klarar jag inte det men försöker att göra det vilket resulterar i kaos. Jag försöker att mitt liv ska vara så lika som det tidigare har varit men skadorna sätter stopp och jag hoppas och tror att jag någon gång i livet kommer att kunna acceptera dem och anpassa mej mer med dem för att kunna få ett bra liv.

Under resan så har jag insett att jag kommer inte att förstå varför vissa saker har hänt och varför Det gjorde si eller så och kanske är det tur för om jag förstod det kanske jag oxå skulle vara en psykopat och lika sjuk som honom. Jag känner att jag måste bearbeta det som har hänt, förstå att det har hänt och lära mej att älska mej själv och leva med de minnen som jag har och det beteende som jag har fått som en konsekvens av Dets beteende. Jag måste inse att jag är den jag är idag för att jag varit med om det jag har och att jag måste lära mej själv att älska den jag är inte tänka att jag skulle vara annorlunda.

När vi kom från Helvetet insåg jag snabbt med andras hjälp och klokhet att min Skruttan hade en klar bild av "pappa" och att den var svart. Det fanns inget positivt som hon mindes och det gick inte att påverka den bilden. Hon hade en klar bild och fastän jag tidigt bestämde mej för att jag inte har eller hade någon som helst rätt att påverka deras bild av den som utgav sej för att vara "pappa" så var hennes bild av honom så klar fastän hon var så liten. Hon sa till mej minst en gång varje dag " Mamma jag vill ALDRIG mer till pappas hus! Lova mej det!!!!!" Varje gång hon sa det så skar det i mitt hjärta för jag kunde inte lova det för det var inte jag som bestämde det enda jag kunde säja till henne var att jag gjorde allt jag kunde för att de inte skulle behöva komma tillbaka dit om de inte ville det. Jag hade aldrig svikit hennes förtroende så hon litade på det.

När det hade gått två månader så hade jag ett intremistiskt beslut på att jag hade ensamvårdnad utan umgänge. Att kunna berätta för barnen att de inte skulle behöva träffa pappa på ett långt tag var en sån glädje. En glädje för att se vilken lättnad det var att se dem och Skruttan tackade mej hundra gånger: Tack mamma att du hjölpte oss!" Jag minns fortfarande att jag satt på boendet när jag öppnade beslutet tillsammans med G och vi grät båda när vi såg Skruttan och Smulans reaktion och alla andra märkte vilken skillnad det var på barnen. När vi kom till BUP dagen efter så sa de att Skruttan betedde sej som om hon vägde minst tio kilo mindre.

Skruttan kan fortfarande efter denna långa tiden säja till mej att jag ska lova att de inte behöver åka till pappa igen och hon började med det när det hade gått ett långt tag för henne för det var ju det vi sa. Smulan började rätt snart efter att hon kunde prata lite mer att säja att "Mamma! Jag vill aldrig bo hos Pappa. Han är dum -jättedum". Jag känner att de förväntar sej att jag ska kunna lugna med att säja att de inte ska behöva det men hur ska jag kunna säja det när det fortfarande inte är klart. Jag kan inte vara den som sviker dem och lovar saker som jag inte kan hålla utan jag måste säja som jag sagt så många gånger förut att jag och många andra gör allt vi kan för att inte de ska behöva återväda dit om de inte vill. Jag ser dock rädslan och att det inte är de svaret de vill höra utan att jag ska kunna lova dem att de ALDRIG mer ska behöva träffa pappa. Jag kan inte svika deras förtroende och säja det eftersom de redan har blivit nog svikna och har svårt att lita på andra.

Jag känner att framförallt de men även mot mej så blir detta en osäkerhet att man inte vet hur det kommer att bli i framtiden. Jag känner att de har varit utsatta för nog med övergrepp men nu gör samhället ytterligare ett övergrepp när det aldrig blir beslutat när man inte lyssnar på dem mer än vad man gör. Det finns anmälningar och intyg från olika myndigheter som är oberoende av varandra som säjer att det är skadligt för dem att återvända fysiskt, psykiskt och utvecklingsmässigt och ändå ska det ta en evighet innan man kan få ett besked och en riktig dom. Jag känner att det är så orättvist mot dessa små som redan känner sej så svikan och rädda och som är så sårade redan.

Jag känner att jag skulle vilja kunna säja till dem att de inte behöver åka tillbaka dit för jag behöver inte återvända för jag vet vad jag vill men det tror man inte att barn vet. Där är det andra som ska gå in och bedömma. Jag känner att när det är så uppenbart att barnen har farit illa och det finns mängder av anmälningar från myndigheter på olika övergrepp som de har utsatts för då borde man lyssna på dem. Samhäller borde inte sätta mej i en sits där jag inte kan ge mina barn ett besked utan får säja att jag gör allt jag kan för att de ska slippa det om de inte vill. De har sagt sen dag ett att de inte vill återvända och det har inte funnits en enda dag som de inte har sagt att jag ska lova att de inte behöver åka tillbaka. Det har inte funnits en enda dag som de har längtat efter pappa. Det har inte funnits en enda dag på hela den här tiden som Det eller hans släkt har visat att de vill ha barnen tillbaka i sitt liv eller att de har intresse av att veta om barnen har det bra, mår bra eller ens om de lever.

Ibland kan jag inte låta bli att fundera över om tex farmor tänker på dem de dagar de fyller år eller undrar om de funderar hur barnen är eller hur de har utvecklats. De vet inte vilka leksaker de tycker om eller om de går på dagis eller om de ens lever. De har inte skickat ett livstecken som visar att de bryr sej om dem. Jag kan tycka att det är skönt på ett sätt eftersom banden till den sidan är brutna och jag behöver inte hamna i jobbiga situationer pga våran skyddade situation men det skulle kännas så hemst att förlora den ensamma vårdnaden eller att det blev ett umgänge när det är så tydligt att det inte finns något intresse för dessa tre små änglar.

Jag känner en sån frustration över att inte kunna ge dem ett svar, kunna få dem att känna sej trygga i denna situation och när det inte finns ord som räcker till. Jag vill inte ljuga, vill inte vara en som sårar dem eller som ger dem en falsk trygghet - jag vill vara ärlig men vill också känna att jag hittar dem rätta svaren och det gör jag inte idag.

Hur länge kan man svara att man gör allt man kan när en dag kan kännas som en evighet för ett barn? Jag vet inte men jag hoppas att det kommer att räcka fram tills den dagen jag kan ge dem ett klart beslut och jag hoppas att det beslutet ska göra så att de kan fortsätta vara de tre underbara personligheterna de är idag som har börjat kunna lita på andra och släppa in andra i sitt liv och som har lärt sej att det är tillåtet att göra misstag och att man lär sej av dem istället för att bli bestraffad och behöva vara på sin vakt hela tiden! Jag hoppas att det kommer att vara så för resten av deras och mitt liv för jag tycker att vi har förtjänat det!

Puss    från T

Idag är jag verkligen arg och börjar fundera om inte Häxansurtant ska återuppstå på denna blogg! Jag har egentligen varit arg över dessa saker i flera dagar men igår hörde jag om en sak som fick bägaren att rinna över och det jag är arg på är Soc.

Först var jag verkligen maxuppretad på detta att de kunde gå in och titta i kylskåpet hos dem som sökte försörjningsstöd. När jag läste det första gången så trodde jag att det var ett skämt. Snacka om att sparka på den som redan ligger och när man söker det så tror jag inte att det är för att man VILL utan för att man MÅSTE och man är nog inte stolt över att göra det. Att det sedan kommer hem en person som ska inspektera vad man har i kylskåpet och sedan bedömma utifrån det om man har rätt til matpengar eller inte det tycker jag är helt sjukt. Redan här kände jag att finns det ingen medmänsklighet alls? Om man har ketchup så det räcker halva månaden ska man bara få så att man kan köpa en halv flaska då för att det bara ska räcka till nästa ansökan? Jag tycker att om man är i den situationen att man behöver hjälp och stöd så ska man få det. Om man sedan har massor av pengar på kontot det är en sak men om man har saker kvar i kylskåpet!!!!!!! Matpengen täcker inte att betala allt om kylskåpet är tomt för det finns något som kallas för basvaror och de behöver man ha hemma.

Sedan hörde jag igår att soc hade sagt till en mamma att hon skulle sätta en blöja på sin dotter som är 8 år för att hon kissade på sej efter att det har hänt en hel del saker kring henne som gör att hon mår dåligt. VA ÄR DETTA? När jag var liten och gick i skolan var det lätt att bli retad när man inte gjorde som de andra och inte "föll inom ramen" för vad som bedömdes som normalt och inte. Vad jag läser i tidningar och hör så är det ännu lättare nu att bli mobbad i skolan. Soc hade sagt att man kunde ju ta något som inte syns utanpå kläderna. VAKNA SNÄLLA! Det finns något som heter gymnastik och där man måste ta av sej kläder och byta om och duscha vad ska hon göra i en sån situation? Ska hon varje gång behöva gömma sej för att byta om eller ska hon stå mitt bland de andra och riskera att bli retad.

För mej känns det som om man inte vill se att det finns problem i samhället. Jag upplevde när jag var i deras papper efter misshandeln att man vill inte se att det finns personer som misshandlas och lever i ett helvete innan det är försent för jag ropade på hjälp så länge innan jag kom därifrån men de förklarade att de kunde inte göra något. Jag känner att man blundar för att det fins barn som utsätts för övergrepp och far illa och man vill inte ta tag i det för det innebär arbete och kostnader. Om de blundar så finns inte problemen men det kommer ifatt en dag. Om jag hade fått hjälp tidigare så hade jag inte befunnit mej i den situationen som vi gör idag.

Jag känner att om man ska jobba med människor som redan är utsatta så kanske man behöver ha en medmänsklig syn. Jag drar inte alla över en kant och jag har mött bra personer inom soc under min resa. Om ett barn befinner sej i en situation som inte känns trygg för dem så kanske man ska föreslå något annat än att det barnet ska börja använda blöja! Är det inte mer medmänskligt att man istället försöker att göra barnet så tryggt som det bara går och att erbjuda hjälp för att nå detta. Känner sån frustration över att det får vara så här i samhället och att inte fler människor reagerar!

Har inte vi som medmänniskor ett ansvar för att de som är utsatta ska bemötas med medmänsklighet och förståelse? Ska vi oxå blunda som myndigheterna gör och innebär inte det att vi blir medbrottslingar och är omänskliga även vi?

Jag vill bli bemött medmänskligt och jag vill bemöta dem jag möter medmänskligt. Jag är inte felfri men jag vågar se och reagera!

Puss   från T som funderar att hoppa upp på kvasten igen