Flera nätter har jag vaknat i panik och haft en rädsla som inte går att beskriva i ord. Den finns i varenda liten cell i kroppen och den gör att varje muskel spänns till bristningsgränsen och det värker i käkarna efter att jag har bitit ihop och tårarna forsar på mina kinder. Jag är iskall av skräck samtidigt som svetten rinner av mej och det som väcker mej är mitt eget skrik. Att någon annan kan sova trots detta skrik det förstår jag inte för det skär genom benen på mej och det känns som en evighet innan jag inser att det bara var en dröm. Det är en mardröm som påverkar mej hela dagen - den stannar kvar inuti mej och det skrämmer mej att känslan aldrig försvinner. Det skrämmer mej för drömmen startar och slutar på samma sätt.

Jag befinner mej i mitt nya hem och har precis kommit hem efter att ha lämnat barnen på dagis och varför det är halvmörkt ute det kan jag inte förklara men det är det. Jag sätter mej vid köksbordet för att dricka kaffe och jag känner smaken, jag känner värmen och jag känner att jag slappnar av i hela kroppen av att bara sitta där när det är tyst och lugnt runt mej - det är jag och min kaffekopp och tystnaden. Jag sitter och drömmer om hur jag ska inreda tjejernas rum och hur lyckliga vi ska bli här. Det finns barn som mina kan leka tillsammans med och det är ett lugn som jag inte har känt på länge som finns inuti mej.

Jag sitter och tittar ut och jag ser två barn som springer och leker och jag hör deras kluckande skratt - ett sånt där oförst'llt skratt som bara barn kan skratta. Det är naturligt inte återhållsamt eller tillgjort. Jag ler för mej själv och känner att jag har kommit till ett ställe där jag känner mej hemma. Jag bestämmer mej för att hämta en bok och läsa i medans jag dricker kaffet och att jag ska bara njuta av denna stunden och att jag känner mej avslappnad. Jag har hittat ron och glädjen i mitt liv. Jag ska göra det bästa för mej och tjejerna och kampen är över. Detta ska bli våran nystart.

Jag sätter mej åter vid bordet och jag öppnar boken och börjar läsa. Plötsligt känner jag mej iakttagen. Det blir kallt i rummet och jag vill bara gömma mej. Vill inte känna så här för jag känner igen känslan från när Äcklet kom in i ett rum. Jag börjar titta mej runt och jag känner att paniken kommer krypande. Jag vill bara vakna, vill bara slippa denna känsla och vakna och känna att jag är i tryggheten men det går inte - jag är fast. Jag går igenom alla rummen men det finns inget där. Jag börjar bli arg på mej själv för att jag känner så här - för att jag inbillar mej. Jag bestämmer mej att jag ska återvända till köket och jag ska hitta lugnet igen. Jag ska njuta av min bok och kaffe och jag ska skjuta bort denna känsla för det finns ingen orsak att känna så.

Jag går in i köket och sätter mej vid köksbordet igen. Jag tittar snabbt ut genom fönstret och det finns ingen där. Jag blir ännu mer irriterad på mej själv för att jag inbillar mej saker och skäller inombords för att jag är så fjantig. Känner mej som ett rädd barn som har monster under sängen samtidigt som man vet att det inte finns något där eller i garderoben men hjärnan spelar ett spratt med en. Det är då jag ser fönstret i ögonvrån och jag vill inte tro det jag ser, jag vill att det bara ska vara en inre bild en fantasi men det är det inte. Det är han som står där med de kalla, svarta ögonen som han fick när han var den "onda" och han bara tittar på mej utan att röra en min. Han ger mej blicken som jag vet innebär bestraffning och att det kommer att göra ont på både ut och insaidan. Det kommer att bli märken som jag inte kan dölja och han kommer att knäcka mej så jag åter bara är en blöt fläck när han är färdig och jag önskar att jag hade dött istället för att uppeva det hån det är att det gör så ont, och känns så förnedrande. Kroppen lyder inte men jag vill bara bort från fönstret, gömma mej, skydda mej samtidigt som jag hinner tänka en tacksam tanke att barnen inte är hemma de behöver inte få utstå mer än vad de redan har gjort. Jag skickar iväg en tanke att mina föräldrar ska vara de som hittar mej död och sönderslagen så att barnen inte behöver det. Jag känner sån frustration och skräck över att han har hittat oss trots alla säkerhetsåtgärderna.

Då ser jag hur han höjer handen och krossar rutan. Jag inser då att detta är min sista stund jag kommer inte att träffa barnen mer. Jag kan inget göra bara skrika och hoppas att någon hör mej och kommer och räddar mej innan det är försent.

Skriket är så hjärtskärande och det innehåller alla de gånger jag har fått utstå denna "behandling" men inte har vågat skrika, inte vågat visa att det gör ont för jag vet att då kommer jag att straffas ännu hårdare. För om jag gör det är jag svag och då blir han ännu mer irriterad. Skriker jag så blev han vansinnigare så det var när han gick som jag grät och det är av detta skrik som jag vaknar. Jag ligger i fosterställning och jag gråter, jag är livrädd och drömmen sitter under mitt skinn. Jag kan inte få bort den och jag kan inte få bort känslan. Jag är livrädd och vet inte om jag ska våga gå upp och titta om han är i lägenheten eller om det var en dröm. Det är en sån dröm som lämnar spänningen och känslan i luften och är så stark så man kan ta på den. Jag är livrädd för att somna igen för jag vill inte fortsätta att drömma jag vill inte vetavad han gör med mej. Det tar timmar innan spänningen släpper och jag kan somna igen. Som tur är kommer inte drömmen tillbaka den natten men den kommer tillbaka i samma version med samma känslor natten efter. Jag är livrädd hela dagarna efter för den är så verklighetstrogen - det är ju så mitt liv såg ut och det är minnen och beteenden som sitter så långt inne.

Jag ber varje kväll att jag ska slippa drömma den igen för jag orkar inte ha känslan, jag orkar inte ha så lite sömn och jag har värk i hela kroppen av spänningen och allt detta följer mej hela dagen efter. Jag hoppas att jag snart ska kunna sova utan den drömmen för jag vet inte hur många nätter till jag orkar. Jag vill inte ha drömmen och jag hoppas att fastän det inte fungerade förra gången när jag skrev av mej drömmen så kanske det kommer att funka denna gång!

PUSS från Häxansurtant som hoppas att få en drömlös natt i natt   

Ibland kan jag inte låta bli att undra om det kommer att komma en dag i mitt och barnens liv där vi inte ser nya konsekvenser av det som vi har varit med om! Svaret lär jag ha den dagen somm jag dör men jag kan ändå inte hindra tanken. Helgen har varit helt underbar om man bortser från "konsekvenser" och denna helg har vi bara gjort roliga saker och låtit alla måsten och krav varit. Det är såna här helger jag önskar att det var hela tiden fast utan konsekvenserna.

I fredags fick barnen för första gången se vårt nya hem och jag var lite nervös inför detta för vad skulle hända om de sa att de absolut inte ville bo här. De älskade det och en stor sten föll från mitt hjärta. Skruttan var sjövild och lyssnade inte ett dugg på det vi sa till henne så till slut sa mormor till henne på skarpen och i vårat nya hem finns en trapp som påminner om den som fanns i helvetet och på en gång som mormor sa till så gömde sej Skruttan på samma ställe som hon gömde sej med hunden i helvetet när Äcklet fick sina utbrott. Det blev den avstängda blicken och det gamla kroppsspråket på en gång. Det gick dock rätt fort att få bort det men det är skrämmande att se att det kom tillbaka efter så lång tid. Det som är en underbar förändring är att hon nu kan prata om det och inte bara stänga in det som hon gjort tidigare.

På lördagen var det en tur till badhuset som var inplanerat och här har barnen gjort såna framsteg så det går inte att beskriva och jag blir så glad när jag ser dem. Speciellt Smulan som vågar lägga sej ner i vattnet och slappna av, hon får inte längre panik när det kommer vatten i ansiktet och är inte rädd för att pappa ska komma och trycka ner henne i vattnet som han gjort. Det är en sån glädje att se att de kan leka i vattnet som "vanliga" barn och man känner att man får lön för alla timmar som man lagt ner på dem för att bearbeta saker och ting.

När vi var på badhuset kände jag igen ett par bröder som jag har känt sen tidigare men jag tänkte att om inte de känner igen mej så lätsas jag att jag inte känner igen dem. Fegt - jag vet men det är så förbannat jobbigt att inte kunna svara på de naturliga frågorna om vart man bor och vad man gör och det leder till att jag hellre undviker den kontakten som kan innebära att jag måste slingra mej. Det gick bra tills vi skulle ta av oss skoskydden när vi var färdiga och skulle gå för då satt den yngre brodern där med sina barn och säjer när vi kommer: Visst är du ...........................?

Vad svarar man? Jag kan ju inte ljuga och säja nä det är inte jag utan det var bara att erkänna och åter en gång låtsas att jag var tvungen att tänka efter vem har var. Det är ändå många, många år sedan jag träffade dem så det var bara att spela.

Hans äldre bror kom bakom mej och gav mej bara en stor kram och jag känner att jag får panik. Jag vill inte kramas jag vill inte att människor ska ta i mej utan att jag ger dem tillåtelse och ändå skulle det vara den mest naturliga sak att krama en gammal vän som man har stått nära. Jag känner att jag bara får panik av hela situationen och samtidigt ska man försöka att avbryta kramen på ett naturligt sätt som inte ska märkas och verka konstigt och sedan ska man försöka att slippa svara på alla frågorna som är helt naturliga att ställa men som jag inte kan svar på eftersom omständigheterna är som de är.

Det värsta var att se Skruttan när han gav mej en kram. Hon blev svart och frånvarande på ögonen och hade blickar kunna dödat så hade han inte levt. Det hjälpte inte att jag förklarade efteråt att det var en kompis till mej. När vi var ensamma igen så säjer hon bara samtidigt som hon tar min hand: Mamma jag trodde att han skulle göra dej illa. Så gjorde pappa jämt innan han gjorde dej illa!

Det skär i mitt hjärta när hon säjer så för jag önskar att hon inte skulle ha sett det de gånger som han kramade mej innan slagen kom. Hon var för liten och hon skulle inte ha förstått inte behövt veta att det hände. Nu har de sett och de har bearbetat men vissa konsekvenser från helvetet ser man efter väldigt lång tid fastän man har varit medveten om att de kanske fanns.

Igår upplevde jag min barndom igen genom att vara på konsert med barnen. Vi var på Moraträsk trots att det var en bit att åka. När jag såg att de hade 40-års jubileum så kunde jag inte låta bli att köpa biljettter och resa den bit som krävdes. Det var en fröjd att se hur de kunde trollbinda mina och andras barn och få dem att hänga med på alla sånger och rörelser så det var trötta och svettiga barn som lämnde salen. Jag var helt slut efter att ha varit på min vakt hela tiden omedvetet och det är först när man kommer ut och känner i varje muskel hur spänningen släpper som man inser hur på sin vakt man är - helt omedvetet. Jag var helt slut och kroppen och tom i huvudet men det var lön för mödan att se hur lyckliga mina barn var efter detta.

Nu ska jag se till att få lite gjort här hemma som kan hjälpa till och gå lite fortare när jag ska vara ur detta hem och bestiga det nya.

PUSS från Häxansurtant