Ibland kan jag inte låta bli att undra om det kommer att komma en dag i mitt och barnens liv där vi inte ser nya konsekvenser av det som vi har varit med om! Svaret lär jag ha den dagen somm jag dör men jag kan ändå inte hindra tanken. Helgen har varit helt underbar om man bortser från "konsekvenser" och denna helg har vi bara gjort roliga saker och låtit alla måsten och krav varit. Det är såna här helger jag önskar att det var hela tiden fast utan konsekvenserna.

I fredags fick barnen för första gången se vårt nya hem och jag var lite nervös inför detta för vad skulle hända om de sa att de absolut inte ville bo här. De älskade det och en stor sten föll från mitt hjärta. Skruttan var sjövild och lyssnade inte ett dugg på det vi sa till henne så till slut sa mormor till henne på skarpen och i vårat nya hem finns en trapp som påminner om den som fanns i helvetet och på en gång som mormor sa till så gömde sej Skruttan på samma ställe som hon gömde sej med hunden i helvetet när Äcklet fick sina utbrott. Det blev den avstängda blicken och det gamla kroppsspråket på en gång. Det gick dock rätt fort att få bort det men det är skrämmande att se att det kom tillbaka efter så lång tid. Det som är en underbar förändring är att hon nu kan prata om det och inte bara stänga in det som hon gjort tidigare.

På lördagen var det en tur till badhuset som var inplanerat och här har barnen gjort såna framsteg så det går inte att beskriva och jag blir så glad när jag ser dem. Speciellt Smulan som vågar lägga sej ner i vattnet och slappna av, hon får inte längre panik när det kommer vatten i ansiktet och är inte rädd för att pappa ska komma och trycka ner henne i vattnet som han gjort. Det är en sån glädje att se att de kan leka i vattnet som "vanliga" barn och man känner att man får lön för alla timmar som man lagt ner på dem för att bearbeta saker och ting.

När vi var på badhuset kände jag igen ett par bröder som jag har känt sen tidigare men jag tänkte att om inte de känner igen mej så lätsas jag att jag inte känner igen dem. Fegt - jag vet men det är så förbannat jobbigt att inte kunna svara på de naturliga frågorna om vart man bor och vad man gör och det leder till att jag hellre undviker den kontakten som kan innebära att jag måste slingra mej. Det gick bra tills vi skulle ta av oss skoskydden när vi var färdiga och skulle gå för då satt den yngre brodern där med sina barn och säjer när vi kommer: Visst är du ...........................?

Vad svarar man? Jag kan ju inte ljuga och säja nä det är inte jag utan det var bara att erkänna och åter en gång låtsas att jag var tvungen att tänka efter vem har var. Det är ändå många, många år sedan jag träffade dem så det var bara att spela.

Hans äldre bror kom bakom mej och gav mej bara en stor kram och jag känner att jag får panik. Jag vill inte kramas jag vill inte att människor ska ta i mej utan att jag ger dem tillåtelse och ändå skulle det vara den mest naturliga sak att krama en gammal vän som man har stått nära. Jag känner att jag bara får panik av hela situationen och samtidigt ska man försöka att avbryta kramen på ett naturligt sätt som inte ska märkas och verka konstigt och sedan ska man försöka att slippa svara på alla frågorna som är helt naturliga att ställa men som jag inte kan svar på eftersom omständigheterna är som de är.

Det värsta var att se Skruttan när han gav mej en kram. Hon blev svart och frånvarande på ögonen och hade blickar kunna dödat så hade han inte levt. Det hjälpte inte att jag förklarade efteråt att det var en kompis till mej. När vi var ensamma igen så säjer hon bara samtidigt som hon tar min hand: Mamma jag trodde att han skulle göra dej illa. Så gjorde pappa jämt innan han gjorde dej illa!

Det skär i mitt hjärta när hon säjer så för jag önskar att hon inte skulle ha sett det de gånger som han kramade mej innan slagen kom. Hon var för liten och hon skulle inte ha förstått inte behövt veta att det hände. Nu har de sett och de har bearbetat men vissa konsekvenser från helvetet ser man efter väldigt lång tid fastän man har varit medveten om att de kanske fanns.

Igår upplevde jag min barndom igen genom att vara på konsert med barnen. Vi var på Moraträsk trots att det var en bit att åka. När jag såg att de hade 40-års jubileum så kunde jag inte låta bli att köpa biljettter och resa den bit som krävdes. Det var en fröjd att se hur de kunde trollbinda mina och andras barn och få dem att hänga med på alla sånger och rörelser så det var trötta och svettiga barn som lämnde salen. Jag var helt slut efter att ha varit på min vakt hela tiden omedvetet och det är först när man kommer ut och känner i varje muskel hur spänningen släpper som man inser hur på sin vakt man är - helt omedvetet. Jag var helt slut och kroppen och tom i huvudet men det var lön för mödan att se hur lyckliga mina barn var efter detta.

Nu ska jag se till att få lite gjort här hemma som kan hjälpa till och gå lite fortare när jag ska vara ur detta hem och bestiga det nya.

PUSS från Häxansurtant    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...