Dagen började med ett besök hos tandläkaren. Jag hatar att gå dit, är livrädd och svettas och inte blev det bättre av att min sympatiska pappa satt och skrattade åt det när han skjutsade mej heller   . Besöket innebar tre nya tider för att bygga upp tanden som Äcklet sparkade sönder och att den billiga varianten (som jag inte ens tyckte var billig) inte fungerade eftersom det var för mycket skada på roten så det blir en dyr variant (JIPPI) och minst tio timmar hos tandläkaren. Tur att han är charmig iallafall. Idag påpekade jag detta att jag tycker att det är fuskigt att mina barn inte behöver betala och ändå så får de en present och en tandborste. Han kom då med det underbara förslaget att om jag var duktig så skulle han hämta burken med leksaker även till mej. Fick ingen leksak trots att jag gapade och gjorde vad han sa och detta roade mina troll jättemycket när jag kom hem. Tur att man roar någon.   

Skulle följa med mamma och vara smakråd när hon skulle titta på en matta till mormor men det slutade med att det var jag som kom ut med en helt underbart mjuk rund matta som jag nu har lagt under soffbordet. Får man inte belöning av tandläkaren så får man ordna det själv hi hi hi! Bra kvinna reder sej själv!

När jag kom till terapin idag så kände jag mej som en degklump och jag sa som det var att jag är så trött och tom och att mina två hjärnceller för en diskussion i mitt huvud hela tiden och att det aldrig är lungt i mitt huvud för att dessa diskuterar med varandra 24 timmar per dygn. Hon tittar bara på mej och säjer ännu en gång: Man får inte fler minnen eller insikter än man klarar av. När man har orken så kommer de även om det inte känns så när man är mitt i det!

Nä det känns verkligen inte som om jag orkar med dessa insikter och minnen som kommer men ja jag står upp fortfarande alltså har de inte dödat mej även om jag känner det som om jag har blivit överkörd av en ångvällt. Många minnen gör ont men de dödar mej inte. Insikterna gör att jag kan vara mer förlåtande mot mmej själv medans jag andra stunder verkligen är förbannad att jag har kunnat vara så naiv och att jag inte såg mönstret. Idag när jag berättade lite av allt så ser jag ju så tydligt hans psykopatiska mönster. Det går en röd tråd genom allt och det som han gjorde i början det kom fram i ett resultat på slutet - att han kunde kontrolera  mej ännu mer än vad han redan gjorde. Insikten gör ont men jag överlever. Samtidigt kan jag lära mej av den för jag har alltid varit så naiv - trott att alla vill mitt bästa och det är inte så. Det finns många som vill mej väl men tyvärr finns de de som vill motsatsen och det är de som jag måste passa mej för.

Samtidigt skrämmer det mej när jag minns vilka rop på hjälp jag sände ut men det fanns ingen som tog dessa på allvar. Jag vet inte hur många rop jag har skrivit ner men när de jag skickade det till ringde för att fråga mej kring detta så kunde jag inte svara för han fanns alltid som "gubben i lådan" för att kontrollera det jag sa och det jag gjorde. Hur skulle jag då kunna intyga det med ord. Jag hade ju i minnet hur det hade gått de andra gångerna samtidigt som jag hade blivit hjärntvättad med att ingen skulle tro mej. Att ingen hjälpte mej det var ju bevis på att han hade rätt!

När jag berättar händelse efter händelse för henne så blir det så tydligt hur sjukt det var hemma hos oss och jag känner att det är så där uppenbart som när man ser det på en film. Man tänker att den elaka är psykopat och helt knäpp i huvudet och man undrar varför inte offret märker det. Jag har spelat i den filmen och jag var offret och jag såg inte. Jag kände men jag såg det inte. Det är så svårt för det man kan ta på det vet man att det finns men hur vet man att det som manbara känner inom sej eller i luften när någon kommer in i ett rum hur vet man att det finns.

En sak som verkligen blev helt uppenbart för mej idag var detta hur jag beter mej när jag kommer till andra. Just detta när jag kommer till tansläkaren och det finns tre stolar som jag kan välja på och jag inte är hundra på vilken jag ska sätta mej i först - då ställer jag mej bara och väntar på att han ska säja till mej vilken han vill att jag ska sätta mej på för jag är så rädd att det ska bli fel. Samma sak när jag kommer till terapin - jag väntar att hon ska börja för jag är så rädd att det ska bli fel att jag börjar. Jag vet ju vad konsekvensen har blivit av det tdigare så jag vill inte att det ska upprepas.

Jag mindes en sak idag när jag satt där och vi började prata om detta att göra "fel". Jag minns en gång när vi var och handlade mat och jag tog en plastkasse och fick världen utskällning om hur jag kunde vara så dum att jag trodde att maten skulle få plats i den. Hur hade jag klarat mej i alla år som inte han hade varit med mej och hur klarade jag mej alla gånger när han inte var med och handlade. Detta var en sak som sades i en evighet bara jag gjorde något som inte passade honom. Kommentaren att jag var så dum i huvudet så han fattade inte hur han kunde leva med mej för jag visste ju inte ens vilken kasse man skulle ta i affären. Detta är bara en sak av en miljon händelser som gjorde att jag blev idiotförklarad och som ingen annan reagerar på. Om jag satte på mej fel skor eller köpte en annan färg på tröjan än han sa blev det bestraffningar och elaka, kränkande kommentarer på detta. De få gånger vi åkte och köpte något till barnen tillsammans var det alltid det som han tog fram som var det rätta och det bästa sp jag lärde mej att det var lika bra att vänta och bara ta det som han sa för då slapp man det som kom efter det. 

När jag tänker på allt som jag ändrade för att jag skulle slippa konsekvenserna och att det skulle vara lugnt för mej och barnen så förstår jag inte att det är jag som har gjort detta. Jag som ALDRIG skulle ändra mej för någon eller inte stå upp för vad jag tyckte och tänkte - jag gjorde det för att överleva. Att det sedan hela tiden var något nytt som jag och barnen blev straffade för det var ju mitt fel oxå för jag var ju inte "lydig". Jag önskar att ingen skulle behöva känna så här men tyvärr så tror jag att det är fler än man tror som gör det.

Efter idag har jag iallafall kommit till en insikt och det är den att jag är trött nu är inte konstigt när man ser vilken kamp det har varit under senare del av livet. Kampen fortsätter och jag kan inte välja att kliva av för mina barn och även jag förtjänar ett lyckligt liv och jag vet att fastän minnena och insikterna är jobbiga så måste jag igenom dem och jag kommer att överleva alla vakna och jobbiga nätter, och alla jobbiga dagar för jag har klarat det fram till idag!

Hoppet är det sista som lämnar en människa!

PUSS från Häxansurtant